FN-dagen 24 oktober

Photobucket

Idag är det FN-dagen (eller, det var i alla fall när jag började skriva inlägget) som enligt Wikipedia införts för att högtidlighålla att FN-stadgan trädde i kraft.

”Högtidsdagen instiftades för att främja syftena, målsättningarna och resultaten som FN står för internationellt.”

Vad nu det är, numera.

FN känns som en internationellt allt mer marginaliserad organisation. Alla vi som någon gång tjänstgjort för FN kan nog enas om att nämnda organisation på många sätt… har en viss förbättringspotential. Förutom att många av medlemsländerna är rena skurkstater och säkerhetsrådets permanenta medlemmar av historiska skäl besitter tidvis hämmande vetorätt är det knappast vare sig möjligt eller ens önskvärt att skapa ett ”rättvist” FN.

Några av anledningarna har jag varit inne på i ett tidigare inlägg.

Förutom de uppenbara formella begränsningarna grasserar dessutom som lök på laxen ineffektivitet, inkompetens och korruption i allt för hög grad i de olika FN-organen.

Den som inte tror mig kan gärna fråga FN:s tidigare revisor-Britt Ahlenius, som man nog får säga ligger bra till med sin prognos om FN:s framtid.

Men – trots alla dessa minst sagt tänkvärda baksidor får vi nog trots allt vara tacksamma att vi har FN. Det finns i alla fall ett forum för alla världens nationer att träffas och arbeta för en bättre värld – även om arbetet ibland tycks ofokuserat eller skadligt besmittat av diverse partsinlagor och egenintressen.

De flesta internationella militära insatser Sverige deltar i idag går inte längre under FN-flagg, även om de fortfarande alltid baseras på ett FN-mandat.

För snart tjugo år sedan var det annorlunda, och FN-dagen 1993 tillbringade jag personligen i FN:s tjänst i Bosnien-Hercegovina.

Photobucket

Pansarbil SISU XA-180. 13005 rullar än, och bör i mitt tycke räddas till Sveriges Försvarsfordonsmuseum Arsenalen.

Just i dagarna kring FN-dagen – en dag vi Nordbat 2-soldater den 24 oktober 1993 inte har tid att uppmärksamma överhuvudtaget – eskalerar situationen för 8:e pansarskyttekompaniet i Vares. 8:e pansarskyttekompaniet bemannar ansvarsområdet kring staden, som behärskas av bosnienkroatiska HVO, vars huvudmotståndare i området är bosniska BiH, som hotar anfalla staden.

I Vares bemannar det svenska mekaniserade kompaniet en ensam och svårtillgänglig utpost medan man utsätts för prövningar av en allt mer hotfull och även mot FN våldsbenägen bosnienkroatisk brigad. Det betyder på militärspråk att det svenska kompaniet är i underläge med en faktor i storleksordningen ”en mot trettio” till ”en mot sextio”.

Eftersom man dessutom befinner sig åtskilliga timmar bort, på en plats som endast kan nås via ett par smala, lätt avskurna, oländiga grusvägar, utom räckhåll för förstärkningar som på det stora hela inte ens existerar är det helt enkelt inget bra utgångsläge. Men det var det läge 8:e pansarskyttekompaniet Nordbat 2 hade att spela med i slutet av oktober 1993, i dagarna nitton år sedan:

Den 21 oktober skjuts en bosnisk vägspärrschef ned av en prickskytt framför 8:e pansarskyttekompaniets chef medan de står mitt emot varandra och förhandlar. Prickskytten hinner avlossa fyra skott till mot kompanichefen under de sekunder han förs i säkerhet av sin livvakt.

Samma dag missar en prickskytt en av vagncheferna i en annan pansarbandvagn med några decimeter under en patrull.

Den 22 oktober intar bosnienkroatiska styrkor under Ivica Rajic byn Stupni Do ovanför Vares.

Den 23 oktober meddelar de bosnienkroatiska styrkor som kontrollerar Vares att man gått in i byn Stupni Do. En svensk patrull beger sig dit för att observera, men stoppas av bosnienkroatiska styrkor.

Två pansarbandvagnar och en sjukvårdspansarbil på patrull utanför Vares utsätts för 20 mm automatkanoneld som turligt nog slår ned ovanför, mellan och bakom vagnarna.

Bosniska BiH meddelar som en fredstrevare att de kan tänka sig avstå från att anfalla Vares om invånarna i Stupni Do tillåts lämna byn. Hur omöjligt detta förslag vore att genomföra vet nog i det här läget endast Ivica Rajic, hans män och en handfull bosnienkroatiska befälhavare.

En räddnings- och röjningsstyrka sänds vid midnatt mot Stupni Do från 8:e pansarskyttekompaniet. Operationen avbryts efter förhandlingar med bosnienkroatiska högkvarteret. Beteendet från de bosnienkroatiska styrkorna blir allt mer hotfullt och märkligt.

Den 24 oktober utsätts en pansarbil från Vakt och eskortplutonen för ett eldöverfall inne i Vares. Vagnchefen hinner ducka i vagnchefsluckan, och en av kulorna stoppas nätt och jämnt framför hans ansikte av pansarglaset i vindrutan. Skytten vid tunga kulsprutan känner en kula passera mellan fingrarna och över axeln. Elden besvaras.

Under kvällen utsätts två sjukvårdspansarbilar som just håller på att avlösa varandra för hot från bosnienkroatisk polis. De backar undan ett hundratal meter, men utsätts efter en stund för beskjutning och handgranater. De drar sig ur. En pansarbandvagn som råkar möta de obestyckade sjukvårdsvagnarna under urdragningen beskjuts också. Pansarbandvagnen öppnar eld med automatkanonen, men kan inte bekämpa målen av rädsla för att träffa civila. De utsätts efter varningsskotten för kraftig beskjutning. En av kulorna slår in i kanten mellan kaross och pansarlucka baktill, rikoschetterar ned och fastnar i en ficklampa en av soldaterna i det bakre utrymmet bär i bröstfickan. Man drar sig ur efter att ha lagt rök.

I det hopplösa underläget beslutar man dra in de knappa svenska styrkorna till campen. De få svenska enheter som finns inne i Vares forcerar genom staden och tvingas bl a knuffa undan en buss som blockerar vägen genom att helt enkelt köra på den. Campen försätts i högsta stridsberedskap och alla övernattar i eldställning.

Under natten mellan den 24 och 25 oktober skickas en pansarskyttepluton från 10:e pansarskyttekompaniet och en pansarbil från Vakt och eskortplutonen – i vilken jag befann mig tillsammans med min grupp – den långa, smala och krokiga vägen till Vares som förstärkning.

Den 25 oktober görs ett nytt försök görs att komma fram till Stupni Do. Den bosnienkroatiska styrkan har dock lagt ut minor, och förstärker med pansarvärnsvapen. Förhandlingar fortsätter, samtidigt som alternativa vägar rekognoceras.

Vid en av förhandlingsrundorna vid det bosnienkroatiska högkvarteret beläget i ett sporthotell utanför Vares blir stämningen så hotfull att bataljonchefen tänker dra pistol för att skydda sig själv. Han hinner knäppa upp hölstret innan situationen löses av att Vakt och eskortplutonens skytt på pansarbilens tunga kulspruta gör mantelrörelse och hotar öppna eld.

Det börjar bli uppenbart att något inte står rätt till i Stupni Do. En flykting som tar sig till campen berättar om en massaker, och vi får uppgifter om att de överlevande befinner sig gömda på en kyrkogård mellan de stridande parterna. På kvällen den 25:e försöker vi hitta dem – utan framgång.

Den som inte redan gjort det kan läsa en del av fortsättningen i detta gamla inlägg som i huvudsak handlar om den 26 oktober.

Photobucket

Stupni Do, 26 oktober 1993

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till FN-dagen 24 oktober

  1. Håkan skriver:

    Hej morgonsur! Tack för ett ypperligt inlägg igen. Men nu till samma fråga som jag har skrivit förut. Kommer du skriva en bok ?

  2. Engström skriver:

    Kanske starta ett kickstarter projekt, funkar ju för spel🙂

    • Morgonsur skriver:

      Har funderat på saken, men skall skriva klart först och pröva någorlunda konventionella kanaler. Om de inte funkar blir det nog något liknande.

  3. Ludde i Hedemora skriver:

    Jag kommer iallafall köpa ett exemplar av boken.

  4. Mattias skriver:

    Förbannat intressant, skrämmande och spännande skrivet. Ser fram emot boken.

    • Morgonsur skriver:

      Tänkte faktiskt söka ledigt en vecka under våren och gömma mig i enskildhet för att skriva klart. Det är väl dags att bli klar på den bok man filat på i 20 år. Tänkte inte vänta till 30-årsjubileet;-)

  5. Anki skriver:

    Ledigheten är inte bara beviljad, utan snarast beordrad! Och jag vill ha ett signerat exemplar😉

  6. Mikael Persson skriver:

    13005 lever fortfarande, såg henne senast nu i november innan rotation toll Afghanistan.
    Mvh Micke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s