På Chefsingenjörens blogg tackar Sumatra i ett gästinlägg alla de personligheter som berikat hans liv. Han saknar dessutom alla de udda figurer som Försvarsmakten tappat bort i dessa värdegrundstider. Så gör även jag. Och inte bara i Försvaret.
En fråga jag ofta ställt mig på sistone är om vi här i Sverige ‘gillar olika’ bara under förutsättning att alla tycker lika. Jag kommer att återkomma till saken i ett senare inlägg.
De där obekväma profilerna som den Major T jag tidigare skrivit om finns nog knappast kvar i Försvaret. I den mån de gör det har deras personligheter nog kuvats av det strömlinjeformade värdegrundsarbetet.
Hur som helst fick Sumatras inlägg mig att komma att tänka på om inte ett annat kulturhistoriskt intresse kommer att hotas av invasionsförsvarets avskaffande; inflödet av fantasifulla och unika nya svenska namn.
Under invasionsförsvarets tid hade vi stora regementen med mängder av anställd personal. Efter den nya befälsordningen försvann dessutom underbefäl och underofficerare. Det innebar att alla anställda trängdes ihop i ett spektrum från löjtnant till major, ungefär. Om man förbiser fänrik, förstås. Som ju alla vet inte är en grad, utan ett övergående tillstånd.
På den tiden det begav sig medförde detta en del praktiska problem eftersom man i militära sammanhang inte har något förnamn – utan just en grad.
Någonstans i trakten mellan kapten och major brukade åtskilliga Olsson, Svensson, Persson och Johansson tröttna svårt på att sammanblandas med den andra… motsvarande halvtroppen… på samma arbetsplats med exakt samma kombination av grad och efternamn:
”Hej, är det kapten Svensson?”
”Svar ja.”
”Bra, löjtnant Johansson här. Jag har ett paket till dig som har hamnat hos oss.”
”Varför har ni ett paket till mig liggande på PV-kompanit?”
”Nej, det är inte löjtnant Johansson på PV-kompanit, det är löjtnant Johansson på TPC. Kapten Svenssons steff.”
”Aha. Men vad är det för paket du har då?”
”Det är några instruktionsböcker till den nya truppradion, vad jag kan läsa av packsedeln, för den är lite suddig… Och vi har ingen truppradio här, så våra är de inte.”
”Ja, jag skall i och för sig ha – men jag har ju redan fått mina. Då måste det ha blivit dubbelbeställt. Skicka tillbaks skiten! …Nej, förresten… det skulle ju kunna vara kapten Svensson på Sjukvård… eller möjligen han på, ja, nåt av skyttekompanierna är det väl det finns en… Sen undrar jag om det inte finns en kapten Svensson från MHS som skulle komma hit och hålla nån utbildning… Äh, du får helt enkelt pröva vidare!”
Efter olika tid av prövat tålamod i denna totala identitetsförvirring gav åtskilliga upp, och tog antingen något halvt insomnat släktnamn, eller bytte till ett nytt som inte kunde sammanblandas med andras.
Den Nya Befälsordningens Soldatnamn.
Må de oförtröttligen fortsätta skapas.
Med denna återblick till invasionsförsvarets ibland förvirrade värld måste jag bara avsluta med att bjuda på lite kalla-kriget nostalgi: Kultklassikern Förebudet (1987). Med den hotbild vi levde i då känns faktiskt inte någon enstaka islamistisk terrorist som något att oroa sig för. Till alla ungtuppar som tycker vi medelålders farbröder är lite väl störda: För oss, då, var detta sätt att se på omvärldens hot fullt normalt…
– – –
Morgonsur 
🙂 Det är en svår balansgång mellan paranoja och beredskap, där det ena begränsar och binder upp onödigt mycket resurser, medan det andra anses motiverat… fast vad heter det om resurserna saknas?
nä, det är ju 2011, inget kan slå ut vårat mobilnät och (kollektiv-)trafik
Jag mötte en äldre dansk ubåtsofficer på en övning jag deltog i, som berättade historier från förr och hur det kunde gå till.
Efter att ha ’besökt’ andra sidan och ’ställt till det’, på ett sätt som utlöste problem på den diplomatiska nivån (vad vill jag inte återge), blev vår ubåtschef kallad till den danske Chefen för marinen, med uppmaningen att komma iförd kavaj. Här bjöds en rejäl utskällning efter konstens alla regler. – ”Så kan du gå ut, stänga dörren efter dig och så knackar du på dörren igen”.
Det var kraft i mig gott gjort, vill du ha en lille en?, var det nya budskapet.
Detta som ett alternativ till dagens PFAN, nej FPAN (Försvarsmaktens PersonalAnsvarsNämnd) skall det vara.
Jag gjorde min värnplikt 00/01 och kan upplysa om att Förebudet då fortfarande visades.
Den kändes väl lagom fräsch. Men jag skulle tro att den ökar i underhållningsvärde i samma takt som den minskar i relevans…
@2520: Är du säker på att relevanstrenden är i minskande?
@Thomas, Det har Du rätt i. Relevanskurvan har börjat vika uppåt igen.
Nostalgichock!
Rätt inställda PPIer, inte sånt där hollywoodtjafs för man ser svepet, blixt ELKA…
Sorry. Jag får återgå till nutid.
Jag kan inte annat än hålla med att tendensen är att samhället blir mindre tolerant mot oliktänkande i den bemärkelsen att om man inte håller sig till det allmänt accepterade så är man inte välkommen att ha en åsikt. Vi befinner oss på ett sluttande plan där det som är demokratins grundidé naggas i kanten. Hur kan man ha ett värdegrundstänk, samtidigt som man accepterar att en utredning tillsätts där man vill begränsa tryckfriheten till etablerade medier. Se upp Morgonsur! I en nära framtid kan du inte fritt framföra dina mest obekväma sanningar, de sanningar som vi gillar att du skriver.