Om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta – del I(II)

Photobucket

En gammal vän ringde mig härom veckan och påtalade att ”allt du sagt om polisen sedan 1994 har äntligen nått löpsedlarna”.

Ja, sent ska syndarn vakna. Och han har nog dessvärre rätt. Jag har väl aldrig slitit så hårt på uttrycket ”vad var det jag sa!” så mycket och ofta som under mitt knappa decennium som polis. För min mentala hälsas skull var det rentav nödvändigt att lämna denna bisarra organisation. När jag rentav började känna att jag skämdes för den uniform jag bar var jag helt enkelt tvungen att ta mig därifrån…

Pinnjakten? Jodå, den har jag upplevt. Och jag minns hur märkligt jag tyckte det var att de mest trötta och lata ögontjänare till poliser kunde framhållas som föredömen. Vissa hade nämligen genomskådat pinnjaktens regler och hittat ett lysande sätt att göra karriär på att göra nästan ingenting. Flera av oss råkade ut för att dessa under aspiranttidens utredningspraktik i enrum skarpt manade unga, ivriga poliser att lugna ner sig, att ‘inte utreda så förbannat effektivt så att vi blir utan balanser’. Ofta framhölls dessa individer samtidigt av ledningen som ”oerhört bra utredare”. Detta förstås eftersom de slutredovisade så många ärenden.

Vi som jobbade som färska aspiranter genomskådade dem trots vår orutin rätt snart; det enklaste sättet att bli en ‘bra utredare’ var att själv leta igenom balanshögen, välja de enkla utredningar man lätt kunde få avskrivna med ett telefonsamtal, redovisa ett lagom flöde slutredovisade förundersökningar och tillbringa dagarna med att lösa korsord eller ‘åka ut och hålla en del förhör’ (= göra något helt annat än arbeta). För svensk polis är det ingen skillnad på enkla eller svåra utredningar. Det viktiga är att bli av med dem. En ‘bra utredare’ är inte den som producerar utredningar som håller för en fällande dom i rätten – det är en som får bort många ärenden ur balanshögarna.

Jag minns dessutom en gång under mitten av nittiotalet när vi i min lilla enhet fick skäll för att vi hade för få alkoholutandningsprov och låg dåligt till i statistiken. Det var nog sann och till viss del rättvis kritik.  Men vad man samtidigt missade att utläsa i samma statistik var något vi inte mättes på alls; att vi faktiskt var den enhet på hela myndigheten som tog flest rattfyllerister av alla enheter. Vilket var intressant eftersom vi nog samtidigt var den minsta enheten av alla med våra fyra man och inte ens åkte bil särskilt stor del av vår arbetstid. Vi brukade nämligen gå till fots i princip hela passen. Trafikavdelningen, som jag vill minnas var tvåa, vistades i trafiken hela tiden och var dryga tjugotalet.

Vi tog faktiskt t o m fler rattfyllerister än vi hade alkoholutandningsprov, vilket kan låta märkligt. Men om man ser till att vara ute på rätt tider, och dessutom ser sig omkring i trafiken istället för att stå och vinka in bilar är det faktiskt inte så svårt för ett tränat polisöga att avgöra vilka som beter sig märkligt och som bör stoppas för kontroll. Luktar det sedan sprit redan när de öppnar fönstret finns ingen anledning att ta sållningsprov överhuvudtaget.

Nu var det inga större problem att ”rätta till statistiken”, för det var inte så att det var särskilt betungande att göra de där ”pinnarna”. Det var bara att ställa sig i rusningstrafik någon timme så var saken klar och alla var nöjda. Om sållningsproven gjorde någon nytta? Ja, säg det. Av alla tusentals och åter tusentals sållningsprov jag genomfört under alla år, varav huvuddelen inte under rusningstrafik, kan de rattfyllerister jag kan påminna mig ha stött på med denna trubbiga metod nog räknas på ena handens fingrar. Och av dem kan jag knappt påminna mig att någon av dem varit riktigt full, utan det har oftast handlat om gränsfall som sannolikt klarat sig från att betraktas som rattfyllerister överhuvudtaget i resten av Europa – där de flesta har samma 0,5-promillegräns vi hade fram till början av 90-talet.

Osvenskt nog ifrågasätter jag faktiskt nyttan av slumpvisa alkoholutandningsprov. Principiellt sett känns det helt enkelt inte okej att som polis totalt godtyckligt utsätta helt oskyldiga och inte på något sätt misstänkta människor för annars så ingripande tvångsmedel som en kroppsbesiktning  bara för att de råkar vara förare av ett visst fordon. Detta sagt även om svensken tycks trivas oerhört bra med att under hot om våld lämna slumpvis medicinska prover till mörkklädda beväpnade myndighetspersoner. Eftersom alla tycks trivas med arrangemanget vore det väl kanske dumt att sluta med det. Alla har ändå glömt att slumpvis ”LA-kontroller” som det hette förr är en relativt ny och (då) juridiskt rätt kontroversiell rättighet som polisen bara haft i ca tjugo år.

Men här finns en märklig paradox; när det gäller alkoholutandningsprov kan en enskild polis glatt fatta egna beslut om att utsätta oskyldiga människor för tvångsmedel. Konstigt nog har det samtidigt blivit allt svårare för en enskild polis att själv fatta de mest självklara beslut om tvångsmedel för människor som faktiskt är misstänkta för brott.

Jag tjatar ofta om att jag fattade fler beslut om gripanden, husrannsakningar, medtagande till förhör och förstahandsåtgärder på brottsplats som färsk polisaspirant 1992 än som erfaren polisinspektör år 2000.

Det är så illa att om du idag ser mer än två poliser på bild eller i TV garanterar jag att minst en pratar i mobiltelefon. I andra luren sitter nämligen ett vakthavande befäl eller en åklagare och fattar formella beslut på distans om fullständigt självklara åtgärder – efter en förhoppningsvis målande berättelse från polisen på fältet.

Innan jag gav upp hoppet om polisen och bytte jobb kände jag mig närmast som en tafatt tonåring som ständigt ringer mamma om de mest självklara saker, och istället för att ta eget ansvar ringer mamma och förklarar ingående att jag är hungrig och undrar om jag kan plocka fram fil ur kylskåpet och äta av den…

Förutom det uppenbara – att man idiotförklarar sin egen personal – fråntar man den som a) sitter på all information, som b) framlägger ärendet – och som c) också skall genomföra de eventuella tvångsåtgärderna – ansvaret för desamma. Oftast går det förstås bra, eftersom det som sagt oftast är fullkomligt självklara beslut det handlar om.

Problemet är när beslut skall fattas efter lite knivigare bedömningar – och den som utsatts för ett polisingripande rentav anser sig vara utsatt för någon form av övergrepp:

Om någon är missnöjd med ingripandet är det vakthavande befäl eller åklagare som åker på att förklara varför de fattade beslutet om vad det nu vara må. Vilket brukar sluta med att vakthavande eller åklagare – oftast helt med verkligheten överensstämmande – berättar att de ‘ju inte var på plats så de kan inte svara för detaljer, men om det hypotetiskt gått till som målsäganden säger måste de i sådant fall antingen ha fått fel information till grund för beslutet, alternativt att polisen på fältet missuppfattat vad som gällde i ärendet’.

Polisen på fältet i sin tur kommer att två sina händer, förklara att han/hon bara ‘lytt order’, att han/hon ‘bara redogjort för de faktiska omständigheterna på platsen och att han/hon rimligen inte kan ansvara för vilka beslut vakthavande/åklagare fattat på grundval av det’. Han/hon har ‘endast genomfört åtgärden enligt de direktiv som getts’.

Även om alla inblandade handlat efter bästa förmåga och svarar ärligt är bara osäkerheten och den till synes förvirrade diskussionen – där ansvar och genomförande är skilt på två olika befattningshavare – ägnad att omedelbart döma alla poliser och eventuell åklagare för det mytomspunna ‘hållandet om ryggen’. Det gäller i såväl anmälarens som medias – och därmed även allmänhetens – ögon. Även om alla talar sanning och beslutet var aldrig så rätt.

Om ögon, öron, hjärna, mun och händer sitter på olika personer är det inte lätt att spåra vägen från tanke till handling. Och än värre – om det faktiskt begåtts fel kommer det sannolikt aldrig att gå att styrka ens vem i kedjan som felat, eller på vilket sätt.

När Rättegångsbalk, Polislag och Förundersökningskungörelse skrevs fanns inga mobiltelefoner. Då var det tänkt att poliser skulle fatta de omedelbara och nödvändiga besluten på fältet själva – och också stå för dem. Dagens knappt femton år gamla beslutskonstruktion med ständiga detaljerade ‘förmansprövningar på distans’ motverkar sitt eget syfte då den a) ökar risken för felbeslut och samtidigt b) närmast omintetgör chansen att utkräva ansvar.

Med den allt mer högutbildade poliskår vi har idag borde det inte bara vara en rättighet för poliser på fältet att fatta självständiga beslut – det borde banne mig också vara en skyldighet.

Ansvar, befogenhet och resurs skall följas åt, och besluten bör fattas så nära problemet som möjligt. Överallt och alltid.

Om inte annat av precis samma ‘rättssäkerhetsskäl’ som brukar åberopas som huvudanledning till att man måste ‘inhämta förmansprövning’, som detta vantolkade oskick så vackert kallas.

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta – del I(II)

  1. Roger Klang skriver:

    Jag undrar vad du jobbar med idag Morgonsur? Någon som dig måste antingen vara hög chef eller totalt nedtryckt av en chef. Vilket är det? Men samtidigt vet jag på något sätt att någon som dig har förmågan att tänja ut kopplet så att du alltid har tillräckligt långt koppel för att leva DITT liv privat och på jobbet med den frihet som du känner att du har. Men det är inte allom givet.

    Mvh Roger Klang

    • Morgonsur skriver:

      Jodå, jag klarar mig rätt bra. Arbetar för tillfället i offentlig sektor som ett slags specialist, vilket jag trivs bra med. Alla organisationer har sina bekymmer, men chefskulturen här är så mycket mer lyhörd och konstruktiv än polisens. Polisen sticker ut. Rejält.

  2. Fänrik Henrik skriver:

    Det är tråkigt att höra att detta mönster går igen på flera svenska myndigheter. Jag tror att ett av de stora problemen är att det i myndighetsledningarna sitter allt för många personer som inte har någon kontakt med ”verkligheten” eller har sin bakgrund i den operativa verksamheten. Eftersom man sitter i ledningen vet man ju per automatik bättre än alla människor ute i ”verkligheten” hur saker och ting bäst ska skötas.
    På den myndighet jag arbetar har vi också en ”vad-var-det-jag-sa-lista” som blir längre och längre för varje år som går. I början tyckte jag att det var lite kul när jag och mina kollegor hade rätt men nu är det bara tragiskt när man inser hur våra skattebetalares pengar slösas bort p.g.a. bristande kompetens i diverse myndighetsledningar.
    Det är utmärkt att Aftonbladet har börjat ägna sig åt lite journalistik och de vill fortsätta med det finns det fler myndigheter att granska.

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror jag vet vilken myndighet du pratar om;-) Mönstret känns igen; man genomför en omorganisation som huvuddelen av personalen förvisso kan köpa att den behövs som sådan, men man gör den på ett sätt som gör att man tappar hela organisationens syfte.

      Och att fabricera ett nytt syfte för en så stor organisation, som dessutom går på tvärs med anledningarna till att personalen överhuvudtaget tog anställning där är svårt. Särskilt när organisationerna mer har karaktären av ”kall” än ”ett jobb som alla andra”.

      Lite som om Katolska kyrkan skulle släppa den ”mossiga kristendomen” för att istället börja jobba med ”hipp och inne” marknadsföring som är ”da shit just nu”. Det skulle säkert bli bra. Inte.

      Så stora omvälvningar av en organisation gör att en särskild ”ja-sägarmentalitet” slår rot i ledarskapskulturen. Det driver mot att chefer som antingen a) tror benhårt på ”det nya” (som knappt någon annan tror ett dugg på), eller b) kan hantera kognitiv dissonans av karriärskäl kommer att befordras.

      Det innebär i sin tur att ett avgrundsgap mellan personalen på golvet och ledningen växer fram. Eftersom ”ingen på golvet ändå fattar” slutar cheferna fråga personalen om någonting innan de fattar beslut – vilket är högst begripligt i den situationen. Det ger förstås illa underbyggda chefsbeslut som inte förankrats, och som därigenom saknar möjlighet att förverkligas.

      Personalen blir allmänt bitter och missnöjd, känner inte längre igen sig i organisationen och förstår inte ett dugg vad de egentligen gör där, och ibland knappt vad organisationen egentligen skall vara bra för längre. Vilket gör att grundinställningen till alla nya förslag – även de som faktiskt är bra – blir negativ.

  3. maggan skriver:

    hmm…att du blir förvånad, ända sen 70-talet har tjänstemännen drivit sig själva långt bort från det personliga ansvaret för tjänsteåtgärder. Så idag har vi myndigheter som har regelverk för att omöjligöra utkrävandet av detta.

    /maggan

  4. Tomas skriver:

    Jag hade faktiskt nöjet att bli stoppad för nykterhetskontroll igår (Väg 76 mellan Älvkarleby och Skärplinge). Polisen var supertrevlig och det märkets ganska tydligt att han inte trivdes med nykterhetskontroller av fågelskådare tidigt en måndagsmorgon då det även är påsk.

    I slutet på förra året så fick jag även se just den problematik som du beskriver med att ansvaret slits mellan polisen på marken och ett inre befäl. Min cykel blev stulen när jag spelade basket men i nysnön så kunde man tydligt följa var den rullats på framdäcket. Jag följde spåret hela vägen till en trappuppgång och eftersom det var blötsnö även vilken lägenhet den hamnade i. Eftersom jag är lite cynisk mot polisers möjligheter att hjälpa till så knackade jag på alla lägenhetsdörrar och frågade om cykeln INNAN jag ringde polisen. Fick kontakt med alla lägenhetsinnehavare utom de som stulit cykeln och var lite trevlig samtidigt som jag spionerade i hallen :P.

    När jag sedan ringde polisen gick det faktiskt riktigt bra och de kom på fyra minuter. Problemet var som du beskriver uppdelningen mellan inre befäl och poliserna på plats. Hon som ringde in fick säga till på skarpen och eftersom vi hade både spår och jag redan stört alla andra lägenhetsinnehavarna fick vi en husrannsakan där cykeln hittades. Men jag vette tusan om hon lyckats om jag inte redan hade testat alla andra lägenheterna.

    Kom även med i lokaltidningen med en notis: http://www.unt.se/uppsala/snon-avslojade-cykeltjuv-1590630.aspx

    Däremot missuppfattade journalisten vem som hade spårat tjuven. Mer riktigt hade varit ”Heroisk polis övertalar inre befäl om husrannsakan kl 11 en söndagskväll” =).

  5. Ping: Rapport från en f.d. polis

  6. Nilsson skriver:

    Ge förtroende och du belönas med ansvarstagande från den som fick förtroendet.
    Otroligt att det går till som du beskriver i fler organisationer än Polisen, i större eller mindre omfattning.
    Vi har en väg att vandra gällande ledarskap och organisationsutveckling.
    Att rekrytera bra chefer är nyckeln.

  7. Anders skriver:

    Detta med obefogade tvångsmetoder kopplar jag ju även till frågan om sjöfylleri. Förstår varför Kustbevakningen vill ha detta så även de får ett mätvärde att yrka resurser mot men borde inte polisen bara kunna ge fan i att ta utandningsprov på båtförare där det inte ens finns ett problem. T ex en båt som kommer in en söndag från en vacker dag och gör perfekta manövrar med stor repekt för alla andra omkring sig? Vem gynnar det att skapa misstnöje med polisens uppträdande och dra på sig massa meningslöst rapportskrivande?
    /Anders

  8. Anders skriver:

    Roger Klang, jag försöker se igenom vad du vill med ditt inlägg men fattar ingenting, är det bara jag?
    /Anders

  9. Richard skriver:

    Paradoxalt Herr Morgonsur väntar jag på samma sak!
    Jag kommer yppa dina ord, ”Vad var det jag sa!”.
    Så fort luppen riktas mot den bransch jag jobbar i.
    Precis samma överförmynderi och märkliga ledningsnivåer.
    Kom att tänka på den man som i Tyskland (?) satt av hela 13 år på en arbetsplats utan att lyfta ett finger…och samtidigt få full lön. Tänker spontant…bara 13?….

    ”The show aint over until the fat lady sings!”

    / R

  10. Anonym skriver:

    Håller inte riktigt med i kritiken mot slumpmässiga LAU-kontroller! Jag anser att dessa förutom att sålla ut rattfyllerister dessutom har en avskräckande effekt i form av att folk låter bli att köra efter ölen med tanke på risken att bli upptäckt. En annan stor fördel är att kontrollerna fångar upp en hel del annan kriminalitet också, allt från simpla fordonsbrister till tyngre vapen och narkotikabrott. Tog själv 3 rattfyllerister förra veckan genom slumpmässiga LAU-kontroller! Sedan behöver inte det ena utesluta det andra, är själv en stor förespråkare för underättelsestyrt arbete mot rattfyllerister också då de oftast ger goda resultat, men som sagt jag tror på bägge taktikerna.

    Beträffande beslutsdelegationen kan jag bara förespråka VG:s modell där Pa är utsedd till FU-ledare i några vanliga vardagsbrott så som t ex ringa nark, RF, brott mot knivlagen etc. Således fattar man alla beslut själv och behöver inte kontakta VB för alla småbeslut. Vi får väl se om modellen implementeras nationellt när polisen övergår till en myndighet, jag är tveksam!

    /Blårock

    • Morgonsur skriver:

      Förvisso, men det skulle räcka med en vanlig körkortskontroll där man inte behöver utsätta människor för kroppsbesiktning. Då känner man även vilka som luktar alkohol, och ser vilka som beter sig underligt.

      Men, som sagt, det är ingen stor fråga att driva. Jag kan tycka att det är principiellt problematiskt, men så länge alla är så nöjda finns ingen anledning att ändra på saken. Lite som Socialdemokraternas inställning till monarkin.

      Som du säger kan man utan problem göra Pa till förundersökningsledare i de flesta vardagsbrott. Sedan kan man ge ytterligare utbildning som hänger ihop med inspektörstiteln och ge ännu fler befogenheter till erfarna poliser – så har den titeln en annan mening än det lönesteg som var dess enda funktion när befälsinflationen började grassera inom polisen…

      • Anonym skriver:

        Vad skulle då hända med dem rattfylleristerna som varken luktar alkohol eller uppträder märkbart berusat? Vi skulle då hamna i samma sits som när vi sållar ut folk för mt drograttfylleri, dvs subjektiva bedömningar som starkt påverkas av tjänstemannens egna tidigare erfarenheter. Det är inte så himla lätt att sålla ut mt drograttfyllerister så fort det inte rör sig om tydliga och uppenbara tecken eller kända missbrukare. Det är min absoluta övertygelse om att det dagligen slinker igenom drograttfyllerister i poliskontroller på grund av svaga tecken, nya och oerfarna poliser och oviljan att utsätta människor för blod och urinprov när den skäliga mt inte känns rätt i magen.

        Sållningsinstrumentet är ett utomordentligt bra hjälpmedel som både är smidig och rättssäker.

        Det återstår då endast att bedöma om kroppsbesiktning i form av att blåsa i ett rör i 3 sek utgör en sådan integritetskränkning att det borde förbjudas att utföras slumpmässigt i trafiken.
        Jag är osäker på om svenska folket anser att vi idag har ett integritetsproblem genom att polisen slumpvis tillåts ta sådana prov. Tvärtom tycker jag mig uppleva en positiv reaktion av allmänheten när vi har nykterhetskontroller.

        Är det din åsikt att vi idag har ett integritetsproblem genom att svensk polis tillåts ta slumpmässiga blåsprov på förare ute i trafiken?

        /Blårock

      • Morgonsur skriver:

        Nej, det är knappast ett stort problem med slumpvisa blåsprov eftersom i princip alla tycks vara nöjda med saken. Jag har personligen inte heller några problem att acceptera gällande system. Pragmatism kan få gå före principer ibland. Och att slumpvis blåskontroller trots allt har en hel del positiva effekter kan man inte sticka under stol med. Annars skulle de inte förekomma. Och eftersom även jag – trots vissa principiella tveksamheter – kan acceptera det anser nog de flesta liksom jag att fördelarna än så länge uppväger nackdelarna.

        Vad som skulle hända med de som inte luktar alkohol om man följde min linje blir därför en hypotetisk diskussion. Någon enstaka mer än idag skulle kanske slinka undan. Framför allt de med väldigt låga alkoholkoncentrationer, som kanske inte är ett så stort problem för trafiksäkerheten egentligen.

        Särskilt hypotetisk blir frågan eftersom ”min linje” också skulle åtföljas av att man samtidigt höjde promillegränsen till Europastandard på 0,5 promille – utom för nya och unga förare som fortfarande skulle ha en 0,2-promillegräns. Vilket gör att de flesta som druckit alkohol men inte luktade av detsamma kanske inte längre skulle vara rattfyllerister. Tyvärr tycks det omöjligt att få fram statistik över hur många som döms med lägre promillehalt än 0,5, eller hur många alkoholrelaterade olyckor där den orsakande haft under 0,5 promille.

        Men det är som sagt mest en synnerligen hypotetisk fundering. Jag har inga som helst problem med att behålla dagens lagstiftning. Det är för mig en rätt ointressant icke-fråga ungefär som det uttryckliga ”SMS-förbudets” vara eller icke.

  11. Ping: Om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta – del II (II) « Morgonsur

  12. Ping: Om poliser som intellektuell resurs | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s