Med tanke på den senaste tidens rapportering kring SOS Alarm kan det vara på sin plats att ge min bild av saken. Jag har nämligen haft god insyn i nämnda företag eftersom jag varit ansvarig för driften vid en av centralerna, även om det nu var länge sedan.
Att 23-årige Emil Linnell nu råkat ut för den fullständigt ofattbart fruktansvärda upplevelsen att inte bli trodd när han ringt larmnumret 112 – och dessutom lämnats ensam att dö – är oacceptabelt, men är tyvärr egentligen inte förvånande. Detta sagt även om jag får en klump i magen bara av att försöka föreställa mig situationen. Det är dessvärre knappast första gången det inträffat, och lär heller inte vara den sista.
Innan jag går in på detaljer skall jag först av allt be att få avliva några myter:
Den första myten som går runt just nu är att SOS Alarm är ett privat företag. Det är det inte, i egentlig mening. Det är ett – förvisso vinstdrivande – men helt och hållet samhällsägt företag. SOS Alarm ägs till 50% av staten, till 50% av Sveriges kommuner och landsting.
Den andra myten är missuppfattningen att SOS Alarm inte lyssnar igenom den egna personalens samtal och gör kvalitetsuppföljningar. Såvida man inte ändrat sig sista åren kan jag berätta att om det görs återkommande och regelbundet. Däremot är det nog svårt att med nuvarande upplägg garantera att samtliga anställda alltid hinns med under ett kalenderår, vilket MSB nu vill se förtydligat i avtalet med staten.
Så långt om de missuppfattningar som cirkulerat i debatten och alltför lätt tar huvudfokus från huvudproblemet:
Vårt samhälle och dess krishanteringssystem.
Det har nämligen mängder av brister. Och Emil Linnells fruktansvära död blottlägger bara en liten, liten del av det hela. Men låt oss börja där.
Innan jag kommenterar den fruktansvärda hantering Emil Linnell råkade ut för skall jag berätta en liten anekdot:
Jag satt vid ett tillfälle i medlyssning på en av SOS Alarms centraler. Bredvid mig satt en av centralens mest erfarna och kompetenta operatörer när ett litet barn ringde in via 112-linjen.
Med plågad och allvarlig röst förmedlar den stackars lilla flickan att hon är ensam hemma med sin lillebror, och att han har satt en ostbit i halsen.
Blixtsnabbt begär operatören medlyssning av sin kollega vid bordet intill. (Det går alltid till på så sätt att den som tar emot samtalet intervjuar medan en annan operatör larmar ut – allt för att spara sekunder och få koncentrera sig på en sak i taget. Många missuppfattar detta som att den operatör man talar med inte gör något).
Själv hade jag – trots att jag var erfaren polis som själv tagit emot mängder av larmsamtal – nog snarast försökt skicka fyrtio ambulanser, en helikopter och ett kirurgteam för att undsätta det stackars barnet.
Men nu hände någonting märkligt. Någonting i det uppringande barnets sätt att berätta fick operatören att reagera. Hon ställde ett par kontrollfrågor, och frågade sedan barnet ”du hittar väl inte på det här, hoppas jag?”.
Jag själv höll snarast på att strypa människan för att hon ställde en så okänslig fråga till ett stackars barn i nöd.
Klick.
Barnet lade på.
Operatören motringde.
Ingen svarade.
Operatören förklarade lugnt att det var oerhört vanligt att både barn och andra ringde in med de mest fantastiska historier och… bara hittar på. Flera gånger dagligen. Detta fall visade sig tämligen omedelbart vara ett sådant när vi kollade upp det.
Lätt är det inte på något sätt, jobbet som SOS-operatör. Nästa samtal kanske istället kallar dig för könsord, hotar dig till livet eller flåsar i luren. Helt utan vettig anledning.
Av de 3,5 miljoner samtal som rings in på nödnumret 112 varje år är över hälften dessvärre samtal från folks fickor, felringningar, människor som uppfinner livshotande tillstånd för att få hämtas av en ambulans och få lite mänsklig omsorg samt en oerhört stor del människor som helt enkelt ringer in för att jävlas.
Den operatör som aldrig ifrågasätter sina inkommande ärenden kommer snart att ha skapat en situation där hela ambulansflottan är helt och hållet upptagna med att åka runt och leta icke-existerande barn med ostbitar i halsen, eller med att skjutsa uppenbart friska – men fulla eller ensamma – människor till akuten. Så pass vanligt är det med okynnesringningar på nödnumret 112.
Alla ambulanser kommer då inom någon timmes svarande på 112-linan att vara upptagna på heltid med rent trams medan nästa 23-åring dör i väntan på den ambulans som inte kommer.
Trots det felaktiga agerandet av SOS-operatören som tog emot Emil Linnells samtal tror jag personligen inte ett dugg på att andra leverantörer än SOS kan garantera att de aldrig kommer att anställa en enda operatör som inte kan göra allvarliga felbedömningar och frångå rutinerna på detta sätt. Människor är människor, och alla fungerar inte i alla situationer. Oftare än vi tror hamnar fel person på fel plats här i yrkeslivet. Men mer om det senare.
Jag tror heller inte ett dugg – som många påstår – att detta problem löses av att man anställer personal med allt högre medicinsk kompetens. Den medicinska kompetensen har tämligen lite att göra med operatörens arbete, eftersom det inte går, och inte heller är relevant att ställa någon som helst diagnos över telefon.
SOS-operatören skall kommunicera och prioritera. Har man inte talang för dessa två storheter har man ingen som helst nytta av den kunskap ens en medicine professor besitter.
Vad operatören skall göra är inte att inveckla sig i medicinska resonemang, utan att ta reda på vad som hänt, och prioritera hur bråttom ärendet är med utgångspunkt från ett antal symtom. För prioriteringen används ett medicinskt index, som fungerar mycket väl även för den som i princip inte har någon sjukvårdsutbildning alls.
Indexet fungerar ungefär som ett snabbt och enkelt ‘felsökningsschema’ och används över hela världen i olika former.
Det avgörande för en operatör är mot bakgrund av ovanstående inte i första hand medicinsk kompetens – utan personliga egenskaper. Den som hanterar larmsamtal måste ha förmågan att arbeta lugnt och metodiskt under stress, ha god simultankapacitet, bra omdöme och tillräcklig erfarenhet.
Det tycks vara så att någon eller några av de pusselbitarna saknats hos den operatör som tog emot Emil Linnells samtal. Men ansvaret för att operatören satt där på en så viktig funktion trots dessa brister måste rimligen falla även på arbetsledning och företagsledning.
Nu satt bevisligen en förvisso medicinskt kompetent operatör där – men som hade allvarliga brister i sin kommunikationsförmåga. Emil Linnell ringde dessutom in tidigt på söndag morgon, när anstormningen av fejkade larmsamtal är som störst. Mängder av människor ringer ‘112’ efter krogen och kräver ambulans för alla möjliga inbillade eller påhittade krämpor – eller för att de har panikångest.
Jag skulle gissa på minst ett tjugotal som seriöst ringer in och påstår att de just håller på att dö, varje SOS-central, varje helgkväll. Många är lätta att genomskåda medan andra är rent fantastiska skådespelare. Att det både kan uppstå missstag eller missuppfattningar när det gäller nödsamtal är ofrånkomligt.
Men Emil Linnell drabbades inte av sund skepsis, ett misstag eller en missuppfattning. Han drabbades av orubbligt misstroende – vilket är något helt annat.
För man kan aldrig riktigt veta…
…och av den anledningen kan man aldrig låta förutfattade meningar trumfa sund skepsis och neka en ambulans i ett ärende som detta.
Så långt SOS Alarm. Det finns -vilket jag antytt ovan – ett avgörande problem till som korrelerar med SOS-operatörens situation: Ambulansernas antal. En normalstor svensk stad med runt 100 000 invånare har kanske fyra, högst sex, ambulanser att tillgå. Under natten kanske två eller tre. De är ofta hårt belastade, och en enda längre transport till ett universitetssjukhus gör att man har en mindre resten av den dagen.
Om en ambulans får en långkörning under natten – vilket inte är ovanligt – har man kanske bara en enda kvar.
En ambulans till 100 000 invånare. Och en ambulans tar en enda patient…
SOS-operatörerna är själva knappa resurser, och de har om möjligt ännu knappare resurser att hantera. De flesta ute i samhället inser nog inte på allvar riktigt hur knappa, och hur komplex ambulanslogistiken blir som följd av detta. En enda trafikolycka med fyra-fem skadade påverkar ofta ambulanssituationen i fyra-fem län. Och ett enda misstag, en enda missuppfattning eller fördröjning i denna komplexa och stressiga kedja kan kosta människoliv.
Med dessa knappa resurser finns inte ens någon realistisk möjlighet att alltid skicka ambulans på allt som rings in och vid första anblicken tycks falla inom ramen för index. Operatörerna måste vid minsta antydan om att något inte stämmer ställa kontrollfrågor för att någorlunda säkert veta att det inte blir en ‘bomkörning’.
För även en ‘bomkörning’ kan kosta någons liv – nästa vårdtagares, som håller på att dö i väntan på sin ambulans. Åtskilliga SOS-operatörer kan vittna om känslan när de skickat en ambulans på en körning de känt sig tveksamma till. Deras tvekan har bekräftats på platsen – och man har för ett tramsärende stått där helt utan lediga ambulanser när ett barn slutar andas någon annanstans.
Medan ett barn sakta dör är ambulansen upptagen med en fyllskalle som‘kräver ambulans för jag har minsann betalat skatt, har ramlat, bitit mig i läppen och mår faktiskt INGE BRA!’
Operatören som svarade när Emil Linnell ringde var säkert bränd på mängder av liknande ärenden – men hanterade den lärprocessen på helt fel sätt. Han kommunicerade inte. Ifrågasatte för mycket, för länge, på fel sätt, gick för långt och avslutade med att chansa på att han hade rätt. Överskred sina befogenheter, och skickade ingen ambulans där det inte fanns någon annan hållbar indikation på falsklarm än den egna förutfattade meningen.
Det var fel, hur man än ser på saken.
Men grundproblemet med en underdimensionerad larmapparat – hos SOS, hos ambulansen och på akuten – löses inte så lätt som att man sparkar nyss nämnde SOS-operatör och håller hårt i hatten tills nästa gång det inträffar ett dödsfall på grund av att någon länk i kedjan är fel person på fel plats.
För nog måste man se över rutiner och metoder för att vässa rekryteringen och se till att rätt personer bemannar larmborden. Och kanske borde man i det arbetet fokusera mindre på ‘sjuksköterskekompetens’ och mer på ‘personliga egenskaper’. Vilket blir svårt för SOS Alarm att lösa på egen hand, eftersom allt fler landsting beställer ‘sjuksköterskekompetens’ i tron att det är lösningen på att få en bra hantering av alla ärenden.
Vilket osökt för mig in på en annan fråga; oavsett resursproblemen i hela vårdkedjan är jag av principiella skäl skeptisk till att en så grundläggande och viktig samhällsfunktion som samhällets larmcentraler läggs ut på entreprenad till ett företag. Detta även om företaget i fråga är samhällsägt.
Finland har t ex valt en annan lösning, och det har sneglats en hel del på deras lösning – Nödcentralsverket – som kan vara en modell värd att titta på.
Nu har finska Nödcentralsverket funnits i tio år, varför det torde vara lätt att bilda sig en uppfattning i sakfrågan genom att helt enkelt fråga finnarna hur det funkar.
Samhällets larmcentral bör inte i någon del drivas med vinstintresse – även om jag inte tror det varit avgörande för utgången just i fallet Emil Linnell. Myndighetsanställda är inte bättre människor, och gör inte nödvändigtvis mindre eller färre fel än anställda i företag. Men; larmcentralerna är en av samhällets yttersta resurser och skall fungera även om stora naturkatastrofer eller krigshändelser inträffar.
Det ansvaret kan inte tas av ett vinstdrivande aktiebolag. Oavsett vem som äger det.
P.S. Ett måste i sammanhanget är att läsa dessa fantastiskt välskrivna inlägg från bloggaren ‘Tokmoderaten’ som själv är f d SOS-operatör: Del 1 del 2 del 3 del 4 D.S.
– – –
Morgonsur 
Bra skrivet.
Tackar, Cornucopia!
Sjuksköterskans agerande är en naturlig konsekvens av de knappa resurserna. Självklart försöker man hitta något sätt att ”spara” de mycket få ambulanserna som finns till riktigt brådskande ärenden om man vet att om man skickar iväg en ambulans nu så kommer det inte att finnas någon på ett tag.
Den stora frågan är varför resurserna i ett så rikt land som Sverige så knappa och det under så lång tid. Inte ens i Ryssland, som är betydligt fattigare och där varje ambulans innehåller antingen en feldsher (ett mellanting mellan läkare och ssk) eller en läkare, finns sådana problem. Där får man inte neka ambulans alls (under några som helst omständigheter) och ändå är det mycket sällsynt att det tar mer än en timme för en ambulans att komma till platsen, ens vid triviala ärenden.
Det känns som att felet ligger djupare än en ”blockerad” sjuksköterska.
Ja, det är nog en hel räcka fel som i kombination skapar denna typ av effekter. Men att det slutar så här illa är knappast vanligt.
Här kan jag tyvärr inte hålla med dig. Jag har tillbringat 5 år på ett av landets större akutmottagningar, och antalet DVA (död vid ankomst) är häpnadsväckande. Ambulansgubbarna berättar ofta om hur livshotande tillstånd bedöms som prio 2 eller 3, att patienten har blivit tillsagd att ta en taxi till akuten osv. Jag själv har blivit nekad ambulans flera gånger vid allergiska besvär med ödem i andningsvägarna eftersom operatören tyckte att jag överdrev (då jag kunde prata med honom). Eller varför inte ta min mormor som exempel, som fick vänta på ambulans i 4 timmar efter en stroke.
Detta är mycket vanligare än man kan tro.
Jag känner inte igen bilden att det skulle vara vanligt, men det var som sagt åtskilliga år sedan jag hade kontakt med verksamheten. Det skulle kunna vara så att det blivit vanligare, eller att det är sämre beställt vid vissa centraler än vid andra.
Att vänta fyra timmar för en stroke låter länge, men jag har svårt att tro att det beror på annat än ambulansbrist. En stroke kan förvisso vara både prio 1 och 2 beroende på symtom – men fyra timmar låter som väldigt lång tid även för en prio 2. Det finns ju inte direkt någon regel att ens en prio 3 måste ”ligga till sig” innan man genomför den, och det finns ingen väntlista där det ligger prio 2-ärenden och såsar om det finns lediga ambulanser. En prio 2 – och då i synnerhet en stroke – är ett akut ärende och en hög prioritering.
Men, jag känner inte till omständigheterna, så det blir bara spekulationer från min sida. Folk kan ju som bekant även göra fel.
Är man tillräckligt ung och det är ens första stroke bör man få trombolys inom två timmar för anfallets utbrott, och det gör att just stroke haft lite extra ögon på sig vad gäller tidsgränser även om det är en prio 2.
Tack så mycket!
Jag länkade via facebook och twitter med kommentaren ”En mycket viktig bloggpost: Om ‘SOS Alarm-affären’. Jag hade velat skriva den, men hade inte kompetensen.”
http://twitter.com/#!/jmolofsson/status/64299889902882816
En tacker!
Bra inlägg.
Jag har ingen egen erfarenhet av detta ämne, men det känns som att ett sånt här inlägg borde publicerats i ALLA tidningar istället för den förenkling och pajkastning som istället sker.
Men det lär väl aldrig hända. För det vore ju enkelt.
Jag har inte skickat detta till någon debattsida, men har faktiskt fått en artikel publicerad i SvD förra gången jag försökte. Men visst är det så att tidningar i viss mån redigerar nyhetsflödet så det blir en viss dramaturgi i skeendet…
Utan att ha någon koll om frågan är relevant på något sätt, men:
Skulle det inte vara bättre om larmoperatörerna INTE hade särskilt djupa sjukvårdskunskaper?
Jag menar att en sjuksköterska lättare försöker göra en professionell medicinsk bedömning, när det egentliga jobbet handlar om att bedöma trovärdighet och följa beslutsstödet.
Visst finns risken att förkunskaper också skapar blockeringar, men som huvudregel är det förstås bra om man har så mycket kunskap det bara går. Däremot kommer som sagt den medicinska kunskapen som jag ser det rätt långt ner på ”viktighetsskalan” för vad en riktigt bra operatör måste ha.
Den information som går att få ut via en telefon i ett akutläge ger änså knappast någon tid att fördjupa sig i funderingar vad det skulle kunna vara för medicinska fenomen som försiggår i andra änden.
Men visst finns det fall där medicinsk kompetens är avgörande. Framför allt där den hjälpsökande själv är tveksam till huruvida han/hon egentligen behöver akut hjälp eller kan ta taxi in själv.
För man bör också hålla i minnet att det är vanligt att någon ringer in både på 112 och andra nummer och säger ”det är inte så farligt, men jag vill bara fråga en sak” och efter att ha förklarat situationen finner sig ha en ambulans med blåljus på väg mot sig istället. Index fungerar. Om man bara använder det.
Vad kostar en ambulans i tjänst?
Det finns säkert exakta siffror att få tag på, och någon bloggläsare kan säkert svara exakt – men jag vet vad de kostade ”på min tid”, så gissningsvis ligger nog kostnaden numera kring 1000 kronor milen.
Och många mil blir det…
790 kr/mil
I brist på ambulanser, och om tvivel råder beträffande den akuta faran, skulle inte SOS kunna rekvirera taxi för transport till sjukhus? Alternativt dirigera dit närmsta polispatrull, som kan göra en bedömning på platsen. Poliserna skulle nog kunna minska antalet överförfriskade som kräver ambulans. För dem kan en natt i fyllecell vara lika välgörande som en natt på akuten. Och vad gäller alla okynnesringningar, varför inte införa straffavgift på dessa?
(Lite av mitt handikapp, efterfråga förbättringar istället för att hitta syndabockar. Raskt till bockarna)
Det skulle vara anständigt om ansvariga politiker framträder och står upp för sina beslut att dimensionera sjukvården så att alla inte kan få hjälp, givetvis görs där en ekonomisk bedömning som kommer att leda till dödsfall. Men de ansvariga politikerna som genomfört det får gärna förklara för de snåla skattebetalarna som i slutändan tvingar fram prioriteringarna.
Om man är tveksam skall ärendet behandlas som skarpt och prioriteras därefter. I många orter dras räddningstjänsten på s k ”IVPA-larm” (I Väntan På Ambulans) om det är ont om ambulanser. Det brukar fungera väl.
”Kanske-larm” är jag principiellt mot. Antingen har det hänt något, eller så har det inte hänt alls. Men visst har det säkert improviserats i något exceptionellt specialfall.
Okynnesringningar är straffbara, men är inte alltid särskilt lätta att bevisa. De flesta rings från oregistrerade kontantkortstelefoner. Andra rings från telefoner som inte är ens egen. Men visst anmäls en hel del okynnesringningar. Det går även att få abonnemang avstängda för människor som okynnesringer.
Och här kommer nästa problem; under min tid som chef minns jag särskilt en person som ringde upp till hundratalet 112-samtal i timmen. Det blev ett gigantiskt problem eftersom det heller inte finns hur många linjer in i en SOS-central som helst. Jag lyckades få hans telefonabonnemang stängt efter ett antal polisanmälningar och försök att få honom att avbryta.
Han hittades någon månad senare död i sin lägenhet. Det kan tänkas att han överlevt om han haft kvar sitt abonnemang och kunnat ringa efter hjälp, så att stänga av människor från möjligheten att ringa 112 är heller ingen bra och enkel lösning. Det är en lösning som också kostar människoliv.
Vem har sagt att det skall vara lätt?
Det finns redan ett system i många län där räddningstjänsten kan göra en första insats i väntan på ambulans (IVPA). Det används dock inte för tveksamma fall, utan istället för konstaterat allvarliga fall eftersom räddningstjänsten oftast är närmare än ambulansen. Om det ändå skulle vara så att räddningstjänsten konstaterar att det inte är någon fara så kommer ambulansen ändå eftersom brandmän enligt socialstyrelsen inte anses kompetenta att avstyra en ambulanskörning, inte ens de specialutbuildade brandmän som åker IVPA-larm och arbetar under ambulanssjukvårdens översyn. Jag skulle tro att socialstyrelsen har samma åsikt om polisen.
Eventuella fyllskallar vill ambulansen absolut inte befatta sig med. Minsta tecken till våldsamhet så blir det liten, vit bil istället för stor, gul. Tyvärr är bristen på poliser om möjligt ännu större än bristen på ambulanser vilket gör att ambulanspersonal ändå ibland blir tvugna att hantera fyllon. Egentligen ska ambulans och räddningstjänst invänta polis om någon misstänks vara våldsam, men det går helt enkelt inte alltid.
SOS hänvisar ofta personer med inte alltför allvarliga åkommor att ta en taxi. Den får dock personen fixa själv.
Betala för ”onödiga” körningar vet jag inte om det vore så smart egentligen. Dels så har ju den som ringer faktiskt ett problem och dels skulle förmodligen det bara medföra att de som redan nu väntar onödigt länge med att ringa efter hjälp (de finns faktiskt också) skulle vänta ännu längre.
Rena busringningar borde dock kunna följas upp bättre.
Vad det hela handlar om är det vanliga, precis som du konstaterat, att folks förväntningar på offentlig verksamhet och vad de är beredda att betala för densamma inte stämmer överens. Krydda det med lite revirpinkande, syndabocksjakter och valfläsk så blir det så här.
Sjukvård är en resurs som alltid kommer att vara knapp.
Vi som arbetar inom sjukvården kommer svårligen kunna prioritera så hårt att alla som önskar en sjukbädd, en diagnostisk undersökning eller en viss behandling kan få detta. Någon form av selektering måste ske. Antingen låter man de som kan betala för sig få företräde, eller också får vi se långa köer till olika vårdåtgärder, vilket kräver förturssystem som aldrig kan bli särskilt effektivt.
Ambulansverksamheten är inte annorlunda.
Man kan visst då tänka sig att tillgången på ambulanser mångfaldigas.
Man kan också tänka sig att tillgången på larmoperatörer dubblas eller tripplas.
Men de pengarna måste ju tas någonstans ifrån. Antagligen leder det till att personalen som arbetar på vårdavdelningar blir knappare, att var och en av under- och sjuksköterskorna får fler patienter att ta hand om. Bortsett från att det antagligen skulle slita på personalen, i varje fall inledningsvis, så skulle det medföra stress gör att det blir lättare att glömma hygieniska åtgärder.
Med tillväxten av antibiotikaresistenta bakteriestammar borde vi vara måna om motsatsen i stället. De som vistas på sjukhus bör så länge de är där om möjligt bo på enkelrum, och om möjligt ha kontakt med så få personer ur personalen som möjligt. På det sättet kan vi förlänga respiten innan penicillin och andra antibiotika blir obrukbara – och därmed respiten innan transplantationer och stora operationer förpassas till historieböckern.
Sjukvården behöver inte vara knapp. Den har varit knapp i Sverige så länge att man inte kan tänka sig något annat, men t ex Frankrike eller Israel har en sjukvård som är ganska perfekt dimensionerad för behovet. Där klarar man både att hantera katastrofer, samtidigt som man knappt har väntetider för planerad vård. Det är en fråga om organisation. I Sverige ödslar läkare sin tid på pappersvänderi, för att ”garantera kvalitet”, istället för att arbeta med patienter. Med tanke på hur dyr en läkare är har man dessutom alldeles för få. Resultatet blir därefter.
Jag känner inte till andra länders vårdapparat, men har en svärfar (och hans vänner) som ofta besöker sitt hemland Österrike och får tillgång till vård vi i Sverige bara kan drömma om. Omedelbart, snabbt och gratis, som medborgare. Jag vet inte om de har tur, om det är en slump, eller vilka nackdelar deras vårdsystem har – men systemet tycks onekligen ha en hel del fördelar vi saknar…
Jag är inte så säker på att en svensk version utav finnarnas Nödcentralsverk skulle vara en lösning. Man måste minnas att trots att Finland och Sverige i flere avseenden är rätt lika, så finns det enorma skillnader i erfarenhetsbakgund samt kultur som styr hur agerandet vid olika situationer och tänket bakom finnarnas Nödcentralsverk är rätt så avlägset från hur man tänker i Sverige, litet i stil med skillanden mellan svensk och finsk skola.
Har själv ringt sjukvårdsupplysningen och sagt just ”det är inte så farligt, men …” och så har det hela eskalerats till ambulans trots att det aldrig var min tanke att ambulans behövdes.
Mycket bra och informativt inlägg.
Ett problem för SOS Alarm verkar vara att kunna ställa en tillräckligt bra diagnos på endast audiell information. Hur ser man på att öka informationsflödet genom den visuella kanalen, t.ex. via Skype eller liknande?
Det är säkert något som kommer med tiden, eftersom telefonmediet minskar till förmån för datamedia. Det kommer säkerligen inom några år att skicka bildmaterial.
Men även om detta vore möjligt skall SOS Alarm inte ge sig på att ställa diagnos överhuvudtaget. Det är när man försöker göra det (eller gör det omedvetet) det ofta blir fel – d v s man fastnar i vad det kan vara för sjukdom eller skada i stället för att följa index – som endast tar hänsyn till vilka symtom patienten har. Man skall helt enkelt försöka fastställa hur bråttom det är att komma under vård. Medicinskt sett behöver det faktiskt inte nödvändigtvis vara bråttom ens vid allvarliga eller livshotande tillstånd – äen om det oftast är det.
Men även om man slipper ställa diagnos och får fram i princip all information man behöver är det inte säkert att ärendet blir lätt att prioritera för det. ”Magsmärtor” är t ex SOS-operatörens mardröm eftersom det kan vara ungefär vad som helst från Chili con Carne till ett akut livshotande tillstånd där det gäller sekunder. Själva symtomen i sig – även perfekt beskrivna – ger egentligen aldrig tillräcklig information för att prioritera överhuvudtaget. Såvida inte magsmärtorna kombineras med andra symtom, som t ex medvetandeförändringar, domningar, hjärtklappning, blodtrycksfall, svimningar – eller att man har någon historik, är gravid eller har råkat ut för något ovanligt.
Som jag ser det finns det två huvudsakliga felkällor hos SOS Alarm:
1. Man har misslyckats i kommunikationen (man är två om att kommunicera – vilket gör att det inte alltid är lätt för SOS-operatörerna heller). Eftersom man bara kan prioritera utifrån vad som kommer fram i dialog mellan två människor genom ett ”blint” kommunikationsmedel kan det i värsta fall gå snett och bli både för hög och för låg prioritering.
2. Man har medvetet eller omedvetet ställt en diagnos istället för att följa index – som tar hänsyn till att ett visst symtom kan bero på tusentals diagnoser. Om SOS-operatörens hjärna låser sig vid att något är en viss diagnos som spökar kan prioriteringen bli helt fel. Det har hänt att patienten gett information som förlett operatörer att s a s ställa diagnos. Genom att man då ”vet” vad patienten lider av ställer man kanske aldrig de där tilläggsfrågorna enligt index som hade gett transporten en högre prioritering. Farligt…
Men ambulansen kan dröja även om SOS gjort rätt. Då p g a ambulansbrist. Och det kommer alltid att kunna inträffa, även om jag som sagt anser att nivåerna är onödigt låga just nu. alla vill att systemet skall funka, men ingen vill betala notan.
Man skall också ha klart för sig att SOS-operatörer inte är särskilt högavlönade i förhållande till vad man kanske förväntar sig på en så ansvarsfull och krävande uppgift där man verkligen behöver exceptionellt högpresterande människor…
Jag har dålig koll på just ambulansdelen, men en stroke betraktas, iaf i teorin, i allra högsta grad akut, eftersom sådana är i många fall dödliga. I mitt fall rörde det som om total paralys på höger sida, förlorad talförmåga osv. Allt detta beskrevs i samtalet med 112, men av operatörens frågor att döma tolkade han inte det som en stroke. Och antagligen var det just för att operatören ville ”spara” ambulansen till någon trafikolycka eller något annat klockrent akutfall som det tog sådan tid.
Problemet här är ju brist på ambulanser, eftersom man räknar med ett ständigt normalläge. En enda tågolycka tar, utan överdrifter, halva Sveriges resurser i anspråk, plus att folk hamnar på sjukhusen i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Och att det blir så kan nog knappast bero på annat än andelen mellanchefer per arbetare på marken, i och med att det fungerar mycket bättre i andra länder. För att åter ta Ryssland som exempel, vid brandkatastrofen på nattklubben i Perm kunde länets sjukvård ta hand om i princip alla drabbade förutom ett fåtal som hamnade på specialistavdelningar i Moskva. I Sverige skulle en motsvarande olycka inte kunna hanteras alls. Sannolikt skulle man kunna ta hand om högst 100 st, resten skulle man bli tvungen att försöka fördela på sjukhus i andra länder.
En stroke är akut, och behöver komma under vård inom rimlig tid. Halvsidesförlamning och förlorad talförmåga är dock vad jag minns – jag är inte operatör själv – normalt en prio 2 om den inte är kombinerad med intensiv huvudvärk. Men man skall göra sitt yttersta för att du skall vara inom vård inom två timmar från utbrottet.
Jag instämmer helt och hållet i att Sverige saknar fömåga att hantera en större olycka på ett tillfredsställande sätt. Ditt fall är bara ett av många som visar att man har problem att hantera t o m normalläget. Sedan kan alltid fall som ditt förstås inträffa oavsett hur många ambulanser man har tillgång till. Men nog händer det alldeles för ofta att det är brist på ambulanser, även om alla prioriteringar skulle bli helt rätt på SOS – vilket de inte blir. Av flera orsaker.
Jag tror att det blev fel i den föregående kommentaren, så jag skriver det igen för säkerhets skull:
Jag känner personer i Tyskland, Frankrike, Israel, Italien, Polen, Ukraina, Ryssland, Estland, Lettland, Vitryssland och ett gäng andra länder och i princip överallt betraktas inte vården som en knapp resurs, utan bara finns där och fungerar bra. I de fattigare länderna står det sämre till med högteknologisk vård (finns bara i storstäderna), men oftast behöver man ju inte det.
Jag har i mitt arbete träffat flyktingar från Afrika som helt ärligt tycker att vården i deras hemland fungerar bättre än i Sverige. Av någon anledning tror jag dem.
Mycket bra skrivet.
Stort tack från f.d operatör.
Tack ”Morgonsur” för en bra bloggartikel om SOS Alarm !
Via har, kan man säga, gemensamma upplevelser…..
Det var ta mig f-n ett av det sannaste och mest komplett skrivna jag har läst om en sos operatörs arbetssituation
Kan det finnas ett samband med redovisade kvalitetsbrister och att SOS Alarm numer säljer tjänster till kreti och pleti? Att överkapacitet används för att larmförmedla brand- och inbrottslarm för offentliga aktörer har jag inga problem med. Men som upphandlare av just larmförmedlingstjänster för offentlig organisation känns det litet kymigt att både mina föräldrar och deras grannar har skyltar på husväggarna om att deras larm skickas vidare till SOS 112.
Ja, jag tror det finns ett klart samband. Vinstintresset har inte gynnat SOS Alarms verksamhet. Fokus har skiftat från samhällsansvar till affärer.
Hej
Hör av dig till mig så kanske vi kan jämföra hur arbetet såg ut på SOS-alarm förr. Jag vill hävda att fenomenet att ”neka eller ifrågasätta” människors behov av ambulans har genomsyrat verksamheten även längre tillbaka i tiden.
Hälsningar ”fd larmoperatör på 90000”
(riggeragge@hotmail.com)
Ja, ingenting brukar vara nytt under solen. Men jag kan inte påminna mig om att jag upplevde det som särskilt vanligt under min korta tid på SOS. Överprövningen av sjuksköterska hjälper ju dessutom knappast eftersom inte ens en medicine professor kan ställa någon diagnos via telefon. Det finns alltid ett mått av chansning om man nekar ambulans. Dock blir risken mindre om den man nekar har en känd historik av falsklarmning och ger en föga trovärdig beskrivning av sina symtom.
Mail mig gärna mer info på morgonsur@hotmail.com.
Kan oxå ställa upp att jämföra SOS från 1978 tilldags datum….är inte ens fd 🙂
Ja, ni har inte ett lätt jobb. Jag måste säga att jag beundrar den kompetens som finns bland operatörerna inom SOS Alarm. Det finns stor variation, som i alla verksamheter, men många både yngre och ni ”trotjänare” besitter en fantastisk och synnerligen undervärderad kunskaps-, förmåge- och erfarenhetsbank.
Har hittat till detta inlägg lite efter alla andra men känner ändå att jag måste kommentera.
Jag kan, lite motvilligt, erkänna att jag tills för tio minuter sedan var helt övertygad om att den SOS-operatör som tog emot Emils samtal var helt inkompetent och dessutom med en total avsaknad av medkänsla och empati. När jag läser din text, som är enormt välskriven precis som allt annat jag har hunnit med att läsa hitills, så inser jag nu hur fel jag hade. Hade jag reflekterat lite mer över den arbetssituation larmoperatörerna ständigt befinner sig i så hade jag självklart insett att Emils död inte helt kan skyllas på en enskild individ utan att det hela var ett fruktansvärt ”misstag”.
Jag säger det inte ofta men jag säger det nu, Morgonsur du är fantastisk.
Jag ber att få tacka för lovorden, det värmer gott. SOS-operatören gjorde som sagt fel, men det finns ofta förklaringar även till de mest makabra misstag här i världen.
Pingback: SOS Alarm – Vem bär ansvaret? | kontemplera.nu
Med tanke på vad du säger om okynnesringningar så undrar jag vad den norske SOS-operatör som tog emot Breiviks samtal från Utoya tänkte när mänskan påstod sig tillhöra ”norska motståndsrörelsen” (går att googla fram ljudfilen). Det första operatören tänkte var sannolikt inte att det kunde röra sig om den värsta massakern i skandinavien sen WW2. Kan det ha varit en bidragande orsak till att utlarmningen tog tid, måntro?