Välvillig illvilja från Transportstyrelsen

Photobucket

Den trogne bloggläsaren känner förstås till mitt djupa och oresonliga hat gentemot utbetalningskort. Jag har redan i ett inlägg redogjort för ett tillfälle när mitt försäkringbolag förkortade mitt liv genom att utsätta mig för dessa efterhängnsa pappersprodukter vid ett tidigare tillfälle.

I veckan var det så Transportstyrelsens tur att nagga några månader av min livstid. De har förpestat min tillvaro genom att återbetala tvåhundrasjuttiotre kronor via en av dessa vidriga värdehandlingar som är lika svåra att bli kvitt som en större fotvårta.

Som tur var hade jag nu överlistat systemet. Sedan den förra eriksgata jag var tvungen att genomföra för att omvandla detta pengasubstitut från Juraperioden till prasslande kontanter visste jag precis hur man gör; man åker till CityGross.

Nöjd över min relativt nyvunna kompetens inom området ”avpollettering av utbetalningskort” satte jag mig i bilen och åkte till nämnda stormarknad. Jag stod tålmodigt i kö, lycklig över att ha hittat en snabb och enkel rutin och slippa resa land och rike runt i jakt på någon institution som kunde förbarma sig över mig och lösa in den idiotiska blanketten.

När jag glad i hågen nådde kassan gick det nu inte som jag hade tänkt i alla fall;

”Vi kan bara ta emot sådana som det finns streckkod på, så det där får du tyvärr lämna in på banken”.

Jahapp. Dags igen då, tänkte jag. Och undrade om jag hade tillräckligt med bensin i bilen för den halvt världsomspännande resa i hela kommunen som nu obevekligen skulle följa. Jag får nog ringa hem och säga att jag blir sen i kväll…

Men istället för att ge mig ut på äventyr bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gav upp och bestämde mig för att svälja min envisa stolthet och förnedra mig själv genom ett bankbesök nästkommande dag. Den som läst mitt tidigare inlägg vet varför jag numera lider av något som börjar likna svår bankofobi. Strunt samma. Banken var nu enda utvägen.

I går fyllde jag så kylskåpet med mat och underrättade min familj om att de i bästa fall kunde vänta sig att återse mig om någon kalendervecka. Försedd med vederbörlig övernattnings- och överlevnadsutrustning gick jag med hängande huvud in på bankens kontor. 

Men – döm om min förvåning när jag bjöds på en positiv överraskning.

Jag tog som vanligt min kölapp och förväntade mig att tillbringa resten av dagen läsandes samtliga lokalblaskor tre, fyra varv. Ni känner säkert till hur det brukar bli på banken. Man får sitta så länge och vänta att man kommer på sig själv med att lusläsa t o m annonserna. Det brukar inträffa när man redan läst sig trött t o m på ”hänt & känt” att man utantill kan rabbla namnen på deltagarna i återträffen från 1948 års realskoleexamen, och redan har skaffat sig djup insikt i vem som erhållit vilket flitmärke på den lokala scoutföreningens senaste veckomöte…

Förlåt, nu var det den positiva överraskningen jag skulle nämna. Håll i er nu:

Man har anställt något slags irritationshanterare – kundservicepersonal ute i väntrummet. En riktig människa man kan prata med innan man tillbringat en dryg timme i väntan på att nå kassan för att få reda på att man inte kan få hjälp. 

Den synnerligen trevliga tjejen som berikade väntrumsgolvet såg min skrämda och förtvivlade blick samt det vidriga utbetalningskortet som vajade långsamt i min svettiga hand där jag satt. Hon pusslade ihop två och två, och kom till omedelbar undsättning.

Till min förvåning berättade hon att jag inte behövde vänta alls – utan istället kunde skicka in utbetalningskortet med post – gratis. Om jag gjorde det skulle pengarna kostnadsfritt sättas in på mitt bankkonto. Annars var jag tvungen att köa till kassan, plus att det kostar femtio kronor.

”Du har väl inte skrivit under det, för då går det inte att skicka postvägen” sade hon.

Jag kände en kall kår längs ryggraden…

Men, men… ”Plötsligt händer det!”

Jag såg ner på mitt hatade utbetalningskort. Ingenting! Jag hade inte skrivit under!

”Så bra! Då kan jag ta det direkt, så fixar vi det till dig”.

Jag kände triumfen så till den milda grad att jag nästan  tyckte mig höra pampig violinmusik i bakgrunden. Hon tog utbetalningskortet, gick iväg och lade det i brevkorgen bakom disken. Lycklig resa, förhatliga lilla utbetalningskort!

På väg ut kände jag mig rentav snopen över hur lätt det gick. Det måste finnas någon hake, tänkte jag. Antingen är hon en bedragare som tar kortet och på kuppen lyckas tömma hela mitt bankkonto, eller så dras summan av misstag från mitt konto istället för att betalas in till detsamma…

Nå, vi får väl se.

Detta om utbetalningskort. Det är inte utan att jag gör vissa associationer till nedanstående klipp från filmen ”Dum & Dummare”…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Välvillig illvilja från Transportstyrelsen

  1. Cornucopia? skriver:

    Hm. Jag skall nog ta på Kostymen och bege mig till något större bankkontor och låtsas vara en ”irritationsreducerare”. Tror du att du alltså får se röken av pengarna?

    Annars är det roligare att inte hämta ut dem och tvinga Trafikverket att skicka ut pengarna igen och igen och igen.

    Själv fick jag utbetalningen insatt direkt på mitt gamla lönekonto. Varför vet jag inte.

  2. Cornucopia? skriver:

    Tillägg: På mitt lokala bankkontor brukar det bara vara 2-3 personer före i kön. Som tur är har de två dagstidningar plus Dagens Industri, samt en TV med fjärrkontroll. Man brukar vara inne på andra vändan i de tre tidningarna innan man avverkat de 2-3 personer som var före i kön.

  3. Obertan skriver:

    Hahahahaha, vet EXAKT vad du menar!!
    Väl skrivet o tack för en rolig och igenkännande läsning.

  4. JE skriver:

    Jaaa, ”irritationshanterare” på banken. Varför inte?!!
    Påminner en aning om när järnvägen hade fått politisk order att förbereda sig inför nästa snöfall. Minns inte riktigt, men tror det var Centralstationen i Uppsalla som ”förberedde sig” genom att hyra in väktare som skulle mota bort alla klagande från biljettkassan.

  5. Heckler skriver:

    Hahaha, så många utbetalningskort som jag inte hämtat ut pengarna på, har jag tappat räkningen. Det är väl det myndigheterna vet, att befolkningen helt enkelt inte orkar slösa 17 år av sitt liv, och 4 500 mil i bilen på varje utbetalning. så fatta vad pengar dom slipper betala ut varje år på sånna människor som mej. Det är en konspiration – det måste det vara…!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s