Om att världen upprepar sig

 photo repeat-button_zpsed8c6ac9.jpg

Apropå kravallerna i Husby slås jag återigen av hur svårt det är att förnya sig som bloggare när den värld man försöker beskriva på nya, spännande sätt envist och tjatigt återupprepar sig själv på det mest ospännande vis. Vissa repetitiva dårskaper tycks ödesbestämda och eviga, som något slags global Groundhog Day. Och på samma tjatigt repetitiva sätt kommer också vi tyckare att rabbla våra respektive tvärsäkra mantran om hur mänskligheten skall ta sig ur återupprepningens trygga famn.

Tyvärr kommer det inte att hända, av flera olika anledningar. Men när det nu är som det är tänkte jag vara lat. Istället för att skriva något nyskapande kring de föga nydanande kravallerna i Husby, som i sig själva känns lika hippa, fräscha och nytänkande som en nylansering av Hylands Hörna, kör jag en repris från den 12 augusti 2011, d v s för snart två år sedan. Texten handlade om kravallerna som då böljade genom England, men kan lika gärna appliceras på Husby, eller någon annan förort i Europa under efterkrigstiden. Byt ut ordet England mot Sverige och bestäm själv om du tycker innehållet känns aktuellt eller inte:

Jag har tidigare skrivit om hur man hanterar denna typ av ungdoms- och gängproblem i inlägget ”Bråkiga ungdomsgäng? Så här gör man:”. I korthet handlar det långsiktiga polisiära arbetet mot denna typ av problematik om tre huvudprinciper:

(1) närvaro, empati, humor och respekt i kombination med

(2) konsekvent, korrekt men fast repressivitet vid ‘gränsöverträdelser’ och

(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.

Jag kan garantera att strategin ger effekt, men kan absolut inte garantera att det löser varje strukturellt problem ett samhälle, eller en del av det, må ha. Det finns inga magiska knep som får alla våldsamheter och upplopp att försvinna från jordens yta för all framtid. Man kan bara göra så gott man kan med de resurser och det engagemang man har.

Jag känner dessutom inte till i detalj hur man arbetat i England. Normalt sett är brittisk polis betydligt mer framåt och innovativ än vad svensk polis är – men det finns som i alla poliskårer också områden där man har att lära.

Hur som helst finns som sagt inga vaccin mot kollektiva oroligheter – som alltid uppstår ur frustration. Denna frustration kan i sig komma ur upplevelser av bristande framtidstro, maktlöshet, förtryck, ofrihet eller upplevda orättvisor. Vare sig upplevelserna är relevanta eller ej. Oavsett vilket – när oroligheter inträffar ansluter dock alltid en gigantisk svans av helt annat folk; bråkmakare som vill slåss eller simpla tjuvar som tar chansen att berika sig själva.

Jag misstänker att var och en har sin egen självrättfärdigande anledning till att delta i upploppen. Låt mig bara en gång för alla slå fast i sten att upplopp aldrig utförs av människor, utan av folk – alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Och för den som inte förstår vad jag menar med skillnaden mellan människor och folk ber jag er fördjupa er i detta inlägg:  ’Om människor och folk’.

Åter till polisens i England göranden och låtanden; även om jag inte vet säkert spekulerar jag i att man i England har missat något i punkterna 1) och/eller 3) i min lilla ’strategi’. Punkten 3) är för övrigt den mest åsidosatta bland världens poliskårer trots att den sannolikt är den allra viktigaste. Utan den faller nämligen i princip syftet med punkterna 1) och 2).

Jag tror att min tidigare polis- och soldatkollega (från BA01) som yttrat sig om behovet av dialog i SvD har rätt. Man måste nå befolkningen på helt nya sätt för att hantera denna typ av oroligheter. Det löser inte alla problem, men kan åtminstone vinna över större delar av befolkningen på ens sida. Vilket är avgörande för att nå långsiktiga resultat. Men låt mig i sammanhanget poängtera att repressivitet och dialog inte är konkurrerande storheter, utan komplementära sådana. Den ena kan inte fungera utan den andra, vilket jag tidigare förklarat i inlägget ”Brott begås på vissa platser!”.
Jag citerar mig själv ur inlägget:

 Den felaktiga slutsatsen att repression och dialog skulle utgöra något slags motsatser dras ungefär lika ofta i den offentliga debatten som man återupptäcker att brottslighet är platsspecifik.

Sanningen är dock att repression är en direkt förutsättning för att någon dialog ens skall uppstå i ett brottsdrabbat område. Utan repression – en tydlig gräns, ett ‘annars’ – ser de element man vill arbeta för att åstadkomma en beteendeförändring hos tyvärr ingen anledning att föra någon dialog med polisen överhuvudtaget.

Om man inte är beredd att visa att man har ‘verkstad’ och inte bara ‘snack’ har man ett förtroende hos både allmänhet och ordningsstörare som är noll.

 I det akuta, pågående läget i England spelar det hur som helst mindre roll vilka långsiktiga strategier man må tycka skulle ha undvikit problematiken; det som händer händer. Nu. Att diskutera vad man borde gjort för att förebygga upploppen är som om man låg i ambulansen med massiv hjärtinfarkt och ambulanspersonalen istället för att koppla upp defibrillatorn började diskutera vad man borde ätit och hur mycket man borde ha tränat för att undvika infarkten.

Dialog och uppföljning ger långsiktiga effekter, men kommer inte att lösa problemen i England över en natt. Det går inte att lösa akuta, pågående upplopp med långsiktiga planer. Men förekomsten av massiva upplopp är om inte annat en tydlig signal att man kanske i efterarbetet borde inleda ett långsiktigt arbete med helt ny inriktning. Hur rätt man än agerat innan upploppen uppstod är förekomsten av dem en obönhörligt tydlig signal att det är dags att pröva någonting nytt.

Det ‘nya’ gäller såväl politiska som polisiära lösningar. Och om jag skall ge någon ledtråd om vad jag tror så finns det inga ‘quick fixes’, inga snabba regeringsbeslut eller budgetåtaganden som kommer att lösa problemet.

I det akuta läget – just nu – finns oavsett vad man tror om grundorsaker inte så mycket annat att göra än att utöva kraftig repressivitet; att visa beslutsamhet, handlingskraft, makt, att kalla in 16000 poliser och militär, att plocka fram det grova artilleriet, vattenkanoner, bean bags, hästar och batonger – och att döma alla plundrare hårt – d v s precis vad man gör i England just nu.

Tyvärr.

Men när man gjort det rekommenderar jag starkt att man återvänder till punkten 3) i min strategi:

(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.

Man måste ut i de drabbade områdena och omväxlande reda ut varför upploppen inträffat, samt förklara vad man som repressiv myndighet gjort och varför. Och kanske än mer – vad man inte gjort, och varför inte.

Det finns dock några oerhört bra tecken på att det arbete ur vilket framtiden kan byggas redan kommit en bit på väg:

Att så många ställt upp frivilligt för att städa upp, och också bildat ”medborgargarden” för att skydda samhället skall man inte förringa. Det visar ett stöd för samhället som myndigheterna nog bör förhålla sig ytterligt ödmjuka inför. Man bör visa stor aktning och respekt för det engagemanget, och använda det som grund i det uppföljningsarbete man förhoppningsvis genomför.

 Och med uppföljningsarbete menar jag inte en ‘haverikommission’, utan en intresserad och ödmjuk polis som visar intresse för medborgarnas vardag och är närvarande i den. Det kan innebära samverkansgrupper av dialogpolismodell – men än viktigare är att alla poliser på plats i människors vardag upplevs som deras polis och inte som ‘statens knektar’ som gör nedslag för att tukta de mest uppkäftiga invånarna då och då. Polis är ett rent serviceyrke, för den som inte förstått det ännu.

Ungdomar är lättledda, vilket är grogrunden till att de utan eftertanke låter sig dras med i gäng och upplopp. Men det är förstås bättre om de leds av det omgivande samhället och polisen än av en lokal kriminell uppviglare.

Man låter sig dock sällan ledas av någon som inte har något spännande att erbjuda, och som man inte känner förtroende för. Det förstnämnda är nog mer en politisk fråga. Det sistnämnda något som bygger på personliga relationer och respekt (vilket jag ger min definition av i detta gamla inlägg).

Och det finns inga genvägar; för att få en personlig relation måste man vara närvarande. Respekt måste man ge innan man kan få.

Det gäller både poliser och förortsinvånare.

I uppföljningsarbetet är det viktigt att upploppsmakarna behandlas fast och korrekt (punkten 2). Det är inte respekt att behandla en förövare som ett offer. Det är respektlöst både mot den som begått ett brott och mot den som råkat ut för det.

Upploppsmakarna måste få klart för sig att det inte finns en enda upplevd frustration i världen som ursäktar deras beteende. De måste få klart för sig att de själva valt, att de personligen bär det fulla ansvaret för sina handlingar oavsett anledning, att de förtjänar sina straff, och att samhället inte kommer att ha något medlidande eller kommer att visa någon som helst förståelse för deras gärningar. Samhället och dess myndigheter står för sin behandling av förövaren och kommer att behandla honom/henne likadant varje gång han/hon väljer att begå brott.

Men; poliser får aldrig vara långsinta. Gärningsmännen skall oavsett gärning visas respekt som människor och efter avtjänat straff erbjudas en väg tillbaka in i gemenskapen i de samhällen de angripit. Vilket är lättare sagt än gjort, och dessutom kräver stöd från fler än polisen.

En enkel lösning som inte är lätt.

– – –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Om att världen upprepar sig

  1. Magnus Redin skriver:

    Händelser som denna gör mig ilsken, det gäller att komma på något att göra med den energin. Jag hoppas det pratas, analyseras och görs olika saker som förhoppningsvis hjälper för annars lär samma problem dyka upp där jag bor.

  2. Lars-Erik Agebro skriver:

    Helt rätt, världen upprepar sig. Jag går gärna tillbaks ända till kårhusockuptionen, skillnaden var att den demonstrationen var organiserad och utförd av akademiker/intelektuella som inte hade våld som förstahandsalternativ, i Husby mfl platser så verkar organisation saknas och våld/vandalisering är sättet att visa sitt missnöje. Samhället måste hitta nya vägar att tackla detta, dock så måste spiralen brytas så det inte sprider sig. Dvs ordningsmakten måste använda sina nuvarande metoder att lösa det akuta men samhället måste förbereda nytt arbetssätt för framtiden. Det som nämns i denna blogg kan vara en god vägledning. Nämnas kan också att många som deltog i Kårhusockupationen idag är styrande i Sverige, både i näringsliv och riksdag.

  3. Magnus Redin skriver:

    Nja, jag tror det finns autonom ”organisation” genom att unga vuxna kopierar i andra områden framgångsrika metoder för hur man eldar på folk att göra häftiga saker som även får dem att ta avstånd från samhället och sluta sig till de lokala ledarna eller aspirerande ledarna. Genom ryktesspridning och snack som sker oberoende av fysiskt avstånd kan aktiviteter synkas. Brottsliga nätverk som hakar på och eldar på för att hitta folk att rekrytera och markera revir är en form av organisation som kan fördjupa eländet. Även politiska nätverk kan ställa till det, jag är ytterst skeptisk till ”megafonen” och det skulle från den typen av grupper kunna förekomma regelrätt utbildning i hur man bör bete sig i kontakt med media och vad man t.ex. behöver påstå att polisen gör eller skriker för att få bästa möjliga genomslag men det mesta som man hör borde vara ryktesspridning där ett ”ungdjävlar” när en polis får en sten i huvudet efter några steg blir ”blattedjävlar” som påstådd provokation. Går det riktigt åt skogen i ett område borde det bli en rekryteringsmöjlighet för extrema politiska och religiösa grupper och där finns det globala organisationer med ekonomiska resurser. Att sådant finns i rörelse i världen gör för övrigt folk nojiga över mycket mindre problem, att det finns konspirationer kan göra att man riskerar att se konspirationer överallt.

  4. Perre skriver:

    Vettiga resonemang, men här spårade det ur i pompös moralism:
    ”Upploppsmakarna måste få klart för sig att det inte finns en enda upplevd frustration i världen som ursäktar deras beteende. De måste få klart för sig att de själva valt, att de personligen bär det fulla ansvaret för sina handlingar oavsett anledning,…”
    Om jag haft nån närstående som blivit skjuten av övertaggade poliser i onödan och sen får höra deras lögner i media, och dessutom vet att de som vanligt frias av sina kollegor, så skulle aldrig nån myndighet få mig att ”få klart för sig” att det var dumt tutta på en snutbil osv.
    Klart att jag också vet vad jag valt det och är ansvarig, sluta larva dig.
    Börjar lika inför lagen upplevas som ett skämt, så får det konsekvenser

    • Nilsson skriver:

      Fast nu har det framkommit att den skjutne mannen snarast hade blivit trakasserad av ungdomar i Husby, vidare är det inte så troligt att ungdomar och unga vuxna har en psyksjuk gubbe som polare. Att skylla på dödsskjutningen är bara snack och undanflykter.
      vidare verkar det som att bränderna åtminstone delvis är välorganiserade där grupper körs runt i bilar och tänder på och vandaliserar, vittnesmålen om det är många.
      Dessutom verka det som att de som påstått att polisen kallat civila för bla. luffare och negrer eller bussat hundar på oskyldiga åskådare inte har några bevis för att så varit fallet, tvärtom kan man misstänka att det är medvetna lögner spridda av brodern till Megafonenledaren, denna broder är journalist och skriver bla för svd. och jessica ritzen även hon på svd.
      Sålunda verkar vi ha en mix av yrkeskriminella och vänsterextremister med goda kontakter i media som medvetet planterat en felaktig bild av händelseförloppet och som konstant har spridigt felaktig info om vad som sker. Dessutom har Husby gott om kommunalt stöd och deras skolor får bland de högsta bidragen i Sthlm, området rustas och i närbelägna Kista finns det både biograf och ett köpcentrum, snittinkomsten är ca 10 % under snittinkomsten i Sveriges alla kommuner.
      Däremot är skolresultaten under all kritik, men det beror på den stora invandringen och friskolereformen som gör att de mest begåvade byter område.

  5. I dessa sammanhang tror jag att man i huvudsak kan dela upp våldsverkarna i två grupper. Den lilla gruppen som har en ideologisk bakgrund till sina handlingar och den stora grupp följare som saknar uppmärksamhet och spänning. I brist på spänning och uppmärksamhet i vardagen, finner man denna genom att elda och kasta sten på de som man tror representerar makten i samhället. Detta beteende kommer att förtsätta så länge det finns någon som ”kastar första stenen”. Den ideologiska gruppen är ute på en farlig väg och är de män som vi ser utbildas på de världsvida träningsläger vilka producerar potensiella terrorister, Dessa individer är svåra, ja tom omöjliga att nå ut till och övertyga med konventionella metoder. Dessa borde vara en given målgrupp för SÄPO och rätt använda kan man få både viktig info och en möjlighet att påverka vissa fundamentalistiska grupper i rätt riktning. Frågan är bara om SÄPO av idag är tillräckligt resursstarka att klara av denna svåra uppgift.

  6. gruelse skriver:

    Bra skrivet!

    Jag tror att polisens handlande inte är den verkliga orsaken till de ”etniskt färgade” Husbykravallerna. Dock kan vissa förortsindivider ha tagit polisens agerande vid 69-åringens död till intäkt för att bränna bilar samt kasta sten mot polis och brandkår. Jag utesluter inte att vissa av bilbränderna är försäkringsbedrägerier.

    Inte minst med tanke på Husbykravallerna har jag en mörk bild av det framtida Sverige, dels vad som faktiskt har skett, dels, som jag ser det, att det svenska mediala och politiska etablissemanget lägger sordin på seriös bakgrundsanalys och istället ljuger om de verkliga orsakerna till det inträffade. De problem som nu är ingrodda i det svenska samhället och som stadigt ökar, ser jag ingen enkel lösning på, eftersom denna negativa samhällstrend är huvudsakligen en ickereversibel process.

    Dagens svenska politiker borde ställa sig frågan vad är det för samhälle vi av tidigare generationer har fått att förvalta, och som sedermera ska lämnas över till kommande generationer i Sverige.

    De som har litet allmänbildning och historiekunskaper vet att både Sverige och Island de första decennierna efter andra världskriget (VK2) var relativt fridfulla länder med en god sammanhållning i samhället. Kriminaliteten var låg. Det fanns en hög grad av inre harmoni i det svenska och det isländska samhället. (Inre harmoni har ingen koppling till BNP/capita-värdet att göra.) Båda länderna hade ingen generös invandringspolitik. Percapitainvandringen på den tiden för de bägge länderna var långt under dagens svenska. Eventuella invandrare skulle assimileras. Bägge länderna gjorde anspråk på att vara starka nationalstater.

    Numera har Sverige ett grundlagsskydd för EU-medlemskapet och det mångkulturella samhället (Regeringsformen kapitel 1 § 2), etniskt och religiöst avgränsade parallellsamhällen, gatuskjutningar, organiserade bilbränder, stenkastning på poliser, ambulans och brandkår under utryckning.

    Det Nutida Island har inget av detta. Hur kommer det sig? Mot bakgrund av att både Sverige och Island på 50-talet kunde karakteriseras som samhällen med relativt hög grad av inre harmoni, så har en relativt hög grad av social oro etablerats i det svenska samhället, medan det isländska samhället fortfarande är relativt harmoniskt. Vad är det som har hänt i Sverige men inte på Island under dessa år?

    Både Sverige och Island är väldigt öppna för nya trender som kommer utifrån. T.ex. hade många av de stora klädmodeaktörerna, t.ex. från Frankrike, Reykjavík som en testbädd för att se hur pass väl en ny världstrend inom klädmode kunde tänkas slå. Så den aspekten av globaliseringen kan inte vara någon förklaringsmodell för kravallerna i Sverige.

    Men det som skiljer Sverige från Island är en annan aspekt av globaliseringen, nämligen percapitainvandringen, som till Sverige på senare år har varit flera gånger högre än på Island. T.ex. beviljade Sverige 184 gånger fler uppehållstillstånd för flyktingar än Island år 1993. Dessutom har Sverige av grumliga skäl vinnlagt sig om att premiera invandring från kulturer som ligger långt från den svenska. Mer än hälften av invandrarna 2006-2011 kom från Asien och Afrika.

    Följden har blivit en oroväckande utveckling på den svenska arbetsmarknaden för utrikesfödda ungdomar 15 – 24 år. Om man jämför första kvartalet 2006 med 2013 så har (enligt SCB) arbetslösheten ökat från 36,0 % till 41,2 % och sysselsättningsgraden minskat från 29,7 % till 24,9 %. Detta är inte bra siffror!

    Så det vi ser i Husby är resultatet av den svenska generösa invandringspolitiken. Att undertrycka detta faktum är intellektuellt ohederligt.

    Vad ska då göras för att komma tillrätta med problemen i de svenska invandrartäta förorterna? Har ingen patentlösning. Samhället måste sätta gränser genom att kriminella invandrare ska riskera att bli av med sitt svenska medborgarskap. En sak är helt klar. Man kommer förvärra problemen med att fortsätta massinvandringspolitiken, och man kommer förstöra den fina, gamla nationalstaten Sverige för all framtid, vilket uppenbarligen många antisvenska, EU-vurmande politiker vill.

  7. Ping: När Aftonbladet skiter i verkligheten | Häxanmexan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s