Om Libyen och FN-sanktionerat våld

Jag är beredd att gå emot den breda politiska enigheten och anse att vi kanske tills vidare borde avstå att delta i en insats i Libyen. Åtminstone om vi inte sett till att förtydliga ett och annat förbehåll jag redovisar nedan.

Jag hade nämligen hoppats vårt engagemang i Afghanistan hade lärt oss vad det kan innebära om vi inte tydligt tänkt igenom, dragit egna gränser och kommunicerat dessa ställningstaganden innan vi ger oss in i en insats.

Tyvärr brukar uttrycket ‘i bred politisk enighet’ i Sverige oftast vara direkt utbytbart mot ‘utan närmare eftertanke’. Jag hoppas verkligen inte så är fallet även när det gäller Libyeninsatsen, men regeringens proposition ger tyvärr inte mycket hopp om att man lärt av historien.

Vi har en möjlighet att ‘göra skillnad’ i Libyen, för att citera Försvarsmaktens rekryteringskampanj. Dock; för att undvika att snurra in oss i oklara syften och ändamålsglidningar på samma sätt som i Afghanistan bör vi som jag ser det fatta ett principiellt och mycket tydligt beslut:

Att alltid verka för att hålla FN:s och därmed även vår egen militära makt på armlängds avstånd från andra nationers interna politiska system.

Detta inte för att det egentligen finns något principiellt fel i att använda våld i det syftet, utan  för att det i alla fall som jag ser det är principiellt fel att göra det under ett FN-mandat avsett endast att skydda civilbefolkningen från övergrepp.

Vi bör både för oss själva och för vår omvärld förtydliga vilken typ av våld vi anser bör brukas i vilket sammanhang. Och i vems namn det i sådant fall är lämpligt att bruka våldet i fråga.

Jag anser därför att vi i samtliga internationella militära insatser skall låta vår militära personal inta en strikt opartisk hållning oavsett vad vår uppfattning om det politiska systemet på aktuell plats är. Vårt militära fokus bör helt och hållet ligga på att ta parti för den civilbefolkning i vars namn man åberopar insatsen.

Jag anser också att vi i samband med detta ställningstagande tydligt och återkommande bör förmedla åsikten att FN endast bör användas som paraply för våldsanvändning inom mycket begränsade ramar när det gäller ingripanden i en medlemsnations interna förhållanden.

Och det är här vi har problemet. I Libyen, liksom i Afghanistan förekommer en högst förståelig, men ack så osund sammanblandning av syften från de deltagande nationerna. Vi bör som jag ser det hålla oss för goda för att dras med i den förvirringen.

Man kan ställa sig frågan var gränsen för vårt engagemang ‘i civilbefolkningens intresse’ går; skall vi skydda dem från fysiska övergrepp, eller skall vi byta statsledning åt dem?

Flera nationer, särskilt USA och Frankrike, börjar nämligen redan diskutera att skicka vapen till rebellerna. Därigenom börjar man redan glida på innebörden av den för tillfället välgenomtänkta resolution 1973 som utgör grunden för hela insatsen. Jag instämmer i Rysslands och Italiens varningar och tycker vi borde markera vad vi anser ingå i en FN-sanktionerad insats – och vad som inte borde göra det. Eller så backar vi ur planteringen.

Själv anser jag att vi bör stämma i bäcken för vår egen och FN:s trovärdighets skull. Vi bör dra gränsen hårt, fullt, fast och skriven i sten vid syftet att skydda civilbefolkningen mot fysiska övergrepp. Annars sanktionerar vi med vår närvaro att både vi och FN allt mer degraderas till ‘nyttiga idioter’ i de stora, starka nationernas realpolitiska spel.

Det finns varken formellt eller principiellt särskilt mycket att invända mot Libyeninsatsen – ännu. Mandatet är klart, och syftar tydligt till att återställa ordningen för civilbefolkningen.

Möjligheten att ingripa grundar sig på en ny doktrin som funnits sedan ungefär fem år tillbaka, och som kallas RtoP – Responsibility to Protect. Tanken är att FN i vissa undantagsfall skall kunna ingripa med våld i syfte att skydda civilbefolkningen i ett land mot övergrepp och folkmord:

138. Each individual State has the responsibility to protect its populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. This responsibility entails the prevention of such crimes, including their incitement, through appropriate and necessary means. We accept that responsibility and will act in accordance with it. The international community should, as appropriate, encourage and help States to exercise this responsibility and support the United Nations in establishing an early warning capability.

139. The international community, through the United Nations, also has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means, in accordance with Chapters VI and VIII of the Charter, to help protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities manifestly fail to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. We stress the need for the General Assembly to continue consideration of the responsibility to protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and its implications, bearing in mind the principles of the Charter and international law. We also intend to commit ourselves, as necessary and appropriate, to helping States build capacity to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and to assisting those which are under stress before crises and conflicts break out

Ingenstans i RtoP doktrinen anges dock att man har någon som helst rätt att lägga sig i en stats egna angelägenheter på annat sätt än att man, om FN så beslutar, med våld kan hindra övergrepp mot civilbefolkningen.

Vilket jag tycker är helt rätt princip. FN bör se till att civilbefolkningen inte lider. Detta skall man göra tydligt och kraftfullt, men utan att förlora insikten om sina begränsningar. FN skall verka för fred, men bör hålla sig borta från t ex att aktivt byta regim på ett land.

Även om det är frestande och måhända skulle göra gott. 

Om nu den FN-sanktionerade insatsen i Libyen som helhet, eller någon av de nationer som är inblandade i FN-insatsen starkt och tydligt väljer sida i den pågående konflikten blir syftet med insatsen i ett ögonblick en helt annan än vad som avsetts i de resolutioner vi åtagit oss att upprätthålla.

 Syftet har då glidit iväg från att ‘skydda civilbefolkningen’ till att göra upp gammalt groll och mellanstatlig missämja. Frågan är om vi i sådant fall fortfarande bör medverka.

Det vore i sådant fall ärligare att öppet stödja rebellsidan utan att gömma sig under ett kosmetiskt och skenbart opartiskt FN-mandat.

Att avsätta Gadaffi är sannolikt en stor välgärning för världen. Att olika nationer i det syftet gynnar rebellstyrkorna på olika sätt har jag absolut ingenting emot. Men man måste hålla isär å ena sidan vällovliga önskemål och realpolitik och å andra sidan den opartiskt polisiära funktion jag anser FN – i den bästa av världar – borde fylla.

Hur vill då jag ha det?

Jag kan tycker vi gott kan ställa upp och delta i insatsen – men att vi gör det med en tydlig, rak, klar och hållbar svensk linje. I fallet Libyen skulle den se ut ungefär så här (samma sätt att resonera skulle dock kunna gälla vilken framtida insats som helst):

Vi är positiva och tackar ja till att delta i en FN-insats enligt resolutionerna 1970 och 1973. I den mån vi deltar kommer vi att delta fullt ut, d v s vi kommer också att använda alla vapen vi förfogar över i syfte att skydda civilbefolkningen – även mot markmål.

Men den enda sida vi nu eller i fortsättningen väljer att använda vapenmakt för i själva konflikten är civilbefolkningen. Och vi kommer inte förbehållslöst att acceptera någon som helst glidning av eventuella syften med den insats vi åtar oss vare sig från FN eller deltagande nationer.

När vi nu väljer att delta sker det mot bakgrund av exakt vad som anges i resolutionerna, och under förutsättning att

– insatsen kommer att bedrivas helhjärtat för civilbefolkningens bästa,

– insatsen ges tillräckliga mandat och resurser, samt gynnar möjligheterna till att finna en politisk lösning,

– insatsen inte drivs på ett sådant sätt att FN-koalitionen blir en part i den interna konflikten.

Under dessa förutsättningar ställer vi nödvändiga flygresurser till av FN utsedd insatslednings förfogande i syfte att a) upprätta en flygförbudszon samt b) att skydda civilbefolkningen på marken i Libyen.

Detta åtagande innebär att vi förväntar oss att våra flygresurser och dess vapenlast kan komma att riktas mot samtliga kombattanter på Libyens territorium som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Detta gäller samtliga kombattanter som på Libyens territorium, och inbegriper såväl regimen Gadaffi som dess nuvarande och framtida motståndare. 

Vi önskar redan nu deklarera att vi förbehåller oss rätten att omedelbart avbryta vårt deltagande i den multinationella insatsen om nationer tillåts delta i densamma som själva är att betrakta som parter i konflikten.

Vi förbehåller oss samma rätt att omedelbart avbryta vårt åtagande om syftet med den gemensamma insatsen förändras i väsentlig mån. En sådan förändring kan t ex vara att insatsens ändamål utvecklas mot ett direkt huvudsyfte att gynna endera parten i konfikten.

Så långt, och just nu,  stämmer våra förbehåll överens med resolutionen och, såvitt jag kan bedöma, den insats som görs. Jag kan därför ställa mig bakom ett deltagande – som det ser ut just nu. Men jag kommer att bevaka utvecklingen noggrant.

Morgonsurs personliga mandat till FN och NATO att nyttja våra flygförband i Libyeninsatsen är på nåder, och inom begränsade ramar.

Det förhållande att jag manar till försiktighet när det gäller att använda FN:s militära makt för att påverka en stats interna politiska system betyder inte att jag, eller vi som nation, behöver sakna åsikt om vare sig FN, Gadaffi eller en enskild nations politiska system. Det betyder inte heller att man alltid måste vara neutral eller avhålla sig från att bistå militärt.

Bara att man ställer upp tydliga kriterier för bruket av dödligt våld i den mån det sker i FN:s namn.

När vi nu trots allt fattat beslut om deltagande vill jag dock hovsamt deklarera att mina invändningar förpassats till att bli en icke-fråga. Jag önskar istället uttala mitt oförblommerade stöd för Er som kommer att ingå i våra utlandsförband i Libyeninsatsen. Jag har allt förtroende för att ni kommer att utföra uppgiften professionellt och med hög kvalitet, och önskar Er all lycka.

Var rädda om er, och fortsätt göra oss stolta…

–     –     –