Om poliser som intellektuell resurs

 photo Bild167-1_zps237e3975.jpg

Till min glädje läste jag i går kväll en debattartikel i SvD av docenten vid Göteborgs universitet Micael Björk, som satt fingret på ett av polisens allvarligaste problem: den absoluta oförmågan att se den egna personalen som en intellektuell resurs.

Fenomenet går som en röd tråd genom hela den unika svenska maktkedjan från toppen – samhällsdebattörer och media – via partikanslier, regering och riksdag, departement och vidare ner genom polisväsendet. Ända ned till lägsta chefsnivå.

Eftersom alla i hela Sverige tror sig vara bättre poliser än poliserna själva finns knappast någon annan verksamhet som är så detaljstyrd redan på lagstiftningsnivå. Det är faktiskt så illa att de enda man aldrig frågar om hur polisverksamhet bör och skall bedrivas är poliserna på fältet.

Av det allmänna tonläget kan man närmast dra slutsatsen att obefordrade poliser i princip är att betrakta som viljelösa robotar, som oundgängligen kommer att utnyttja varje lämnat uns av förtroende för att avsiktligt göra fel. Eller helt enkelt ägna sig åt ren och pur ondska.

Följden har blivit att poliser på fältet numera knappt får säga ”hej” till någon utan förmansbeslut. Och i takt med att polisen på fältet fråntas allt mer egen besluts- och tankeförmåga blir polisen på fältet allt mer förutsägbar, byråkratisk, stel och handlingsförlamad.

Uttryckt på ett rakare sätt leds polisen av missriktad välvilja mot att bli ständigt dummare och sämre.

För det första blir allt mindre gjort. Delvis på grund av överbyråkratisering av arbetsmomenten, men också därför att det enda sättet att inte göra fel i denna värld av mobiltelefonfilmande ”rättvisehaverister” och anda av ”damned if you do, damned if you don’t” är att undvika att bli inblandad i något överhuvudtaget.

För det andra blir det som vanlig gräsrot allt mer omöjligt att diskutera med en polis och förvänta sig något slags empati. Särskilt om man begått något misstag som råkar vara belagt med straff, vilket allt mer i samhället tycks bli. (I går kväll drev förresten den ”oberoende televisionen” politisk kampanj för att totalförbjuda rökning, vilket gör att lagstiftning nog snart är att vänta från den vanligtvis lydiga politiken).

Den medmänskliga empatin har helt och hållet bortrationaliserats från polisens tjänstemannaskap under de försåtligt positivt klingande täckmantlarna kvalitetssäkring och rättssäkerhet; det spelar allt mindre roll huruvida man hade en någorlunda bra anledning att köra för fort eller att pinka i rabatten på torget. Alla skall utan undantag dömas efter samma måttstock. Eller snarare; alla skall utan undantag dömas. Punkt. Om inte annat är det nödvändigt för att fylla statistiken, där medel blivit mål.

Missförstå mig rätt; polisen skall inte tillämpa godtycke eller vänskapskorruption. Däremot bör polisen inte bedriva pinnjakt. Om någon ångerfull medborgare redan insett poängen att ett visst beteende är såväl olagligt som olämpligt behöver man inte alltid tröska ärendet genom hela rättssystemet av ren princip. Det kan rentav uppfattas som småaktigt och få motsatt effekt.

Möjligheten att ge rapporteftergift för åtskilliga av Svenssons småförseelser finns där av en anledning.

Jag tar nu möjligheten att åter lyfta några förslag till åtgärder från ett inlägg jag skrev den 28 september 2011. Se särskilt punkten 4 nedan, med anledning av Micael Björks artikel.

1. Återvänd till kärnverksamheten som återges i polisens gamla slogan från 70-talet; Skydda – Hjälpa – Ställa tillrätta (… och som talande nog var den sista slogan polisen haft som talade om att polisen faktiskt skulle utföra något och inte bara uppfattas utföra något obestämt på ett visst sätt).

2. Skapa en polismyndighet med tydliga ansvarsförhållanden och befogenhet för Rikspolischefen att omvandla sin analys till ett tvingande åtgärdsprogram.

3. Se över chefsrekryteringen! Våga premiera nytänkande och icke strömlinjeformade chefer i betydligt större grad. Det finns bra chefer inom polisen – men andelen ja-sägare och visionslösa ‘pinnjägare’ utan förmåga att lyfta näsan över Excelbladens friserade statistikmål (där ’målen’ dessutom som regel är mer ‘medel’ än ‘mål’) tycks utgöra en fullständigt unikt stor andel av chefskadern jämfört med… fungerande… organisationer.

4. Sluta behandla poliser på fältet som barn! Se till att polisen återigen delegerar befogenhet, resurs och ansvar ut i patrullerna där det hörde hemma innan mobiltelefonens tid – och där det fortfarande hör hemma idag. Låt oss i tidningar och TV slippa se poliser tafatt stå med telefonen mot örat och fråga högre chef vad man skall ta sig till, vilka beslut man skall fatta och vilka åtgärder man skall vidta när man står med ett pågående (och självklart) ärende på gatan. Paradoxen sedan 90-talet är att allt eftersom polisen skaffat sig mer kvalificerad, välutbildad personal med allt högre formell kompetens – desto mer har möjligheterna att under eget ansvar sätta denna bildning i arbete beskurits. Själv fattade jag fler självständiga beslut – och tog ansvar för dem – som Polisaspirant 1993 än som Polisinspektör 2000. Lyssna dessutom på personalens kompetens, erfarenheter, farhågor och råd inför strategiska beslut och respektera dem. Följ dem inte alltid – men motivera i sådant fall varför.

5. Förenkla avrapporteringsrutiner och se till att använda modern teknik! Det pratas en hel del om att man bör använda civilanställda för att få ut poliser på fältet. Verkligheten är t o m enklare. Det jobb de civilanställda skulle sättas att utföra behöver inte utföras av en människa överhuvudtaget. Mycket av det handlar om dubbel-, trippel- och kvadrupelarbete med att föra in samma uppgift gång på gång på olika blanketter, i liggare och i olika datasystem. En hel del av dem helt onödiga sedan datamaskinen slutade använda hålkort och förlita sig på radiorör. Dessutom – ju mer som händer ute på fältet – desto fler poliser sitter inne på station och avrapporterar ”skyndsamt”. Tänk nytt! Tänk kreativt!

6. Släpp uttrycket synlighet – börja prata närvaro! Det är inte viktigt för polisen att vara synlig för allmänheten. Det är viktigt för polisen att vara närvarande där brott riskerar begås. Närvaro är ett aktivt och offensivt förhållningssätt. Synlighet är en vandrande skyltdocka med reflexer.

7. Släpp myten om ”kårandan”! Den var halvdöd redan på 80-talet, är utrotad sedan åtminstone mitten av 90-talet och numera helt ersatt av vad jag brukar kalla ”Management by Polisanmälan”. Polisledningar har efter decenniers hårt tryck från en bred politisk enighet i Riksdag och Regeringar (som i sin tur påverkats av media) i princip abdikerat från ledarskapet för att istället ”leda” genom formella anmälningar av den egna personalen för snart sagt varje misstag eller beskyllning. Man har dessutom lyckats rätt väl med att implementera en ny ”värdegrund” i form av ett Stasi-liknande angiverisystem där poliser istället för att som myten säger ”hålla varandra om ryggen” istället knivhugger varandra i ryggen genom att anmäla varandra för vilka tveksamma petitesser som helst. Resultatet blir att den som vill vara säker på att behålla försörjningen ser till att hålla ryggen fri. Och det enda sättet att aldrig göra fel är förstås att undvika att göra någonting överhuvudtaget.

8. Stå upp för er egen personal! Förutsätt att den egna personalen kan sitt jobb och gjort det rätt tills motsatsen bevisats. Polisjobb är inte lätt, och ibland blir det fel. Någon gång begås det också övergrepp, även om de är betydligt mer sällsynta än debatten vill låta påskina. Den förkrossande majoriteten av anmälningarna om övervåld beror på missförstånd om polisens roll och gällande lagstiftning. Dessa missförstånd kommer inte att bli färre så länge polisen i sin officiella bild av sig själva förnekar att legalt bruk av våld är en central del av polismyndigheternas arbete och inte en liten liten parentes i detsamma.

9. Lär av misstagen! Våga vara öppen med att beskriva de svåra val som behöver göras i polisarbetet och också med de fel som begås. Se till att få till en lärandeprocess som innebär att samma pilot- eller lärprojekt inte behöver genomföras för tionde gången och komma fram till samma resultat. Någon gång måste man också sprida lärdomarna och omsätta dem i nya rutiner eller tillvägagångssätt…

10. Rensa i lagstiftningen! Det har  – särskilt under senare år – stiftats en hel del lagar för att ”skicka signaler” till medborgarna om att vissa beteenden är olämpliga. Dessa tar resurser från viktigare saker och är riktiga sänken för allmänhetens förtroende för polisen och rättsväsendet. Den som vill ha en översikt av vad jag menar kan läsa inläggen under taggen ‘Onödig lagstiftning’.

Mer i ämnet omyndigförklarade poliser kan du läsa här.

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

34 kommentarer till Om poliser som intellektuell resurs

  1. Magnus Redin skriver:

    Alla högproduktiva organisationer som jag någonsin har hört talas om bygger på att alla inklusive de som är lägst på rangskalan använder sina huvuden. T.o.m. företag som skruvar ihop bilar på löpande band fungerar bäst om alla tänker.

    • Aktieingenjören skriver:

      Ett företag som är grymt duktiga på det här är Hägglunds. När de monterar sina stridsfordon har de en kedja med 8 eller 9 stationer där en grupp följer ”sitt” fordon genom hela processen. På så sätt byggs det upp ett personligt ansvar samtidigt som de anställda får en naturlig variation i arbetet.

      Kompetensen på de anställda är dessutom mycket hög. Jag stod bland annat och fingrade på vad som liknade ett liggunderlag på fronten av en Nederländsk CV90. En av de anställda som arbetade på stationen gav då en fullständig föreläsning om hur det sätter igen tändmekanismen på vissa typer av granater.

  2. Aktieingenjören skriver:

    Jag kommer ihåg hur det såg ut när jag blev av med en cykel förra året. Lyckligtvis kunde jag spåra cykeln i nysnön hela vägen in i trappupgången och därefter se det blöta spåret upp till lägenheten. Polisen kom snabbt och jag visade upp spåren som gick hela vägen från cykelstället till lägenheten. Den ena polisen ringde då upp inre befäl för att ansöka om att få göra en husrannsakan. Det inre befälet var väldigt motvilligt med hänsyn till tidpunkten (kl 23 en söndagkväll) men hon som ringde stod på sig och fick tillslut en husrannsakan där cykeln påträffades.

    Hade hon inte stått på sig skulle nog min personliga respekt för poliser varit väldigt mycket mindre. Men jag förstår hur frustrerande det måste vara för poliser att gå igenom det här trots att det inre befälet helt saknar möjlighet att ta ett bättre beslut än polisen i fält.

    Någonting som däremot irriterar mig är att jag inte fått någon uppdatering om resultatet trots att jag kryssade i det i blanketten. Oavsett om man räknar pinnar eller bara gör ett bra jobb tycker jag nämligen att det borde ett mycket enkelt fall att lagföra med tanke på att vi har både cykel, vittnen och ett erkännande.

  3. ovej71 skriver:

    @morgonsur:

    Apropå mobilfilmande rättvisehaverister, har du någon åsikt eller synpunkt på #gategate?

    • Morgonsur skriver:

      Med reservation för att jag inte känner till alla detaljer: Hela historien är fruktansvärt pinsam på alla vis, och illustrerar tydligt klyschan ”två fel gör inte ett rätt”.

      Den första pinsamheten står filmaren för, som ställer sig och trycker upp en kamera i ansiktet på arbetande poliser på ett sätt som bryter mot allt normalt hyfs, och tassar på gränsen till något slags ordningsstörande beteende. Detta lagliga om än olämpliga beteende bleknar dock till intet i jämförelse med dock polisernas sätt att hantera den situationen.

      Poliserna begår på ett småaktigt sätt av allt att döma rena olagligheter som svar på en i sig larvig men rätt harmlös handling.

      Jag tycker det var ett exempel på amatörmässigt beteende från polisernas sida som förtjänade att hamna på film och spridas. Jag förstår inte riktigt hur de tänkte när de utsätts för en rättvisehaverist som inte har mycket att komma med i sammanhanget och sedan själva och helt i onödan skapar den typ av rättsvidriga situation han så gärna ville ha på film.

      Obegripligt.

  4. Joel skriver:

    Jag måste nog motsätta mig punkt 6! Eller vill i alla fall flika in ett tillägg. Ett stort problem med polisen idag,enligt min mening, är att de aldrig är på plats/syns. Polisen ”kontrollerar” inte området.

    Synligt patrullerande poliser har, enligt mig, flera positiva effekter.
    1. Patrullerande polis bör, efter ett tag, ”lära sig” omgivningen. De vet vägar man kan ta/ställen de bör ha en överblick på. De lär också känna de personer som rör sig i området.

    En gammal boxningstränare berättade för mig, att under 90-talet så brukade en polispatrull ofta kontrollera boxningsklubbens ”bakgård”(detta var ett känt tillhål för diverse skumraskgrejjer) + bakdörren in till klubben. De slutat med denna under 2000-talet och inbrottsförsöken ökade.

    2. Patrullering ger möjlighet till att polisen, själva på plats, inhämtar information och vem och vilka som har rört sig området.

    3. Människor, som ser brott och som ser en polis och vet att de är snabbt på plats, kommer troligtvis anmäla/själva agera (i större utsträckning) om de vet att polis är på plats snabbt/finns i området som ”skydd”. Jag står nog hellre som vittne om jag vet att polisen kan vara på plats inom fem minuter och i många fall själv upptäcker brotten, än om det tar polisen 40 minuter att ta sig till platsen och då endast om någon annan anmäler brottet.

    4. Människor som begår brott kommer nog vara lite mer försiktiga om polisen är snabbt på plats(< 15 minuter) än om de tar polisen en 30-40 minuter att ta sig till platsen. Om de vet att en polis/polispatrull är i området så vet de också att tiden för polisen att komma till platsen är väldigt kort.

    Dessa tre övre handlar helt enkelt om att få människor att ställa upp med information, samt öht få tag på information. Att ha 20 spanare på en känd brottsling är irrelevant, om han utan större svårighet kan få någon annan att göra "ett jobb" åt honom utan att polisen kan spåra uppgiften tillbaka.

    Är nog lättare/bättre att ha poliser som täcker en större yta och med större chans att ta personen som "gör jobbet". Även om du inte tar den kända brottslingen(för just detta), så tar du bort en möjlig resurs för honom. Desto mindre resurser som finns tillgängliga för brottslingen, desto mer risk behöver han själv ta.

    • Morgonsur skriver:

      Precis det du säger är vad jag menar med närvaro. Synlighet är en viktig delmängd av närvaro, men är bara yta.

      Synlighet är i polisiär tolkning ofta ett passivt övervakande. Det är att susa förbi i radiobil, eller att kliva ur och visa upp sig en stund i tron att blotta åsynen av en polis har något slags magisk kvarvarande effekt på brottsligheten flera timmar efter man åkt ifrån platsen.

      Närvaro är att aktivt delta. Att kliva ur bilen, lyssna, engagera sig, kommunicera med människor, få reda på saker och agera.

      Närvaro är att aktivt jaga och söka upp verkligheten och vara en del av den. Synlighet är att sitta på pass och vänta på att verkligheten drabbar en.

  5. Magnus Redin skriver:

    Varför är det ett problem att allt som polisen gör kan spelas in och ofta spelas in?

    Kan det vara så att den gamla etablerade rättspraxisen egentligen räknade med att den skulle begränsas av informationsbrist? En informationsbrist som har varit självklar sedan urminnes tider och därför satt sig djupt i hur rättsväsendet fungerar.

    Hur bör lagar skrivas om och praxis arbetas om för att ordna motsvarande rimlighetsavgränsningar i en värld där allt och alla kan råka registreras medvetet eller omedvetet?

    • Morgonsur skriver:

      Det är inget problem alls. Tvärtom är det bra. Vad som är ett problem är om man får moralpanik när man ser hur trubbig verkligheten faktiskt är. Ju mer det filmas desto mer kan rättssäkerheten stärkas, och desto mer kan polisen utvecklas. Men det vill ju till att man använder filmerna för just att förbättra, och har ett kritiskt men öppet och någorlunda tolerant förhållningssätt både till den eventuellt gripnes/omhändertagnes och till ingripande polisers beteende på filmen.

      Filmandet är en ren tillgång om man inte använder filmerna till att förfasa sig över att människor är människor. Jag tycker allt för ofta man letar fel, märker ord och försöker få allmänhet eller poliser dömda, straffade och avskedade för rena bagateller bara för att det råkat fastna på film.

      Film är ett bra bevismedel, men tvärt emot vad klyschan säger ljuger kameran ofta och mycket. När den inte ljuger säger den inte nödvändigtvis hela sanningen, och den kan sällan styrka uppsåt.

      Att delar av allmänheten som Jack Nicholsons berömda replik i A Few Good Men ”can’t handle the truth” är en sak. Men rättsväsendet skall döma efter lagen – som skall ge såväl allmänhet som poliser vederbörligt utrymme, men sålla rena övergrepp.

      Och polisledningar bör dessutom definitivt sluta falla in i den allmänna moralpaniken och pudla sig och be om ursäkt för sin korkade personal om det råkar vara så att personalen faktiskt har gjort rätt.

      Så fort det finns en film där en polis slår mot någon tror allt för många – även inom rättsväsendet – att det i sig är ett ovedersägligt bevis på att ett övergrepp begåtts. Kanske behöver man utbildas i att tolka våldsanvändning på film av de människor som har som arbetsuppgift att utöva våld, och vars professionella arbete det är att göra det som en del i sin vardag?

      Idag låter vi rentav människor som aldrig varit i bråk bedöma vad som är rimligt våld eller inte utifrån en film. Ibland känns det som att låta någon med läkarskräck och som svimmar av att se blod avgöra vad som är ett rimligt kirurgiskt ingrepp utifrån en operationsfilm.

      Ofarligt våld kan se fruktansvärt brutalt ut, likväl som fullständigt livsfarliga grepp och beteenden kan se helt ofarliga ut för den som saknar kunskap.

      • Magnus Redin skriver:

        Det är skönt att svensk polis oftast reagerar sunt på inspelandet, på nätet finns det oräknerliga exempel på att framförallt amerikansk polis reagerar extremt illa på det.

  6. Fd trafikpolisen skriver:

    Som nybliven trafikpolis ställde jag mig med mina kollegor och hade trafikkontroll. Vid ett tillfälle lämnade jag rapporteftergift till en kvinna ang bilbältet vilket fick en äldre kollega att gå i taket. Han gnällde om det i 15 min på plats. Dagen efter tog min gruppchef upp saken inför resten av gruppen och ifrågasatte mitt beslut. På den här avdelningen lämnar vi inte rapporteftergift, sade han.

    • Morgonsur skriver:

      Vem går dina kollegor egentligen till jobbet för? Den dag man glömmer bort vilka man faktiskt tjänar bör man omedelbart sluta som polis. Tycker jag.

      • Gronvita skriver:

        Amerikanska polisens motto, to serve and protect, gillas. Vi borde helt enkelt tillampa motsvarande.

      • Savox skriver:

        Under den tid jag tillbringade på MSB:s räddningsskolor undrade jag också samma sak: vem gick vissa av deras anställda egentligen till jobbet för? Personen på gatan eller höga chefer utan den minsta erfarenhet av räddnings/säkerhetsarbete som ansåg det viktigare att få eleverna att tycka rätt i genusfrågor än att ha vattenlivräddning på schemat.

        Jo, det är faktiskt viktigt att med ett genusperspektiv när man arbetar i samhällets tjänst. Men den dag som en tjänsteman (eller en brandman) glömmer vilka hen tjänar så ska hen sluta som tjänsteman omedelbart.

    • Anonym skriver:

      Varför ansåg du inte att lagen gällde denna kvinna då? Jag förstår inte riktigt hur ni tänker här och ser gärna att ni utvecklar era tankar. Är det inte själva definitionen av maktmissbruk och godtycke när reglerna bara gäller folk man ogillar?

      • Morgonsur skriver:

        Innan man funderar över hur lagen skall tillämpas måste man förstå dess syfte.

        Lagens syfte är inte att straffa folk – utan att få dem att förstå att de skall följa lagen i framtiden. Om man bedömer att det syftet är uppnått finns ingen anledning att straffa folk extra mycket. Tro mig, det är ganska lätt att se när det ”är nog”. Och, det är klart, om man beter sig som en ”obstinat drygskalle” är det en rätt tydlig indikation på att man sannolikt inte kommer att ändra sig ett dugg. Vilket gör att man tyvärr får ta till trubbigare verktyg som böter och straff.

        Det största godtycket är den polis som inte förstått varför han/hon finns, utan bara skriver böter på allt som vore han/hon en känslolös maskin. Det är inte bara maktmissbruk att använda sitt tjänstemannaskap på det viset- det är rent av korkat och motverkar sitt eget syfte.

        Lagen finns till för människorna – inte tvärtom.

        Lagen gäller alla – men den ger faktiskt ett utrymme att använda vad som förr brukade kallas ”sunt förnuft”, och som avtagit i samma takt som förtroendet för polisen sjunker och brottsligheten ökar. Märkligt samband, men det kan förstås vara en ren slump.

      • Anonym skriver:

        Av någon anledning finns ingen svara knapp på morgonsurs inlägg nedan.
        Vi såg på filmen om gategate hur gemene polismans sunda förnuft ter sig.
        Jag föredrar nog en känslolös maskin som följer reglerna framför en anabolstinn gorilla som godtyckligt ger sig på alla han uppfattar som ”obstinata drygskallar”.
        Men det beror så klart på hur stort förtroende man har för polisen. Mitt är ganska lågt.

      • Morgonsur skriver:

        Nu var ju poängen att man kan följa både ”reglerna” och ”sunt förnuft”. Jag har själv liksom du ganska lågt förtroende för polisen. Jag har min anledning, du har din. Det vore ärligt talat verkligen och uppriktigt intressant att veta varför ditt förtroende är så lågt.

        Varför vill du ha en ”maskin”? Beror det på den ”anabolstinna gorillans” beteende, ditt eget, eller en kombination därav? Eller på att din ideologi inte stämmer överens med den ”anabolstinna gorillans” uppdragsgivare?

        Jag vet inte, men vill gärna föra dialog. Det finns gott om sura och otrevliga poliser, det kan vi vara överens om. Hur får vi dem till goda tjänare av folket, var väl snarast frågan…?

      • ovej71 skriver:

        Att offentligt granska, diskutera och debattera polisens arbetsmetoder är en fundamental rättighet, jag skulle till och med vilja säga skyldighet för medborgare i ett demokratiskt samhälle. Sker inte detta har vi satt kurs mot en polisstat.

        Därför stödjer jag filmarens rättigheter i #gategate till 100% även om jag på ett personligt plan kan tycka att han är något juvenil i sin ansats.

        Eventuella argument om att civilpoliser inte vill ha filmer med sig själva på internet för de måste skydda sin identitet i syfte att utföra sitt jobb är inte riktigt applicerbara i fallet #gategate – som de klädde sig och såg ut så hade en förståndshandikappad grönfläckig padda förstått att de två var poliser vid första ögonkastet.

        När poliser på ett så uppenbart sätt som i #gategate går utanför sitt uppdrag och sina befogenheter som de konstaplarna gjorde blir jag illa berörd. När de sedan dessutom frias i rättegång blir jag upprörd.

        MEN …

        Lösning på problemet med att en del poliser ibland har otur när de tänker kan omöjligen vara hårdare regler med striktare tillämpning.

        De som vill ”fuska” kommer att lära sig hur de gör det oavsett hur systemet ser ut, och är man polis så börjar man automatiskt på +1 eftersom en polis ord väger så tungt som det gör i domstolar.

        Lösningen är att skaffa bättre poliser – med en sund moralkompass från början och god förståelse för sitt uppdrag, inte att att sätta fler och hårdare regler, ”Corruptissima re publica plurimae leges”,

        Lagar är dessutom väldigt trubbiga instrument. Exempel drograttfylla, man inte kan mäta promillehalter. En byggnadsarbetare som för ett år sedan trillade ner för en byggnadsställning och krossade höften behöver äta smärtstillande varje dag för att klara av sin vardag, ibland så tar han bilen till ICA för att kunna handla mat. Enligt lagens bokstav så gör han sig skyldig till samma drograttfylla som Kalle Knarkare som skjutit alldeles för många kanoner i vingen och kör i 215 km/h i fel riktning på motorvägen eftersom han måste fly från enhörningarns dödsstrålar.

        Jag vill gärna ha en hederlig, ärlig människa med med tillräckligt mycket medkänsla för att förstå skillnaden i de två fallen ovan som polis.

        En polis som aldrig ger rapporteringseftergift kan väldigt lätt uppfattas så här …

      • Morgonsur skriver:

        Hade inte kunnat skriva det bättre själv. Vi är helt överens.

      • Anonym skriver:

        Jag tycker överlag att människor inte är bra på att hantera makt. Eller också är det jag som har problem med auktoriteter (förmodligen en kombination). Har inga speciella dåliga erfarenheter av polisen förutom att de inte har tid att komma när jag ringer.
        Min aversion mot godtycke gäller all maktutövning, särskilt när den sker av en myndighet med hjälp av skattemedel.
        Jag litar till exempel inte på att lärare kan sätta betyg på ett objektivt sätt utan skulle hellre se att betyg sattes på grundval av anonyma prov som rättades av en dator. Låter vi lärare sätta betyg så får söta tysta Lisa ofrånkomligt högre betyg än stökige Achmed med ring i näsan. Även om Achmed kan mer. Samma problem har vi med rapporteftergift i polisens fall, det blir inte tal om någon sådan för Achmeds del.
        Om mannen på byggnadsnämnden får lämna ut bygglov enligt eget gottfinnande så slutar det lätt med att små kuvert med pengar byter ägare under bordet. Vi måste alla betala skatt, vi måste alla gå i skolan och vi måste alla följa lagen. Då kan man väl begära att vi alla behandlas lika i dessa system. Annars vill jag inte delta och vill inte betala, men det alternativet finns inte.

        I grunden har det väl med människosyn att göra. Tror man överlag att människor arbetar osjälviskt och objektivt utan egenintresse för det allmännas bästa så funkar det kanske med godtycke.
        Det här med sunt förnuft är ju också en fråga för sig. Det jag anser vara sunt förnuft kan Pelle anse vara totalt vansinnigt.

      • Morgonsur skriver:

        Jag håller med om att makt berusar. Därför tycker jag man bör utsätta människor för så lite makt som möjligt, och ta bort möjligheten att straffa människor för diverse ”arga lappen”-förseelser.

        Du har också rätt i att människor alltid kommer att bedömas olika på grund av subjektiva kriterier.

        Att någon är obstinat är en av många indikationer i bedömningsgrunden, men inte utslagsgivande för när rapporteftergift kan användas. Ett exempel på hur rapporteftergift kan användas är t ex hur man undviker detta; när jag arbetade ”på stan” hade vi i den ort jag arbetade ett konsekvent förhållningssätt till ”pissande på stan”.

        Alla poliser gjorde ungefär likadant; om man pinkade i någons portuppgång fick man alltid böter, om man bemödat sig att gå undan och pinka där det kan rinna undan fick man rapporteftergift, även om man var obstinat och dum. Det viktiga är om poängen gått fram. Det är i ytterst få situationer själva ”obstinatskapet” spelar någon större roll, men de finns.

        Min åsikt är förresten att begreppet ”sunt förnuft”, eller ”visdom” är och varit ungefär detsamma i alla kulturer och miljöer i världshistorien Det handlar om att förstå och tillämpa ett syfte. Visdomen försvinner när man tappar syftet med vad man gör. Den vars syfte är makt, prestige eller att kortsiktigt vara massan till lags (flockbeteende) kan aldrig vara vis.

      • Tomas skriver:

        Angående att Achmed med ring i näsan inte skulle få rapporteftergift vill jag bara lämna följande berättelse.

        Jag är en ganska storvuxen typ. Jag är helt rakad, har ett långt skägg, tatueringar och, just det, en ring i näsan. Jag blev en gång stoppad av polisen i rutinkontroll där det visade sig att min ena framlykta var trasig (jag fick ingen indikation om det i bilen).

        Min kamrat som satt bredvid mig har också en mängd synliga tatueringar, nästan helt rakat huvud och några piercingar. Han ser helt enkelt ut som den MC-knutte han är. Han hade av någon anledning inte bältet på sig när vi blev stoppade.

        Efter sedvanlig blåskontroll och körkortskontroll så fick jag en förmaning av polisen att se till att byta lampa i fram och att min kamrat skulle ha bältet på sig. Ingen böteslapp, inget annat.

        Varför fick vi rapporteftergift, som vi enligt dig aldrig skulle fått? Kanske för att det var en förnuftig polis. Kanske för att vi var trevliga och inte konstrade utan erkände utan omsvep att ja, billyktan är trasig och skall bytas så snart det går och ja, det är dumt att åka utan bälte.

        Med ett trevligt bemötande så brukar det mesta lösa sig. Sedan kan man nautrligtvis ha oturen att man stöter på någon riktigt fyrkantig och rigid surskalle till polis som inte kan avväga situation för situation.

      • Anonym skriver:

        Lagen gällde ju henne också. Jag använde mig av min lagliga rätt att ge personen i fråga rapporteftergift av den andledningen att det ibland är rätt uppenbart när budskapet går fram utan att behöva straffa en människa. Varför förutsätter du att man bara straffar folk man ogillar? Jag lade inga sådana värderingar i min bedömning i mina ingripanden. Det är ju dessutom mer regel än undantag att folk förväntar sig en tillsägelse och varning än böter.

  7. Knut skriver:

    Ett tillägg till punk 1 på listan.

    Ett återvändande till kärnverksamheten bör inkludera att fler poliser bör sätta sig antingen i en radiobil eller på en utredarstol. Det är allt för många poliser som idag sysslar med rent ickepolisiära sysslor och antalet chefer följer någon slags exponentiell utvecklingskurva. Kort sagt så blir det hela tiden fler och fler hövdingar och färre indianer.

    I Stockholms län ökar också befolkningsmängden med en takt om ~40.000 personer per år, trots detta så har inte minimibemanningen, minsta mängd radiobilar som måste finnas ute, (mer en regel än undantag) ändrats sen år 2006. Alltså cirkus en kvarts miljon extra invånare med allt vad det innebär skall hanteras av samma mängd poliser.

    You do the math!

  8. Lazaron skriver:

    KISS (Keep It Simple Stupid) känns som något arkeologiskt fynd som ingen kan tyda betydelsen av.
    PowerPointPolisen vann som väntat över PålitligaProffsPolisen och förändringen är självvald. Synd för polisen och samhället i stort eftersom de skötsamma drabbas hårdast som resultat av en ickefungerande polis.

  9. manen skriver:

    hear! hear!

    Undrar om nån riksdagen kommer läsa det här.

  10. manen skriver:

    en till sak bara; Bör polisen ut och fotpatrullera mer idag Morgonsur?

    • Morgonsur skriver:

      Ja. Och på tider då det gör som mest nytta. Det är fortfarande allt för tunnsått av bladande konstaplar i Sveriges tätorter under t ex krogkvällar.

      Om man vet när, var och på vilket sätt gatuvåld inträffar – vilket har varit ungefär samma sedan alkoholen uppfanns för några tusen år sedan – kan jag inte begripa att det ska vara så svårt att avvara fyra-fem närvarande poliser just då. Och med närvarande menar jag inte en grupp poliser i neonväst som står och blänger, utan en grupp som engagerar sig. Det är en prioriterings- och metodfråga.

      Det finns gott om poliser som arbetar engagerat idag, och har alltid funnits. Men de arbetar i motvind, i synnerhet är ointresset monumentalt från den egna organisationen.

  11. Triari skriver:

    När du skriver: ”Eftersom alla i hela Sverige tror sig vara bättre poliser än poliserna själva…” Kan jag inte hålla med. Att alla har en åsikt om polisens arbete må vara en sak, men att från det gå till att man kan göra jobbet bättre att ett kliv en jätte får problem med.

    Efter många år som militär kan jag säga att ja aldrig skulle klara polisiärt arbete. Faktorerna är för många, och att inte ha ett klart mål skulle få mig att känna mig mer än lovligt vilsen. Jag har all beundran i världen för folk som dagligen plockar upp sopar och och bevittnar tragedier, samtidigt som de gör det med ett leende och en artighet som i vissa situationer förvånar mig.

    En annan sak jag däremot har problem med är vad du skriver i 7:an. Som jag sagt tidigare: poliser skall (bl a eftersom deras vittnesmål bedöms som mer trovärdigt än gemene man rättsligt) hållas till en högre standard. Varje polis skall känna att det sitter en lite åklagare i polismål på axeln och säger: tänk på vad du gör! Gör du rätt blir det aldrig problem, och gör du småfel kommer ingen att hänga dig. Din artikel om felparkerande poliser är enbart genant. Att lägga ner en textmassa som du gör för att förklara att det är lagligt blir infantilt. Hur svårt kan det vara att parkera så det inte sticker i ögonen på folk? Det sagt med undantaget att jag inte känner till om de hade en väldigt pressad situation.

    Återigen, det är vi som medborgare som bestämmer hur långt polisen får gå. I n t e polisen själv. Precis som det måste vara när man interagerar med det civila samhället. Lagar styr polisens arbete liksom medborgarnas uppträdande. Militärer skall dock hållas bakom lås & bom till skiten blir för hög att vada i. Jag är både glad och stolt att säga att jag rekryterat inte allt för få poliser som var direkt olämpliga som poliser över till den militära delen där de fungerar utmärkt och är verkliga föredömmen.

    Alla (inkl mig själv) är inte gjorda för att vara poliser, och jag säger det än en gång: all beundran för de tjejer o killar som sköter jobbet på det sättet det är avsett att skötas, trots alla problem, trots dåligt ledarskap och trots allt ni behöver se dagligen.

    Jag aldrig blivit dåligt bemött av en polis i sverige. Inte ens när mitt eget uppträdande varit mer än klandervärt, och jag varit förtjänt av en riktigt old school kok stryk, har jag inte blivit behandlad med annat respekt, och en riktig proffsattityd. Kan också tillägga att det har fått mig i mitt arbete utomlands att försöka vara mer överseende, mindre brutal och betydligt mer lyhörd för omgivningen i de länder jag verkar i. Så enskilda poliser gör skillnad, t o m räddar liv de inte ens visste existerade. 🙂

    • Morgonsur skriver:

      Jodå. Nog har du rätt. Det här är en blogg, så här samsas högt och lågt, allvar och trams i texterna. Det skall till en del raljans, överdrifter och subjektivitet ibland.

      När det gäller såväl felparkerande poliser som punkten 7 är det inte fråga om att poliser skall ha något slags carte blanche. Poängen är att det går alldeles utmärkt att hålla sig väl på rätt sida om såväl ”lagligt” som ”lämpligt” genom att utöva ledarskap. Låter man allt bli rättssaker hela tiden börjar folk till slut bete sig på sätt som i och för sig är lagliga, men långt ifrån alltid lämpliga.

      Hela poängen med inlägget om felparkerade poliser (som såvitt jag kunde bedöma inte på något sätt hade en pressad situation) är ju just att de skulle haft sig en avhyvling, eftersom det som du säger inte kan vara särskilt svårt att parkera på ett lämpligt sätt. Men nu blev det istället så att saken hanterades genom en polisanmälan som tröskades genom hela det dyra systemet och slutligen friade poliserna. Betyder då detta juridiska faktum att deras parkeringsbravader också är rätt? Min åsikt är: nej. Vilket jag trodde framgick i inlägget. Lagligt och lämpligt är inte samma sak. Hela inlägget om felparkerande poliser syftar till att poängtera att poliserna gjort fel, men att rättssystemet sannolikt kommer att ge dem rätt. Vilket också skedde.

      Sedan tog jag ju förstås chansen att kasta en gliring till alla vänner av ordning som prompt måste ha en rättslig prövning av varje liten irriterande petitess. Så skedde ju i det här fallet, men den prövningen löste ju knappast ”problemet”. Tvärtom anser jag det finnas en övertro på att rättssystemet skall kunna leverera någon universal ”sanning” över vad som är rätt och lämpligt här i samhället.

      Att poliser skall hållas till en högre standard än gemene man är vi överens om. Men man måste likväl acceptera att poliser är människor och inte maskiner. Poliser kommer aldrig att kunna trolla, och poliser kommer att begå misstag.

      Själv är jag heller inte gjord för att vara polis, vilket jag insåg redan i mitten av 90-talet. Tack och lov, för alla inblandade, är jag heller inte längre polis sedan snart 13 år tillbaka…

  12. Vackra Spel skriver:

    Du är grym tjejen
    Kram på dig!

  13. Joel skriver:

    Tänkte kommentera här igen, då ämnet är intressant.

    Det jag funderar på om man inte bör ändra urvalskriterierna för att bli polis och införa krav på att man ska klara flygvapnets DMT samt införa liknande som flygvapnets driftstörningsanmälan. Dödsfall/skador under polisinsatts bör först och främst ses som arbetsplatsolyckor och utredas därefter. Enskild individer bör ej hängas ut och straffas, utan det bör vara organisationen som ”hängs ut”.

    Ett exempel som detta kan belysas på, är de två som dog när polisen beordrade en broöppning. Åklagare som tidigare frikänt en polis vid broöppning därmed mer eller mindre ”godkänt” detta arbetssätt, är sedan samma åklagare som åtalar polisen som beställde broöppning.

    Prioritet här borde inte varit att hänga ut enskild polis, utan att försöka komma fram till hur olyckan kunde ske och varför polisen använde denna metod. Dvs hitta systemfel. Personligen tror jag att en av orsakerna är att polisen under detta tillfälle endast hade en bil/polis tillgänglig. Detta beroende på att polisens resurser används felaktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s