Om Folket och dess Försvar

Photobucket

Foto från den tid då ‘folk’ och ‘försvar’ var ungefär samma sak…

I dag inleds årets rikskonferens ”Folk och Försvar” i Sälen. Det slår mig att de två storheterna aldrig stått så långt ifrån varandra som nu – ‘folket’ och ‘försvaret’.

Det positiva är att nyss nämnda är en följd av avspänning och demokratisering av världen. Det negativa är att det också är en direkt följd av den nationella förvirringen kring vad vi egentligen skall ha vårt land Sverige till – som jag belyste i mitt föregående inlägg.

Det kan tyckas självklart, men måste nog ändå påpekas; försvaret är inget mål, utan ett medel. En nationell grundförsäkring som skall garantera att de svenska medborgarna i alla lägen har makten att styra över sin egen framtid. Försvarsmakten måste för att ha ett existensberättigande oavsett förutsättningar kunna försvara nationen Sverige från militära påtryckningar, kränkningar och invasion/ockupation av delar av, eller hela, landet.

Nåja. Det borde i alla fall vara syftet, om du frågar mig. Men det blir förstås bökigare att motivera – eller ens diskutera – medlet ‘försvaret’ om man inte ens vet vad målet ‘Sverige’ skall vara bra för. Men om man gör det blir bilden än mer förbryllande.

Något jag aldrig har förstått är varför Försvarsmakten själv – även om man nu har bytt fot igen – tog ledarkepsen i att överge tanken på att försvara nationen. På hemmaplan. Av för mig oförklarlig anledning framhärdade Försvarsmakten länge  i en logik som om jag raljerar såg ut ungefär så här; ‘det där med att försvara Sverige är inte så viktigt, och löser sig nog självt bara vi skickar något enstaka förstärkt skyttekompani till lämpligt bondeuppror så långt från Sverige som möjligt’.

Det går inte att skylla ifrån sig på att man bara utförde ‘Riksdagens demokratiska vilja’. Försvarsmakten var själv synnerligen aktiv i att odla vanföreställningen om förträffligheten i nämnda koncept.

Jag hävdar att Försvarsmakten genom att inte bara acceptera – utan själv målmedvetet driva – ‘långtbortistandoktrinen’ i praktiken begick organisatoriskt självmord. Man orsakade irreparabel skada för både den egna förmågan och för den nationella försvarsviljan som inte går att göra ogjord. Jag tror faktiskt att det kan vara så illa att Försvarsmakten i förlängningen har lagt ned sig själv.

Låt oss därför hoppas att framtiden blir så förutsägbar som vi bestämt att den skall vara, så att vi kan fortsätta leva gott med dagens demo-försvar – med de facto-huvuduppgifterna att a) tjäna politiska poäng genom att under stormakternas beskydd skicka professionella expeditionsstyrkor till lämpliga konflikthärdar, och b) visa upp fina exportprodukter för svensk försvarsindustri. Så länge det nu varar. Skattebetalarna kommer snart nog att inse att lite ‘vård, skola, omsorg’ eller en skattesänkning är roligare än det där försvaret man ändå inte riktigt vet vad det skall vara bra för längre. 

Men jag kan inte låta bli att förundras; vi gick på mindre än ett decennium från ett ‘wars of necessity-försvar’ till ett utstuderat ‘wars of choice-försvar’. Tyvärr förde detta dessutom med sig en politisk kultur- och medvetandeförändring som gjort det till en absolut sanning att alla krig alltid – för all framtid – för oss i Sverige kommer att vara ‘wars of choice’.

Vårt kollektiva minne är kort. Vi tror alltid att det är som det alltid har varit, och att framtiden kommer att se ungefär likadan ut. Men om jag för en stund rekapitulerar (intressant ord i sammanhanget, förresten) det gamla ‘war of necessity-försvaret’ så var faktiskt tiderna annorlunda för inte alls många år sedan; syftet både för nationen Sverige och för dess försvar var glasklart för de flesta av oss ‘folk’ som råkade vara medborgare i nationen Sverige:

Vi skulle rädda oss undan det tredje världskrigets fasor, och vi skulle förhålla oss lite svenskt lagom oberoende av västvärlden och helt och hållet oberoende från att bli en del av de kommunistiska östblocksdiktaturerna. Eller, efter Sojetunionens kollaps – öststatskaoset.

Den officiella historien om hur östblockets sammanbrott uppfattades av oss som levde i skuggan av detsamma tycks i efterhand blivit oerhört förenklad, förskönad och… förklenad i det allmänna medvetandet. Ibland tycks även de som ‘var med’ minnas att ‘muren föll 1989, och att alla plötsligt en morgon vaknade till en ny värld – en avspänd sådan full av frihet och fred där man plötsligt upptäckte att hela östblocket nog egentligen aldrig varit något militärt hot överhuvudtaget’.

Så enkelt, eller så konkret, var det nu inte.

Sovjetunionens kollaps var en utdragen process – ett flerårigt kaos av maktkamper, slitningar, statskuppsförsök, oroligheter och osäkerhet om vad den vacklande jätten skulle ta sig till. Ingenting garanterade på något sätt att inte aggressiviteten i förlängningen kunnat riktas utåt. Krigsrisken fanns där tydligt i medvetandet i dåtidens Sverige, och det var inte förrän i senare halvan av 90-talet bilden klarnade och det nationella svenska försvaret började kännas ”onödigt”.

Men – som vanligt är det ju alltid svårt, det här med prognoser. Särskilt om framtiden.

För att exemplifiera drar jag mig till minnes bildandet av den svenska Särskilda Beredskapspolisen 1996-97. Det enda syftet att den överhuvudtaget bildades var att man förutom ‘vanliga’ beredskapspoliser ville ha ett antisabotageförband som kunde sättas in redan i fredstid/skymningsläge. Det vore önskvärt med civila polisiära befogenheter för att kunna verka i ett icke-mobiliserat samhälle på ett bättre och tydligare  sätt. Tanken var att SBP skulle åka pansarfordon – band- eller hjulgående.

I den promemoria från justitiedepartementet jag fortfarande har liggande i mitt ‘arkiv’ finns en utrustningslista som innehåller såväl automatkarbiner, autoinjektor (d v s skydd mot nervgas), Ksp 58, spräng- och rökhandgranater och en ansenlig mängd pansarskott. Samtliga som krigplacerades i Särskilda Beredskapspolisen kom dessutom händigt nog från lämpligt utbildade jägar- och elitförband. Främst MP-, Flygbasjägare, och Flottans Bassäkerhetsförband. Alla militärt skolade i att jaga fientliga diversionsförband.

Ovan nämnda låter inte direkt som något man skulle ta sig till med värnpliktiga civilister – förvisso förstärkta med tre veckors polisutbildning – idag.

Fler minnesbilder; när jag själv sökte mig till internationell tjänst i Bosnien 1993 gjorde jag det från ett stort värnpliktsförsvar under kraftig upprustning och modernisering. Försvarets förmåga jämfört omvärlden har sannolikt inte varit så hög sedan urminnes tider. Trots det gamla invasionsförsvarets brister var Sverige de facto en regional stormakt i norra Europa. Märkligt nog ur dagens perspektiv var dessutom min personliga anledning att ge mig iväg på FN-tjänst inte alls något slags internationella solidaritetsavvägningar. Jag åkte i allra första hand för att samla erfarenhet–  i syfte att stärka min förmåga att verka i det nationella försvaret av Sverige. Jag  var dessutom rättt övertygad om att risken var rätt stor att denna kompetensförstärkning t o m skulle behövas.

Så märkligt det kan tyckas idag. Och så onödiga alla 90-talets farhågor kan te sig – i efterhand. Men det var en annan värld, med en helt annan hotbild – som vi redan tycks ha glömt att vi ens upplevde så sent som under 90-talet. Att läsa igenom utredningen om Särskilda Beredskapspolisen och resonemangen som förs så sent som under ”avspända” 1996 är en aha-upplevelse.

Idag är världen helt annorlunda, på oerhört mycket gott och väldigt lite ont. Men det betyder inte att försvarsfrågan för all framtid är ointressant. För det har knappast blivit lättare att prognostisera framtiden.

Nåväl. Som jag nämnde i mitt förra inlägg är Sverige numera en integrerad del av EU och västvärlden. Det innebär – också på gott och ont – att Sverige inte längre har något internationellt ”Unique Selling Proposition” till sina medborgare. Vi är ett land som de flesta andra, med ungefär samma demokratiska samhällssystem, och dessutom ungefär samma möjligheter och utmaningar inför framtiden. Det enda unika med Sverige numera är egentligen språket och kulturarvet – och inget av dem tycks särskilt högprioriterat att bevara. Åtminstone inte av vad jag kan utläsa av vårt samhälles faktiska göranden, låtanden och underlåtanden.

Det faktum att vi som nation inte längre har någon unik roll eller något unikt intresse att bevaka på samma sätt som under 1900-talet för förstås med sig att intresset både för att utgöra och försvara nationen Sverige falnar. Personligen tycker jag nyss nämnda är en tråkig bieffekt av i grunden positiva omvärldsförändringar, men det är trots allt en verklighet att förhålla sig till; intresset att försvara något unikt och annorlunda är alltid större än intresset att försvara något som är ‘mainstream’ och går att hitta var som helst.

I denna nationellt vilsna  kontext medför försvarets professionalisering dessutom konsekvenser på ett helt annat plan än de rent verksamhetsmässiga. Personligen tror jag att försvaret i och med avståndstagandet från oss ”amatörer” – folket – som också utgjort Sveriges försvar i hundra år kan ha grävt sin egen grav:

a) Försvaret har gått från ”folkangelägenhet” till att bli en professionell nischverksamhet och ett särintresse vid sidan av samhället. Från livsnödvändighet till lyxkonsumtion. Det kan tydligt avläsas i medierapporteringen från våra internationella insatser. Från att varje sårad soldat tidigare var en toppnyhet som följdes av långa debatter tycks nyheten om en stupad svensk soldat för flertalet idag ungefär lika intressant som en rapport om en knäskada i skidlandslaget under icke-säsong. Detta är oroväckande, och jag hävdar bestämt att det inte kan bortförklaras med att det blivit ”vanligt” med sårade och stupade svenska soldater.

b) Kvantitet är också en kvalitet. I och med professionaliseringen har försvaret förlorat sin förmåga att utgöra ett seriöst invasions- eller existensförsvar. Helt enkelt för att kvantiteten saknas. Försvarets realistiskt tänkbara hypotetiska nytta för försvaret av nationen är nog ärligt talat rätt svår att härleda eller förhålla sig till för den enskilde skattebetalaren/väljaren.

Försvaret kommer endast att ha förmåga att genomföra begräsade insatser – även nationellt. Alla större insatser kräver dessutom realistiskt sett att Försvarsmakten sätts in som en del av någon annans helhet. En helhet vi hoppas få ta del av utifrån fromma förhoppningar om omvärldens framtida goda vilja. Denna goda vilja skall uppstå ur något slags kombination av beundran inför den svenska demokratin och hypotetisk tacksamhetsskuld för att Sverige så duktigt deltagit i internationella insatser.

Frågan jag ställer mig är om ovanstående tacksamhetsskuld någonsin kan bli så stark att andra demokratiska nationer vill skicka sina unga i döden för vår skull. Det är en ekvation där vi är beroende av andra – men andra inte är beroende av oss.

Långtbortistandoktrinen är måhända numera död (äntligen) – men den har trots detta orsakat irreparabel skada.  Och jag tror att försvaret kommer att få betydande svårigheter att få folket att känna någon större betalningsvilja under överskådlig tid eftersom man tidigare i princip drivit tre huvudteser för att bevisa långtbortistandoktrinens förträfflighet, och som fastnat i folkets medvetande:

a) inga militära hot kan existera överhuvudtaget under överskådlig tid eftersom ingen har den militära kapaciteten att hota Sverige – vilket gör alla former av nationellt försvar onödiga.

b) om ett hot skulle uppstå är varje tänkbar fiende så stark att allt motstånd är lönlöst – vilket också gör varje form av nationellt försvar onödigt (märkligt nog är denna punkt raka motsatsen mot föregående punkt, och borde inte kunna vara giltig samtidigt).

c) Med a) och b) i bakhuvudet är därför det viktiga att trygga nationen genom att delta i internationella insatser för att skapa fred innan kriget ‘kommer hit’ (som om krig var en slags virussmitta) och skaffa oss vänner som vill gå i döden för oss.

Frågan allt fler skattebetalare ställer sig är förstås varför vi skall välja något alternativ överhuvudtaget när a) och b) är lönlösa och det är billigare, enklare och enligt all logik politiken och även Försvarsmakten själva torgfört mindre riskfyllt att skicka någon miljard i biståndspengar istället för att välja alternativ c).

I såväl mitt som andra enkla medborgares huvuden dyker med bakgrund mot ovanstående frågan upp varför vi skall ha ett militärt försvar överhuvudtaget? Om det militära försvaret självt påstår att det ändå är lönlöst att ens försöka försvara nationen kan man ju börja fundera. Och den man en gång övertygat om att sluta betala för en ‘onödig försäkring’ är inte särdeles lätt att övertyga om att det är dags att börja betala för den igen.

Nej, det är nog helt enkelt så att ‘Folk’ och ‘försvar’ har gjort slut med varandra och nu lever i separation för överskådlig tid.

Själv undrar jag om de tu någonsin blir ett igen…

 

–     –     –

SvD om försvaret, SvD 2, SvD 3

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Samhällsekonomi, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Om Folket och dess Försvar

  1. Cynisk skriver:

    Bra ämne M!

    Jag tycker dock att du ger Försvarsmakten för stort ansvar för de politiskt tagna besluten som ledde fram till vårt anorektiska försvar. Det har varit ekonomiska nödvändigheter som resulterat i det och inte militära avvägningar med tillhörande beslut.
    Att man utåt, efter taget politiskt beslut, gör det till ”sitt” ingår i ledarskapet. Man måste få organisationen att tro på det man är ålagd att göra.

    Dessutom funderar jag på om avspänningen du nämner i inledningen är reell eller imaginär?

    • Morgonsur skriver:

      Det tycks ju ha funnits tillräckligt många i den annars inte särskilt politiskt lättstyrda försvarsledningen som hejade på utvecklingen och servade politiken med lämpliga underlag för att komma fram till denna märkliga slutsats. Huvudansvaret är politiskt, men jag tycker trots det inte försvaret som organisation lade tillräckligt relevanta ”kort på bordet” i processen. Och ja, jag tror att avspänningen är… om inte imaginär så i alla fall… snabbt föränderlig.

      Historien borde ha lärt oss hur snabbt avspänning kan slå över till sin raka motsats.

  2. biodlarn skriver:

    Jag tycker att detta är så allvarligt att det borde till en utomparlamentarisk utredning som leder till juridiska konsekvenser. Oansvarigheten med inriktning på lekstuga är slående. Så här tokigt kan det bli när vi inte har mer spridd makt i ledningen av detta land.

    Inför konstitutionsdomstol, maktdelningssystem och en ny konstitution med tydligare ramverk för politikernas uppdrag. Det får vara slut med detta att politikerna löper amok i detta land.

    Tjänstemän och politiker måste bli varse att de måste ta ansvar för sina beslut men även uraktlåtenhet att fatta beslut innebär ansvarsutkrävande.

  3. Magnus Redin skriver:

    Det är nog så att det som har funnits i två-tre generationer som fred, demokratiskt engagemang, billig el, generösa pensioner, skolor som lär alla barn läsa, osv tas för självklart och folk slutar arbeta för att det skall finnas kvar.

  4. Anonym skriver:

    En ögonöppnare, tack för den.

  5. Engström skriver:

    ”varför Försvarsmakten själv – även om man nu har bytt fot igen – tog ledarkepsen i att överge tanken på att försvara nationen. På hemmaplan.”

    Med ett företagskilmat med ledorden,
    – ”Gilla läget”
    – ”Lös uppgiften”

    så kan man ju aldrig klaga/förbättra/utvecklas. Vi stoltserar ju med att vi har soldater som tänker själva, det har vi nog men man kan inte handla utifrån sina tankar, för då är man inte lojal. Ju mer du gillar läget och löser uppgiften destå större chans till befodran.

    Jag är övertygade att mycket av problemen i FM i dag kommer från denna ”företags kultur”
    Som har inpräntats i alla från högt till lågt.

    Så får man uppgiften försvara Sverige i långtbort i stan, då ”gillar man läget” och ”löser uppgiften” och reflekterar inte så mycket på att man helt tappar huvuduppgiften som folket ställer på ett försvar. Just att försvara landet.

    När det nu gått upp för svensken att FM inte kan/behöver/behövs försvara Sverige,
    så kommer viljan att betala för cirkusen minska. Vilket kommer leda till en ”ond” cirkel med mindre anslag = mindre förmåga = mindre försvarsvilja som i förlägningen kommer leda till att man i det stora skrotar försvaret (redan gjort!).

    • Jonas skriver:

      Jag håller helt med dig. Jag tror att framförallt gräsrötternas förmåga att bita ihop och köra på trots att man behandlas som skit av arbetsgivaren ger en kultur där personalen mer eller mindre tolerar allt eftersom de utsatts för otaliga omorganisationer den ena märkligare än den andra. Uppgivenheten och den sarkastiska tongången kommer av att vardagen består en miljö där underhålls- och ledningsfunktioner sällan gör skäl för namnet och tillslut blir folk inåtvända och ser bara till att få sin lilla fyrkant att fungera. Ingen orkar bryr sig om det som sker utanför den egna enheten och problemen lyfts inte upp utanför fikarummet.

  6. Charlie Spartan skriver:

    Försvaret kunde ha valt att satsa på ett antal föband medan andra blivit nedprioriterade och på så sätt behållit en förmåga.

    Finland gör så med sitt försvar, det finns några brigader som man satsat på medan ett större antal som har lättare förmåga men dock en förmåga.

    Svenska Försvaret har i dag ca 20 000 anställda. Varav 9700 är officerare och 6760 civila. resten ca 3950 är anställda soldater eller rekryter.

    Med den mängd anställda som försvaret har idag skulle försvaret kunna ha 15 000 i stående förband fördelat mellan Armen marinen och flygvapnet. och ändå möjlighet att skära ned med några tusen fördelade mellan civila och officerare med fel grad och profil.

  7. Teknikern skriver:

    Botemedlet är att göra försvaret till ett folkförsvar igen – d.v.s. avbryt omedelbart pågående personalförsörjningsscirkus och gör värnplikten aktiv igen!

    Från värnpliktskullarna kan vi sedan rekrytera till de FÅ stående förband som vi eventuellt har.

    Parallellt med att värnplikten återinförs så ska materielplanen och alla pågående utvecklingsprojekt synas med lupp och minst en tredjedel avbrytas per omgående. Inom exempelvis ledningsystemområdet förstörs pengar i parti och minut för att det lilla landet Sverige ska vara värst. Det är bara att inse att en liten nation inte har råd att vara drivande i utvecklingen!

  8. Thomas skriver:

    Om du har rätt i att folk i allmänhet ser Sverige som ett land som de flesta andra, som nation inte längre har någon unik roll eller något unikt intresse att bevaka. Att Sverige inte längre har något internationellt ”Unique Selling Proposition” till sina medborgare.
    Då har nog folk i allmänhet missat något grundläggande – hur j..la bra vi har det jämfört med de flesta andra i andra länder,
    Tyvärr har du nog alldeles rätt när du konstaterar att vårt kollektiva minne är kort. Vi tror alltid att det är som det alltid har varit, och att framtiden kommer att se ungefär likadan ut.
    Om folk i allmänhet tror att vi inte behöver anstränga oss för att vi fortsättningsvis ska ha det lika bra som vi har det och att de kan flytta till valfritt annat land om kriget kommer hit och fortsätta att leva lyckliga i alla sina dagar och därför inte är intresserade av att lägga pengar på ett Försvar av Sverige – då kan vi ju lika gärna lägga ner det. Det vore väl det mest demokratiskt riktiga?
    Om du har rätt M så önskar jag Sverige
    God natt och sov gott

  9. mainbean skriver:

    Mycket bra läsning. Jag tror att det är mycket som händer som vi inte har en aning om inom försvar frågan.

  10. Jonas skriver:

    Jag skulle vilja lägga till ytterligare en faktor som förklaring till varför Försvaret fått den organisation som den nu håller på att bygga upp (eller ner om man så vill) och det är benhmarking mot andra länder.

    Jag hävdar att det nya försvaret inte bara är en produkt av budgetregulering och kortsiktiga omvärldsanalyser utan även till stor del beror på övriga länders ominriktningar. När den svenska värnplikten avskaffades 2009 hade detta föregåtts av att många länder i Europa valt att avskaffa sina värnpliktsförsvar för att utveckla kvantitativt små men smalare och vassare insatsförsvar med yrkessoldater. I Europa har värnplikten avskaffats succesivt och ersatts av lösningar som nu svenska försvaret försöker genomföra d.v.s. små och snabba förband som är optimerade för krishantering snarare än nationellt försvar. Kvar finns idag Österrike, Schweiz och Finland med en värnplikt och organisation som liknar det som var standard i de flesta länder under lång tid.

    Jag tror EU inträdet påverkat svenska och europeiska politiker att allt mer snegla på varandra när stora reformer ska genomföras istället för att grundligt analysera vad som är nödvändigt för det egna landet. Jag skulle kalla det för flockmentalitet där politiker helt enkelt följer andra länders reformer utan att egentligen stanna upp och analysera om eller varför reformen ska genomföras. Den genomförs bara för att alla andra gör det eftersom det värsta som finns idag är att bli kallad reaktionär och bakåtsträvare. Jag vill inte spekulera i vad som sägs på försvarsministerträffarna i ministerrådet men jag misstänker att ett centralt samtalsämne är just hur olika försvarsministrar så väl lyckats genomföra omdaningen av de egna försvaren.Sten Tolgfors brukar ofta på sin blogg och i media hänvisa till andra länders yrkesförsvar och hur väl rekrytering och bemanning fungerar där och jag misstänker att han med övriga beslutsfattare tittat mycket på andra länder när de utarbetat ramarna för det nya försvaret. Det blir då nästan ironiskt när informationsdirektören Erik Lagersten för ett år sedan uttalade sig om att Österrikes Försvarsminister tittat på Sverige nu när även de ska omforma sitt försvar för att det ska bli smalare och vassare. Man kan ju undra vilken som sått detta frö i hans huvud? är det måhända en försvarsminister från ett land i norr som talat sig varm under ministerrådets möten.

    Poängen är att jag tror att försvarsmaktens omdaning under 2000 talet och de snabba vändningarna i vad som är hot, vad som är inne för tillfället och villjan att hela tiden reformera försvaret till de senaste trenderna bygger på politisk ängslighet hos regering och FML. Man vill inte främst vara bra utan bara inte vara den som är sist med reformer. Rädslan att bli klassad som omodern är större än rädslan att stå med ett försvar som inte fungerar. Denna ivran att hela tiden ligga längst fram har accelererats av EUs ökade inflytande på de nationella besluten eftersom politikerna möts allt oftare och dryftar sina smarta lösningar med varandra och tittar snett på de som inte hänger på när tåget går.

  11. hercules skriver:

    Försvarade landet Sverige med mitt liv under 35 år. Många av mina kamrater dog under den tiden men vi kände stolthet för vad vi gjorde för nationen.
    Med dagens statsminister och regering betraktar jag bara sverige som ett administrations område för mig.
    Sverige är inte längre en demokrati utan en demokratur.

  12. blackedvard skriver:

    Jaa..mycket känsla i bilden, utan att lägga aspekter på försvarsmaktens framtid. Men allt har ju sin tid. Många timmar var det att se kamratens kängor framför sig. Det är i alla fall inget jag vill ha ogjort.

  13. John skriver:

    Folket och försvaret har lämnat varandra precis på samma sätt som att Sverige idag inte har ett folk utan endast en befolkning.

    I dagens individualistiska Sverige skulle du aldrig kunna samla befolkningen under en och samma fana. I takt med att vi separerar oss mer och mer ifrån varandra och bildar egna öar i samhället så kommer det bli svårare och svårare att upprätthålla eller slåss för något gemensamt.

    Jag skulle vilja se hur en krigisk slogan för Sverige skulle se ut idag ifall den skulle behövas, lycka till du PR-man som skall utforma denna utan att kränka någon.

  14. Ping: Om den nya värnplikten i det nya Sverige | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s