Om Afghanistan I: Vad vi glömt om tiden före 2001

Så här inför konferensen Folk och Försvar, som drar igång i morgon söndagen den 16 januari, tänkte jag rekapitulera lite egna tankar och funderingar om Afghanistan, i syfte att sätta vår egen insats i perspektiv. Jag tänkte göra så i en serie om tre artiklar, av vilka detta är den första.

Avsikten i denna första artikel är att ge en kompletterande bakgrund till debatten genom att lyfta en del glömda företeelser och förhållanden vi upplevde som relevanta och mer eller mindre sanna för tio år sedan, men som vi idag tycks ha tappat bort. Artikel nummer två kommer att ge olika perspektiv på vad som hänt och skett sedan 2001, medan den tredje artikeln siktar in sig på framtiden.

–     –     –

Photobucket

Skivaffär i Kabul, Afghanistan, på 50-talet

Afghanistan har minsann inte haft det lätt. Men minnet är kort, och ibland idealiserar vi det förflutna på ett sätt som kanske inte alltid är rättvist. Ofta rationaliserar vi det förflutna efter vad som passar våra egna syften. I dagens debatt är det lätt att få uppfattningen att säkerhetsproblemen i Afghanistan helt och hållet uppstod i samband med den amerikanska invasionen av Afghanistan. Så enkel är dock inte förklaringen.

Afghanistans problem kan spåras långt tillbaka i tiden. Den som tror att Afghanistan alltid varit ett outvecklat medeltidsland får dock revidera sin uppfattning. I denna fotospäckade artikel av Mohammad Qayoumi vid California State University, själv född och uppväxt i Afghanistan, växer en helt annan bild av Afghanistans nära historia fram än många av oss föreställt sig. Bilderna är avsedda att göra internationell PR för Afghanistan, och är som sådana förstås tillrättalagda och visar måhända en förskönad bild av landet. Trots det förmedlar dock artikeln och bilderna en helt annan bild av Afghanistan än många av oss kanske förväntat oss. Man kan rentav dra slutsatsen att Afghanistan nog var mer utvecklat och modernt t o m under 50- och 60-talen än under talibanväldet.

Åtskilligt har sagts om Afghanistan efter den sovjetiska invasionen 1979, men minnet av hur läget såg ut efter reträtten 1989 och före 2001 tycks ha bleknat betänkligt. Den afghanska samhällssituationen före september 2001 var t ex långt ifrån så stabil som många låter påskina i debatten idag. Talibanerna hade inte alls den totala och obestridda kontroll över Afghanistan som många – även jag – tycker mig minnas, även om man under en period kontrollerade 90% av territoriet.

Vad det nu innebär att ha kontroll. Det är en fråga vi själva kanske bör ställa oss och resonera kring efter de erfarenheter vi dragit av våra internationella insatser – och då inte bara i Afghanistan. Nåväl, åter till saken:

Vem kommer idag ihåg begreppet ”Norra Alliansen”? Den koalition av mestadels tadzjiker och uzbeker som kontrollerade nordöstra Afghanistan även under talibantiden. Och som med med förhållandevis små medel och klen beväpning slogs intensivt mot talibanregimen i ett allt annat än ‘hemtrevligt’ inbördeskrig.

Afghanistan var nämligen inte ett ‘enat land med förvisso hård diktatur’ före den amerikanska invasionen. Det var en plats på jorden där du som invånare redan visste att den kommande dagen skulle bära en av två alternativa upplevelser i sitt sköte; inbördeskrig eller repressivt, våldsamt och inhumant förtryck av en maktfullkomlig regim. En regim som t o m med våld och hot om våld kontrollerade dina musikvanor och frisyr – och som gärna piskade dig offentligt eller hängde dig i en lyktstolpe om du inte lydde tillräckligt underdånigt.

Mängden flyktingar som lämnade Afghanistan för att undslippa denna skräckregim räknades redan då i ett flertal miljoner. I andel av den totala befolkningen sannolikt tvåsiffriga tal. Det är en flyktingström kopplad till landets styre som nog saknar motstycke i modern tid.

Afghanistan var således inte direkt något paradis innan den amerikanska invasionen, för den som nu trodde det.

Ett av problemen i debatten är dessutom att vi fortfarande ofta pratar om Afghanistans folk. Uttrycket är dessvärre bara användbart i debatten om man med ordet ”folk” avser nämnda ord i pluralform. Afghanistan är nämligen fortfarande ett stamsamhälle – förmodligen världens största –  vilket man måste ta hänsyn till när man försöker hitta lösningar på den sedan decennier ohållbara situationen i landet. Det är alltid vanskligt att göra sig till talesman för ett helt folk. I Afghanistan blir ett sådant uttryck närmast löjeväckande.

Afghanistans befolkning utgörs av en stor mängd folkgrupper som är betydligt mer tydligt definierade och segregerade än vi kanske riktigt tar hänsyn till i debatten. Pashtuner utgör den största folkgruppen med sina 42 % av befolkningen. De tre andra större folkgrupperna är tadzjiker (27 %), hazarer (9 %) och uzbeker (9 %). Resterande befolkning utgörs av bl a aimaker, turkmener, balucher, kirgiser, brahnier och nuristaner.

Vad som möjligen förenar Afghanistans befolkning är den muslimska tron, som i princip omfattar alla, även om man förstås kan vara muslim av olika skolor – och i varierande grad av sekularisering.

Detta om Afghanistan. Vad har vi då glömt om USA?

En sak vi definitivt har glömt är att den då nytillträdda Bushadministrationen från installationen i januari 2001 fram till september återkommande kritiserades för att inte visa tillräckligt intresse för världspolitiken. Efter den internationellt synnerligen aktive Bill Clinton verkade George W Bush mest intresserad av att stänga alla gränser till USA och låta landet ägna sig åt sig självt. George Bush junior verkade totalt ointresserad av utrikespolitik, och administrationen fick svidande kritik för att man abdikerat från den världspolitiska scenen och inte tog det ansvar för den globala miljön, handeln och säkerhetspolitiken man har att bära som största ekonomi och enda militära supermakt.

Det fanns en stark oro för att USA skulle dra sig tillbaka och återgå till den isolationistiska politik som fördes av landet före första världskriget samt under 20- och 30-talen.

När jag tänker tillbaka på de dåvarande propåerna som bad USA engagera sig mer i världspolitiken kommer jag osökt att tänka på ett av mina favoritcitat;

”Be careful what You wish for – it may come true”.

Liksom det finns ett visst mönster i den amerikanska historien att gärna dra sig tillbaka och isolera sig från omvärlden finns ett lika tydligt mönster i att denna isolationism plötsligt byts mot en diametralt motsatt, global militär interventionspolitik. Dessa skiften har aldrig skett i långdragna processer – utan alltid över en natt. De snabba kovändningarna kan alla härledas till givna dagar – ja, rentav  klockslag – i världshistorien:

Den första perioden av isolationism bröts den 7 maj 1915 när passagerarfartyget Lusitania torpederades av en tysk ubåt utanför Irland.

Den andra perioden av isolationism bröts den 7 december 1941 när Pearl Harbor attackerades av japanskt flyg och ubåtar.

Den tredje – och i särklass kortaste – perioden av isolationism hann nog inte ens identifieras som en sådan av världshistorien. Den hann nämligen knappt inledas av George Walker Bush innan den fick ett abrupt slut. Efter tillträdet som president den 20 januari 2001 hann han vara isolationistisk i knappt sju månader innan terrorattacken mot World Trade Center inträffade den 11 september 2001.

Man behöver knappast vara konspiratoriskt lagd för att i samtliga fall hitta åtskilliga tecken på att omsvängningen i den amerikanska politiken har betydligt fler orsaker och mer komplexa bakgrunder än att enbart vedergälla en begången våldshandling mot amerikanska intressen. Å andra sidan är det få stater som baserar sin internationella politik uteslutande på känslor och ideologisk övertygelse.

Och de som gör det brukar sällan vara särskilt trevliga spelare i den internationella politiken. De brukar heller inte vara särskilt trevliga att bo och leva i.

Afghanistan under talibanregimen är om inte annat ett lysande exempel på ett sådant land.

–     –     –     Nästa inlägg i denna serie – Om Afghanistan II: Hänt sedan 2001.     –     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om Afghanistan I: Vad vi glömt om tiden före 2001

  1. Sumatra skriver:

    Ja, det var en intressant tid när G W Bush hade tillträtt. Det var främst två bilder man försökte förändra. Först bilden av republikanerna som hjärtlösa och egoistiska människor. Motbilden gick under beteckningen Compasionate Conservative. I grunden är det samma problem som – främst hos moderaterna – återfinns i svensk politik.

    Den andra bilden som Bushadministrationen ville förändra var bilden av USA som ”bully” inom den internationella politiken. Frågorna som ställdes var om det var rätt väg att gå att stödja suspekta regimer som t.ex Saudiarabien m.fl länder i Asien, Mellanöstern och Latinamerika. Hade inte händelserna den 11 september 2001 kommit emellan, hade detta kunnat bli något riktigt bra. Eftersom Bush var republikan var han i Europa per definition no good and good for nothing. I andra delar av världen var bilden en annan, bl.a var Bush den president som lämnat mest stöd till Afrikas uppbyggnad någonsin, så där var han väl sedd.

    Nu skulle det vara slut på att ha en utrikesminister, som likt Madeleine Albright – även kallad Madame Halfbright-, retade gallfeber på allierade, främst i Europa, genom att i alla lägen kalla USA The Indespensible Nation.

    De isolationistiska tendenserna i USA stod och står det demokratiska partiet för. Själv håller jag med Bush i hans grundsyn att en aktiv amerikansk utrikespolitik inte alltid behöver innehålla en militär komponent eller ett militärt hot.

    Som så många presidenter upptäckt, är den egna agendan underordnad händelsernas gång.

  2. Martin skriver:

    Mycket intressant och framför allt välbehövd läsning – inte minst för en person vars förstahandsintryck från Afghanistan mycket väl gör att man ser landet som ett internationellt olycksbarn, utan att ta i beräkning hur det sett ut innan, och hur sårbart ett samhälle faktiskt är. Det skänker ett djup i synsättet, när man inser att den gamla skäggfarbrorn som stått utmed vägen och blängt på pansarfordonet kanske inte alls levt som ett fattighjon hela sitt liv, utan kanske en gång för länge sedan dansat på diskoteken, berusad på importerad whiskey och gnuggat armbågar med turistande europeiska hippies. Tack för perspektivet!

  3. Erik skriver:

    OT, men ser jag helt fel, eller kan det vara så att bilden är från bottenvåningen på Hotel Inter-Continental ( aka Kontan) i Kabul? ”Bokhandlaren i Kabul” hade/har sin låda där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s