En lösning i Afghanistan?

Photobucket

Svenske ISAF-soldaten ’Martin’ skriver i tisdagens SvD en tänkvärd artikel direkt från golvet i Afghanistan. Han efterlyser fler fötter på marken – vilket jag är övertygad om skulle göra en hel del nytta. Det bästa vore förstås om dessa fötter tillhörde afghanska styrkor.

Hur som helst tror jag tyvärr inte något land i dessa dagar av ekonomisk kris vill lägga mer pengar på något så kostnadskrävande som en militär insats i Afghanistan. Bistånd är billigare och betydligt mindre kontroversiellt för hemmaopinionen. Men tyvärr är även bistånd ofta en stark drivare av korruption och kriminalitet, och då i synnerhet om det skeppas ut i områden där ingen grundläggande säkerhet kan garanteras.

Om det ens skeppas ut något bistånd i osäkra områden, förstås. Få biståndsorganisationer bemannas av rena självmordskandidater – vilket gör att de mest behövande områdena ofta har svårt att få del av något bistånd. Av ‘Martins’ artikel tycks detta gälla även i Afghanistan.

Jag tror – realistiskt sett – tyvärr att det internationella samfundet kommer att anse loppet kört och lämna Afghanistan senast 2015. Om det blir så får vi finna oss i att vi inte själva kan bära Afghanistan på våra axlar och får gott dra oss ur. Det finns kanske inte så mycket att göra åt den saken, men jag tycker det vore synd om Sverige var drivande i frågan att skapa ett nytt Somalia.

För vem tror egentligen på allvar att Afghanistan på kort sikt skulle klara sig bättre utan internationella trupper? Om man får tro aktuell forskning är det dessutom endast i Helmand och Kandahar afghanerna anser att de militära insatserna är dåliga för folket.

Det i sig är knappast särskilt märkligt. Dels är det talibanernas hemmaplan, och dels präglas de två provinserna av intensiva strider och inte av ’upprätthållande av säkerhet’. Som civil i ett område där striderna är så intensiva som i Helmand och säkerhetsläget så skört vore jag snarast förvånad om man inte ansåg att precis vad som helst vore bättre än fortsatta strider.

Satt i ett längre perspektiv är det dock inte helt omöjligt att svaret kan förändras beroende på hur den kvarvarande parten förvaltar sin vunna makt. Alldeles oavsett den kvarvarande parten består av OEF/afghanska regeringsstyrkor eller talibaner.

OEF och de afghanska regeringsstyrkorna tycks knappast ha excellerat i att skaffa sig popularitetspoäng –  men å andra sidan måste även talibanerna ’vinna freden’ och förtroendet om deras fiende drar sig ur. Och det är alltid lättare att riva ned än att bygga upp.

Om de internationella styrkorna nu drar sig ur Afghanistan i förtid kommer det långt ifrån att vara första gången ett internationellt försök att skapa säkerhet misslyckas. Att försöka skapa hållbar säkerhet i ett land som inte är moget för det är alltid ett vågspel. Det är faktiskt så svårt att lyckas att det internationella samfundet sällan anser det värt besväret om det drar ut på tiden eller möter mer motstånd än förväntat.

De medlemmar som skall skicka trupper brukar snabbt tappa intresset eftersom militära insatser är så kostsamma – på flera sätt.

En slutsats de flesta är överens om nuförtiden är att det aldrig finns en rent militär lösning som kan bota en internationell konflikthärd. Men ibland är det tyvärr så illa att det inte finns någon lösning utan en militär insats heller.

Oavsett det finns behov av en militär komponent eller ej måste vi vara uppriktiga med att vi som utomstående inte kan lösa andras konflikter överhuvudtaget. Det enda vi kan erbjuda är olika typer av konstgjord andning och rehabiliteringsstöd för att bistå i processen. Denna konstgjorda andning fungerar inte alltid, och den fungerar heller inte i alla skeden eller i alla konflikter.

Men även när den då och då lyckas skapa det andrum som gör det möjligt att börja bygga fred är det fortfarande inte vi utomstående som äger fredsprocessen. Det andrum som ibland kan skapas av internationell trupp måste följas av bistånd till infrastruktur och politiska överenskommelser.

Och även om de stegen faller på plats aldrig så vackert är det tyvärr inte så enkelt att lösningen på en svår konflikt ens kan hittas genom den mest genomtänkta och välgrundade kombination av bistånd och samförståndspolitik.

Djupa konflikter kan nämligen – även om de uppstått mellan stater, partier eller organisationer – ha slagit rot även mellan människor och familjer. Därför måste en lösning för infekterade konflikter

–         grundas på acceptabel säkerhet och stabilitet,

–         byggas på politiskt samförstånd och

–         slutföras genom försoning på det mänskliga planet.

Och det är just den där sistnämnda lilla detaljen som kan göra processen så lång och svår, och som ofta får den att ta generationer.

Själv tröstar jag mig med min mammas kloka ord; hon brukar alltid säga att man aldrig behöver skämmas om man bara gjort så gott man kan.

Hon brukar ha rätt, och jag litar på henne även i det här fallet.

–     –     – 

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till En lösning i Afghanistan?

  1. Frilansarn skriver:

    Som SAK skrev i DN-debatt nyligen är ju huvudproblemet jag ser på sikt att i Kabul är det ”demokrati” men hur ser resten av landet ut? För att inte tala om korruptionen i huvudstaden (och vad gör dessa ”demokratiska” herrar när vi lämnar dem). När vi lämnar landet då får vi se hur det går. Och ser man på ”landets” historia så syns ju mönster tydligt(återupprepning in absurdum). Men man måste våga se hela bilden, att bara stirra sig blind på vår egen insats är nog mest för vår egen självkänsla, jag är rädd att vi börjar bli lite som USA när det kommer till den naturliga konflikten mellan patriotism och sunt förnuft.

    Inte för långsiktigheten som lätt blir alldeles för komplex och grå för personer i vardagen. Att jämföra insatsen i Europa under FN flagg och Irlands öde tror jag är en förenkling(men självklart behövs de ibland för vanligt folk och att dessa ska orka läsa inläggen).

    Den tidigare jämförelsen med inbördeskriget i Jugoslavien och Nordirlands fred tror jag mer beror på historia och tidigare demokratiska strukturer (och en vilja bland ALLA inblandade att uppnå fred speciellt i Nordirland). Att tro att dessa ska uppstå i ett land som Afghanistan med västs hjälp gör mig bara deprimerad(se hur länge de varit koloniserade). Och hur impopulära krigsherrarna är bland folk (som vi nu givit legitim makt). För att inte ens nämna Hekmatyar och stödet till honom under 80-talet. Långsiktighet är idealism i utrikespolitik. Men någonstans är jag naiv nog att tro att vi kommer inse det för eller senare i framtiden. Att lösningen ligger just där framför våra fötter.

    För någon form av rimlig chans behövs insatser i en skala som ingen politiker i väst vågar erkänna, bli återvald hemma skulle inte vara möjligt då misstänker jag. Det vi ser är som oftast i realpolitik, en kompromiss. Men att stödja varje enskild svensk soldat ser jag inget problem i(de åker förhoppningsvis frivilligt även i framtiden), de som bör ifrågasättas är politiken och ambitionerna med denna politik. Det görs alldeles för sällan. Många fina tjänstemän och politiker älskar att bli bjudna till USA, få sitta i de fina rummen. Men hur många vill smutsa ner sig med verkligheten? Den som de längst ner lever i dagligen.

  2. profanum_vulgus skriver:

    Det är roligt det här:
    Kirgshetsarna skriker hela tiden om att biståndet inte kommer fram om man inte krigar och skickar trupper.
    Biståndsorganisationerna skriker på sin sida hela tiden att biståndet inte kommer fram pga riskerna som uppstår när ockupanterna är med eller krigar i området och att man är säkrare när det inte finns ockupanter i närheten.

    Nu är bara frågan, ljuger krigshetsarna eller biståndsorganisationerna? Hmm, vilka skulle tjäna på att ljuga?

    • Morgonsur skriver:

      Ligger det inte i mänsklighetens natur att gärna överdriva sin egen betydelse? Det gäller nog alla, överallt, alltid.

      Världen går inte under för att vi slutar med vare sig bistånd eller militära insatser. Dödligheten kanske ökar eller minskar, friheten, tryggheten eller korruptionen likaså.

      Alla försöker göra sitt bästa, och det finns nog inte bara en enda ‘rätt’ möjlighet som gör allt annat ondskefullt och fel. Själv tror jag att man – som i de flesta andra fall här i livet – måste hitta en hyfsad balans mellan olika insatser, tro på det man gör, göra så gott man kan, acceptera resultatet och ompröva med jämna mellanrum.

      Själv har jag sett områden där militär hjälp har varit direkt nödvändig för att få ut bistånd – liksom jag har sett andra områden där militär trupp endast skulle ha varit i vägen, eller varit rent provocerande.

      Det sämsta för resultatet tror jag är enögd polarisering och övertron på att det egna intresset är universallösningen på allt.

  3. profanum_vulgus skriver:

    Morgonsur:
    Vad har det varit för områden då? Biståndsorganisationer har ju verkat i hela Afghanistan under hela den tid NATO stödde talibanerna.

    • Morgonsur skriver:

      De jag har sett var i Bosnien – där man också ‘verkade i hela Bosnien under hela konflikten’. Men det var helt enkelt en sanning med modifikation. Om du t ex tittar på filmen ‘Tango Lima’ på Youtube, och som finns som bildlänk i inlägget före detta kan du t o m följa en sådan operation i det s k Sapna-fingret. Där var enda sättet att få fram mat att fylla pansarfordon till taket med mjölsäckar och förnödenheter för att i full fart och under skottväxling med en av parterna köra mjölet till behövande. Varje gång.

      I Vares fanns inget bistånd alls under den period det var som värst. En UNHCR-jeep dök upp för att rekognoscera efter några dagar, men körde på en stridsvagnsmina. Endast en av biståndsarbetarna överlevde och kom svårt skadad instapplande på vår camp. Sedan kom inget bistånd alls förrän situationen lugnat sig.

      Själv har jag vid flera tillfällen återtagit hjälpsändningar från rövare eller soldater som helt enkelt stulit dem.

      Problemet är att förhållandena skiftar så snabbt när ingen har riktig kontroll över ett område, och att kriminalitet och stråtröveri dessutom kommer som ett brev på posten förutom eventuella stridande parter. Och ett par veckors säkerhetsproblem kanske inte låter så farligt i ett begränsat område – men det rör sig kanske om hundratals eller tusentals oskyldiga människor som får beskedet ”Håll ut, du får äta och ta ditt insulin om ett par, tre veckor när vi förhoppningsvis har fått kontroll över läget igen…”
      Att SAK kunnat verka i Afghanistan när talibanerna hade kontroll var inte konstigt, eftersom de hade just kontroll.

      Att USA hjälpte Norra Alliansen att ta över landet kan man förstås ha åtskilliga synpunkter på – men det godkändes trots allt som självförsvar (lite för lättvindigt anser jag själv) av säkerhetsrådet och går inte att göra ogjort. Tidigare beslut är nu att betrakta som ”Sunk Costs”. Nu ser det ut som det gör, och de beslut vi fattar nu kan inte o-göra något som redan hänt.

      Jag tror personligen inte på att plötsligt vända kanonerna mot Norra Alliansen och regeringen Karzai för att hjälpa till att återinsätta talibanerna vid makten.

      Jag tror heller inte på att lämna Afghanistan för att låta dem själva ”göra upp”. Det kan ta decennier, och kommer knappast att göra det lättare att få ut biståndet förrän någon av sidorna vunnit över den andra. Samtidigt kommer civilbefolkningen att plågas av krig.

      Men för oss i Sverige spelar det mindre roll. Oavsett Afghanistan vore världens mest fria, välmående och lyckliga land eller en atombombad grushög är det inte vi som skall leva där. För oss är Afghanistan en principfråga i en tidning som man kan göra poänger på och bli lite politiskt osams om.

      Själv vill jag inte vara osams. Jag vill att vi med bästa underlag, öppen debatt och utbyte av argument skall hitta den bästa hjälp vi kan ge för att afghanerna själva skall få ett bra liv och en bra framtid. Jag har inga som helst rationella skäl till varför afghanerna skall ha ett bra liv. Det är ren tro, övertygelse och sentimentalitet från min sida. Den tron har styrt mina val genom livet, och jag har återkommande varit beredd att riskera mitt liv för den.

      På kuppen har jag blivit en mycket rik, privilegierad och djupt lycklig människa, om än inte i ekonomiska mått…

  4. profanum_vulgus skriver:

    Att USA bytte häst från talibanerna till Islamistiska fronten har inte godkänts som självförsvar av något säkerhetsråd. FN-mandatet utanför Kabul började gälla först ett år efter detta.
    Självförsvarsargumentet är normalt sett en lustighet bland folkrättare.

    Afghanistan är inte Bosnien, syftet med att störa biståndet i Bosnien var att få folk tillhöriga annan folkgrupp att flytta. Varken talibanerna eller Islamistiska fronten är några rasister och försöker dessutom fjäska in sig hos befolkningen.

    Det tar nog inga decennier om Isaf åker hem, om de stannar kvar däremot så pratar vi om decennier. Problemet är ju nämligen att Islamistiska fronten tidigare var populär främst därför att folk inte var talibaner och därför att talibanerna tog hjälp av USA.
    Idag sjunker Islamistiska frontens stöd pga samarbetet med ockupationen vilket förutom talibaner också skapar andra motståndsgrupper. Än så länge är läget så att Islamistiska fronten med Iranskt stöd skulle vinna ett krig lätt, men med tiden bildas mer och mer motstånd. (Det Isaf idag kallar talibaner är ju allt från övervintrade kommunister via talibaner till sunnitiska rebeller).

    • Morgonsur skriver:

      Nej, det har du faktiskt rätt i. Det var fel att påstå att säkerhetsrådet godkände det. Det varken godkändes eller inte, men en mängd länder stod – ‘oförblommerat’ var om jag inte minns fel dåvarande statsminister Perssons ord – bakom USA:s rätt att hävda självförsvar. Och eftersom internationell rätt är ungefär lika absolut som Radiotjänst i Kiruna ”om vi säger att du har en TV så har du en TV” hände inget mer.

      Godtyckligheten i internationell rätt är ett stort problem, men högst begriplig. Om man ber en kleptoman skriva brottsbalken blir både tolkningsmöjligheter och straffsanktioner därefter.

      Själv anser jag att beslutet/icke-beslutet – godkännandet – att invadera ett land för att man utsatts från kriminell aktivitet som kan ha sin bas på dess territorium var ett av de största, mest olyckliga och riskfyllda paradigmskiften i internationell rätt vi sett på ett sekel.

      Jag kan förstå att USA reagerade. WTC var ett nationellt trauma väl jämförbart med Pearl Harbor, för ett land som är vant sedan sekler att aldrig drabbas av internationella konflikter på eget territorium. Däremot kanske det hade varit bättre för framtiden att erkänna att det inte kunde anses som självförsvar enligt artikel 51, och att man aldrig kan godkänna en sådan grund som rätt att invadera ett annat land.

      Icke desto mindre ser det ut som det gör. Varken du eller jag kan veta säkert hur det kommer att bli. Vi tror annorlunda. Din tro har jag all respekt för eftersom du i alla fall har efterforskat fakta. Både ditt och mitt problem är att sanningen är krigets första offer, och knappast går att få i sin helhet från någon i Afghanistan. Man får pussla olika källor och överdrifter med egna erfarenheter och försöka dra en egen slutsats.

      Vi har dragit olika slutsatser. Jag har all respekt för det, eftersom du inte dragit dina slutsatser från klatschiga one-liners, vilket allt för många polariserade människor som ser både ‘ja’ och ‘nej’ som självmotiverande självändamål gjort. Dina uppgifter är dessutom intressanta. Var kan jag läsa mer, och fylla på informationsbruset?

  5. Cynisk skriver:

    Jag tror inte att Tadzjiker och Hazarer gör samma bedömning av talibanerna som du gör P_V. Flera jag har hört anser dem vara just rasistiska.

    USA:s stöd till Mujaheddin ska inte sättas med likhetstecken mot stöd till Talibanerna. Det är inte samma sak, även om många Mujaheddin blev talibaner efter Sovjets uttåg. Det var två olika rörelser.
    Dagens talibaner är inte i sin helhet de samma som 2001 utan många av dem är pakistanska pashtuner.

    Tidrymden decennier bedömer jag som rättvisande. Det kommer säkerligen behövs stöd till samhället under lång tid. Förhoppningsvis kan däremot karaktären då ha skiftat till ett en mer handledande funktion.

  6. Ndorop skriver:

    @pv: Usa har aldrig stött tb. Tb störtade de krigsherrar som stred om makten sedan de störtat kommunistregimen, två år efter ryska uttåget då Usa slutat sin inblandning. Det var nästan bara SAK som lyckades fortsätta ge bistånd under tb-tiden, och då ofta illegalt; Flickskolor och kvinnosjukhus var förbjudna!

  7. Ndorop skriver:

    Efter 9/11 antog UNSCR en resolution om Usa’s rätt till självförsvar. När tb vägrade lämna ut AQ, tog Usa denna som godkännande för att stödja Norra alliansen och bomba tb. Det är denna resolution man hänvisar till. Observera att Tb-regimen aldrig vann internationellt erkännande, utan det var NA: s ledare Rabani som formellt var president.

  8. Gustaf skriver:

    Tack och hej. (Jag är välkommen tillbaka står det)

    Jag undrar om ni har någon teori om varför vi och många andra är där militärt. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att det har med att hjälpa folk (gillar inte din nedskrivning av det gamla ordet ‘folk’ även om resonemanget är rätt. Byt term!). Det finns massa ställen på jorden där folk har det svårt men att det struntas i det.

    Några förslag:
    – Är det för att A har ett geopolitiskt viktigt läge? I så fall vilket? Sovjet ville väl till Indiska oceanen?
    – Kan det verkligen vara för att rensa ut Talibanerna. Ett så stort hot är de väl inte?
    – Har det med Pakistans och Irans kärnvapen?
    – Är det för att ha en anledning att ha mycket militärer nära Iran?
    osv.
    Vad tror ni?

    Läs gärna Jan Myrdals och Gun Kessles berättelse om när de åkte runt i A med en CV2. ”Resa i Afghanistan” (1960)

  9. Gustaf skriver:

    Apropå grabbar i utlandstjänst: På frågan om han skulle göra FN tjänst i Jugoslavien när det började svarade min fänrik: ”Nej, jag är militär för att försvara Sverige.”

    Det känns avlägset, undrar om han skrev på. Bra var han.

    • Cynisk skriver:

      Det har tidigare funnits två officerskategorier; de som endast övade för ett krig som inte kom och de som genomförde skarp tjänst i diverse operationer världen runt.
      Bland den förstnämnda kategorin fanns det bedömt en massa bra officerare men det har man inte fått reda på förrän de varit i hetluften på riktigt.

  10. Ndorop skriver:

    Det fanns två krafter 2001 när vi tog på oss engagemanget: 1. Efter 9/11 letade Usa efter en fight, som en countrysångare utryckt det. Den som inte var med ansågs som en fiende. Sverige hotades av drakoniska handelssanktioner. Vi anmälde oss till kriget mot terrorn och sände samverkans officerare till Usa. När Usa och Fn bad oss ställa upp i ISAF var det ett rimligt bevis på vår solidaritet. 2. I synnerhet som Afghanistan haft en särställning i solidaritetsarbetet sedan sovjets intåg. Politiskt viktigt för vår position som fredlig alliansfri demokratisk småstat gränsande till sovjet. Säkerhetspolitiskt vitalt att hävda under kalla kriget liksom att stärka Fn och folkrätten. Stödet mobiliserades som en folkrörelse och kanaliserades genom SAK. Afghanistan blev en av våra största mottagarländer, och SAK dess näst största arbetsgivare. När regeringen Göransson la fram det för riksdagen var det bara V som reste några invändningar i utskottsbehandlingen.

  11. profanum_vulgus skriver:

    Morgonsur:
    9/11 och ockupationen av Afghanistan har ju inga beröringspunkter. USA har försökt få kontroll över Afghanistan sedan andra världskriget. Efter att Sovjet åkte hem så stödde man Talibanerna som hade rötter i det med USA nära allierade Pakistan, men det blev aldrig stabilt så man bytte häst till Islamistiska fronten. Riksdagshusbranden var bara en ursäkt för att få det egna folket att gå med på vilken skit som helst. De som genomförde 9/11 var Saudier utbildade och tränade i Europa och USA, man kunde lika gärna ha angripit Saudiarabien eller Tyskland.

    Cynisk:
    De är iaf rent ideologiskt antirasister. Däremot finns det viss sammanblandning av pashtonsk tradition och talibanism.

    Mojaheedin blev inte talibaner. Efter Kabuls fall så splittrades Mojaheedin i (framförallt) två delar, talibanerna under Mulla Omar och Islamistiska fronten under Ahmad Massoud. Talibanerna fick USA:s stöd från 1989 till september 2001. Ialsmistiska fronten hade hela tiden Irans stöd och en majoritet av Afghanerna bakom sig rent ideologiskt. I september 2001 bytte USA häst till Islamistiska fronten (Masoud dödades dock 9 september 2001 av franska terrorister).

    Ndrop:
    Talibanerna vägrade inte att lämna ut bin Laden, man gav tre erbjudanden om att lämna ut honom. Först i slutet av september då man erbjöd sig att utvisa honom till Saudiarabien, sedan 7 oktober då man lovade att utlämna honom till USA om man fick se bevis på hans inblandning och sedan 14 oktober då man erbjöd sig att lämna ut honom till valfritt tredje land.
    Talibanregimen erkändes av USA och Pakistan men inga andra länder. USA var det enda land i världen som tog emot en talibanminister på officiellt statsbesök.

    Gustaf:
    Sedan andra världskriget har USA velat ha en väg för att föra den centralasiatiska oljan till Indiska oceanen. Afghanistans kommunistregim och senare instabiliteten har förhindrat detta. De senaste 20+ åren har det dessutom blivit känt att Afghanistan har världens största oexploaterade tillgångar av gas och olja. Utan oljevärdet så skulle USA strunta lika mycket i Afghanistan som man struntar i alla andra instabila länder.

    • Morgonsur skriver:

      Ärligt talat kan jag inte annat än återvända till våra egna skäl. Vad USA har för skäl eller inte till sina göranden och låtanden kan vi varken veta eller kontrollera. Det är och förblir spekulationer.

      Jag bryr mig faktiskt tämligen lite om varför USA är i Afghanistan, även om jag tillstår att jag personligen är rätt nyfiken på hur resonemangen och tankar i huvuden på de beslutande gick. Vi lär aldrig få ett svar.

      Det viktiga är därför att diskutera varför vi skall vara i Afghanistan – eller inte. Då bör man enligt mitt tycke strunta i vad som är bra eller dåligt för USA, för att istället koncentrera sig på vad som är bäst för Afghanistan.

    • Gustaf skriver:

      Tack, det kändes som en relativt trovärdig förklaring. Att skydda narkotikaodling som man hör ibland känns inte lika trovärdigt som huvudskäl men naturligtvis kan det bli en följd i enskilda fall.

      Att vi är där har väl med att göra att vi är en gynnad handelspartner till USA, med gynnad hamn. Det är säkert inte gratis att vara det.

      Någon som läst ”Resa i Afghanistan”? Den är bra på sitt sätt.

      Man kan ju hoppas att det gynnar Afghanistans befolkning att vi är där. Jag lärde mig för övrigt uttrycken geopolitik och heartland-teorin i en uppsats från Linköping om Europas naturresurser. Den kan sökas rätt på på internet.

  12. profanum_vulgus skriver:

    Morgonsur:
    De svenska soldaterna är sända för att USA ville det, de är underställda amerikanskt befäl och de verkar i samma organisation som USA satt upp för sina ändamål.
    De svenska soldaterna är där för USA:s skäl, dessvärre är de numera så luddiga så att svenska politiker vågar inte definiera något mål eller syfte med insatsen.

    Men ska man se på det mer pragmatiskt så är det ju Iran vi gynnar genom att stödja Islamistiska fronten och dränera västvärldens pengar.

  13. Enola skriver:

    Om alla militära insatser kommer upphöra om några år, vill man mena att det måste upprättas en säkerhet för civilbefolkningen framöver. Biståndet iform av sjukvård är givet, men med vilken princip eller modell skall de polisiära styrkorna sköta all den kriminalitet som är och troligen kommer att förbli för det senare
    Afghaninistan? Och är det verkligen Talibaner som stör hjälpsändningarna nu i området. Uppskattar de inte att befolkningen ges stöd och i så fall varför?
    Den Afghanska nationen var väl ett stamsamhälle där alla parter i någon mån bejakade utövandet av Islam som grund för hela dess kultur.
    Ordningen i samhället måste innan ockupationen ha haft sin rot i åsikter om hur den muslimska lagen, hur Sharia skulle tolkas. Talibanerna hade vid makten en mycket sträng lagtolkning av Koranen, och verkade lösa mycket av den kriminalitet som fanns i landet. Men vilka kommer besluta och se över hur det politiska eller religiösa innehållet – arbetet av Afghanistans polisstyrkor måste se ut när de militära insatserna är över? Måste inte FN respektera att Afghanerna utgör och är ett antal etniskt främst religiöst tänkande folkgrupper som kanske ogillar att man kommer och ställer krav på en alltför politiskt formande process, där vi påtvingar dem mer krav än önskemål om ett land mer öppet för kvinnor?

  14. Enola skriver:

    En sak till vilka länder har rätt till odling av opium som bot och mildring av våra symptom vid canser i världen? Afghanistan står tydligen för 90% av all odling, eller snarare export av heroin – som är som bekant ett opium-baserat preparat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s