Om Afghanistan II: Hänt sedan 2001

Photobucket

En plutonskamrat från BA01 – som för övrigt har långt större erfarenhet av att verka i Afghanistan än de flesta efter en lång karriär i internationella hjälporganisationer – påpekade efter mitt förra inlägg att jag faktiskt glömt en viktig amerikansk period av isolationism; mellan urdragningen ur Somalia 1994 och Daytonavtalet 1995. Och naturligtvis har han rätt.

Så har vi fastslagit det, och vi får säkert tillfälle att återvända till frågan. Nu åter till Afghanistan:

För de flesta svenskar tycks Afghanistan endast existera som ett internationellt problem. I det orättvisa svenska mediemedvetandet tycks Afghanistan knappt ha existerat innan landet ockuperades av Sovjetunionen mellan 1979-89. Därefter tycks nämnda land ha försvunnit, för att återuppstå när nästa supermakt knackade på dörren efter den 11 september 2001.

Den 12 september 2001 – dagen efter attacken mot World Trade Center, Pentagon m m – utlöstes för första gången någonsin NATO:s artikel 5. Afghanistan skulle bli det första land som fick erfara vad detta kan innebära i praktiken.

Operation Enduring Freedom (som ursprungligen kallades Operation Infinite Justice) inleddes den 7 oktober 2001. Amerikanska och brittiska förband anslöt till den s k ”Norra Alliansen”- som under 90-talet bedrivit en hård kamp mot talibanerna och fortfarande kontrollerade delar av Afghanistan. Afghanistan invaderades och ockuperades av huvudsakligen amerikanska och brittiska styrkor i syfte att avsätta talibanregimen.

Militärt gick det rätt bra för OEF. Men det skulle – som vanligt – visa sig vara betydligt lättare att vinna kriget än att vinna freden.

Det verkade ju gå så bra, till att börja med. De flesta av oss minns nog glädjescenerna från Kabul, när glädjerusiga människor symboliskt både spelade musik offentligt och besökte barberaren för att raka av de tidigare lagstadgade polisongerna.

Hela världen tycktes hoppa jämfota av glädje tillsammans med Kabuls invånare.

Personligen gladdes jag stort åt afghanernas nyvunna frihet, även om jag innerst inne fortfarande funderade över huruvida det egentligen är proportionerligt att invadera ett helt land för att man blivit utsatt för ett – om än fruktansvärt – terrorbrott.

Världen accepterade dock att den amerikanska invasionen med hänsyn till omständigheterna var godtagbar. Personligen är jag inte helt säker på att detta de facto-prejudikat bådar gott inför framtiden. Om man hårdrar resonemanget är det fr o m 2001 godtagbart att angripa ett land militärt om man utsätts för brottslig verksamhet från det andra landets territorium och anser att nämnda land inte gjort tillräckligt för att beivra brottet.

Någonting säger mig att detta förhållande kommer att missbrukas – både förr och senare.

I den allmänna yran av aldrig tidigare skådad internationell enighet beslöt den svenska regeringen att ställa upp för den nybildade ISAF-styrkan – som skapats utifrån ett FN-mandat men leddes av NATO. Mest för att visa sitt stöd i den närmast maniska flockrusning till USA:s försvar hela det internationella samfundet ägnade sig åt efter efter det chockerande terrordådet den 11 september.

Men man bör ha i minnet att tanken med vår militära insats var och är att ställa upp för Afghanistan – och inte USA. Vi ställde dessutom upp på en förfrågan från FN, och ingen annan.

Hur som helst minns jag fortfarande ett inslag där dåvarande statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh kommunicerade sitt stöd för den amerikanska saken efter terrordådet 11 september 2001. Jag minns också att Göran Persson i intervjun använde ordet ”oförblommerat” för att beskriva det svenska stödet för den amerikanska närvaron i Afghanistan.

Den ”stabilitet” som fanns under talibanstyret var inhuman och ohållbar. Det är nog de flesta överens om. Och den amerikanska invasionen var måhända begriplig mot bakgrund av terrordåden den 11 september. Men löste problemen i Afghanistan gjorde den knappast – vilket vi ändå skall hålla i minnet att hela den politiska världen ändå trodde. eller i alla fall hoppades på.

Till ISAF skickade Sverige till att börja med 45 man från specialförbandet SSG, som mest agerade som livvakter och bedrev utbildning av lokala förband. Den svenska styrkan har sedan dess gradvis utökats och getts nya arbetsuppgifter. Utvecklingen av den svenska Afghanistaninsatsen har svällt och förändrats i en takt och på ett sätt som gör att knappast någon kan påminna sig hur och när en lugn tjänstgöringsplats bemannad av en mindre styrka i vanliga jeepar förvandlades till svenska arméns mest stridstäta och riskfyllda mission på mycket, mycket länge.

Vi står nu på gränsen till att bryta mot ett av de universella budorden man aldrig bör bryta mot – någonsin – om man vill hålla sig borta från de klassiska klavertrampens Hall of Shame:

”Never get involved in a land war in Asia!” (Fezzik i filmen The Princess Bride)

Personligen tycker jag det är bra att vi ställer upp militärt i internationell tjänst när FN frågar, och jag tycker också att det är bra att vi gjort vårt bästa för att stötta civilbefolkningen i Afghanistan. Detta tycker jag även om det finns en hel del att fundera över när det gäller upplägg, omfattning och effekt av Afghanistaninsatsen både i stort och smått. Vi tänkte kanske inte igenom uppdragets konsekvenser så noga som vi borde gjort (gör vi någonsin det?) – men har man åtagit sig ett uppdrag gör man sitt bästa för att slutföra det.

Själv har jag vissa förbehåll när det gäller att ge sig ut i internationell tjänst vare sig FN frågar eller ej, som jag gärna skulle se att även våra folkvalda gärna bör tänka igenom innan man skickar trupp utomlands:

– Vi bör tänka oss för huruvida vi har en rimlig chans att faktiskt göra skillnad

– Vi bör endast ställa upp om vi är beredda att satsa vad som krävs i form av människoliv (egna och andras), engagemang och pengar – under lång tid.

– Vi bör vara försiktiga med att ta ställning för någon enda part – förutom civilbefolkningen.

Det är lätt att falla för flockbeteendet och hasta igenom analysen när så många är så överens som världen var när ISAF kom till. Det händer i princip aldrig i den internationella politiken, och när det gör det måste man ju bara vara med (?).

De länder som skickat trupp är Albanien, Armenien, Australien, Österrike, Azerbadjan, Belgien, Bosnien – Hercegovina,Bulgarien, Canada, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Georgien, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Irland, Italien, Jordanien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malaysia, Mongoliet, Montenegro, Holland, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Sydkorea, Rumänien, Singapore, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Makedonien, Turkiet, Ukraina, Förenade Arabemiraten, Storbritannien och USA.

Även det idag  starkt kritiska Vänsterpartiet ställde sig faktiskt i riksdagen bakom beslutet att skicka svensk trupp till Afghanistan, även om detta faktum nu tycks ha fallit i glömska.

Just eftersom det är så lätt att slarva med förarbetet när man dras med i en allmän internationell yra av solidaritet har jag – liksom ÖB, Wisemans Wisdoms och andra försvarsbloggare – länge efterlyst en mer rationell debatt om varför vi egentligen befinner oss i Afghanistan. Bland annat här, här och här.

Kanske överskattade vi alla den internationella förmågan att skapa fred. Kanske byggdes Afghanistaninsatsen generellt upp på fel sätt. Kanske har man tagit för lätt på korruptionens utbredning. Kanske finns ännu fler förklaringar – men de flesta är nog rörande överens om att allt inte riktigt gått så bra som det var tänkt, även om det också finns mycket i Afghanistan som utvecklats positivt.

Ett allvarligt misstag anser jag vara att inte göra tillräckligt tydlig boskillnad mellan det stridande OEF och det fredsskapande ISAF. Om inte annat för vår egen mentala bild av vad vi faktiskt befinner oss i Afghanistan för att utföra. Även om det finns logiska skäl för att ISAF och OEF har en tendens att flyta ihop tror jag inte det är helt okomplicerat att blanda ihop de för afghanerna främmande styrkor som försöker vinna kriget med de för afghanerna främmande styrkor som försöker vinna freden.

Ytterligare ett avgörande problem är att man aldrig har haft tillräckligt med trupp och tillräckligt förtroende bland befolkningen för att behärska territoriet – i den mån man nu kan ha det i ett så stort land. Egentligen tror jag endast ett lands egna styrkor fullt ut kan klara att fullstndigt behärska ett territorium. Och Afghanistans egna styrkor har, för att uttrycka sig milt,  haft betydligt större problem än önskvärt. Både med förmåga, kvantitet och förtroende.

I det mindre, svenska, perspektivet har de svenska styrkorna haft ett alldeles för stort ansvarsområde. Som lök på laxen har man dessutom haft en väldigt stor stabsfunktion som intecknat en hel del av de 550 man som är maximalt tillåtet antal i Afghanistan. Flera av mina vänner som tjänstgjort i Afghanistan beskriver upplägget ungefär som jag upplevde situationen vid en normal svensk polisstation när jag arbetade där:

”Tvåhundra poliser går in i polishuset varje morgon. Fyra åker ut.” 

Även om nu antalet ”fötter på marken” är få sköter sig våra soldater som individer och förband oerhört professionellt och bra, och det här klippet visar hur man klarar av både att vara människor och soldater:

Men – hur bra soldater vi än skickar är deras aktiviteter ändå bara nålstick och konstgjord andning, som aldrig blir tillräcklig i ett land med så djup problematik som Afghanistan. Målsättningen är och måste alltid vara att göra sitt bästa för att upprätthålla säkerhetsläget – men att lämna Afghanistan så snart det är genomförbart. Tyvärr ser prognosen inte helt positiv ut. Min gissning är tyvärr att de afghanska styrkorna inte kommer att kunna leverera förband av den kvantitet och kvalitet som krävs, men att vi trots det kommer att lämna Afghanistan senast med start 2014.

Så har vi då sorgebarnet OEF – och proviserna Kandahar och Helmand. Här känns det allt mer som om tiden sprungit ifrån insatsen och att syftet helt och hållet har förfelats. Det är dags att göra någonting annat, men 10 000-kronorsfrågan är förstås vad. Det arbete som bedrivs av OEF må vara beundransvärt och skickligt ur militär synpunkt – men vinner knappast civilbefolkningens förtroende. Ingen vill ha de mest skickliga militära förband utövandes det aldrig så väldrillade skolexempel på skarp plutonsstrid i den egna trädgården.

Det finns gränser för hur länge man kan bedriva fullskaligt krig på samma plats som människor försöker leva ett anständigt liv. Till slut kan det bli så illa att man kan jämföra med  sjukvården och uttrycket ”operationen blev förvisso oerhört lyckad – men tyvärr dog patienten…”

Sekvensen nedan säger det mesta. Den visar danska Jaegerkorpset i aktion. De är oerhört skickliga soldater, och gör allting rätt enligt boken – stridstekniskt. Men den allra skickligaste soldat lär tyvärr inte vinna något förtroende hos lokalbefolkningen, eftersom densamma som sagt knappast vill ha något aldrig så skickligt soldatande av vem det vara må i den egna trädgården och innanför det egna hemmets väggar. Se särskilt 2:00 in i filmen där oskyldiga människor får oväntat – och oönskat – besök av professionella elitförband.

Personligen skulle jag bli minst sagt… förbannad… om situationen var den omvända; lek själv med tanken att ett gäng afghanska soldater sprängde sönder din intet ont anande dörr, stövlade in i barnens rum med automatkarbiner och började slänga in flash-bangs i ditt uteförråd. Personligen kan jag intyga att den irritation jag onekligen skulle arbeta upp knappast skulle lägga sig av att de slängde åt mina barn ett par klubbor och gav mig en slant för att reparera skadorna.

Förtroende, var det ja…

En anonym läsare tipsade också om denna artikel i Jyllandsposten, som stärker min slutsats; att vinna både kriget och freden samtidigt är helt enkelt inte görligt.

Tyvärr lär nog OEF och ISAF allt mer flyta ihop, tills de inom en snar framtid helt och hållet är samma operation i både ledning, metod, intensitet och frustration. Om inte annat kommer omständigheterna på plats samt besparingar på de bidragande ländernas hemmaplan sannolikt att tvinga fram ett sådant skeende.

Afghanistan är dessvärre på god väg att bli ett internationellt slagfält, ett slags gladiatorarena för reguljära trupper och globalt verksamma jihadister. Tyvärr tror jag att lagret av jihadister kommer att fyllas på tämligen outtröttligt av en aldrig sinande ström ideologiskt övertygade och äventyrslystna ynglingar från när och fjärran. Många t o m från relativt trygga förhållanden i Europa – och som knappast lär kunna påvisa att de drivits till att bli terrorister av orättvisor och förtryck de utsatts för av sin regim.

De internationella jihadisterna är fler än man kan tro. Även i 90-talets Bosnienkrig reste tusentalet jihadister till Bosnien för att strida på den bosniska sidan. I Bosnien lyckades de dock aldrig bygga någon riktig maktbas eller sammanhang. Min föga underbyggda gissning är att det beror på att befolkningen i forna Jugoslavien är sekulariserade och välutbildade, och att det i Europa inte finns någon kultur eller tradition av att husera jihadister. I det trasiga och korrupta afghanska stamsamhället verkar dock mottagandet ha varit betydligt mer… inkluderande… under flera decennier.

Så var har vi hamnat i Afghanistanfrågan?

Jag anser att man bör göra sitt bästa för att ge människor chansen att skapa sig en framtid. Det har våra – och även andra ISAF-soldater gjort, och gör fortfarande. Med den äran. Än är det inte dags att ge upp och dra sig tillbaka.

Men; historien har trots allt då och då påmint oss om att man ibland kan vinna slagen och ändå förlora kriget. Den stora frågan är om vi i världen utanför Afghanistan satsat tillräckligt och om vi satsat rätt i all vår välvilja.

Och framför allt; vad gör vi nu?

Just den avgörande frågan tänkte jag resonera kring i nästa inlägg på temat Afghanistan. Förslag mottages tacksamt.

–     –     –

Tidigare inlägg: Om Afghanistan del 1

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Om Afghanistan II: Hänt sedan 2001

  1. Zzooter skriver:

    Har haft förmånen att höra många berättelser från Afghanisation insatsen, både från Officerare i olika grader, soldater från främst UK, US och Swe – min samlade bild här är att den stora bristen finns kring att helt enkelt vara hövlig. Det du beskriver och exemplifierar med det danska exemplet.
    Det är svårt att motivera för civilbefolkningen att du just har kört ner olivodlingen, äppelträdet eller annat som faktiskt är brödfödan – för att stridsfordon skulle komma fram – DET skapar inte förtroende…

    Dessutom, de ”smarta” talibanerna vet precis hur tongången rent politiskt är i väst kring att dra tillbaka styrkorna, samt de äldre vet hur lång uthållighet ”väst” har att hjälpa till. Jag är övertygad om att civilbefolkningen kommer snabbt backas tillbaka till situationen före 9/11, och dessutom få det lite jävligare som straff… Talibanerna behöver bara bida sin tid.

    Vad gör vi nu? frågar du. Lärdomarna från Irak och andra högintensiva konflikter pekar på att det bara finns en lösning. Det är att få in hjälporganisationerna och skapa stabilitet. Militära styrkor kan aldrig över tid skapa förtroende – det är inte deras uppgift och därför hjälporganisationerna behövs.

    Detta kostar pengar och låååååång uthållighet. Dessvärre är jag dyster i så motto att kommand finanskriser och globala recessioner kommer göra att ingen anser sig ha råd – då blir det sig själv närmast igen och slicka såren.. Jag hoppas någon annan har en mer positiv bild än jag..

  2. Börjesson skriver:

    Vad gör vi nu? Ja, det är ju onekligen frågan. Jag har ingen som helst varken militär eller politisk kompetens att luta mig mot, så detta är kanske ett dumt eller orealistiskt förslag:

    Hur skulle det vara med en tvåstatslösning? Dela landet i två delar, där talibanerna får ena halvan och man försöker bygga något slags demokratisk federation i andra halvan, med de olika folkgrupperna som beståndsdelar. Och så tillåter (och kräver) man fri rörlighet över gränsen i ett år eller två efter delningen, så att alla afghaner fritt kan välja vilken sida de vill bo på. Därefter kan väst koncentrera sig på att hjälpa till att bygga upp ”sin” halva, och bevaka dess gränser om nödvändigt, så kan talibanerna göra som de behagar i sin hälft.

  3. Erik skriver:

    @Börjesson,
    större delen av ditt förslag har redan prövats på Koreanska halvön. Tydligen har det blivit lite gnissligt där …

  4. Börjesson skriver:

    Erik,
    Tja, det kanske gnisslar… men det har ändå varit fred mellan Koreorna, mer eller mindre, sedan 1953. Och båda sidor har fått chansen att bygga en stat med det samhällssystem de föredrog. Att det nordkoreanska systemet skulle bli skit hade ingen på den sidan accepterat utan att få prova. (De accepterar det väl fortfarande inte, trots facit.) Vad hade alternativet varit? Att fortsätta kriget tills en total segrare pucklats fram? Eller att försöka hitta något slags kompromiss mellan kommunism och demokrati att styra hela landet med? Nej, på det hela taget är nog Koreafallet ett argument för en tvåstatslösning – även om man förstås alltid hoppas på en utveckling som med murens fall i Östtyskland.

  5. Bo skriver:

    Jag har aldrig förstått varför man som Svensk skulle vilja riskera livet för människor i mellanöstern. Det finns väl andra människor på närmare håll att bry sig om ? Duger inte fattiga barn i Ukraina eller Vitryssland ? Jag har heller aldrig förstått mig på folk som samlar på herrelösa katter. En del har över tjugofem stycken och en del av dem ligger döda i sin egen skit under soffan.

    Ett skäl att bry sig om mellanöstern skulle möjligen vara att försöka försvara deras kvinnor, men det är lönlöst. Och i Sverige kan de inte alla bo, förstår den som inte har en kolibri-hjärna.

    Empati är bra, men är meningslös om den inte används rätt.

    Sveriges försvar skall vara för Sveriges försvar.

  6. Cynisk skriver:

    Själv förstår jag varför man som svensk INTE ställer upp och hjälper andra oavsett var de bor. Jag förstår det men tycker inte om denna själviskhet som vissa uppvisar och kommer inte att förlika mig med det.

    För 10-15 år sedan fanns behovet på Balkan, innan dess i Mellanöstern och över tiden finns behov i Afrika. Just nu har Sverige bestämt sig för engagemanget i Centralasien och då hjälper vi till där. Vi kan inte vara överallt.

    Empati är förmåga att känna för andras känslor och har väldigt lite med försvar eller säkerhetsarbete att göra. Empati är en nödvändig grund för samarbete med andra dock och empati är aldrig meningslöst.

    Det finns många olika drivkrafter hos de som väljer att ställa upp i internationella insatser. De flesta av dessa drivkrafter är bra men huvudsaken är att folk ställer upp. Det gäller såväl civila som militärer.

  7. Savox skriver:

    ”Om man hårdrar resonemanget är det fr o m 2001 godtagbart att angripa ett land militärt om man utsätts för brottslig verksamhet från det andra landets territorium och anser att nämnda land inte gjort tillräckligt för att beivra brottet.”

    Jag bara bävar inför den dagen då några tjetjener bosatta i Sverige kapar en jumbojet och störtar den i Kreml. Då skulle Sverige vägra lämna ut de som hjälpte till att organisera attacken eftersom de riskerar dödsstraff i Ryssland. And then…

  8. Lars A. skriver:

    ”Afghanistan invaderades och ockuperades av huvudsakligen amerikanska och brittiska styrkor i syfte att avsätta talibanregimen”

    Det är väl semantisk fråga, men jag tycker inte man ska beskriva OEF som en invasion då det bara var ett hundratal soldater från olika specialstyrkor och flygstyrkor som tillsammans med stödde Norra Alliansen drev bort talibanerna från makten. Först därefter började anlända vanliga förband i någon större utsträckning.

    ”Om man hårdrar resonemanget är det fr o m 2001 godtagbart att angripa ett land militärt om man utsätts för brottslig verksamhet från det andra landets territorium och anser att nämnda land inte gjort tillräckligt för att beivra brottet.”

    Det har ju hänt förr, som Österrike-Ungerns krigsförklaring mor Serbien 1914. Fast det var ju innan FN och dess stagd.

  9. Börjesson skriver:

    Och framför allt; vad gör vi nu?

    Just den avgörande frågan tänkte jag resonera kring i nästa inlägg på temat Afghanistan.

    Finns det någon tidplan för när detta nästa inlägg kan tänkas dyka upp?

    I dag har det för övrigt tillkännagivits ett antal områden, inkluderat Mazar-e-Sharif, där kontrollen kommer att överlämnas till afghanska styrkor i juli, rapporterar BBC. Därefter kommer utländsk trupp i dessa områden att främst ägna sig åt att utbilda afghanska säkerhetsstyrkor, och kommer inte längre att delta i stridigheter.

    • Morgonsur skriver:

      Det beror på när arbetssituationen tillåter. Det arbete som betalar min tillvaro har varit lite övervarvat sedan nyår. Jag törs tyvärr inte lova annat än att det finns en stomme, som dock behöver lite bearbetning och research innan jag släpper den. Tyvärr har det varit klent med ensamma stunder framför datorn. Men jag tackar f ö för ditt tips som är en av flera pusselbitar jag kan använda mig av när jag slutför ”del III”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s