Om tickande bomber och stridens pris

Photobucket

I helgen läste jag en artikel i SvD om hemvändande amerikanska soldater, och hur många veteraner upplever att de har svårt att anpassa sig i samhället. Jag läste dessutom nyss denna obligatoriska läsning på Armébloggen, där en soldat tjänstgörande i Afghanistan berättar personligt, rättframt och inlevelsefullt om hur det kan vara när det bara blir för mycket under skarpt läge och allting bara slår ifrån – något jag tack och lov klarat mig från.

Än så länge.

När det gäller den svåra anpassningen att komma hem som soldat berörde jag saken för ganska precis ett år sedan i inlägget ‘Att komma hem’, där jag reflekterade lite över hemkomsten som soldat. Jag följde sedan upp det hela med inlägget ‘Om meningen med livet’.

Jag är av den uppfattningen att krig är svårt beroendeframkallande. Åtskilliga av mina gamla kamrater har t ex haft så svårt att göra slut med kriget att de ända sedan 1994 mer eller mindre konstant befunnit sig i olika krigszoner. För det svenska försvaret, FN, Röda Korset, olika hjälporganisationer eller privata företag.

Själv var jag länge ständigt beredd att ge mig ut på en ”01:a” – d v s en första bataljon på något nytt stökigt ställe – och stod också med i någon internationell beredskapsstyrka en period. Det är nog tur att det aldrig blev något förrän jag hade fullt upp med annat. För jag känner faktiskt fortfarande ‘suget’, snart tjugo år efter mitt adrenalinstinna besök i kriget.

Att bli civil är inte ‘bara’: mentalt upplevde jag en period av ökad cynism och hett humör efter min hemkomst och ‘rehabilitering’ till det civila samhället. Att jag skulle känt mig som en ‘tickande bomb’ är väl måhända att ta i – men visst kände man att åtskilliga spärrar som tidigare funnits där rubbats rejält ur sitt läge. Eller försvunnit helt. Kanske inte så konstigt efter att ha levt med nerverna utanpå kroppen månader i sträck.

Och då var min mission ändå rena semestern jämfört med vad många andra soldater tvingas gå igenom.

Det mesta har hämtat sig vid det här laget. Jag är förvisso fortfarande rätt cynisk – men jag är åtminstone glatt cynisk numera.

Samtidigt får man inte blunda för att de fenomen som tas upp i SvD-artikeln – ökad aggressivitet, ”kick-sökande” eller rentav posttratumatiskt stressyndrom – är generella problem som drabbar alla länder vars soldater deltar i någorlunda stressade lägen. Svenskar är inte immuna. Svårigheterna kan komma redan under tjänstgöringen, direkt efter – eller rentav långt efter hemkomsten. Eller inte alls.

De flesta som liksom sergeanten i Armébloggens inlägg har insikt om de egna reaktionerna, accepterar faktum och dessutom har modet att söka hjälp kommer å andra sidan att hitta tillbaka till sig själva. Men alla har inte samma tur:

Jag kontaktades härom månaden föredömligt av en polis från södra Sverige som stött på en veteran under olyckliga omständigheter, som tyckte veteranen förtjänade ett bättre öde och därför undrade hur han skulle gå vidare. Bra tänkt, och rätt gjort. Jag förmedlade kontakten till Fredsbaskrarnas kamratstödjare och en av de psykologer som varit kopplade till försvaret sedan länge. Veteraner som halkat snett var enligt honom dessvärre långt ifrån ovanligt.

Jag hoppas nu åtminstone denne soldat får en chans att återta kontrollen över sitt liv. Även om inte mycket talar för det just nu, kanske.

Tack och lov har jag själv klarat mig från allvarligare och bestående psykiska men, även om alla människor ständigt har att hantera jobbiga perioder i livet. Med facit i hand tycker snarare jag har stärkts av att göra internationell tjänst. Men det har varit långt ifrån självskrivet att det skulle bli så. Det är något man själv måste bestämma sig för – och arbeta för.

Och det har inte varit gratis; trots allt finns det vissa ‘fysiska minnen’ av mitt dryga halvår som svensk soldat i någon annans krig jag alltid kommer att bära – även om jag på det stora hela lyckligtvis klarat mig fysiskt och mentalt välbehållen.

Det mest bestående pris jag fått betala är att jag aldrig mer kommer att uppleva den allt för underskattade njutning som kallas tystnad.

Efter att vi under ett uppdrag träffades av en serbisk pansarvärnsrobot har jag allt sedan kl 12:38 den 22 februari 1994 en ihållande pip-ton på ganska precis 4000 Hz i vänster öra som aldrig tystnar.

Nu hade jag väl tur i oturen – eller om det var otur i turen (?) – att skadan aldrig varit behandlingsbar. Det gör att jag aldrig behövt traggla mig igenom sjukvårdens fantastiska flora av behandlingar,  analyser, journaler, remisser, återbesök, väntrum, rehabiliteringsplaner och uppföljningar. Jag har faktiskt bara – hör och häpna – gott att säga om det bemötande jag fick av svenska myndigheter i form av vad som då hette Försäkringskassans internationella enhet.

Efter att ha läst min bisarra tillbudsanmälan behandlade man mitt ärende professionellt, personligt och efter alla konstens regler. Handläggarna var intresserade, lätta att få kontakt med, och… helt enkelt bra folk att ha att göra med. Detta även om de tydligt förklarade att sannolikheten att få ersättning för skadad hörsel inte var särskilt stora, och att man hur som helst måste kunna bedöma att skadan verkligen är permanent.

Efter att själv ha läst i regelverken vad som gällde hade jag väl i princip gett upp hoppet om att få ut mer av mitt äventyr än ett pipande ljud att lyssna till. Men plötsligt ringde man från Försäkringskassan och förklarade att ärendet nu var klart, att man hade bedömt mitt öra som arbetsskada och så pass invalidiserande att den betingade en engångsersättning om, vill jag minnas, 18 000 kronor. Det var faktiskt rätt bra pengar i mitten av 90-talet. Jag vill minnas att en del av slantarna gick till en svindyr Ensoniq TS-12 synthesizer jag fortfarande använder med stor behållning. Tack för det, Försäkringskassan!

Mina grannar är väl möjligen mindre tacksamma, eftersom det är rätt lyhört i grannskapet.

Nå, måhända kommer jag aldrig att bli av med mitt pipande minne av den där vackra vinterdagen i Ribnica 1994. Det är inte hela världen. Ibland tänker jag inte alls på den där eländiga tonen, medan den ibland kan friska i riktigt ordentligt. Det enda med ‘örat’ som irriterar riktigt ordentligt är att jag har lite svårt att höra vad folk säger om omgivningen är för bullrig eller stimmig. Allt blir liksom en enda gröt av dova ljud. Trist, men vad sjutton…

Spelar det egentligen någon roll?

Jag har ett sällsynt gott och lyckligt liv med mitt aldrig så pipande öra. Den där ljusa tonen, som låter som testbilden på SVT ungefär, är trots allt en påminnelse om att jag en gång var en betydligt modigare ung man som vågade. Den säger mig också att jag faktiskt lever. Och att jag mår bra.

Alla soldatkamrater gör tyvärr inte det.

Om du, soldatkollega, behöver någon att prata med finns det här.

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Om tickande bomber och stridens pris

  1. Tomas skriver:

    Jag gillar verkligen din attityd och ”glatt cynisk” är verkligen en bra beskrivning. Men jag önskar att arbetsskadeblanketten fanns i högre upplösning.

    Personligen fick jag ett helt nytt perspektiv på posttraumatisk stress efter att jag nästan råkade promenera rakt in i en bilbomb på Malta av ställen. Det var en helt vanlig semesterkväll där jag och min kompis vandrade utefter en gata i Valetta. Helt plötsligt exploderade bil 15 m framför i ett eldklot som täckte större delen av gatan. Jag är lite stolt över min första reaktion då jag gick i skydd, spanade över gatan och sedan sprang fram till eldhavet för att se om det fanns några skadade. Min kompis hade inte riktigt samma värderingar (vapenvägrare…) så han insisterade sedan på att vi skulle gå hem och hålla oss borta från polisutredningen så vi släppte det hela och gick hem.

    Adrenalinkicken när vi gick hem var grym och jag var överraskad över att jag kunde somna så fort på kvällen och verkade släppa incidenten väldigt fort. Några veckor senare var jag på väg hem genom ett parkområde i Sverige mitt i natten. Jag uppfattar någonting som blänker till i vänster ögonvrå och helt plötsligt känner jag hur kroppen gör en dykning mot träden (skyddet) till höger om vägen. När jag rätar mig upp insåg jag att jag sett ett liknande blänk innan explosionen och blir helt skakig när jag går resten av vägen hem…

    Har accepterat att smällen tog hårdare än vad jag trodde men det känndes väldigt underligt att jag kan må bra och sedan få ett sådant enormt påslag av en spegel hängande vid en matningsstation för rådjur. Det gav åtminstone en intressant erfarenhet om hur svårt det är att veta vad man egentligen känner.

  2. Eric45 skriver:

    Din ”kompis” uppträdde som en sann (s)vensk, talar man inte om det, finns det inte…
    Leta ”skadade” skulle för mig vara en naturlig reaktion, JAG var ju oskadad??

  3. Cosmoskitten skriver:

    Tack för den nya bilden på din tillbudsanmälan. Jag skrattade gott när jag såg den lågupplösta, men den nya är ännu roligare. Sparad på min dator, kommer nog att ta fram den när jag behöver en injektion av svart humor.

    Det finns genetiska delorsaker till hur man reagerar på stress, och man borde starta ett projekt för att lista ut om det i praktiken går att sålla lite bland de man skickar ut i internationell tjänst, genom DNA-tester och psykologiska undersökningar. (Snälla debattör i cyberrymden… förkasta inte beteendegenetik om du känner till en liten smula av grunderna i ämnet.)

    Se ”Do You Have Tiger Blood? What it takes to keep cool under pressure.” By Taylor Clark
    http://www.slate.com/articles/arts/culturebox/2011/03/do_you_have_tiger_blood.single.html

  4. Cynisk skriver:

    Vissa förband använder psykologer för att ta ut personal. Detta borgar för tryggare rekrytering där man kan identifiera personer som kan vara extra stresskänsliga (av en eller annan anledning). Det är ingen garanti men minskar risken.

    Att ha stressymptom efter hemkomst från insatser är snarast ett sundhetstecken, anser jag. För många befattningshavare är arbetsbelastningen förödande och bara den får många att gå ner sig. Om man sedan lägger till hotbilden och på vissa missioner strider får man en nivå med stressorer som får även supermänniskor att reagera. Att få stressreaktioner är högst normalt.

    • Morgonsur skriver:

      Låter klokt att testa personalen ordentligt först. Jag har under mitt tidigare och modigare liv gjort ett test som heter DMT – Defense Mechanism Test, och som enligt myten lär kunna avslöja vissa oönskade försvarsmekanismer. Jag vet att testet ifrågasatts, men är det något som skulle kunna användas – eller är det inte tillförlitligt eller applicerbart för just detta? Jag kan inte frågan – men är det någon av bloggläsarna som vet?

      Hur som helst vinner alla på att minska risken för att det blir fel. Man kan inte rå för att man inte vet vad man klarar förrän det är för sent – men det blir snabbt livsfarligt om det visar sig att man inte gör det. Både för en själv och andra.

      Jag instämmer i att det är sunt och normalt att få stressreaktioner. Men det är inte längre sunt om de påverkar ens liv negativt allt för länge efter hemkomsten…

      • Cosmoskitten skriver:

        En intresserad lekmans synpunkter: Använd inte DMT om du inte får bra data om hur det är validerat. Var en kritisk konsument.

        Personligen så känns DMT extremt överhypat i Sverige. Jag vet inte om det beror på intellektuell inavel i det lilla landet Sverige, på forskningsfusk, eller på att jag missförstått DMT. Man slängde ut så mycket testkompetens efter 1968- revolutionen, när det blev kontroversiellt att fack, företag och akademi att samarbetade.

        Andra bloggläsare, övertyga mig om att jag har fel! Det borde finnas fina studier om DMT, eftersom det varken är humant eller billigt att krascha stridsflygplan.

        An Evaluative Study of the Defense Mechanism Test Ursula Meier-Civelli and Franqois Stoll, University of Zurich
        http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/a226946.pdf

        Sjöberg, L. (1984). The value of DMT in the selection of pilots (Library Translation No. 2127). Farnborough: Royal Aircraft Establishment.
        http://www.dynam-it.com/lennart/index.php?option=com_docman&task=doc_download&gid=44&Itemid=

        Sjöberg, L., Källmén, H., & Scharnberg, M. (1998). Selection for stressful jobs: Is the Defence Mechanism Test the solution?
        http://www.dynam-it.com/lennart/index.php?option=com_docman&task=doc_download&gid=75&Itemid=

      • Cosmoskitten skriver:

        ”Resultaten inom svenska flygvapnet har uppmärksammats av bl a RAF och nederländska flygvapnet. I sina egna utvärderingar har de emellertid konstaterat att testet är värdelöst vid flygförarurval.”

        Från ”Urvalstest för stress- och cheftsbefattningar”, Lennart Sjöbert, 1991, Sid 6
        http://www.dynam-it.com/lennart/attachments/109_med_riksstamm_1991_urvalstest.pdf

        ”One wonders whether inconvenient results have simply not been mentioned or whether those who have used the test are so convinced of their ideas that they consider thorough empirical examination of them to be unneccesary.

        The most serious charge that can be raised against the DMT, however, Is the fact that good prognostic validity has only be found by Kragh and Neuman themselves and their associates.”
        Sid 14, http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/a226946.pdf

  5. F.d. knekt skriver:

    Läsvärt och gediget, enligt rutin.
    Upplevde själv tecken på kumulativ stress efter en mission, och i samband med
    vanliga, hederliga I-landsproblem mådde jag dåligt. Dåvarande arbetsgivaren, Försvarsmakten, gjorde helt rätt och skickade mig resolut till en civil psykolog.
    Tyvärr kände jag att det inte var så givande att diskutera upplevelser från en utlandstjänst med en oinsatt person. Men å andra sidan kanske jag gick in i ”behandlingen” med negativ inställning kommen av att den första meningen som kom ur människans mun var ”Ja, det finns ju många bra mediciner” när allt jag ville var att få prata av mig efter jobbiga upplevelser.

    Jag tror att FM’s nuvarande väg mot ett upprustat och påkostat skyddsnät för veteraner är helt rätt tillvägagångssätt, och i längden är det det enda hållbara och anständiga.
    I den mån sådana finns ser jag gärna att man anställer psykologer/ beteendevetare som själva har militär bakgrund med erfarenhet av utlandstjänst, då mina fördomar säger att det är mer givande att öppna upp sig för någon som har varit med själv än en nyutexaminerad akademiker som på sin höjd varit i Thailand på full-moon beachparties efter sin psykologexamen.

    (Jag ber på förhand om ursäkt till nyutexade akademiker som anser att begästande av ett full-moon beachparty i Thailand är fullvärdig livserfarenhet.)

  6. Nilsson skriver:

    Eller så biter man ihop och slutar tycka synd om sig själv, folk ältar ditten och datten det tar fan aldrig slut hur kränkt man känner sig.
    För 150 år sedan hade folk inte tid och ork att känna sig kränkta, man slet och släpade och somnade trött men långt ifrån alltid lycklig.
    Dagens samhälle söker hela tiden fel och brister med livet, det enda vi vet är att vi ska dö.
    lev medan tid är och känn hur lyckligt lottade vi är som bor i ett av världens absolut bästa länder där vi fan kan göra i stort sett vad vi vill.
    Inte så förvånande att man inte längre får bli soldat om man slagit någon på käften, herregud vad skulle kunna hända då? Du kanske skulle skada eller ännu värre döda någon när du är ute på mission.
    Dubbelmoral och hyckleri är den nya sjukan.

    • Morgonsur skriver:

      Det ligger mycket i det du säger. Ibland kan det bli lite väl mycket fokus på att fråga ”hur alla mår” hela tiden. Jag har en kompis som påstod att man alltid är lite ”trött, hungrig, kåt och förbannad”, enligt hans ordval, om man bara sätter sig ner och tänker över saken ordentligt. Man mår nog alltid lite dåligt över något också, om man bara sätter sig ner och känner efter.

      Därför kan det vara bra att inte överanalysera och övertolka allt för mycket, och lära sig rycka på axlarna ibland.

      Vi har dessutom en nationell benägenhet att förutsätta att alla kommer att må dåligt av allt hela tiden. Ibland känns det som det finaste och mest statusfyllda man kan vara i Sverige är deprimerad. Ingenting tilldrar sig så mycket medialt, politiskt och konstnärligt intresse. För att konst i form av böcker, film eller scenkonst skall betraktas som finkultur måste den som huvudfokus ha psykiskt lidande och svårmod.

      Om Nobelpriset stiftades i Sverige idag skulle det sannolikt förutom vetenskaperna och fredspriset även delas ut i en särskild klass till ”den i världen det under det gångna året varit mest synd om”.

      Missförstå mig rätt nu; man har ingen anledning att skämmas för att man är deprimerad. Ofta har man dessutom all rätt att känna sig innerligt stolt över anledningarna att man är deprimerad. Inget ont i det, och definitivt inget att skämmas över. Det är ingen skam att må dåligt. Men det är inget eftersträvansvärt heller.

      Ibland undrar jag rentav om inte vår… nationella fixering vid – och skräck för – psykiska svårigheter, sorg eller stress, vårt betraktande av dem som något onormalt som absolut inte får finnas alls, någonsin, och vårt djupt rotade nationella behov att tycka synd om – rentav framkallar fler symtom än vi behövt ibland. Det är normalt att må skit, och det är alltid slutligen ens eget ansvar att göra något åt det. Men man skall man självklart få stöd och hjälp om man mår dåligt utan att kunna ta kontroll över svårmodet på egen hand. Och – återigen – är det inget att skämmas för.

      Jag tror att man ibland behöver medkänsla och stöd – men att man ibland, kanske oftare, behöver att någon frankt säger ”skärp dig! Ryck upp dig och sluta tycka synd om dig själv, för sjutton!” (Det är för övrigt skillnad även på medkänsla och medlidande).

      Det svåra är att veta vad som är rätt när. Kanske mår man ofta bra av att få både medkänsla och ”en spark i baken” samtidigt, men av olika personer. Som alltid tror jag huvudsaken är att man säger vad man än säger av omtanke och med gott hjärta.

      Det där med hjärtat märks, nämligen.

  7. Lew skriver:

    För 150 år sedan söp folk ihjäl sig (när de inte spöade upp frugan och ongarna) på ett helt annat sätt än idag, frågan är hur många av de trasiga själarna som vandrade land och rike runt under den mörka tiden egentligen led av depression.

    Likväl, bra skrivet som alltid. Din tillbudsanmälan var riktigt rolig, fick du någonsin reda på om FV hade kontaktat Hägglunds eller fabriken som byggde SAGGERs?

    • Nilsson skriver:

      Visst levde folk betyldigt hårdare för 150 år sedan men de var inte en tiondel så känsliga som idag. De visste att livet kunde ta slut fort och att det för det mesta var tung, orättvist och ofta smärtsamt.
      Jag tror att folk då på ett sätt var lyckligare än idag när de väl hade anledning.
      idag gnäller ungarna över att de måste gå i skolan, när miljoner barn skulle offra högerhanden för att få gå ett år i vår skola.
      Vi klagar på stress och att vi inte har tid, vem har sagt att man måste ha allt, det som är mest värt är hälsan.
      Vi drabbas av oförätter, elakheter, olyckor och allsköns skit i livet, men inte fan blir det bättre för att vi ältar skiten.

  8. hercules skriver:

    Under min tid i Fv som pilot (35 År) har jag varit med om ett antal begravningar av kollegor (ca 20 st) varav de flesta hade fruar med små barn och många med barn i magen. Det var under tiden med de spetsiga flygplanen och när vi hade ett flygvapen värd namnet (70-90).
    Vi flög under krigslika förhållanden.

    Kan garantera er att jag har ingen kollega som lider av ptsd pga. detta.

    Vad gäller DMT har det i efterhand framkommit att 90 % av haverierna berodde på en belastning av DMT.

    Ett antal piloter avskildes (16 St) pga detta och sannolikt räddade FV livet på dessa piloter.

    Vad det handlar om är att ta ut personer av det rätta virket.

    Har ett par vänner som flög i Vietnam som både fighter och helipilots (macv sog) och ingen av dom har fått ptsd. Flera av dom gjorde tre st perioder i Vietnam.

    • Cynisk skriver:

      Och jag har flugit med hkp-piloter som har sviter efter Vietnam, inte pågående PTSD men däremot anpassat beteende pga stressreaktioner (som kan ha varit PTSD men som numera blåst över).

      Jag ifrågasätter ifrågasättandet av stressproblemen. Det är fullständigt normalt att få stressreaktioner som kan leda till problem om man utsätts för de stressorer man gör i stridsmiljö. Om man negligerar stressreaktionerna (tex genom att säga att ”för 150 år sedan…”) kan dessa eskalera och bli problem.

      För 50 år sedan skickade vi unga gossar med ordentligt med råg i ryggen till Kongo. Dessa var inte bortklemade utan väl förberedda för ett tufft arbetsliv. Kongo innebar dock något helt annat och många har sedan dess lidit av följderna av deras upplevelser.
      Tidiga BA har dåliga statistiska värden när det gäller det psykiska välmåendet vid och efter hemkomst, liksom de senaste årens insatser i Afghanistan.

      Vilket belägg finns det för tesen att folk för 150 år sedan mådde psykiskt bättre än dess motsvarighet idag?
      De som jag tjänstgjort med över världen har varit långt ifrån bortklemade primadonnor. Flera av dem har stressrelaterade problem ändå. Detta efter flera insatser, med hög hotbild, attacker, dödade och sårade och med bristande stöd från samhället. De flesta av de med stressrelaterade problem har fått det av kumulativ stress, endast några få har drabbats av PTSD.

      • Nilsson skriver:

        Du kan gå 50 år tillbaka om du vill och se farfar och farmor tänkte eller far och mor. Du har en helt annan syn på vad som är självförverkligande och hur man ska leva livet för att vara lycklig än vad de hade.
        Har du ingeting så blir du glad över litet, har du allt så blir du inte glad över något. Vi ligger närmare det senare än det förra om vi ser till en icke försupen medelsvensson.
        Jag har haft förmånen att plugga på universitet och gå på en gymnasieskola som gjorde det möjligt, när min far och mot pluggade så var det alls inte så enkelt att ens få gå i realskola.

        Skillnaden mellan Kongoveteraner och soldater som slagits för sitt hemland i sitt hemland ex. Finland är att de senares insats accepterades av i stort sett alla.
        Kongoinsatsen glömdes rätt fort bort.
        Samma visa med amerikanska soldater som kom hem efter 2VK de accepterades på ett helt annat sätt än soldater som kom hem efter Vietnamn, åtminstone i den offentliga debatten.

        Det finns personer som drabbas av psykiska problem trots att de aldrig satt sin fot i en krigszon eller i en uniform.
        Livet har sina positiva och negativa överraskningar, oavsett om du ligger hemma på sofflocket eller om du är ute i fält.

    • Cosmoskitten skriver:

      Hercules, känner du till om DMT fortfarande används i Fv?

  9. Morgonsur skriver:

    På sedvanligt Morgon-zen-vis hävdar jag att svaret är balans. Både i det egna förhållanden till livets utmaningar och i förhållandet till kollegor som utsatts för desamma.

    För mycket ryckande på axlar, eller för mycket ältande mår ingen bra av.

    Problemet om man försöker hitta ett ”universal-svar” för hur man bör förhålla sig till kollegor som anmäler att de mår skit är att det inte finns något generellt rätt svar. Samt att alldeles oavsett vilken stöttning man får av sin omvärld när man är den som mår skit, så måste man ändå hitta balansen själv. Det går inte att göra via ombud, och samhället kan inte hitta balansen åt en. Däremot kan samhället i vissa specifika fall assistera med professionell ledsagning att hitta balansen. Själv.

    Vissa behöver andras hjälp för att hitta denna balans, vissa inte. Den hjälp man behöver kan vara allt från ett ”ryck upp dig” till avancerad och professionell terapi. Eller en blandning därav.

    Ibland tycker jag i likhet med vissa kommentarer man – helt i onödan – klemar och ältar för mycket. I andra fall lämnar man kollegor ute i kylan, ensamma med svåra problem. Det är olika från fall till fall. Att det trots allt blir så ”fel” åt båda hållen tyder på att man kanske har något att lyfta till diskussion. Och även om man lyfter frågan och blir bättre på vad som faktiskt handlar om ledarskap – och därigenom höjer såväl dådkraft som den psykiska motståndskraften i systemet – finns tyvärr inga perfekta system som automatiskt botar oss från all världens olycka…

  10. Exp skriver:

    Att skriva kommentarer såsom ”bit ihop mer” och att det tycks för mycket synd om i kommentarsfältet efter ett inlägg om psykologiska besvär efter strider tycker jag är rent ut sagt osmakligt. Problemet i FM och liknande verksamhet är att man inte tar hand om personalen, inte tvärtom.

    För att dra en parallell till din insats-skada Morgonsur: Du får väl sluta lyssna på pipet!
    Nej, så ska vi givetvis inte ha det. Det gnälls och tycks synd om väldigt lite i FM men ganska många mår dåligt pga stressrelaterade problem.

  11. Sveno skriver:

    Tyvärr så är du ett lägre stående ras jämnfört med mig. Jag säger inte detta för att jag ser ner på dig utan för att slippa att få tjatet. Här kommer min linje. Jag visste redan när jag mönstrade att jag ville bli signalist eller ngt annat som inte är i det dödande ledet. Om du nu tror på mig att det finns män som tänker på detta vis varför har inte du denna gåva?
    Jag ser på dig och alla andra som vill vara i första ledet som dumma. Inte nog med att jag ser dessa dumma ta värvning de gråter sedan ut då de blivit av med sin oskuld och detta skall vi som tillhör den andra rasen få utstå. Jo jag ser ner på dig. Att jag skrev annat i början var för att lura in dig. Det är sådana som du som ser till att det finns en aldrig sinande ström av frivilliga till armerna och de aldrig slutliga krigen. Om du vill kriga igen tänk på de återvändande vietnamsoldaterna. De flesta av dessa söp i ihjäl sig. Jag har en liten släkt i USA men trots det är två offer av vietnam. Men inte under utan efter.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, alla är vi olika. Vissa ser det som någonting gott, andra ser ner på alla som inte är som dem själva. Har man haft ett rikt liv finns ingen anledning att gråta. Själv ångrar jag inget, och mår heller inte dåligt över något.

      Men jag har stor respekt för dem som gör det.

      Det kanske är där vi skiljer oss mest, du och jag…

    • Nilsson skriver:

      Att folk super ihjäl sig är tämligen vanligt och säkerligen än värre i samhällen som USA där det sociala skyddsnätet är ännu sämre än här.
      Jag kan åka hem till min lilla hemort en fd. bruksort och hitta både grannar och bekanta som har supit ihjäl sig och håller på att supa ihjäl sig utan att ens ha gjort lumpen och definitivt aldrig varit i FN tjänst eller i eldstrid.

      Det finns Vietnamnveteraner som blivit presidentkanidater och 2WK veteraner som varit i strid som blivit presidenter.

      Folk är olika och fixar livets motgångar på olika sätt, men ett är jag tämligen säker på, att älta och tycka livet är orättvist kommer inte leda till något.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s