En svensk bataljon del II (II)

fortsättning från detta inlägg.

Efter någon vecka som i princip tillbringades med befästningsarbeten och vakthållning började jag – ung och otålig som jag var – bli frustrerad av att inte komma ut och se mig omkring i området. Av olika anledningar slumpade det sig så att just jag tycktes missa varenda spaningstur, och jag kom de första veckorna i princip inte ens utanför grindarna. Min gruppchef skrattade hjärtligt och retade mig skämtsamt för ”Campråtta”.

Boendet var primitivt. Vi fick skura lokalen med klor innan vi kunde flytta in, och själv hade jag min tältsäng intill ett stort hål i väggen. Det hände ofta att råttor sprang över sovsäcken, och förbipasserande fordon brukade dessutom ibland skjuta i luften eller mot vaktposten på taket – det s k ”örnnästet” – när de passerade tjugo, trettio meter utanför. Det gjorde inte den redan korta nattsömnen bättre.

Photobucket
Vakt/eskortplutons logement ‘Das boot’.

Maten bestod den första tiden uteslutande av försvarets ”guldburk”. Efter några veckor uppfann våra kockar nya fantasifulla maträtter som ”pyttiskojspanotto” – en välkryddad blandning av pyttipanna, lapskojs och risotto. Med tanke på de högst begränsade råvarorna gjorde de ett rent fantastiskt jobb, även om smakvariationerna trots det blev högst begränsade.

Under en kort period i början av vår vistelse hettade det till mellan en av parterna och FN, och alla gränser stängdes. Beredskapen höjdes, och vi förberedde oss för konfrontation. Vi var långt ifrån en fulltalig bataljon, och kunde till på köpet heller inte längre nås av några underhållstransporter alls. Allt fick ransoneras, och jag fick lära mig den nyttiga läxan hur det känns att gå hungrig varje dag utan att veta om eller när man någonsin kommer att ha en möjlighet att få tag på mer mat.

Tanken väcktes att försöka sig på en form av utbrytningsförsök genom att skicka en SISU till FN-högkvarteret i Kiseljak. Där skulle man lasta den full av ”Combat Rations” och försöka köra den tillbaka. Man såg också över möjligheten att luftlandsätta förnödenheter på de stora fälten vid det norska fältsjukhuset. Innan man hunnit verkställa något av de mer spektakulära alternativen nådde man slutligen en överenskommelse och gränserna öppnades för FN igen.

Med tiden fick vi riktigt bra mat, med färskt bröd varje morgon, ett fungerande PX och postgång som bara tog ungefär en vecka i vardera riktningen. Efterhand fick vi också varje månad tillgång till ett subventionerat satellittelefonkort, som räckte i ungefär fem minuter. Det underlättade mycket att kunna ringa hem för att meddela att man mådde bra när någonting allvarligt inträffat – även om media långt ifrån alltid hade samma syn på ”när någonting hänt” som vi hade på plats.

Det fanns nämligen just den haken: Även om en del braskande rubriker faxades ned och sattes upp på anslagstavlan var det mycket som undgick oss. Eftersom det tog oss ungefär en vecka att få tidningar hade vi ofta ingen som helst aning om vad media faktiskt skrev – och inte – på hemmaplan.

Ibland hade media inte rapporterat alls om något vi tyckte var allvarligt, vilket gjorde att ens anhöriga snarare blev mer oroade av att man ringde. Ibland fick man istället förmaningar varför man inte ringt när media slagit på stort om något som vi antingen inte ens kände till, eller som vi ansåg vara en oviktig vardagshändelse.

Stämningen på en ”01:a” – en bataljon som är först på en ny plats – blir förstås speciell. Särskilt när det som i fallet BA01 på grund av krångel från parterna blir svårt att få materiel, soldater, utrustning och underhåll på plats som avsett. När verkligheten kräver att knappt tjugoåriga furirer leder vaktstyrkor där majorer tar plats som en i gruppen och meniga nittonåringar och medelålders överstelöjtnanter skottar sandsäck sida vid sida i bar överkropp får man en alldeles särskild sammanhållning i förbandet.

Photobucket

Vår kära SISU med besättning vilar på Tuzla Air Base i början av vår vistelse. Fordonet bär fortfarande svensk militär registreringsskylt med nummer ‘13005’. Den byttes senare mot en vit FN-skylt med nummer UNPF16128. 

Den frustration jag kände av att känna mig instängd på campen den första veckan i Bosnien skulle väldigt snart – på gott och ont – visa sig vara ett högst övergående stadium; redan efter några veckor fick bataljonen gå igenom sitt första elddop i samband med massakern i Stupni Do.

Efter att ha gått av ett vaktpass mitt i natten skickades vi som förstärkning ner till Vares, efter att situationen eskalerat. Skottväxling hade uppstått mellan svenska enheter och spridda skaror från en av parterna. Man hade dessutom kastat handgranater mot svenska förband. Det rådde inget tvivel om att det var allvar, och att vi var i underläge. Mitt i natten lämnade vi Camp Oden. Efter vägen anslöt några pansarbandvagnar från tionde pansarskyttekompaniet.

När vi tidigt på morgonen kom fram till åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares möttes vi upp av plutonskamrater från Vakt/eskortplutonen. De bar pansarskott och sprang mellan olika skydd för att kunna vinka in oss på campen. Vi parkerade bredvid deras SISU, som hade prydliga märken efter träffar från kulor och en tydlig träff i vagnchefens pansarruta.

Enheter från bataljonen hade angripits av kroatiska förband. Man hade skjutit tillbaka, men mot gängse FN-logik vägrat dra sig tillbaka och lämna Vares stad. Istället visade de svenska förbanden genom att ta fram pansarskott och annat att de förberedde sig för strid. Det var väldigt olikt andra FN-förband i Bosnien, och den svenska bataljonen fick från flera håll kritik för att man uppträdde för provokativt.

Det kaxiga agerandet skulle – tvärt emot farhågorna – visa sig vara ett vinnande koncept. Efter att vi mot FN:s rekommendationer ur ingenmansland räddat ett tjugotal flyktingar från byn Stupni Do över till den bosniska sidan – och hört deras fruktansvärda berättelser om massakern – beslöt Ulf Henricsson att det fick vara nog. Han utnyttjade mandatet fullt ut, hävdade den rörelsefrihet vi var garanterade, stod kvar där vi behövdes, ingrep när så var påkallat och körde över den som stod i vägen. Det var ett högt spel att sätta hårt mot hårt, men det lyckades över förväntan och vann respekt – hos alla parter.

Ett exempel på denna respekt fick jag uppleva på nära håll i samband med att sjunde muslimska brigaden intog Vares kort efter massakern i Stupni Do. Vi befann oss i vår SISU i södra delarna av Vares när vi ropades upp av kompanistaben och ombads bege oss till en plats straxt söder om Vares, där en FN-konvoj stoppats av bosniska förband. Vi funderade vad vi – fem man i ett ensamt litet pansarfordon – egentligen förväntades göra som konvojen själv inte klarade av, men begav oss till platsen. När vi kom fram funderade vi än mer över vad vi förväntades tillföra, eftersom konvojen visade sig bestå av ett tjugotal fordon – varav fyra stycken kanadensiska Cougar-pansarfordon bestyckade med bl a fyrtiomillimeterskanoner som fick min lilla 12,7 mm kulspruta att se lika imponerande ut som en knallpulverpistol.

Mellan oss och konvojen fanns hindret – en hel bataljon mujaheddinsoldater, huvudsakligen från Afghanistan. Chefen Vakt/eskortpluton, som tjänstgjorde som vagnchef, bestämde sig dock för att köra vår nyligt vunna Nordbat-attityd fullt ut. Han beordrade oss att köra rätt in i lejonets gap. Vi rullade in mitt i den förvånade mujaheddinbataljonen och stannade med en tvärnit i ett moln av damm. Vagnchefen ställde sig i luckan och frågade med hög och tydlig röst vem som var chef för förbandet.

En ärrad gammal afghansk mujaheddinkämpe i stort svart skägg släntrade fram och såg måttligt intresserad ut. Han förklarade sig i alla fall vara chef för förbandet. Vår vagnchef pekade mot den checkpoint där FN-konvojen stod och krävde att bommen skulle öppnas, och att det var en order från ‘Colonel Henricsson’.

Photobucket

SISU:n ‘Ragnarök’ (nu med vit FN-nummerskylt) på fordonsplanen nedanför FN-högkvarteret BH Command i Kiseljak.

Att nämna överstens namn visade sig fungera bättre än vi nog väntat oss själva. Det visade sig att man mycket väl visste vem Ulf Henricsson var, och vad han gjort för deras trosfränder. Mujaheddinchefen vaknade omedelbart till liv och blev med ens mycket tjänstvillig.
’Colonel Henricsson!’, repeterade mannen och började raskt ryta ut order. Bommen for upp, den gigantiska, beväpnade och skräckinjagande folkmassa som utgjorde mujaheddinbataljonen delade sig som Röda Havet i Gamla Testamentet, och vi kunde smått överraskade se på när FN-konvojen for förbi. Själva kände vi oss… ungefär som fem stycken förvånade Moses.

Anledningen att jag mitt i bataljonen råkade bli militärpolis var att en vakans uppstod på MP-troppen. Då jag åtminstone hunnit slutföra drygt halva polishögskolan flyttades jag över dit i sällskap med en poliskollega som tjänstgjort som gruppchef vid ett av pansarskyttekompanierna. Tjänsten som militärpolis var mer självständig, men var definitivt inte mindre utsatt. Som militärpolis tjänstgjorde jag bl a som livvakt till kompanichefen för åttonde pansarskyttekompaniet. Vid ett tillfälle genomförde vi en rekognoscering för robotställningar vid Ribnica – ett område där bataljonen varit inblandad i flera strider.

Efter genomförd rekognoscering skulle vi ta oss ifrån platsen. Den pansarbandvagn vi färdades i träffades då plötsligt av en pansarvärnsrobot. Robotens RSV-stråle slog igenom fronten och fortsatte in i motorn, där den stannade. En undsättande pansarbandvagn träffades även den. Denna gång gick RSV-strålen rakt igenom pansarbandvagnen. Trots fem sårade vid detta tillfälle får man nog påstå att vi hade en fantastisk tur. RSV-strålarna lyckades på ett närmast magiskt vis missa både människor och ammunition – av vilka båda kategorierna var välrepresenterade i pansarfordonen.

Att sammanfatta ett upplevelserikt halvår i en enda artikel är svårt, för att inte säga omöjligt. Vad man däremot kan sammanfatta är vad som varit viktigast under detta halvår. Och det viktigaste för mig är utan tvekan vad jag lärt om sig själv och andra, och hur vi fungerar som människor.

Jag kan i efterhand konstatera att min vistelse i Bosnien har format mig på många sätt. Alla lärdomar kom kanske inte på en gång, utan har snarare växt fram efterhand. Men det kan inte förnekas att soldatlivets bisarra kontraster mellan leda och omänsklig nervpress, brist på mat och sömn, beskjutning, massakrer, hungriga och sargade människor, medkännande hjälpande händer, glädje, skratt, stolthet och ilska för alltid förändrat mitt sätt att se på livet, människorna och omvärlden.

Och jag tror och hoppas att mina lärdomar faktiskt har gjort mig till en bättre människa.

 –     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till En svensk bataljon del II (II)

  1. Fundersam skriver:

    Intressant! Tack för det, Morgonsur!

  2. fc1, 8 Coy skriver:

    Alltid lika intressant att läsa dina alster, och alltid kryper vemodet på från tiden på åttonde.

  3. Tobias Wallin skriver:

    Du skriver bra. Men det är ändå lite oväntat att Du tar upp en utlandsmission som så väsenskild från en polisvardag, i fråga om insikter om mänskligt beteende.

    • Morgonsur skriver:

      Polisvardagen lär en mycket om en människas sätt att fungera eller inte som individ i samhället. Som polis betraktar man dock eländet utifrån, och kan varje dag stanna på väg hem, köpa tidningen på Pressbyrån och ta en lugn kväll med familjen framför TV:n innan man lägger sig och sover tryggt. Någon gång ibland kommer en kortare incident där man utsätts för någorlunda kontrollerbara risker. Men man kan till stor del välja själv vad man utsätter sig för. Man får en viss inblick i flockbeteendets baksidor i form av någon kortsiktig folkmassa här eller där – som alltid löses upp efter ett antal timmar.

      Bosnien var något helt annat. Ett samhälle i krig är okontrollerbart, och hela samhället regredierar till en ständigt pågående och fullständigt livsfarlig katastrof. Allt blir extremt, allt ställs på ända. Individer existerar inte – bara grupper som ställs mot varandra. I ett land i krig saknar individen värde. Det är oväsentligt hur ‘funktionell’ i samhället eller hur bra du är som människa. Alla normala värderingar, uppförandekoder eller regler upphör att fungera över en natt.

      Ett beteende som skulle orsaka tvångsomhändertagande i Sverige kan ge dig upphöjd plats som ledare i en stor och välbeväpnad milis. Den som uppträder sansat och ”normalt” som individ kan bli förintad. Ett liv är inte värt mer än den upphittade kula det kostar att avsluta det. Avrätta ett barn kan någon göra inte för att det fanns någon anledning – utan för att andan föll på.

      Ingen straffas för det, ingen bryr sig just då.

      Det är en helt annan verklighet än polisvardagen – och man ställs inför helt andra insikter, sanningar och överväganden i en så extrem omvärld.

      Man lever mitt i eländet, tätt tillsammans och under lång tid. Man är dessutom utsatt på ett sätt man aldrig blir som polis. Man kommer inte undan, och det finns ingen som helst trygghet att dra sig undan till och samla kraft. Risken att dö i din sovsäck är en realitet och något man måste hantera.

      Det är helt enkelt en så extrem miljö att man som polis aldrig kommer i närheten av den. Man får en helt annan insikt än som polis i människans sätt att fungera i flock – både i den egna gruppen och utanför.

      Det är något helt annat, och som du säger, väsensskilt från en polisvardag.

  4. Johan J skriver:

    Alltid lika intressant att läsa om missionerna på Balkan.

  5. Morgonsur skriver:

    Tack för vänliga ord, allihop. Det kommer mer i sinom tid…

  6. Tobias Wallin skriver:

    Som Du kanske läst i någon kommentar driver jag tesen att utvecklingen i Sverige mycket väl kan komma att likna Jugolaviens.

    Helt enkelt på grund av att ingen officiellt erkänner hur Sveriges välstånd byggts upp och hur beroende av förhållanden i utlandet vi är. Alla krav från svenska folket skall av någon anledning betraktas som legitima trots att de uppfylls genom att påföra någon annan bördor. Hjulen ska hållas rullande och ökade kostnader här stannar inte på kapitalsidan utan förs vidare till någon annan.

    Jag antar exempelvis att det strategiska skälet för västvärlden till att hålla trupp i Afghanistan är att ha styrkor på plats vid Khyber-passet när regimen i Pakistan tappar kontrollen över landet och andelar av 120 miljoner människor börjar röra sig i riktning mot de områden där maten finns. Jag tror inte att TCO väger in sådana faktorer i bedömningar om tillgängligt löneutrymme de kommande 3 åren trots att dessa faktorer är en realitet inom ramar för en globaliserad ekonomi.

    I en kommande konkurrenssituation här där vi importerar allting kommer etnicitet att vara en faktor vid utgångsgrupperingen. Jag har ytterst svårt att tro något annat.

    Polisen är de inrikestrupper vi har. Och de är fåtaliga.

    Men för övrigt…

    Hur eskalerade situationen på Balkan? Det var länge tal om Albanernas nationalism i Makedonien, Så Nordbat 1 förlades dit. Slovenien bröt sig ut och erkändes av EU-länder som egen stat. Var det i Kroatien eller i Slovenien som den där polisstationen attackerades av milis? Flottan ångade upp från Kotor-basen och bombarderade Dubrovnik. Oklart till vilket syfte.

    Serberna i Krajina bröt sig ur Kroatien. Sedan?

    Sverige sänder JK01 som förläggs var? BA 01 förstärker? Svenska kompaniet i Nordbat 1 dras från Makedonien och blir 10 komp i Bosnien? När? BA 02?

    Vilken mission är det som siktar PBV 301 som exporterats som skrot till Jugoslavien?

    • Morgonsur skriver:

      JK01 var ett högkvarterskompani förlagt i Sarajevo och drogs ur staden under synnerligen dramatiska förhållanden. Man baserade i Zagreb istället där JK02-03 fanns.

      BA01 levde lite grand ett ”eget liv” som självständig bataljon i ett helt eget område. I princip avskuren från hela omvärlden.

      Nordbat 1 blev av någon anledning 7. kompaniet. BA01 hade 8. 9. och 10. komp. Vad jag minns var det under BA02.

      Någon PBV har jag aldrig hört talas om som siktad av svensk trupp, men det kan för all del ha funnits något skrot – eller rentav något hembygge, vilket det fanns här och där – som lätt kan förväxlas med en PBV på lite håll. Det hände både det ena och det andra, och jag har långt ifrån koll på allt;-).

      Jag tror att situationen som utlöste Bosnienkriget är unik, och i princip består av en lång rad omständigheter som puttrat sedan slaget vid Kosovo Polje 1389. Varje krig eller orolighet utlöses av sina egna unika kombinationer av detaljer, även om det går att dra paralleller mellan många krig. Jag tror att Sverige som alla andra länder riskerar att förr eller senare drabbas av oroligheter i någon form, även om det är svårt att spekulera om vad som kan utlösa dessa, när de i sådant fall kan inträffa, eller om de kommer inifrån eller utifrån.

      Förhoppningsvis ligger de hundra år bort, även om jag tror vi måste vara beredda på att eländet kan vara närmare oss än vi anar.

      Oavsett vad som utlöser oroligheter brukar slutresultatet alltid bli detsamma; ett samhälle där individen upphör att existera.

  7. Tobias Wallin skriver:

    Sveriges klimatförhållanden och odlingssäsong har inte ändrats sedan hungersnöden 1868. Däremot anser sig vem som helst få ställa mycket stora krav på levnadsstandard. Naturvårdsverket uttrycker detta i fråga om vad de kallar ”Ekologiskt fotavtryck”. ”Om alla på jorden levde på samma nivå som medelsvensson skulle det behövas 3,5 jordklot.” LO, TCO och SACO tycker att det finns utrymme att höja den kravnivån till 4 jordklot för att ge svenskar vad de vill ha, med ökande hungerkriser på olika håll i omvärlden i bakgrunden…

    Det tar garanterat INTE 100 år innan någon annan nations attackflyg utför en ”Preemptive Air-strike” med de där organisationernas huvudkontor som mål.

    För övrigt antar jag att även Du använder begrepp som 30-åriga kriget, och 100 års kriget, trots att de aktörer som deltog inte visste att dessa kaos senare skulle få namn, och att det skulle föras akademiska strider om vad de bakomliggande orsakerna var?

    Det finns minst en lärd teori om att 1 VK egentligen var ett familjegräl mellan hyfsat diktatoriska regenter i ett antal Europeiska stater, och att det bakomliggande skälet till DET kriget var de allmänna kraven på ekonomiska och sociala reformer.

    Sug på den karamellen ett tag… Malthus hade sannolikt rätt i alla fall.

  8. Fundersam skriver:

    Morgonsur, skillnaden mellan Sverige och Jugoslavien är att här hanterar vi konflikter i domstol i stället för med vapen, än så länge. Jag tänkte på de olika processerna kring renbetesrätt, senast i Nordmaling. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Renbeteslagen#Kritik_och_konflikter, http://sv.wikipedia.org/wiki/Skattefj%C3%A4llsm%C3%A5let och http://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngsf%C3%B6rflyttningen_av_Karesuandosamer#Konsekvenser_av_f.C3.B6rflyttningarna
    där mycket handlar om vem som var först på ett område.

  9. Fundersam skriver:

    Jag glömde http://sv.wikipedia.org/wiki/Lappkodicillen om hur samer får flytta sina renar mellan Sverige och Norge.

  10. Bredgaard MA03, BA02, BA05 skriver:

    ”Ragnarök” Den sisun körde jag i Makedonien, när jag låg på S51. Innan vi blev 7 kompaniet i bosnien-94. Fick även äran att köra den när jag gjorde Vakt/eskort BA05. Tror att jag har FN skylten här hemma. Finns det mer killar från min pluton här? Skriv till mig jag lämnar mitt mail. ” Det som inte dödar det härdar”
    MVH Sjömannen

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror det är en annan ‘Ragnarök’ om du körde den innan 1994. Vi hämtade vår direkt från fabrik 1993, och jag tror inte den tagit sig till Makedonien utan stannade på V/E rätt länge. Det har nog funnits ett antal med det namnet genom åren, och hur som helst klär det vilken SISU som helst. På V/E BA05 bör det hur som helst ha varit ”vår” Ragnarök 13005/UNPF16128.

  11. Elev Linköping skriver:

    Hej, håller på med ett skolprojekt om Sveriges insatser i det Bosniska kriget. Undrade bara vilket kompani som stred vi Bjelasnica berget och varför pakistanska styrkor blandade sig in i konflikten? Tacksam för svar MvH Elev

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s