Om upploppen i England

Photobucket

Signaturen ’Tomas’ har i en kommentar bett mig analysera upploppen i England. Så det tänkte jag göra i minst ett par inlägg. I det första funderar jag kring de mer taktiska, polisiära metodfrågorna – för att sedan driva ifrån ämnet och fundera över vad upploppen kan betyda som tidstecken. Jag tror nämligen upploppen i England kan tolkas som ett av många symtom på långsiktiga globala processer som kan föra en hel del både gott och ont med sig. På kort sikt – enbart ont. På lång sikt – förhoppningsvis en del gott också. Men mer om det i senare inlägg.

 Jag har tidigare skrivit om hur man hanterar denna typ av ungdoms- och gängproblem i inlägget ”Bråkiga ungdomsgäng? Så här gör man:”. I korthet handlar det långsiktiga polisiära arbetet mot denna typ av problematik om tre huvudprinciper:

(1) närvaro, empati, humor och respekt i kombination med

(2) konsekvent, korrekt men fast repressivitet vid ‘gränsöverträdelser’ och

(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.

Jag kan garantera att strategin ger effekt, men kan absolut inte garantera att det löser varje strukturellt problem ett samhälle, eller en del av det, må ha. Det finns inga magiska knep som får alla våldsamheter och upplopp att försvinna från jordens yta för all framtid. Man kan bara göra så gott man kan med de resurser och det engagemang man har.

Jag känner dessutom inte till i detalj hur man arbetat i England. Normalt sett är brittisk polis betydligt mer framåt och innovativ än vad svensk polis är – men det finns som i alla poliskårer också områden där man har att lära.

Hur som helst finns som sagt inga vaccin mot kollektiva oroligheter – som alltid uppstår ur frustration. Denna frustration kan i sig komma ur upplevelser av bristande framtidstro, maktlöshet, förtryck, ofrihet eller upplevda orättvisor. Vare sig upplevelserna är relevanta eller ej. Oavsett vilket – när oroligheter inträffar ansluter dock alltid en gigantisk svans av helt annat folk; bråkmakare som vill slåss eller simpla tjuvar som tar chansen att berika sig själva.

Jag misstänker att var och en har sin egen självrättfärdigande anledning till att delta i upploppen. Låt mig bara en gång för alla slå fast i sten att upplopp aldrig utförs av människor, utan av folk – alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Och för den som inte förstår vad jag menar med skillnaden mellan människor och folk ber jag er fördjupa er i detta inlägg:  ’Om människor och folk’.

Åter till polisens i England göranden och låtanden; även om jag inte vet säkert spekulerar jag i att man i England har missat något i punkterna 1) och/eller 3) i min lilla ’strategi’. Punkten 3) är för övrigt den mest åsidosatta bland världens poliskårer trots att den sannolikt är den allra viktigaste. Utan den faller nämligen i princip syftet med punkterna 1) och 2).

Jag tror att min tidigare polis- och soldatkollega (från BA01) som yttrat sig om behovet av dialog i SvD har rätt. Man måste nå befolkningen på helt nya sätt för att hantera denna typ av oroligheter. Det löser inte alla problem, men kan åtminstone vinna över större delar av befolkningen på ens sida. Vilket är avgörande för att nå långsiktiga resultat. Men låt mig i sammanhanget poängtera att repressivitet och dialog inte är konkurrerande storheter, utan komplementära sådana. Den ena kan inte fungera utan den andra, vilket jag tidigare förklarat i inlägget ”Brott begås på vissa platser!”.
Jag citerar mig själv ur inlägget:

 Den felaktiga slutsatsen att repression och dialog skulle utgöra något slags motsatser dras ungefär lika ofta i den offentliga debatten som man återupptäcker att brottslighet är platsspecifik.

Sanningen är dock att repression är en direkt förutsättning för att någon dialog ens skall uppstå i ett brottsdrabbat område. Utan repression – en tydlig gräns, ett ‘annars’ – ser de element man vill arbeta för att åstadkomma en beteendeförändring hos tyvärr ingen anledning att föra någon dialog med polisen överhuvudtaget.

Om man inte är beredd att visa att man har ‘verkstad’ och inte bara ‘snack’ har man ett förtroende hos både allmänhet och ordningsstörare som är noll.

 I det akuta, pågående läget i England spelar det hur som helst mindre roll vilka långsiktiga strategier man må tycka skulle ha undvikit problematiken; det som händer händer. Nu. Att diskutera vad man borde gjort för att förebygga upploppen är som om man låg i ambulansen med massiv hjärtinfarkt och ambulanspersonalen istället för att koppla upp defibrillatorn började diskutera vad man borde ätit och hur mycket man borde ha tränat för att undvika infarkten.

Dialog och uppföljning ger långsiktiga effekter, men kommer inte att lösa problemen i England över en natt. Det går inte att lösa akuta, pågående upplopp med långsiktiga planer. Men förekomsten av massiva upplopp är om inte annat en tydlig signal att man kanske i efterarbetet borde inleda ett långsiktigt arbete med helt ny inriktning. Hur rätt man än agerat innan upploppen uppstod är förekomsten av dem en obönhörligt tydlig signal att det är dags att pröva någonting nytt.

Det ‘nya’ gäller såväl politiska som polisiära lösningar. Och om jag skall ge någon ledtråd om vad jag tror så finns det inga ‘quick fixes’, inga snabba regeringsbeslut eller budgetåtaganden som kommer att lösa problemet.

I det akuta läget – just nu – finns oavsett vad man tror om grundorsaker inte så mycket annat att göra än att utöva kraftig repressivitet; att visa beslutsamhet, handlingskraft, makt, att kalla in 16000 poliser och militär, att plocka fram det grova artilleriet, vattenkanoner, bean bags, hästar och batonger – och att döma alla plundrare hårt – d v s precis vad man gör i England just nu.

Tyvärr.

Men när man gjort det rekommenderar jag starkt att man återvänder till punkten 3) i min strategi:

(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.

Man måste ut i de drabbade områdena och omväxlande reda ut varför upploppen inträffat, samt förklara vad man som repressiv myndighet gjort och varför. Och kanske än mer – vad man inte gjort, och varför inte.

Det finns dock några oerhört bra tecken på att det arbete ur vilket framtiden kan byggas redan kommit en bit på väg:

Att så många ställt upp frivilligt för att städa upp, och också bildat ”medborgargarden” för att skydda samhället skall man inte förringa. Det visar ett stöd för samhället som myndigheterna nog bör förhålla sig ytterligt ödmjuka inför. Man bör visa stor aktning och respekt för det engagemanget, och använda det som grund i det uppföljningsarbete man förhoppningsvis genomför.

 Och med uppföljningsarbete menar jag inte en ‘haverikommission’, utan en intresserad och ödmjuk polis som visar intresse för medborgarnas vardag och är närvarande i den. Det kan innebära samverkansgrupper av dialogpolismodell – men än viktigare är att alla poliser på plats i människors vardag upplevs som deras polis och inte som ‘statens knektar’ som gör nedslag för att tukta de mest uppkäftiga invånarna då och då. Polis är ett rent serviceyrke, för den som inte förstått det ännu.

Ungdomar är lättledda, vilket är grogrunden till att de utan eftertanke låter sig dras med i gäng och upplopp. Men det är förstås bättre om de leds av det omgivande samhället och polisen än av en lokal kriminell uppviglare.

Man låter sig dock sällan ledas av någon som inte har något spännande att erbjuda, och som man inte känner förtroende för. Det förstnämnda är nog mer en politisk fråga. Det sistnämnda något som bygger på personliga relationer och respekt (vilket jag ger min definition av i detta gamla inlägg).

Och det finns inga genvägar; för att få en personlig relation måste man vara närvarande. Respekt måste man ge innan man kan få.

Det gäller både poliser och förortsinvånare.

I uppföljningsarbetet är det viktigt att upploppsmakarna behandlas fast och korrekt (punkten 2). Det är inte respekt att behandla en förövare som ett offer. Det är respektlöst både mot den som begått ett brott och mot den som råkat ut för det.

Upploppsmakarna måste få klart för sig att det inte finns en enda upplevd frustration i världen som ursäktar deras beteende. De måste få klart för sig att de själva valt, att de personligen bär det fulla ansvaret för sina handlingar oavsett anledning, att de förtjänar sina straff, och att samhället inte kommer att ha något medlidande eller kommer att visa någon som helst förståelse för deras gärningar. Samhället och dess myndigheter står för sin behandling av förövaren och kommer att behandla honom/henne likadant varje gång han/hon väljer att begå brott.

Men; poliser får aldrig vara långsinta. Gärningsmännen skall oavsett gärning visas respekt som människor och efter avtjänat straff erbjudas en väg tillbaka in i gemenskapen i de samhällen de angripit. Vilket är lättare sagt än gjort, och dessutom kräver stöd från fler än polisen.

En enkel lösning som inte är lätt.

Så långt en mer ‘teknisk’ analys av upploppen i England. Inom kort återkommer jag till en mer strategisk, global personlig spekulation om hur upploppen passar in i ett större sammanhang och hur man kan tolka dem som fenomen. Jag tror nämligen de kan utgöra en ytterligt liten detalj i  betydligt större tidsströmningar och processer. Och  såväl upploppen själva som mängderna av övervakningsfoton från den i varje kvadratmillimeter kameraövervakade brittiska urbana miljön samt den brittiska regeringens horribla funderingar om att censurera sociala medier är nog egentligen mer symtom, än lösningar, på vad som är på väg att hända västvärlden.

Men, men. Mer om detta i kommande inlägg. Det kommer att bli djupt. Oroväckande. Och lite hoppfullt.

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Samhällsekonomi, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Om upploppen i England

  1. Johan skriver:

    tack för bra och genomtänkt analys! ser fram emot kommande inlägg

  2. Magnus Redin skriver:

    Det är skönt att leta efter en lösning i den riktningen och sedan hitta någon som uttrycker det genomtänkt och kristallklart, mycket välskrivet!

  3. Tomas skriver:

    Precis vad jag hoppades på att få läsa. Något som skrämmer mig väldigt mycket i dagens medialandskap är att så mycket sker i polemik. Den spontana reaktionen bland allmänheten är nästan alltid ”vi måste förstå varför och inte dömma” (dialog) eller ”asfaltera skiten (repression).

    Våra journalister lyckas dessutom tyvärr underblåsa detta eftersom de verkar tränas i att alltid skapa en tydlig linje i sina artiklar oavsett om det passar ihop med vad de intervjuade säger. Stackars Ola Österling framstår till exempel som en ganska gnällig förstå sig påare som hävdar att polisen under upploppen borde arbeta mer med dialog. Men när man läser ditt inlägg och funderar på vad Ola Österling faktiskt säger tycker jag att det är tydligt att han pratar om ett helhetskoncept före-under-efter demonstration. Medan journalisten försöker trycka in alltihopa i ett kontext som endast innefattar själva kravallen och därigenom gör det svårt för läsaren att tillgodogöra sig hur svensk dialogpolis arbetar utan tror snarare att allt handlar om just dialog i alla lägen.

    • Morgonsur skriver:

      Den gode Österling har en militär och polisiär bakgrund som är allt annat än ”velour”, och har gjort huvuddelen av sin karriär i några av de allra vassaste och kapabla ”repressiva” polisenheter som finns att uppbringa i Sverige. Men han är också en tänkande människa som inser behovet av myntets båda sidor. Som du säger är det lätt att få fel uppfattning när media tolkar vad han säger på sitt eget vis. Men, det är å andra sidan inte lätt att vara journalist heller….

      Dina kommentarer fastnar av någon anledning i spamfiltret. Jag skall hålla ögonen öppna om det dyker upp fler…

  4. Commander skriver:

    Delar Johans omdöme! Keep it up, Old Chap!

    / Commander

  5. David skriver:

    Som vanligt välskrivet och väldigt intressant, tack.

  6. Per A. skriver:

    ”Normalt sett är brittisk polis betydligt mer framåt och innovativ än vad svensk polis är – men det finns som i alla poliskårer också områden där man har att lära.”

    Tyvärr så verkar the Metropolitan Police vara tämligen rutten.

    Bland annat så är det tydligen 23(!) gånger troligare att färgade unga män stoppas av polis, jämfört med vita unga män.
    En översatt artikel av en brittisk samhällsvetare i DN eller SvD från början av veckan (som jag givetvis inte kan hitta nu… vilket är tämligen frustrerande) hävdade att uppemot 300(!!) personer hade dött i engelska häkten sedan 1998.

    De britter som jag har kontakt med över nätet, och som liksom jag själv närmast kan klassificeras som medelålders medelklassnördar har utan undantag inget gott alls att säga om the Met som organisation. Korrupt, rasistisk och konfliktsökande är de vanligast omdömena.

  7. Sumatra skriver:

    Fattigdomsargumentet som hörs ibland faller platt till marken. De fattiga har inte kraften för upplopp. Som i Somalia, där folket verkligen har anledning att ställa till kravaller, men i stället sitter tyst och stilla i svält och uttorkning, i väntan på att deras barn skall tyna bort.

    Politiska demonstrationer och eventuella dithörande kravaller är lättare att förstå. Den genomsnittlige greken skall nu betala dyrt för ”misstag” som de gjort, som inte delade vinsterna och som nu vill att folket skall så för skulderna. Man kan kanske undra lite över hur den grekiske polismannen tänker. Han är ju lika drabbad av missären och brist på framtid som de demonstranter är, som står på andra sidan kravallstacketet. Här finns i sanning grund för en rejäl samhällskollaps, när den nya verkligheten så småningom tränger sig på även statens väktare.

    Välskrivet, men vem väntade sig något annat.

  8. Sjodan skriver:

    Mycket vist. Du uttrycker på ett utmärkt sätt vad man länge har menat inom mitt område; rättspsykologin. En fast hand står inte i motsatts till en dialog utan kan snarare vara en förutsättning därtill. Riktlinjerna du beskriver är i stort sett vad som tillämpas av Engelska Home Office och amerikanska FBI därtill kompletterat av ”Therapeutic jurisprudence”, ett föhållningssätt som redan i första kontakten med någon företrädare för rättssamhället syftar till läkning och förståelse både hos brottsoffer, förövare och den ”bortglömda” gruppen vittnen. På alla sätt har detta förhållningssätt visat sig mer framgångsrikt än det traditionella polisiära arbetet, bl.a. i mängden ”erkännanden” och fällande domar samt i läkeprocessen hos vittnen och brottsoffer samt en större acceptans av straffet hos förövaren. Dom två poliskårerna (ovan) ligger nästan trettio år före den svenska i tillämpning av samhällsvetenskap i sin verksamhet, inslaget av samhällsvetare är stort gällande intervju (det ni kallar förhör) och minnesåterhämntning hos vittnen och brottsoffer.

    I tillägg till ovan så kan man nämna att specefikt i USA, men även i England, så har man ett antal olika kårer som i viss mån konkurrerar med varandra och att man på vissa platser har ”lite problem”. En inte oansenlig del av befolkningen betraktar poliser som ”fiender”, ibland kan man tycka att dom har goda skäl till att göra detta. Vi måste se upp för den typen av utveckling i vårat land. Den Engelska situationen är specifik (givetvis!). Klassklyftorna är enorma, att vara fattig i England innebär ett rent ut sagt vedervärdigt liv. Många människor utan hopp och med uppfattningen att man inget har att förlora.

    Du skriver att (…samhället inte kommer att ha något medlidande eller kommer att visa någon som helst förståelse för deras gärningar). Att förstå är mitt yrke, att acceptera är något helt annat.

    Tack, jag är glad att jag hittat hit. /sjodan

    • Morgonsur skriver:

      Välkommen! Jag instämmer i din analys, och då särskilt att svensk polis ligger trettio år efter i flera avgörande avseenden.

      Jag kommer att återkomma till en del spekulerande kring klyftor och fattigdom som orsak till oroligheter framöver.

  9. Kaj skriver:

    Mycket bra artikel (med viss bäring på min nästa bok). Ser fram emot mer läsning.

  10. Ping: Om att världen upprepar sig | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s