Om att märka ord

I mina mörkaste stunder undrar jag om jag befinner mig i ett parallellt universum, där Sverige slutat vara ett land för att istället bli en gigantisk och skruvad version av Sveriges Radios gamla underhållningstävling ”På minuten”.

För den som inte vet vad ”På minuten” är (enligt Wikipedia):

Programmet har formen av en tävling där det gäller för någon i panelen att, utan att bryta mot tävlingens regler, försöka tala i en minut på ett givet ämne. Om någon av de mottävlande tycker sig upptäcka ett regelbrott avbryter han eller hon den talande med hjälp av en ljudlig signal. (…)

Vid tveksamma fall kan programledaren tillämpa ”folkdomstolen”, det vill säga publiken, som får ropa ”ja” för den deltagare de tycker har rätt. Den som får starkast bifall får sedan fortsätta tala.

I den skruvade nationella mega-versionen består det ena laget av politiker och tjänstemän. Det andra laget består av journalistkåren, som har till uppgift att intervjua de förstnämnda, avbryta dem när de bryter mot reglerna och få dem avsatta av folkdomstolen.

Liksom i radions underhållning får den som talar – politikern/tjänstemannen – oemotsagd säga vad som helst under den tid han/hon har ordet så länge de håller sig till reglerna. Det finns t ex inga som helst krav på faktaunderbyggnad, och påståendena får liksom i underhållningstävlingen i princip vara hur fantasifullt uppe i det blå som helst utan att man kan avsättas. För att ordet skall gå över till motståndarlaget med chans att avsätta någon i politiker/tjänstemannalaget måste politikern/tjänstemannen säga ett förbjudet ord.

Det som krånglar till det i den nationella mega-versionen jämfört med SR:s version är att man aldrig riktigt vet vilka dessa förbjudna ord är i förväg,  även om alla vet att man löper extra stor risk att när som helst få den bräkande signalen från motståndarsidan i örat om man som ämne väljer t ex vad som helst som kan kopplas till migrationspolitik eller jämställdhet.

Ord som associerar till etniska särdrag eller ursprung – eller någon ordkombination som innehåller ordet ”kärring” – resulterar t ex oavsett sammanhang till att motståndaren trycker på tutan. Förutom dessa relativt förutsägbara regelbrott kan det dock i princip vara vilket oskyldigt ord som helst som yttras i fel sammanhang. Som t ex kombinationen ”försvaret” och ”särintresse”

Efter att ha tagit över ordet åligger det sedan journalistlaget att med alla tillgängliga medel – ledarspalter, kultursidor, bloggbävningar och Facebookgrupper med en miljon ”gilla” – fördöma den Satans inkarnation på jorden som yttrat de förflugna eller illa genomtänkta orden och få vederbörande att avgå.

Vad som oroar mig numera är att såväl tidningar som TV tycks näst intill totalt ointresserade av att följa vad som för oss vanliga dödliga tillhör vanligt hyfs om man möts av någon som utan aggressivitet säger dumma, elaka eller korkade saker:

Att försöka utröna vad personen egentligen menade med sitt till synes idiotiska uttalande.

Så fungerar nu inte denna tävling; tvärtom gör man sitt bästa för att dölja i vilket sammanhang och syfte orden yttrats för att försöka tjäna flest hatpoäng på att spekulera i vad personen egentligen skulle ha kunnat mena. Mest kränkt vinner, och den som kommer med den mest  fördömande spekulationen om hur illa personen måste ha menat, och hur ond vederbörande rimligtvis måste vara som undslapp sig ett sådant förkastligt ord får flest poäng.

Kan man dessutom få till en – om än långsökt – liknelse med nazismen eller Anders Behring Breivik utifrån det förflugna ordet har man segern som i en liten ask.

Att ifrågasätta människors – och i synnerhet makthavares – språkbruk är för all del ofta viktigt. Men för att skapa någon form av mening bör ifrågasättandet vara just ett ifrågasättande, och inte bara en ensidig, fartblind och fördömande lynchmobb som märker ord.

Hela debatten tycks numera, så fort någon använder ett mindre genomtänkt uttryck, driva iväg lågt från sakfrågan och få eget liv. Spekulationerna kring vad orden kan betyda och innebära om man tolkar dem på illvilligast möjliga vis svävar iväg i ett eget universum av konspirationsteorier, där varje litet klantigt yttrande är ett vattentätt bevis på ”strukturer” och ”dolda agendor”.

För all del kan dessa spekulationer om dubbelmoral säkert vara sanna i många fall. Men det borde då rimligtvis gå att påvisa detta utifrån en vuxen sakdebatt istället för en billig ”han sa faktiskt…!”-debatt som mest liknar den stundvis höggljudda ordväxlingen mellan smågrabbarna på min sons dagis.

Denna allt stormigare offentliga fixering vid förflugna ord och illa valda liknelser tycks alltid och överallt gå i spinn och sluta i högljudda krav på avsked och evig bannlysning. 

Det känns lite grand som hela den nationella mega-”På minuten”-tävlingen ideligen spårar ur och istället slutar i något som liknar scenen ”He said Jehova!” från Monty Python-filmen Life of Brian.

Knappt någon tycks längre bry sig om intentioner, innehåll eller syften bakom de mer eller mindre väl valda ord vi använder för att försöka göra oss förstådda. Dagens journalistik tycks oförmögen att föra en djupare debatt än den ”debatt” det innebär att märka ord och övertolka intentioner och syften hos den förtappade själ som undslipper sig en illa vald liknelse, eller ett lätt feltolkat ordval.

Om statsministern använder ordet ”särintresse” om försvaret vaknar plötsligt en stormig, engagerad, men tyvärr missriktad och tio år för sen, debatt till liv. Den indignation och energi som ägnats åt att spekulera i hur Fredrik Reinfeldt kunde använda ordet ”särintresse” för något han snarast behandlat som ett ointresse sedan tillträdet 2006  känns som en meningslös återvändsgränd. Kraften borde lagts på att föra debatt om sakfrågan – Sveriges försvar och dess förmåga – redan för tio år sedan.

Om Tobias Billström nu i något för mig fortfarande oklart sammanhang invecklar sig i något märkligt resonemang om ”blonda, blåögda” är jag trots den massiva och övertygande kampanjen fortfarande inte helt säker på att hans ord är det slutgiltiga beviset på att han under den välpolerade ytan är en inbiten rasist, som i lönndom tränar hitlerhälsningar framför badrumsspegeln och dreglande drömmer om att omdana Sverige till ett ariskt tusenårsrike.

Själv tar jag eventuella mer eller mindre märkliga yttranden som oroväckande tecken på… något, men vad detta ”något” är låter jag vara osagt tills någon tidning gjort sitt jobb och försökt ta reda på vilka intentioner den förtappade syndaren egentligen hade, vad han eller hon egentligen ville ha sagt och i vilket syfte.

En debatt om ordval blir liksom ingen debatt, utan leder snarare bort uppmärksamheten från sakfrågan. För om den onde/onda personen erkänner ”ja, jag valde fel ord, det var dumt, förlåt!” – vad skall man egentligen debattera om då?

Min bäste vän brukar ofta – när jag ger honom tillfälle till det – påminna mig om följande:

”Att märka ord är den dummes sätt att hävda sig…”

Jag är fullt övertygad om att han faktiskt har rätt.

–     –     –