En svensk bataljon del I (II)

Photobucket

Efter Bosnienkrigets utbrott 1992 väcktes efter några månader tanken på att ställa en svensk bataljon till FN:s förfogande – om FN så begärde.

Planeringen för den svenska pansarbataljonen började tidigt våren 1993. Frågan om svenskt deltagande snabbehandlades av regeringskansliet under månadsskiftet maj-juni, och riksdagen fattade ett snabbt beslut om att Sverige om en begäran kom skulle skicka en pansarskyttebataljon till Bosnien. Till bataljonchef utsågs överste Ulf Henricsson från Södermanlandsbrigaden.

Den svenska delen av bataljonen kom att omfatta 864 man fördelade på en stab, tre pansarskyttekompanier och ett stab- och trosskompani. Ett norskt sjukhuskompani med helikoptergrupp och ett danskt stridsvagnskompani skulle också tillföras bataljonen.

Själv arbetade jag sedan ungefär ett år tillbaka arbetade som polisaspirant i Gävle. En god vän som gjort två bataljoner i Libanon hade sedan länge väckt mitt intresse för internationell tjänst, och när möjligheten att söka den då unika Bosnienbataljonen dök upp kunde jag inte längre motstå frestelsen. Förutom att uppdraget som sådant var snäppet mer utmanande än de missioner Sverige dittills deltagit i hade jag just då ett lämpligt tillfälle i livet; jag hade ingen ”respektive” att ta hänsyn till.

Jag sökte till bataljonerna i Bosnien, Makedonien och Libanon – med Bosnien som förstahandsval.

En dag på jobbet ringde så en löjtnant som presenterade sig som ställföreträdande chef på Vakt/Eskortpluton och erbjöd mig en tjänst. Han förklarade vad arbetet innebar, och jag tackade ja på stående fot. Vi pratade en stund och skulle just lägga på när det slog mig att jag visste allt om min tjänst – utom vilken bataljon jag skulle till. Innan vi hann avsluta samtalet slog det mig att jag inte visste vad jag tackat ja till, och jag fick snabbt avbryta den entusiastiske löjtnanten:

”Jo, ursäkta, men vart ska vi?”

”-Till Bosnien!”

Så var min delaktighet i vad som skulle bli den första Bosnienbataljonen inledd.

Den nyligen uppsatta bataljonen – som ännu inte fått något vare sig något namn eller beteckning – sattes upp i slutet av juni, och utbildades under tre veckor på tre olika platser; P10 i Strängnäs, P2 i Hässleholm och P4 i Skövde. Vakt/Eskortpluton – där jag tilldelats tjänst som signalist – tillhörde stab och trosskompaniet, som tillsammans med ett av pansarskyttekompanierna utbildades på P10.

Vakt/Eskortpluton var indelad i åtta femmannagrupper och en liten plutonsstab, delade på fyra SISU XA180 pansarfordon och visade sig vara den mest sökta befattningen i hela bataljonen. Man hade i genomsnitt ett tjugotal sökande till varje plats mot fyra per plats i snitt för hela bataljonen. Av plutonens soldater kom 35 av 40 från jägarförbanden I22, FJS, Kustjägarna och K4. Utrustningsnivån – för hela bataljonen – var med dåtidens mått mycket hög även i internationell jämförelse.

I slutet av juni ryckte bataljonens kompanier in till en tre veckor lång utbildning på respektive ansvarigt regemente. Denna skulle efter en kort hemförlovning kompletteras av ytterligare ett par veckors samövning i Danmark inför insats.

Under utbildningen övades det en hel del ”worst case-scenarion”. Vi tillbringade åtskilliga timmar på skjutbanan, sköt upp kopiösa mängder ammunition, kastade lådvis med handgranater och såg till att alla i plutonen kunde hantera alla plutonens vapen i alla möjliga situationer. Fortfarande anser jag det vara bra övningar, där vi verkligen fick lära oss hantera vapen och utrustning på ett synnerligen handgripligt sätt som är svårt att ersätta med torr- eller simulatorövningar.

Mindre populärt hos ledningen var att experimentlustan under dessa övningar bl a resulterade i ett punkterat SISU-däck från en skarp handgranat. När vi sedan dessutom lyckades blåsa bort en radioantenn och förstöra en luckspärr på en av våra SISU-pansarbilar genom att prova om det var funkis att skjuta granatgevär från skytteluckorna var måttet rågat. Resterande övningar genomfördes mer… enligt instruktionsboken.

Övningarnas intensitet och experimenterande karaktär kom sig av att vi egentligen inte hade en aning om vad vi skulle mötas av i Bosnien. Mandatet låg någonstans mellan fredsbevarande och fredsframtvingande, och det pratades hela tiden om att insatsen med tiden mycket väl kunde utvecklas till en FN-insats liknande Kuwaitkriget. Sverige hade inte sedan Kongo på 60-talet skickat FN-bataljoner tänkta för stridande uppgifter. Bataljonchefen Ulf Henricsson sade i en intervju med TT:

”-Jag har fått kritik för att jag har sagt att vi tar liksäckar med oss. Men det här är en mentalt förberedd bataljon som vi har skyldighet att prata klartext med. Vi kallar saker vid dess rätta namn”

Och så var det. Vi var beredda på allt.

I mitten av september lastades så hela den svenska bataljonen upp på tåg och förflyttades till södra Jylland i Danmark. På ett danskt övningsfält utanför Varde samövades det och sköts återigen skarpt med hela registret från pistol till stridsvagn och pansarvärnsrobot.

Efter ett par trevliga veckor i Danmark – där jag till min förvåning bl a upptäckte att den välutrustade danska armén t o m hade en fältpub i en grön militärlastbil – fick jag förmånen att ingå i bataljonens förstyrka om ca hundra man som skulle vara först på plats i Bosnien. Förstyrkan fick i stället för att lastas på tåg förmånen att åka bilkonvoj ner genom Europa. Resan ned var i sig en upplevelse, där vi fick förmånen att umgås med tyska och österrikiska soldater vid några övernattningar på deras armébaser.

Att skicka tyska trupper utomlands var i 90-talets början fortfarande oerhört känsligt, med det tyska arvet från andra världskriget fortfarande i minnet. Man hade – snarast på nåder – sedan en kort tid tillbaka ett kompani i Somalia, men i övrigt höll man sig på hemmaplan. När man talade med tyskarna upptäckte man att det betraktades som något väldigt stort och ansvarsfullt att som soldat få förmånen att åka utomlands i fredens tjänst. Något man skulle vara stolt över.

Särskilt minns jag en tidig morgon vid en tysk arméförläggning i Kassel. Jag och tre av mina plutonskamrater hade just knölat in oss i vår Toyota-jeep. Om jag inte minns fel var klockan runt fyra, fem på morgonen.

Regementet – ett militärpolisregemente – huserade i gamla kaserner byggda före andra världskriget belägna på landet utanför Kassel. Just denna morgon förberedde man någon typ av övning, och flera tyska soldater släntrade förbi i dimman i skenet av de gamla gatlyktorna.

I det matta, bleka lampskenet verkade de fältgrå uniformerna med otäckt bekanta fältmössor som komna ur en annan, betydligt mörkare, tid. Med en kuslig, krypande känsla längs ryggraden kändes det som om hela vår Toyota-jeep på något underligt vis förflyttats genom tid och rum tillbaka till andra världskriget; på andra sidan vindrutan tycktes en helt annan tid förflyta framför våra ögon.

Vi sade inte mycket, men alla kände nog att detta kusliga, overkliga tids-limbo behövde brytas.

Vi bad därför någon i baksätet att gärna och omedelbart slå på den CD-radio vi skramlat ihop pengar till under vistelsen i Danmark. En av killarna i baksätet gjorde så, och vi väntade oss att få lyssna till lite popmusik på den station vi rattat in kvällen innan för att bryta förtrollningen.

Eller snarare förhäxningen.

Men nej, nu skulle mitt livs mest bisarra musikaliska sammanträffande utspela sig:

Ett skrapande ljud var allt som först hördes ur radion. I ungefär en halv sekund trodde vi alla det berodde på dålig mottagning. Det gjorde det inte. Det var nålen på en skivspelare som raspade mot en gammal stenkaka.

När tonerna av Marlene Dietrichs ”Lili Marlene” strömmade ut ur radion stirrade vi alla storögt på varandra med gapande munnar. Håret reste sig i min nacke.

Tack och lov började dock vår konvoj ta form, vilket raskt förde oss tillbaka till 1993. Vi startade motorn under smått chockad tystnad och rullade in på vår plats i fordonskonvojen.

När vi rullade ut igenom grindarna påmindes vi om allvaret i det löfte vi åtagit oss:
Den tyske regementschefen hade klivit upp vid 03-tiden för vår skull och stod där ensam i dimman och mörkret vid utfartsbommen. Hela hans kroppsspråk i den strama honnören utstrålade allvar, och ögonblicket etsade sig för alltid fast i mitt minne. När vi besvarade hans hälsning minns jag att regementschefens symboliskt tydliga avsked fick mig att känna att uppdraget medförde ett ansvar större än bara ett personligt äventyr.

Efter en flera dagar lång resa genom Europa i en lång konvoj av jeepar, en Mercedesbuss, en tankbil och ett transportfordon lastat med bataljonchefens stridsledningspansarbandvagn stod vi så inför allvaret.

I Zvornik, vid bron över floden Drina som utgör gräns mellan Serbien och Bosnien körde vi åt sidan och började ladda alla vapen inför överfarten in i Bosnien. Den 30 september 1993 rullade vi, de första svenskarna, in på den containerfabrik som i sju år till skulle kallas Camp Oden.

Photobucket

Nyss anlända till vad som senare skulle bli ‘Camp Oden’.

Hela det stora område vi var satta att verka i hade fram till nu övervakats av ett ensamt brittiskt kompani från Yorkshire Regiment, som fanns samgrupperat med bosniska styrkor på den gamla militärflygplatsen i Tuzla; Tuzla Air Base, eller ’TAB:en’ som den kallades.

När det gäller vårt ansvarsområde fanns en del egenheter som följde en logik svår att förstå från utsidan. I kriget figurerade tre huvudsakliga parter: Bosniska BiH, bosnienkroatiska HVO och bonsienserbiska BSA.

Och nu kommer det märkliga; I området kring vår huvudbas var bosniska BiH och bosnienkroatiska HVO allierade mot Bosnienserbiska BSA. Men i området kring Vares i södra delarna av vårt ansvarsområde var BiH och HVO istället huvudmotståndare.

Jag förstår faktiskt inte riktigt logiken än idag, fast jag haft åtskilliga år på mig att fundera över saken.

I hela Bosnien fanns nämligen de mest oheliga allianser och överenskommelser mellan och mot parter och aktörer i olika konstellationer. I huvudsak kan man nog säga att den genomgående linjen i princip följde modellen ’två slår den tredje’. Man köpte och sålde bl a eldunderstöd och artilleri av en av sina fiender mot den andre, och det fanns tydliga indikationer på att man ibland blåste ’eld upphör’ för att kunna sälja ammunition till fienden på andra sidan.

Kort sagt var alla mot alla någonstans i det sargade landet, och ingen av parterna var oförblommerat positiv till FN-styrkornas närvaro. Man kunde förvänta sig att bli beskjuten av vem som helst av parterna. Och det blev vi också.

Av den anledningen var det inte helt ofarligt att som britterna samgruppera med någon av parterna. Förutom att man blev ett legitimt mål för andra parters artilleri kunde man också förvänta sig att vissa i den militärstyrka man samgrupperade med faktiskt önskade livet ur en.

Vid ett av våra första besök hos britterna på Tuzla Air Base – då jag personligen inte var med – sköt en okänd soldat från någon av parterna på ’vår’ sida fronten från långt håll ett skott rakt mot min gruppchef. Kulan tog i en gren och ändrade riktning. Det var en rejäl gren. Tre skånska barn fick behålla sin far tack vare den.

De första veckorna tillbringade jag till min egen frustration nästan uteslutande på vår egen camp, med undantag för en utflykt till den överlämningsceremoni som det brittiska kompaniet anordnade vid en vacker sjö i närheten av Tuzla.

I Yorkshire är man mäkta stolta över sin vikingahistoria, och man hade därför med glimten i ögat uppfunnit en överlämningsceremoni passande våra gemensamma vikingaband. Ceremonin bestod i att man begravde en symbolisk brittisk krigare på ”svenskt” vikingavis; Man körde fram en fältambulans ur vilken man bar fram en bår med denne ”döde krigare” i svepning. Till vår stora förvåning bars samtidigt ett rätt stort vikingaskepp fram bakom en skogsdunge av en tropp brittiska soldater. Krigaren lades i skeppet, man satte eld på det, vadade ut i full uniform och sköt ut det i sjön. Den brittiska flaggan sänktes, och den svenska hissades på den för ändamålet resta flaggstången bestående av en radioantenn.

Photobucket

Ett brinnande vikingaskepp – en minst sagt ovanlig syn i Bosnien…

Ceremonin var en typiskt brittisk blandning av både humor och högtidlighet, och vi kände oss mycket hedrade över det enorma arbete man lagt ned på tilldragelsen. Vi tog reda på huvudet från skeppet, som sedan fick pryda Vakt och eskortplutons logement.

fortsättning följer i detta inlägg

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till En svensk bataljon del I (II)

  1. Cynisk skriver:

    Härligt Morgonsur!

    Jag kommer ihåg när det begav sig, även om jag fick vänta ett år på Bosnien. Libanon kändes inte så hett när vi for…

  2. Tobias Wallin skriver:

    Vet någon vilken av parterna som fick de Svenska PBV som exporterats till Jugoslavien innan kriget bröt ut?

  3. AS 9th Mech Coy BA 01 skriver:

    Nackhåren reser sig……
    Var med i konvojen genom Europa.
    Kom att tillbringa både 01 o 02 i Bosnien.
    Känner på något konstigt sätt en längtan tillbaks till dom tiderna!
    Tack för att du bjuder på en flashback, en angenäm sådan!

  4. Tobias Wallin skriver:

    En snabb utveckling liknande Sönderfallet i Jugoslavien är inte alls omöjlig här.

    Även om överbefolkning, massflykt och resursbrist syns tidigare på andra håll gäller här liksom i andra länder att regeringars farligast fiender är den egna befolkningen, som bara accepterar överheten så länge det lönar sig.

    Klart det på många sätt var lättare att vara god svensk förr än att – om allt går enligt plan – som svensk truppare vara ond utsugargringo som är utsänd för att skydda svenska intressen i kornbodar runt om i världen. Snart.

  5. Lew skriver:

    Lysande skrivet!

  6. Per A. skriver:

    ”Vet någon vilken av parterna som fick de Svenska PBV som exporterats till Jugoslavien innan kriget bröt ut?”

    Vad jag vet så har inte PBV 302 exporterats alls.

  7. Patrik skriver:

    Var på 10:e, härlig läsning!

  8. Tobias Wallin skriver:

    Någon T 34:a togs ju från ett Jugoslaviskt museum för att sättas in när kriget bröt ut. Sådana vagnar kunde om inte annat ställas upp som fast 10 cm artilleri.

    Skälet till att jag frågar är at jag under en av mina 3 missioner – den första 94 -hörde att Svensk trupp på OP rapporterat in att de siktat en svensk vagn varvid visst rabalder utbrutit, innan svaret kom, från Sverige, att Jugoslavien tidigare köpt ett för mig okänt antal stridsfordon från Sverige.

    Uppenbarligen ansåg JNA eller vilka som nu körde att de dög att sätta in skarpt.

    Och det gör de ju givetvis fortfarande även i dag om vagnchefens uppgift är etnisk rensning av civibefolkning och inte pansarstrid. Mjuka mål är alltid mjuka mål.

    Kapprustning handlar om medel och motmedel för militära förband.

    Sverige har väl för övrigt aldrig skrotat något som varit möjligt att sälja? Den annars så förhatlige Pinochet fick köpa Museala Kryssare och jagare 1975.

    Svd publicerade också nyligen ett pressfoto från attentatet på Sadat. Skytten håller till och med sin K-pist M45B på felaktigt sätt, med främre handen runt magasinet. Men Sadat dör ändå trots felaktigt handhavande och gammal utrustning.

    • Morgonsur skriver:

      Kryssaren HMS Göta Lejon – på vilken min far faktiskt tjänstgjorde under Catalinaaffären 1952 – såldes till Chile före Pinochet 1971. Sedan undrar jag om det inte dröjde till 1996, då minfartyget HMS Älvsborg såldes dit.

      HMS Göta lejon - tidig bild
      Göta Lejon – tidig bild

      Men nog har svensk materiel hamnat både här och där.

      • Tobias Wallin skriver:

        Jag kan givetvis ha fel, men jag TROR att leveransen, efter kuppen i Chile, kunde ha stoppats.

        Hur som helst är skälet att dra upp tidigare vapenexport egentligen att även dagens militärindustriella komplex fungerar för kortsiktigt egoistiskt i och med att utlandsuppdragen blivit huvudsak för Försvaret. Om nu inte moralargument duger.

  9. Pingback: En svensk bataljon del II (II) « Morgonsur

  10. Erik skriver:

    Fy fan! Ni svenskar som kämpade för islamistiska terroristers rätt att mörda kristna serber på balkan borde skämmas! Tuffa killar, åkte omkring och avväpnade fattiga serbiska bönder så att kosovoalbanerna kunde ta deras land och mörda dom. Skamligt är bara förnamnet. Hur känns det att bidra till islamiseringen av europa?

    • Morgonsur skriver:

      Innan man börjar ge sig på att kommentera saker och ting kan det vara bra om man tar reda på vad man faktiskt läst. Du är nämligen inte ens i rätt konflikt. Kosovokriget inträffade ett halvt decennium senare – på en helt annan plats.

      Först tycker jag du gör hemläxan och läser på vad som är vad, så kan vi resonera om saken sedan. För visst finns det mycket att tycka om både Bosnien- och Kosovokrigen.

      Att skälla som en bandhund innan man ens förstått vad man läst duger inte. Pinsamt är bara förnamnet. Hur känns det att bidra till fördumningen av Sverige?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s