Om samhällets kompetensförsörjning

Photobucket

Jag lovade i förra inlägget att återkomma med ett brandtal för en revolution i kompetensförsörjnings- och utbildningssystemet. Huruvida det blev ett ‘brandtal’ eller ej skall jag låta vara osagt, men, hur som helst: Personligen tror jag vi skjutit oss själva i foten i och med alla ”skall-krav” på certifikat och examina för varje enkelt arbetsmoment. Vi tycks ha hamnat i klorna på någon illasinnad religion som hjärntättat oss att tro att vägen till det perfekta samhället går genom standardiserade utbildningar. Ju längre desto bättre. 

Genom dessa utbildningar trycker man långsamt så många som möjligt av de de olika individer som utgör ett samhälle för att sedan ge dem ett diplom med vilket man låser dem inne och andra ute – och kallar det kvalitet. Och så bestämmer man att innehavet av detta bevis för all framtid innebär att man är kompetent – medan den förtappade själ som inte plågat sig igenom den standardiserade utbildningen inte är kompetent och heller inte kan bli det om han eller hon inte tar skeden i vacker hand och börjar om från noll.

Vare sig det behövs eller inte. För ingen frågar längre efter vad någon kan. Den heta frågan är vilka utbildningar man gått.

Det finns förvisso arbeten där det är svårt att se alternativ till någon form av examensprov och legitimering – men legitimerandet, certifierandet och kraven på irrelevant utbildning för att ”höja yrkets status” har spridit sig till så många yrken att det är ett hot mot samhällets kompetensförsörjning – och ett hinder för ungdomar och invandrare att ens ta sig in på arbetsmarknaden. Och framför allt faller hela idén på att utbildningsnivåerna, certifikaten, utbildningsbevisen, diplomen och legitimationerna i dagens system egentligen representerar en synnerligen svag indikator på reell kompetens. Form går tyvärr före innehåll i allt för många av våra kravmodeller för kompetens.

På vilket sätt och i vilken mån höjs t ex kvaliteten på skolundervisningen genom att man trycker lärarnas examensbevis på ett plastkort och kallar det lärarlegitimation? I synnerhet när vi tillsammans med badvattnet slängt ut mängder av talangfulla eldsjälar som råkar vara ”obehöriga”? Är det verkligen så svårt att avgöra vilka lärare som är bra eller inte – oavsett formell bakgrund? Och gör ett inplastat examensbevis i kreditkortsformat och med foto det plötsligt lättare?

I samma anda är det inte märkligt att det går sådär för Arbetsförmedlingen att matcha arbetssökande med jobb. För om man inte klarar av att sätta relevanta krav för att matcha rätt personal ens i sin egen organisation undrar man ju hur de skall lyckas lösa uppgiften för någon annan. De har nu ett krav på 120p/180hp högskoleexamen och två års arbetslivserfarenhet för att få arbeta som arbetsförmedlare.

Visst, Arbetsförmedlingen behöver säkert mängder av anställda med den profilen också. Men att ange det som ett skall-krav innebär samtidigt att man av formella skäl väljer bort t ex den tidigare företagssäljaren som kanske inte ens har gymnasieexamen – men som har tjugo års erfarenhet av företagen i närområdet och en visitkortspärm tjock som Silverbibeln. Eller den tidigare fackombudsmannen som personligen och nära känner alla arbetsgivare, förmän, arbetsplatser, arbetsuppgifter och reella behov i sin bransch bättre än den aldrig så välexaminerade statsvetare eller socionom någonsin kommer att göra.

Nu tycks alla dessutom överens om att förlänga även polisutbildningen till tre år på akademisk nivå. Själv tänkte jag gå mot strömmen; det räcker alldeles utmärkt med en grundläggande polisutbildning på två terminer och ett lärande under ett och ett halvt års praktik för att bli polis. Problemen inom svensk polis bottnar inte i att grundutbildningen är för kort eller för ‘oakademisk’. Mer problematiskt är i sådant fall att man inte har råd med en rejäl ‘akademisk’ uppfräschning vart femte år, trots de mängder med nya lagar och tillämpningar som ramlar ned varje månad – och som direkt påverkar arbetet. Att gå tre år i grundutbildning och skaffa sig en uppsjö teoretisk kompetens gör måhända inte ont. Vad som däremot gör ont är att skaffa sig all denna kunskap och sedan komma ut till ett jobb där man inte längre är betrodd med att fatta det enklaste egna beslut.

När jag började som aspirant 1991-1992 fattade jag självständiga beslut om att gripanden skulle kvarstå. Jag fattade självständiga beslut om husrannsakan, beslag, ja, i princip alla åtgärder på fältet. Och jag fick också ta mitt ansvar för eventuella felaktiga beslut. När jag till slut tröttnade och lämnade polisen som polisinspektör år 2000 gjorde jag det i ett yrke där jag var jag tvungen att ringa och fråga mamma (Vakthavande/Åklagare) om lov för att ens få titta i en väska. Å andra sidan; om man med väl vald retorik lade fram saken på ett sätt så att men fick ett beslut även på vaga grunder var det dessutom märkligt nog så att vad som i praktiken var mitt beslut blev åklagarens eller vakthavande befäls ansvar.

Det slutar aldrig väl när man låter olika människor äga var sin del av treenigheten ‘ansvar-befogenhet-resurs’. Men det är tyvärr regel snarare än undantag inom polisen. Om du vill samla egen empiri i frågan rekommenderar jag att du funderar över saken nästa gång du ser fler än två poliser på bild i tidningar eller TV. Jag kan nästan äta upp min gamla avlagda båtmössa om inte minst en av dem pratar i mobiltelefon.

Om jag skall raljera ordentligt i sammanhanget torde det snart räcka med en polisutbildning på två timmar. Det är väl ungefär vad som behövs för att lära sig slå rätt nummer till Vakthavande eller åklagare på telefon och radio för att förklara vad som hänt och fråga vad chefen bestämmer att man skall göra nu. Eftersom det förmodligen snart är förmans distansbeslut på att svara på tilltal från okända människor på stan är det rent slöseri att vare sig rekrytera eller behålla personal som inte bara kan – utan kräver att få bedriva eget arbete efter egen kompetens och eget omdöme. När arbetsgivaren egentligen förväntar sig någon som tar så få egna initiativ som möjligt och alltid frågar om lov oavsett förutsättningar.

Nog om denna utvikning kring polisen. Åter till ämnet.

Jag är förstås inte dummare än att jag begriper att det är samhällsekonomiskt attraktivt att få sina tilltänkta anställda att korvstoppa i sig kunskap för hela anställningen huvudsakligen på deras egen bekostnad. Det är förstås ett argument som är svårt att motsäga – även om det faktiskt aldrig sägs högt. Av förklarliga skäl måste det göras innan anställningen, för i samma sekund man anställs måste man utbildas på arbetstid – vilket förstås kostar pengar man inte ens har. Men:

Om vi överhuvudtaget skall ha en chans att hantera morgondagens komplexa samhälle måste vi få en större rörlighet mellan olika yrken. Det innebär att utbildningssystemet blir mer a) individanpassat och flexibelt, b) bättre motsvarar behoven hos både individen och de tänkta framtida arbetsgivarna och c) kan hantera korta ställ- och ledtider för att möta arbetsmarknadens behov/utbud.

Vi måste dessutom  d) vara mer öppna för att inte allt behöver gymnasie-, högskoleutbildning, certifiering eller legitimation och e) se till att de yrken som faktiskt gör det har en certifiering som sätts utifrån faktisk kompetens och inte utifrån att man en gång genomlidit en utbildning av en viss längd och omfattning.

Samhällets kompetenskrav måste gå från form till innehåll. Vi måste lära oss att definiera yrkesmässigt innehåll och krav, istället för att slentrianmässigt begära ”någon med 120p/180hp högskoleexamen”, eller ”gymnasiekompetens” i tron att begreppen beskriver något slags grundmurad förmåga,  erbjuder lösningen på alla kvalitets- och produktivitetsutmaningar och innehåller någon slags nöjd kund-garanti.

En hög formell kunskapsnivå räcker inte längre för att vara konkurrenskraftig. Det avgörande i framtiden är att både enskilda anställda, företag och hela samhällssystemet lär sig hantera komplexitet – och att snabbt anpassa individer och system av individer till ständigt nya förutsättningar. Och ju längre formella utbildningar och ju fler onödiga formella hinder man bygger in i systemet – desto svårare har både den anställde och samhället att anpassa sig. Man får en kronisk situation där en stor del av arbetskraften alltid är felutbildad i förhållande till behoven – och således blir en belastning istället för en resurs för samhället.

Tar vi vetenskapen och tekniken till hjälp finns redan idag förutsättningarna att någorlunda rättvisande mäta faktisk kompetens – och snabbt kunna åtgärda eventuella luckor i kunskaper eller färdigheter utan att behöva skicka alla på tre års standardiserad utbildning i långa, inflexibla kursplaner för att det är vad som passar utbildningssystemet bäst. Även kompetensutveckling kan individanpassas, effektiviseras och höjas såväl produktivitets- som kvalitetsmässigt. Och det på ett sätt som gör det inte bara ekonomiskt försvarbart – utan ekonomiskt nödvändigt att bejaka formell kompetenshöjning av personalen även efter anställning.

Men jag tror det är nödvändigt att våga bryta gamla mönster. Att tänka nytt – och ta tekniken till hjälp.

Den springande punkten är att utbildning tyvärr inte är synonymt med kunskap. Liksom kunskap är inte synonymt med kompetens.

Jag tror vi kan få de tre samberoende begreppen att komma betydligt närmare varandra om vi bara vågar använda ny teknik och nya lärmodeller i utbildningssystemet.

Men – är vi beredda att i högre grad släppa makten över lärandet fri på samma sätt som vi släppt makten över kunskapen fri i lösningar som Wikipedia?

Om inte – vad är vi egentligen rädda för?

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Samhällsekonomi, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Om samhällets kompetensförsörjning

  1. Magnus Redin skriver:

    Oavsett om samhället blir mera komplext eller vi drabbas av depression som bryter ner komplexa strukturer har du rätt i dina resonemang, det vore konstruktivt att se mer på innehåll och mindre på form oavsett om framtiden är ljus eller deppig.

    Ett problem med certifieringar osv är att sådana krav är ett sätt för de inom ett skrå att skydda sig från konkurrens från de som vill arbeta inom det. Om ekonomin krymper kan intresset för sådana konkurrensbegränsningar öka vilket skadar samhällets förmåga att anpassa sig till de nya förutsättningarna.

    En annan dynamik är att strikta formella krav förändrar balansen mellan chefsnivåer och arbetsledningsnivåer. Med få formella krav och mycket lärande på arbetsplatsen blir den lägsta chefsnivån och de seniora knegarna viktigare, med hårda formella krav och lite lärande på arbetsplatsen blir högre chefer och HR viktigare. Att samla ansvaret högre upp i pyramiden gör det lättare att samla löneutvecklingen där och gör det lättare att avskeda längre ner i organisationen om det blir dåliga tider.

    Sedan är förtroende och delegering svårt, det är lättare att försöka göra allt själv även om det egentligen är omöjligt att lyckas med det.

  2. Peter Hammarberg skriver:

    En av anledningarna till att man satt ibland fullständigt vansinniga eller i varje fall helt onödiga inträdeskrav till utbildningar eller anställningar, är kanske inte mest för att få dem man vill ha utan för att mota bort dem man till varje pris INTE vill ha….

  3. Fänrik Henrik skriver:

    Bra skrivet Morgonsur!! Du har många kloka synpunkter.
    Jag skulle vilja tillägga att det är samhällsekonomiskt vansinne att männsikor utbildar sig på dyra högskoleutbildningar för att sedan arbeta med uppgifter som på sin höjd kräver en gymnasieutbildning.
    På min arbetsplats på en statlig myndighet kräver man högskoleutbildning för de nyanställda för att direkt i den interna utbildningen tala om att deras utbildning inte duger och att de måste läsa en kurs på 7,5 hp juridik som mest kan beskrivas som en mycket dålig kopia av JÖK:en. Man har dessutom funderat på vad man kan ge mina nya högutbildade kollegor för arbetsuppgifter för att de ska finna arbetet stimulerande.
    Denna ordning har resulterat i att ett flertal tidigare kollegor som velat börja med andra arbetsuppgifter men inte haft högskolepoäng men i övrigt varit synnerligen lämpliga för arbetet har slutat. En av dem fick t.ex. jobb som åklagarassistent. Staten som arbetsgivare kräver stora mängder tålamod.

  4. Stefan skriver:

    Tyvärr fylls många utbildningar med trams bara för att dom måste vara visst många år. En utbildning som tidigare var 2 år ska nu vara 3 år, utfyllnaden har som regel ingen som helst betydelse för jobbet. Dessutom är kraven likformighet att folk inte tänker utanför ramarna när dom ska börja jobba.

  5. Nilsson skriver:

    Varför inte genomföra det gamla förslaget med två olika typer av polisutbildningar, en kort utbildning som enbart ger ordningspoliser.
    En utbildning som är lika dagens men lite påbyggd som syftar till att ge ordningspoliser som efter en tids tjänstgöring kan bli gruppchefer för de korttidsutbildade eller bli kriminalpoliser mm.
    Då kan man lättare lönediffretintiera och öka antalet poliser kraftigt på gator och torg utan att ge avkall på kompetens där den behövs, dvs i chefsledet och utredningsledet.
    Det skulle iofs slå mot ordningsvakterna.

    För samhällets del skulle kostnaden för skattebetalarna öka genom att fler poliser utbildas och avlönas.
    Dock så kommer en hyfsad del av den kostandsökningen tillbaka genom att de ensklida företagarna, köpcentrumen eller kommunerna inte behöver köpa in lika mycket privat bevakning för offentliga platser.

  6. Key skriver:

    Formalia och certifiering är bara en trygghetsmani som implementeras av folk som måste ha någon ansvarig att skylla på. ”Det är inte du som är dum i huvudet, det är din dåliga lärares fel”

  7. Andreas skriver:

    Det som är problemet är inte att vi har certifika, examina, utbildningar mm. utan att det oftast bara finns en enda väg att gå för att uppfylla kraven.
    Det är t.ex. helt horribelt att någon som har doktorerat i t.ex. fysik eller arbetat med ämnet i många år ska behöva gå en hel lärarutbildning för att få lära ut de kunskaperna i en svensk högstadie eller gymnasieskola.
    Examina, certifikat o.s.v. ska bara vara ett av möjliga sätt att uppfylla kraven, och de är långt ifrån alltid de lämpligaste för detta. Många gånger finns den möjligheten t.o.m. inskriven i kraven, t.ex. i form av ”eller motsvarande kunskaper”, men de som ska utvärdera om kraven uppfylls saknar oftast själva kompetensen för att avgöra detta och även när de har kompetensen vågar de inte ta beslutet.

  8. PappaBAnd skriver:

    Insiktsfullt som alltid.
    Jag gillar personligen framför allt din avslutning. Jag som gått mina skolor och utbildningar efterhand (inom FM) och i den takt som det ansetts nödvändigt för kommande uppgifter är lite fascinerad av fixeringen på utbildning och högskolepoäng. Det som oroar mig mest är den ofta framförda ståndpunkten att utbildning (med vidhörande poäng) är det samma som intelligens. Jag har genom åren stött på ”mycket folk” som haft många poäng men varit bra korkade. Detta samtidigt som jag mött många människor som haft inga eller få högskolepoäng men varit väldigt intelligenta – och framför allt kloka! Just ”Klokskap,” har jag funnit, är en egenskap som sällan kommenteras. Men så kan man ju inte heller skaffa sig examina i just den disciplinen…

  9. Sundh. skriver:

    Det kan tilläggas att Posten idag kräver gymnasieutbildning av den som vill bli brevbärare, liksom SJ kräver det av den som vill bli tågvärd.

  10. Zz nn skriver:

    Ja, detta är ett bekymmer. För mig är Kompetens = kunskap + erfarenhet. Kunskap får man genom utbildning som kan ge formell kompetens, men också en erfarenhet av att faktiskt kunna det. Problemet är när man skall teoritisera detta några snäpp till, eller vara k**llformell..
    När jag rekryterat/rekryterar är eftergymnasial utbildning en checkpunkt, mest för att stämma av drivkrafter, språkvana, förmåga att inhämta ny kunskap, men än viktigare är förstås vem personen är och vad den gjort. Men då jobbar jag också i en kommersiell, internationell koncern med högteknologi, vilket gör att detta förhållningssätt funkar.

  11. Göran Mellblom skriver:

    Näringslivet är – som alltid – de som visar vägen och de som betalar notan då Offentligheten kommer på avvägar.

    Certifieringshysterin ökar i styrka då nerdragningar inom Offentlig sektor vankas. Det är naturligt, ehuru beklagligt, att suboptimerade funktioner blir oroliga och försöker peka ut sig som oumbärliga.

    I Näringslivet, där man måste arbeta ihop sina pengar själv, och inte får dem till skänks som Offentlig sektor, är alla nivåer i företagen misstänksamma mot suboptimering och certifiering och utbildning, då det måste öka lönsamheten för att få förekomma.

    Styrmedlet är emellertid i bägge fallen pengar. Kloka chefer i Offentlig sektor är de som gör riktiga beräkningar på kostnader i jämförelse med intäkter av certifieringar.

    Det börjar bli mera av sånt i Försvarsmakten numera, till de suboptimerades fasa. Kanske uppdelningen i en Försvarsmakt och en Polismakt (i dess nya skepnad som en samlad myndighet) också är ett tecken på fördyrande suboptimering, och där certifieringen drivs till närmast religiösa höjder av bägge parter, rädda som de är för ytterligare rationaliseringar av småpåvedömena i centrum av respektive hierarki.

    MVH Göran Mellblom

  12. markus skriver:

    Körkort, läkarlegitimation och advokatsamfund. Det kan väl kanske finnas någon mer vettig certifiering, så jag är beredd att ge staten två extra, fem certifieringar totalt, men då blir det ingen prutmån på en in, en ut.

    Jag kan verkligen rekommendera Mats Alvessons ”Tomhetens triumf”. Av det du skriver att döma är det mer än just hans kritik av konstlad utbildning och certifiering som skulle passa dig som hand i handske.

    Alvesson är professor i företagsekonomi och doktor i psykologi i Lund. Boken är lättillgänglig och redigt läsvärd.

  13. Anonym skriver:

    Inom FM är det samma galna utveckling. Förr i tiden kunde vi t ex låna in polismän för att utbilda FM:s skyddsvakter i fängselbeläggning, skyddsvisitation, hanterande av farlig person o s v. Ganska vettigt med tanke på att de faktiskt har daglig erfarenhet av det, samt för att det är de som skall bedöma om vårt ingripande gått rätt till. Nu är det förbjudet enligt SäkI, om de inte gått specifik instruktörskurs på MSS. Den kan man dock ha gått utan att en enda gång ha genomfört ett gripande av en verklig person i verkliga livet. Revirpinkeriet har verkligen lyckats när det har tagit sig hela vägen in i SäkI.

    Det allvarligaste felen är väl egentligen att ”…eller motsvarande kompetens” helt försvunnit, att officerens befogenhet att bedöma kompetens istället för genomgången utbildning försvunnit och att yrkesskicklighet på så sätt blir helt irrelevant, bara man genomgått ”rätt” utbildningar eller certifieringar.
    //BA

  14. Ante skriver:

    ICA Maxi i Skellefteå kräver fullständiga gymnasiebetyg för att få jobba som sommarvikarie. Det spelar ingen roll vilken gymnasieutbildning man gått. Dessa krav på ett jobb som egentligen bara kräver grundskola. Dom utan gymnasiebetyg väljs bort och då tror politikerna att om man ger alla fullt gymnasiebetyg så får fler jobb…….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s