Jag tror vi alla kan enas om att situationen i Syrien är en fruktansvärd historia, och att det är få som inte skulle vilja agera för att allt skall lösa sig till det bästa. Tyvärr tror jag inte det sistnämnda ens är i närheten av möjligt i det här läget. Åtminstone inte för någon av oss som betraktar eländet utifrån. Det spelar tyvärr föga roll hur fort man springer om man inte vet åt vilket håll.
De fruktansvärda bilderna från gasattackerna skapar ett enormt tryck på att göra något, att straffa någon. Men om man inte vet vem man skall straffa hjälper all denna energi inte nämnvärt. Min högst personliga teori är att den skyldige bör eftersökas hos den som har starkast motiv, hos den som har mest att vinna på gasattacken. Det starkaste motivet ligger knappast hos regimen Assad, vad man än må tycka om regimen som sådan. Tyvärr tror jag aldrig man kommer att kunna leda saken i bevis åt endera hållet.
Nu spelar det å andra sidan mindre roll vem eller vilka som egentligen är skyldiga i den internationella storpolitiken. Det viktiga är att peka ut en lämplig skyldig på ett någorlunda trovärdigt sätt för att kunna utnyttja opinionen – människors känslor – för egna syften. Och sedan skynda sig att agera innan någon hinner sansa sig, eller – vilket Gud förbjude – ta reda på någon sådan där besvärande fakta som kan verka hämmande på den politiska dådkraften.
Efter att ha följt en internationell FN-insats på nära håll från marken 1993-94 litar jag inte längre ett skvatt på någon av parterna i en konflikt. Återkommande sköt man mot FN, eller rentav mot den egna sidans civila för att skuldbelägga motparten och skapa internationellt politiskt tryck för insatser mot motståndaren.
Jag litar å andra sidan föga mer på de parter som förutsätts skicka FN-trupp eller diplomater för att ”medla”. Alla stater har så gott som alltid någon form av egenintresse, och under täcket av ”humanitär insats” försiggår både det ena och det andra som grundar sig på helt annat än internationell solidaritet. Internationell storpolitik har tyvärr föga med medmänsklighet, omtanke eller empati att göra.
Oavsett vem som nu ligger bakom attacken anser jag det vara dumt att skapa framtida incitament för någon sida att hitta ett bra sätt att få massivt militärt understöd från världens starkaste krigsmakt. Vilket är precis vad man gör om man på vaga grunder ”avskräcker från framtida användning av kemiska vapen” genom att ge sig på den man helst skulle önska var skyldig – bara för att man av politiska skäl helst skulle vilja straffa just den parten.
Jag hoppas nu liksom bloggrannen Cornucopia? att USA med mer eller mindre allierade – och Sverige som ”hangaround” – har vett om att avstå från alla försök att släcka den syriska brasan genom att hälla på mer bensin. Och om de nu inte klarar av att hålla fingrarna borta ur syltburken hoppas jag Sverige svarar med åtminstone kraftfullt ointresse, vilket väl är så långt vi vågar driva kritik och avståndstagande från NATO-sfären när de gör något dumt numera.
Jag är en av de få som anser att Sverige borde ha avbrutit insatsen i Libyen i samma sekund som den började svänga till att bli en militär insats till stöd för rebellsidan. Jag återupprepar vad jag sade då avseende svenska militära insatser:
Vi bör dra gränsen hårt, fullt, fast och skriven i sten vid syftet att skydda civilbefolkningen mot fysiska övergrepp. Annars sanktionerar vi med vår närvaro att både vi och FN allt mer degraderas till ‘nyttiga idioter’ i de stora, starka nationernas realpolitiska spel.
I fallet Syrien finns dessvärre just nu knappast ens en realistisk möjlighet att skydda civilbefolkningen mot fysiska övergrepp. Åtminstone inte utan att bli indragen som part i konflikten – vilket åtminstone för mig är otänkbart. Jag hoppas Sverige lärt sig vad det innebär vid det här laget, och att våra företrädare tänker efter – ordentligt – innan svensk trupp någonsin skickas utomlands igen.
I det här inlägget från 2010 resonerar jag utifrån Afghanistaninsatsen varför det är nödvändigt att föra en principdiskussion om Sveriges nuvarande och eventuellt kommande militära åtaganden utomlands. Det håller inte att besluta ”från gång till gång” enbart utifrån vaga, av andra intressenter tillrättalagda ”fakta”, dagsaktuell lojalitet och politiska flugor.
Har man sina egna mål och syften klara för sig är det betydligt lättare att påverka – eller i värsta fall avbryta – insatsen i tid. Innan man sitter med skägget i brevlådan i en situation man aldrig tänkt sig.
De minst sagt varierande svar våra folkvalda ger om mål och syfte med vårt deltagande i Afghanistan är i sig ett kvitto på att saken behöver lyftas till diskussion.
Personligen anser jag som jag tidigare påpekat att vi har i Afghanistan att göra – men inte oavsett förutsättningar.
Jag anser som sagt dessutom att vi själva behöver tänka igenom på djupet exakt vad vi vill låna ut vår försvarsmakt till utomlands – nu och i framtiden. De mål och kriterier vi sätter upp kan dock för all del både vara snävare och friare än ISAFs eller FN:s Säkerhetsråds målsättningar och uppgifter, men vi måste diskutera dem själva och tänka igenom vad vi kan och vill stå för.
Att delta i internationella insatser är ett stort och långsiktigt ansvar. Det är dessutom dyrt och riskfyllt och måste underkastas någon form av prioritering. Och det är just policydiskussionen bakom denna prioritering jag tycker saknas. I diskussionen bör man ta ställning till tänkbara men oönskade utvecklingar av situationen där man råkar vara engagerad, möjligheten att dras in i en eskalerande konflikt, terrordåd på hemmaplan och flera andra tänkbara konsekvenser.
I ett inlägg från 2011 resonerar jag kring insatsen i Libyen, och att den borde ha åtföljts av ett slags ”disclaimer”, en icke förhandlingsbar förbehållsklausul. I den mån en svensk insats någonsin blir aktuell i Syrien – vilket jag djupt och innerligt hoppas inte blir fallet – skulle det svenska förbehållet utifrån den modellen se ut ungefär så här:
När vi nu väljer att delta sker det mot bakgrund av exakt vad som anges i resolutionerna, och under förutsättning att
– insatsen kommer att bedrivas helhjärtat för civilbefolkningens bästa,
– insatsen ges tillräckliga mandat och resurser, samt gynnar möjligheterna till att finna en politisk lösning,
– insatsen inte drivs på ett sådant sätt att FN-koalitionen blir en part i den interna konflikten.
Under dessa förutsättningar ställer vi nödvändiga flygresurser till av FN utsedd insatslednings förfogande i syfte att a) upprätta en flygförbudszon samt b) att skydda civilbefolkningen på marken i Syrien.
Detta åtagande innebär att vi förväntar oss att våra flygresurser och dess vapenlast kan komma att riktas mot samtliga kombattanter på Syriskt territorium som bryter motgrundläggande mänskliga rättigheter. Detta gäller samtliga kombattanter som vistas på Syriskt territorium, och inbegriper såväl regimen Assad som dess nuvarande och framtida motståndare.
Vi önskar redan nu deklarera att vi förbehåller oss rätten att omedelbart avbryta vårt deltagande i den multinationella insatsen om nationer tillåts delta i densamma som själva är att betrakta som parter i konflikten.
Vi förbehåller oss samma rätt att omedelbart avbryta vårt åtagande om syftet med den gemensamma insatsen förändras i väsentlig mån. En sådan förändring kan t ex vara att insatsens ändamål utvecklas mot ett direkt huvudsyfte att gynna endera parten i konflikten.
Nu lär Sverige å andra sidan bli rätt ensam i den hypotetiska ”multinationella styrkan” med de kraven. Om insatsen ens skulle gå igenom ”nålsögat” FN:s säkerhetsråd, vilket i sammanhanget förefaller fullständigt osannolikt…
Jag vill avslutningsvis råda alla som förordar militära insatser i Syrien att läsa ”Eight things to consider before intervening in Syria” från tankesmedjan The European Council of Foreign Relations.
– – –
Morgonsur 
Hhmm, Syrien är en svår moralisk nöt att knäcka. Att man inte borde blanda sig i tror jag nog att de flesta, faktiskt, är överens om. Om det inte vore för den där lilla saken som kallas kemiska stridsmedel…..där är jag av den åsikten att man har passerat Rubicorn. Har även läst den artikel som du refererar till och författaren tar upp alla punkter till varför man inte ska blanda sig i, och jag köper dom nästan rätt av. Mitt lilla problem dyker upp vid författarens ”inställning” till att antalet dödsfall genom kemiska stridsmedel understiger bara 1%…..vilket för mig gör att det enl författaren är ok med kemiska stridsmedel så länge det inte är för många som dödas. Taktiskt användande av kemiska stridsmedel är alltså ok?! Är det vår inställning så har vi redan höjt ribban, avsevärt, i nästa konflikt för det kommer fler konflikter, var så säkra på det. Det är alltså ok att blanda ihop kemiska stridsmedel och slå ut en och annan mindre by, så länge inte för många dödas.
Vidare så har det ingen effekt som många andra debattörer gör gällande i debatten att USA m.fl inte agerade i Irak när Saddam använde kemiska stridsmedel, nä vi har väl lärt oss av våra misstag eller? På samma sätt resonerar kanske regimen idag, det var ingen som sa något då, alltså är det ok idag med. Jag förutsätter att världen har klara bevis i skuldfrågan och inte har rört ihop saker och ännu en gång vilket föranledde invasionen av Irak, vilket förmodligen var en bra sak på sikt, men av fel anledning.
För mig, kemiska stridsmedel är aldrig ok, vare sig det är en död eller tiotusen. Jag förordar därmed en begränsad vapeninsats mot regimen där det känns in i benmärgen.
förutsätter ju att de är regimen är ansvarig för det annars faller ju hela resonemanget
Ja, Ruzdi, vi är helt överens om att det var ett synnerligen märkligt resonemang. Jag tror vi båda delar en avog inställning mot” body count” av det slaget. Precis som du tycker jag det är en principiell fråga, och att man definitiv har gått över gränsen. Problemet är bara att jag fortfarande anser att det inte är fastställt vem ”man” egentligen är och representerar. Om man kan leda någorlunda i bevis vem som begått eller är ansvarig för handlingen bör den parten för all framtid vara internationell persona non grata – även om det är någon falang på rebellsidan.
Någon form av militär insats kanske också skulle gå att överväga i det fallet. Det viktiga är att man har klart för sig vad man vill uppnå, och att man riktar kraften åt rätt håll. Helst innan man börjar vidta oåterkalleliga åtgärder – som kostar fler människoliv.
Jag instämmer helt Morgonsur. Tack för ett tankvärt inlägg.
Kloka ord från Morgonsur.
Jag förstår dock inte Ruzdis logik, att säga att något förmodligen var BRA efter ett par hundratusen döda får mig att häpna. Att avlägsna Saddam och hans osedvanligt otrevliga söner från makten kunde naturligtvis ha gjorts på ett betydligt enklare, billigare och för irakierna humanare sätt.
Med historien om massförstörelsevapen i Irak och alla dessa belagda lögner som världens stora ledare då levererade så känns historien bekant.
Den förtalskampanj som Hans Blix utsattes för visar att det finns ledande personer i våra västliga demokratier/media som är beredda till det mesta för personlig vinning.
Jag är glad för att historien har gett Hans Blix upprättelse.
Att framställa och distribuera kemiska stridsvapen är inte så svårt som det framställs i media, uttryck som att endast regimen har kapacitet till detta osv är helt enkelt felaktiga.
Självklart så borde man ha gjort något åt Syrien för många år sedan innan inbördeskriget bröt ut men då kanske man även blivit tvingad att göra något åt ganska duktigt många hårda diktaturer.
(Kanske borde jag börja med en personlig bojkott av varor tillverkade i Kina samt saudisk olja.)
Själva idéen med en insats i Syrien (t.e.x. kryssningsrobotanfall) handlar INTE om att skydda civilbefolkningen, det handlar INTE om att stoppa kriget, och det handlar INTE om att störta Assad. Man skulle till och med kunna hävda att det inte ens handlar om Syrien över huvud taget.
Har man inte dessa förutsättningar klara för sig redan från början blir det svårt att förstå nyttan med det hela.
Vad handlar det om då? För det första handlar det om att upprätthålla tabuet mot att använda kemiska vapen, och för det andra handlar det om att upprätthålla USA’s anseende.
Den första punkten är ganska lätt att förstå. Om folk får en rapp på knogarna när de använder kemiska vapen, kommer de förhoppningsvis att fortsättningsvis låta bli, vilket får anses som bra för världen som helhet. Ingen gynnas av att kemvapen börjar anses som comme il faut i framtidens krig.
Den andra punkten handlar om att president Obama sagt att kemvapeninsats är en röd linje som inte får korsas. Om USA ignorerar detta kommer folk börja tvivla på att man kan lita på USA’s hot och löften. Det är ett problem såväl gällande Iran och dess kärnteknikprogram, som hur USA’s allierade i Fjärran östern ser på de försvarsgarantier USA utfärdat. Kan man inte lita på USA’ löften och hot, kan världen snabbt bli en betydligt mer osäker och instabil plats.
Det är alltså detta ett slag mot Syrien handlar om, inte om Syrien självt.
”Har man sina egna mål och syften klara för sig är det betydligt lättare att påverka – eller i värsta fall avbryta – insatsen i tid. Innan man sitter med skägget i brevlådan i en situation man aldrig tänkt sig.” Morgonsur
Jag tror att Morgonsur begär det omöjliga om han syftar på politisk enighet om själva syftet. Det skulle handlingsförlama världen om man kräver det innan man agerar. Ehuru om du pratar strategi och taktik så håller jag med dig. Stora delar av Syrien består av stora städer mot kusten och Damaskus ligger strax öster om Libanon och Beirut. Det är som någon sade; upplagt för användning av kryssningsmissiler (och flyg). Det finns inget intresse för att gå in med marktrupp. Afghanistan däremot krävde att man gick in med marktrupper, där hade kryssningsmissiler ingenting att hämta. Det blir nog lätt att få till ett avgörande med hjälp av kryssningsmissiler och genom att stödja rebellerna i Syrien, precis som i Libyen med flyg och i Irak med kryssningsmissiler vid inledningen av Irakkriget. I Irak och Afghanistan VILLE Bush-administrationen gå in med marktrupp, eftersom det var fråga om en hämndaktion för 9/11.
Syrien har en befolkningstäthet på 103 invånare per kvadratkilometer (101 plats i världen) där en stor del av befolkningen och ekonomin koncentreras till städer vid den västra delen och vid kusten mot Medelhavet. Sammantaget 22 531 000 invånare. Afghanistan har en befolkningstäthet på 46,2 invånare per kvadratkilometer (126 plats), med en befolkning på 31 200 000. Syrien är betydligt mindre än Afghanistan till ytan och är antagligen ett mer utvecklat land.
Rysslands Putin har för övrigt hotat med att angripa Saudi-Arabien om Väst angriper Syrien.
Roger Klang
Bernankes nedtrappning av stödköp av olika tillgångaklasser är en tänkbar orsak till det plötaliga krigahetsandet. Nedtrappningen har sedan i våras mötts med en allt ökande oro men måste dock genomföras då kapitalmarknaderna även börjar tvivla på usas kreditvärdighet långsiktigt. Om inte någon extraordinär händelse berättigar en förlängning eller utökning av dessa monetära stimulansprogram. Därav det plötsliga, närmast panikartade, krigshetsandet.
Ursäkta mig. Jag blir allt mer övertygad om att världsatlasen VÅR VÄRLDSATLAS är framtagen av någon som har full insikt om strategi från andra världskriget fram till och med idag, men som inte vill att andra ska ha detsamma. Varje gång jag försöker få fram information om någon utsatt del så är VÅR VÄRLDSATLAS framme och beskär bilderna just precis där det är minst lämpligt informationsmässigt för mig. Det slår aldrig fel. Hur som helst så avråder jag alla från att köpa VÅR VÄRLDSATLAS. Lyckligtvis så har jag en liten världsatlas också.
Syrien gränsar till Israel och Golanhöjderna, det måste sägas.
Roger Klang
Bäste Arvid Hallén, hade du otur när du tänkte eller var det bara för jobbigt?
Så länge Den Store Fredspristagaren inte vet att regimen är den skyldiga parten kan det mycket väl vara kontraproduktivt att spränga skiten ur dem. Det kan som vår sure vän påpekar få till följd att det blir populärt att köra lite C-stridsmedel för att få världens nyttiga idioter att hjälpa till i olika konflikter.
Hej!
Jag vill understryka att jag inte argumenterar för att bomba Syrien – jag försöker bara efter min egen begränsade förmåga klara ut argumenten och beskriva vad som sker, och varför. Om folk känner sig kränkta av den realpolitiska tonen beklagar jag det och ber om ursäkt. Det är inte min mening att förolämpa någon.
Vi vet inte om regimen ligger bakom, även om så antagligen är fallet. Även om regimen är skyldig, är det heller inte säkert att det skett på direkt order av Assad – ett avlyssnat telefonsamtal talar emot det – utan det kan ha varit batterichefen i till exempel en kemvapenbestyckad raketartillerienhet som fick psykbryt och slog till. Vi vet inte.
Vad vi däremot vet är att om USA slår till och det om något år visar sig att den skyldige inte var riktigt den man trodde, kommer amerikanerna framstå som fåraktiga och lite puckade. Men de kommer knappast framstå som svaga och obeslutsamma.
Minns ni när amerikanerna bombade vad de påstod var en kemvapenfabrik i Sudan för 15 år sedan, och som i stället visade sig vara en läkemedelsfabrik? Inte? Nej, det gör knappt någon annan heller.
Jag tror att amerikanerna kommer att slå till, fast Obama helst av allt vill hålla sig utanför konflikten i Syrien. Därför tror jag också att det kommer att bli ganska begränsat, kanske nöjer man sig med att förstöra det syriska luftförsvarssystemet eller något i den stilen.
Om nu inte Assad börjar skjuta markrobotar på britternas baser på Cypern. Krig är trots allt en kaotisk verksamhet, som är betydligt enklare att inleda än att avsluta.
Jag är nöjd att jag tummade upp Arvid Halléns första inlägg. Jag läste följande på SR: Ekot idag;
”…Flera nyhetsmedier i USA citerar anonyma regeringskällor som förklarar att president Obama och USA är beredda att agera på egen hand.
De räknar inte med stöd i FN:s säkerhetsråd och tycker inte att de behöver det. De har legal grund för ett angrepp.
Användningen av kemiska vapen i Syrien hotar USA:s nationella säkerhet, sa presidenten i en intervju i onsdags…” SR: Ekot
Intressant att USA anser sig ha legal grund för ett angrepp. Jag har ingenting mer att säga om det. Men ta och läs den sista meningen ni som inte tycker att Arvids argument var valid.
Roger Klang
En synnerligen intressant samling av kommentarer för en gångs skull på internet, men jag förutsätter att det beror på blogg författarens lysande insats i sin artikel.
Vill bara påpeka till zz att jag vill inte kidnappa bloggen genom ett längre utlägg om Irak eftersom artiklen handlar om Syrien. Men i min kommentar så framför jag att jag inbillar mig att Obama administrationen har lärt sig av sin företrädares oförmåga/fiffel/båg/inkompetens. Om USA går till anfall ännu en gång med fabricerade bevis så skulle deras trovärdighet försvinna fortare än en GM på AF.
Än så länge så finns det ingen historisk konflkt som har gått att ressencera i dess närtid utan det har fått dröja många år för att få en distans till konflikten. Jag vet inte vilken bakgrund du har, men det finns en övertro bland befolkingen att ett välriktat slag genom ett kirugiskt ingrepp mot en familj eller liknande så är problemet löst. Det är det aldrig, det finns alltid en nomenklatur som har berikat sig genom den maktstruktur som härskaren har skapat, försvinner härskaren så finns strukturen kvar om än i en annan omfattning. Man måste alltså ta ett större grepp vid en operation.
Även jag, med min begränsade erfarenhet av storpolitiken, har under Balkan-konfilkten sett fabricerade rapporter som skickats inom systemet som en ”sanning”, varför och av vem är det ingen som vet, men resultatet kunde blivit en katastrof (finns mer om detta i Öv1.Pellnäs böcker).
Dom olika kommentarerna visar nog samstämmigt (utom Mattias) att alla anser att en gräns har passerats genom användandet av kemiska stridsmedel och att något måste göras. Frågan är bara vad? Det är lätt för oss som sitter på läktaren att ha åsikter, utan att behöva ta hänsyn till storpolitiken som faktiskt är ytterst reell när man sitter som President of USA och faktiskt har makten att göra något åt saken och sedan behöva stå med den historiska konsekvensen.
Bl.a Arvid (ovan) slår huvudet direkt på en spik som är väldigt viktig. Mattias, nedtrappningen av QE har inte med någon plötslig krigshet att göra, tvärtom så ser jag att Obama är allt annat än glad för att behöva känna på avtryckaren. USA måste minska sina utgifter, dramatiskt, inte utöka dom vilket ännu ett krig skulle göra.
Jag vill nog påstå att gränsen måste vara passerad när en stat börjar att använda sig av dess väpnade styrkor för att döda sina egna (obeväpnade) medborgare.
Som lök på laxen så har ofta dessa medborgare varit med om att finansiera det som dödar dem,
om än delfinansierat mha. militärt bistånd.
Jag hoppas att ni såg direkt sändningen av utrikesminister J.Kerry’s tal från Vita Huset. Ställer mig till 110% bakom Vita Huset.
Trist! Enfald är aldrig vackert.
Jag vill passa på att lyfta på hatten, företrädelsevis Borsalino eller Guerra, för alla er som tar sig tid att kommentera.
Riktigt kul att det inte bara är sådant som shoppinggallerior, thailandssemester och latte som engagerar.
Pingback: Om gasattacken i Syrien | Morgonsur