Ny myndighet för att granska polisen?

Folkpartiet vill inrätta en ny myndighet som skall granska polisen. Som jag sagt förut t ex här och här kan man väl göra det om man vill, men man bör inte förvänta sig några radikalt annorlunda resultat än man redan får med dagens system. Och vad jag framför allt undrar är om man inte börjar i fel ände.

Vi vet ju onekligen redan oerhört väl varför polisen inte fungerar. Det har utretts, beforskats, debatterats och stötts och blötts till leda. För att välja en kort och koncis sammanfattning av problemen har Rikspolischef Bengt Svenson själv skrivit en kort och bra analys redan den 2 november 2009 i denna debattartikel, som faktiskt – för den som läser den och tolkar den rätt – redan radar upp i princip alla de grundläggande problemen polisen lider av. Jag skrev ett inlägg om Bengt Svensons artikel samma dag där jag bl a kommenterade bittert att ”hans analys är den första jag sett där en Rikspolischef faktiskt identifierat de verkliga problemen i stället för att nöja sig med att försöka skylla polisens mediokra resultat på den mytomspunna ‘kårandan’ och att den egna personalen är för dumma för att begripa sig på polisarbete.”

Jag citerar RPC Bengt Svenson från 2 november 2009:

”För det första behövs det en översyn av hur statsmakternas styrning av polisen kan utvecklas. En bättre anpassad verksamhetsstyrning förutsätter att polisens uppdrag är så tydligt beskrivet och avgränsat att det möjliggör såväl uppföljning som ansvars-utkrävande. För att åstadkomma en mer resultatinriktad kultur måste frågor om ansvar och befogenheter i polisens komplexa struktur ses över.

För det andra behöver det prövas vilken organisationsstruktur som är den mest ändamålsenliga för polisens uppdrag. Det handlar givetvis om den geografiska indelningen och antalet myndigheter, men man måste även belysa Rikspolisstyrelsens roll, uppgifter och befogenheter i förhållande till övriga polisväsendet.

För det tredje är det nödvändigt att titta närmare på vilken kompetens polisen ska knyta till sig och hur det fortsatta utvecklingsarbetet ska bedrivas när det gäller exempelvis arbetsmetoder och it-stöd. Det behövs en långsiktig inriktning för polisens kompetensförsörjning och detta gäller såväl grundbildning som vidareutbildning och utgångspunkterna för hur polisen rekryterar. Bland annat måste det göras en bedömning av vilken annan kompetens än den polisiära som polisen behöver för att än bättre klara sitt uppdrag.”

Att starta en helt ny myndighet som talar om för oss det Rikspolischefen (dessutom med gott vetenskapligt stöd och lådvis av olika utredningstexter att luta sig mot) redan berättat för oss känns kanske inte som prio ett i det läget. Vad vi behöver är snarare att se till att Riksdag, Regering och Rikspolischef med ledningsstab – d v s de som redan nu äger insikt, kunskap, ansvar, befogenhet och resurs att åtgärda problemen –  tillsammans ser till att omsätta vetskapen och snacket till verkstad.  Och den verkstaden blir inte till av aldrig så ivrigt utövad tillsyn.

Vad vi riskerar få betala för är således en myndighet som talar om vad vi redan vet – men som inte har någon möjlighet mer än bloggaren Morgonsur att faktiskt och konkret förändra saken till det bättre.

För mig känns det inte som det mest optimala sättet att angripa situationen.

Nåväl; i en påföljande debattartikel i DN den 6 februari i år presenterar Bengt Svenson – möjligen med utgångspunkt i hans tidigare analys – ett antal förbättringsåtgärder för polisen. Jag är väl i mitt inlägg angående den artikeln något mer skeptisk till huruvida åtgärderna kommer att ha någon effekt, även om jag är positiv till bl a satsningarna på nya IT-stöd.

Personligen tänkte jag därför komma med några blandade och mer eller mindre konkreta förslag för såväl Riksdag, Regering som polismakt fritt och snabbt framvärkta med inspiration av Rikspolischefens artikel, andra analyser och egna erfarenheter:

1. Återvänd till kärnverksamheten som återges i polisens gamla slogan från 70-talet; Skydda – Hjälpa – Ställa tillrätta (… och som talande nog var den sista slogan polisen haft som talade om att polisen faktiskt skulle utföra något och inte bara uppfattas utföra något obestämt på ett visst sätt).

2. Skapa en polismyndighet med tydliga ansvarsförhållanden och befogenhet för Rikspolischefen att omvandla sin analys till ett tvingande åtgärdsprogram.

3. Se över chefsrekryteringen! Våga premiera nytänkande och icke strömlinjeformade chefer i betydligt större grad. Det finns bra chefer inom polisen – men andelen ja-sägare och visionslösa ‘pinnjägare’ utan förmåga att lyfta näsan över Excelbladens friserade statistikmål (där ‘målen’ dessutom som regel är mer ‘medel’ än ‘mål’) tycks utgöra en fullständigt unikt stor andel av chefskadern jämfört med… fungerande… organisationer.

4. Sluta behandla poliser på fältet som barn! Se till att polisen återigen delegerar befogenhet, resurs och ansvar ut i patrullerna där det hörde hemma innan mobiltelefonens tid – och där det fortfarande hör hemma idag. Låt oss i tidningar och TV slippa se poliser tafatt stå med telefonen mot örat och fråga högre chef vad man skall ta sig till, vilka beslut man skall fatta och vilka åtgärder man skall vidta när man står med ett pågående (och självklart) ärende på gatan. Paradoxen sedan 90-talet är att allt eftersom polisen skaffat sig mer kvalificerad, välutbildad personal med allt högre formell kompetens – desto mer har möjligheterna att under eget ansvar sätta denna bildning i arbete beskurits. Själv fattade jag fler självständiga beslut – och tog ansvar för dem – som Polisaspirant 1993 än som Polisinspektör 2000. Lyssna dessutom på personalens kompetens, erfarenheter, farhågor och råd inför strategiska beslut och respektera dem. Följ dem inte alltid – men motivera i sådant fall varför.

5. Förenkla avrapporteringsrutiner och se till att använda modern teknik! Det pratas en hel del om att man bör använda civilanställda för att få ut poliser på fältet. Verkligheten är t o m enklare. Det jobb de civilanställda skulle sättas att utföra behöver inte utföras av en människa överhuvudtaget. Mycket av det handlar om dubbel-, trippel- och kvadrupelarbete med att föra in samma uppgift gång på gång på olika blanketter, i liggare och i olika datasystem. En hel del av dem helt onödiga sedan datamaskinen slutade använda hålkort och förlita sig på radiorör. Dessutom – ju mer som händer ute på fältet – desto fler poliser sitter inne på station och avrapporterar ”skyndsamt”. Tänk nytt! Tänk kreativt!

6. Släpp uttrycket synlighet – börja prata närvaro! Det är inte viktigt för polisen att vara synlig för allmänheten. Det är viktigt för polisen att vara närvarande där brott riskerar begås. Närvaro är ett aktivt och offensivt förhållningssätt. Synlighet är en vandrande skyltdocka med reflexer.

7. Släpp myten om ”kårandan”! Den var halvdöd redan på 80-talet, är utrotad sedan åtminstone mitten av 90-talet och numera helt ersatt av vad jag brukar kalla ”Management by Polisanmälan”. Polisledningar har efter decenniers hårt tryck från en bred politisk enighet i Riksdag och Regeringar (som i sin tur påverkats av media) i princip abdikerat från ledarskapet för att istället ”leda” genom formella anmälningar av den egna personal för snart sagt varje misstag eller beskyllning. Man har dessutom lyckats rätt väl med att implementera en ny ”värdegrund” i form av ett Stasi-liknande angiverisystem där poliser istället för att som myten säger ”hålla varandra om ryggen” istället knivhugger varandra i ryggen genom att anmäla varandra för vilka tveksamma petitesser som helst. Resultatet blir att den som vill vara säker på att behålla försörjningen ser till att hålla ryggen fri. Och det enda sättet att aldrig göra fel är förstås att undvika att göra någonting överhuvudtaget.

8. Stå upp för er egen personal! Förutsätt att den egna personalen kan sitt jobb och gjort det rätt tills motsatsen bevisats. Polisjobb är inte lätt, och ibland blir det fel. Någon gång begås det också övergrepp, även om de är betydligt mer sällsynta än debatten vill låta påskina. Den förkrossande majoriteten av anmälningarna om övervåld beror på missförstånd om polisens roll och gällande lagstiftning. Dessa missförstånd kommer inte att bli färre så länge polisen i sin officiella bild av sig själva förnekar att legalt bruk av våld är en central del av polismyndigheternas arbete och inte en liten liten parentes i detsamma.

9. Lär av misstagen! Våga vara öppen med att beskriva de svåra val som behöver göras i polisarbetet och också med de fel som begås. Se till att få till en lärandeprocess som innebär att samma pilot- eller lärprojekt inte behöver genomföras för tionde gången och komma fram till samma resultat. Någon gång måste man också sprida lärdomarna och omsätta dem i nya rutiner eller tillvägagångssätt…

10. Rensa i lagstiftningen! Det har  – särskilt under senare år – stiftats en hel del lagar för att ”skicka signaler” till medborgarna om att vissa beteenden är olämpliga. Dessa tar resurser från viktigare saker och är riktiga sänken för allmänhetens förtroende för polisen och rättsväsendet. Den som vill ha en översikt av vad jag menar kan läsa inläggen under taggen ‘Onödig lagstiftning’.

Får ni gemensamt åtminstone hälften av dessa punkter genomförda torde den mest kostnadseffektiva uppföljningen av arbetet snarast vara att sätta en Generaldirektör utan arbetsuppgifter att genomföra en SOU…

–     –     –