Tankar inte om, men kring, ett rättsfall

 photo hhhh_zps0b98dbad.jpg

Svenska folket rasar mot den friande domen mot de anklagade för gruppvåldtäkt av en femtonårig flicka i Tensta. Jag förstår varför, brukar inte vilja yttra mig om enskilda fall utan att ha läst domen – och kommer inte att göra det i detta fall heller. Oavsett domskäl och motivering vill jag rikta min varmaste sympati till den drabbade flickan och en skarp blick och ett skakande huvud mot de inblandade grabbarna. 

Något jag däremot tänkte resonera kring är några generella fenomen och företeelser som utgöpr ringar på vattnet kring nämnda rättsfall.

Den första reflektionen:

Bara för att en gärning inte är bevisat straffbar i en domstol gör inte automatiskt beteendet okej. Det betyder bara att man juridiskt skall anse personen, eller personerna, oskyldiga. Man har således inte rätt att ge sig på förövarna fysiskt, opch man kan inte på annat sätt diskriminera dem på ett sätt som är olagligt. Det är fortfarande tillåtet att tycka vad man vill om deras beteende, ta avstånd ifrån dem, säga upp bekantskapen eller uttrycka vad man tycker om dem och deras beteende. Detta så länge man inte gör sig skyldig till något ärekränkningsbrott i brottsbalkens femte kapitel – eller hets mot folkgrupp i 16 kapitlet 8§.

Och det är fortfarande tillåtet att känna empati för flickan och anse att det hon blivit utsatt för är svinaktigt och fruktansvärt. Det finns ingen lag eller dom i världen som kan ändra min uppfattning i den frågan.

Den andra reflektionen:

Lagen har ändrats sedan gärningen begicks, och jag inte kan se hur ett frikännande skulle bli möjligt med den nya lydelsen. Trots det bedrivs paradoxalt nog ett opinionsarbete för att få till stånd den ändring – som redan är genomförd.

Den tredje reflektionen:

Krav börjar nu återigen höjas på en lag om att allt sex utan samtycke skall vara förbjudet. Jag kan sympatisera djupt med syftet, men det känns samtidigt som om det hela förr eller senare leder in på redan känd mark. Låt mig vika ut mig i en hypotetisk framtidsbetraktelse:

År 2025 skärpte EU lagstiftningen om samtycke vid sexuella relationer. De tidigare regleringarna hade visat sig otillräckliga, och som den nyinrättade EU-kommissionären för sex och samlevnadsfrågor uttryckte det har det visat sig lika svårt att bevisa att någon inte sade ja som att hon faktiskt sade nej.

För att råda bot på bevisproblematiken bestämde därför EU att skärpa regelverken för att göra samtycket mer förutsägbart. Rättssäkerheten krävde att förekomsten av samtycke förtydligades, för att råda bot på problemet.

För medborgarnas trygghet och säkerhet har det därför beslutats att införa ett samtyckeskontrakt, som skall vara  skriftligt, upprättat i myndighets närvaro och med två vittnen. Avtalet om samtycke gäller tills vidare, och kan avbrytas endast genom ytterligare myndighetsbeslut, eller genom att ena parten avlider.

Avtalskonstruktionen om samtycke till sexuellt umgänge benämns i den nya lagen äktenskap, och i och med den senaste lagskärpningen är nu alla sexuella relationer utom det s k äktenskapet straffbelagda.

Har vi inte sett det här förr, tänker jag?

Min fjärde reflektion:

Jag kan sympatisera med att man vill markera allvaret i olika beteenden, men samtidigt innebär det senaste decenniets omrubriceringar en viss inflation i brottskatalogen. För att få folk att se förseelsen rattonykterhet som allvarligare bytte man namn på det så det hette lika som det grövre rattfylleri. Rubriceringen våldtäkt var t ex från början avsedd just för sexuella övergrepp där fysiskt våld användes. För att de redan allvarliga brotten sexuellt utnyttjande m fl skulle låta ännu allvarligare i folkmun rubricerade man om det mesta i brottsbalkens sjätte kapitel till olika former av våldtäkt. Det är måhända bra att markera allvar, men problemet när vi försöker sänka trösklarna för vad som är acceptabelt är att de brott som tidigare haft rubriceringen grov *** nu måste döpas om till synnerligen grov ***. Inget ont i det kanske, men någon gång slutar det med att all grövre brottslighet att ha brottsrubriceringar som inleds med tre, fyra adjektiv per styck.

Min femte reflektion:

Läs Mårten Schultz inlägg i Juridikbloggen. Det innehåller mycken klokskap som tål att tänka på. Framför allt om svårigheten att hitta en bra balans mellan öppenhet, engagemang och bloggande för oss som arbetar som offentliga tjänstemän.

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Tankar inte om, men kring, ett rättsfall

  1. Grönvita skriver:

    Klokt, balanserat och välskrivet. Som vanligt.
    Hur ska vi få människor att ändra beteende och attityd? Det är väl den springande punkten. Resten är bara jobb för jurister. Lagen tycks bara bli ett verktyg för att få som man vill, eller med advokathjälp undvika vad någon annan vill eller inte vill. Därmed blir inte lagen något reellt skydd utan mer av ett lotteri och det enda skydd som verkligen fungerar är att aldrig försätta sig i en risksituation eller ha personlig förmåga att på plats hantera en risksituation. Eller en kombination av de två. Det förtar inte behovet av tydliga lagar som inte kan missbrukas eller vantolkas.

  2. magnus skriver:

    Den bloggande polisen Martin fick mig faktiskt att tappa hakan lite. Jag kan gott förstå att det är frustrerande att som utredande polis baxa ett ärende genom hela processen och sen går det inte som man ville och trodde i rätten. För att inte tala om hur det måste kännas för brottsoffret. Men han vill alltså skapa ett A- och B-lag för människor som ställs inför rätta. Har du råd kan du få en advokat som gör allt för att försätta dig på fri fot, annars får du nöja dig med en som genom det allmännas försorg också tar hänsyn till lite andra vinklar, av typen ”samhällets bästa.” Vill man få exempel på det horribla i en sådan ordning kan man slå en blick på USA, eller i mer omedelbar närhet; fallet Quick.

    Särskilt allvarligt blir det när han samtidigt tycker att beviskraven är lite väl höga i brottsmål. Det är just för att våldtäkt är ett så fruktansvärt brott som det är viktigt att vi inte kastar oskyldiga i fängelse och sorterar det under ”lite svinn får man räkna med.” Meningen med rättssäkerhet är inte att få in bovarna i fängelse, utan att hålla oskyldiga utanför.

    Att gemene man tror att en friande dom betyder något annat än att åklagaren inte kunnat bevisa att käranden var skyldig så beror det möjligtvis på bristande undervisning i skolsystemet. Men det finns ingen kolumn för ”polisiärt uppklarat” och en människa som inte fällts för brott ska ses som oskyldig alldeles oavsett vad polisen tycker om saken, ety så gör man i en rättsstat. Och så vill jag fortsätta ha det, för alternativet är jävligare.

    • Grönvita skriver:

      Att kunna ”köpa” sig rättsliga fördelar och att fall som Quick kan förekomma är ju inte till rättsstatens fördel direkt. Det snarare eroderar densamma, vilket är fatalt.
      Oskyldig tills motsatsen bevisats är vi säkert alla överens om, men nu var frågan om vems bevis och lagtolkning som gäller. Eller om lagens tillämpning är rimlig i någon annan mening än strikt formellt juridiskt? Klarar vi inte av sunt bondfönuft, rimlighetsbedömningar, etik och moral längre? Måste juristerna hela tiden fega och ducka? Är det inte orimligt att bara ha lagen strikt formellt som måttstock då många situationer är komplexa (flera inblandade, flera lagrum, motstridiga utsagor), berör olika bedömningar av graderingar (hur full var hon? Vem är mest trovärdig?). Ingen lag kan täcka alla teoretiska situationer. Det är orimligt.
      Så länge domstolen inte vågar ta ställning till en helhet så kan de alltid gömma sig bakom att lagen kan tolkas som otydlig, om än bara lite. Tillräckligt för att kunna säga att man inte är helt säker (hur ofta är man egentligen det till 100%). Då återstår bara att fria eftersom bortom varje tvivel inte anses gälla.
      Rattonykterhet är väl ett av de enklare fallen eftersom det är fysiskt mätbart och synnerligen konkret. Fast någon har visst lyckats snacka sig ur det också härförleden.

      • magnus skriver:

        Om jag inte helt missminner mig min statsvetenskap så är det just en sådan tradition vi har i vårt land. Lagen ska tolkas formellt och strikt. Brittisk tradition tillåter, eller rentav kräver, domstolar att ta hänsyn till lagens syfte och anda. Det öppnar för andra problem såsom godtycke och det lilla besväret att man kan bråka i all evinnerlighet om vad som faktiskt gick genom lagstiftarnas huvuden när det begav sig.

      • Morgonsur skriver:

        Beroende på hur man drar gränser finns det en mängd olika rättstraditioner, men man brukar prata om tre huvuddrag idag: Romersk-Germansk, Anglosaxisk och Sharia. Samt sedvanerätt och diverse blandningar och hybrider.

        Enkelt och vanvördigt uttryckt kan man säga så här:

        Romersk-Germansk lägger vikt vid att den skrivna lagen skall styra, och tolkas strikt (Nordisk rätt är en undergrupp till Romersk-Germansk rättstradition).

        Anglosaxisk lägger vikt vid lagens anda, och domstolen bedömer varje enskilt fall utifrån lagen. Nästa domstol är skyldig att döma lika om förutsättningarna är desamma. Mer fokus på tidigare prejudicerande rättsfall än på lagtexten.

        Sharia utgår från islam, och väver samman religiöst och sekulärt till samma sak.

      • manen skriver:

        @Morgonsur: åfan, trodde den stora skillnaden i hur lag skall tillämpas visavi medborgare var mellan Common Law och Code Napoleon?

      • Morgonsur skriver:

        Jag är ingen expert, man har fått för mig att ”Common Law” och ”Anglosaxisk rättstradition” i princip är samma sak, medan ”Code Napoleon” är lagstiftning ur den franska rättstraditionen – som i sin tur är en undergrupp i romersk-germansk rättstradition.

  3. Thove skriver:

    Det konstigaste i det hela är hur Svea hovrätt resonerat; de erkänner att en flickapå 15 år haft sex med 6 stycken tonårspojkar, ensam i ett rum på en fest, utan mobil. Är inte det ett hjälplöst tillstånd så vet jag inte vad… Vad tycker du om domen? Jag har gjort en omröstning på plusett: http://www.plusett.nu/omrostning-3579/tycker-du-att-radsla-raknas-som-att-vara-i-ett-hja

    • magnus skriver:

      Fast gruppsex utan mobil kan väl knappast i sig vara saklig grund för hjälplöshet?

    • Morgonsur skriver:

      Om jag inte minns fel krävdes för ”hjälplöst tillstånd” enligt såväl förarbeten som praxis att man i princip var medvetslös. Jag har letat, och det är märkligt nog faktiskt svårt att hitta en paragraf som gör det möjligt att döma någon enligt den lagstiftning som finns.

      Den är skriven för en värld där ingen ens hade tänkt tanken att ett helt grabbgäng på 7-8 personer samfällt skulle utnyttja en flicka som säger nej utan att någon eller några ingrep och räddade henne.

      Den nya lydelsen är mer anpassad för dagens samhälle med sin MC- och ”gangstakultur”, där själva idén är att ett gäng genom sin blotta existens skall upplevas så hotfullt och sätta människor i skräck att man uppnår samma effekt som det gamla ”olaga hot” eller ”olaga tvång” utan att vare sig behöva säga något eller röra en fena.

      • magnus skriver:

        När blev gruppvåldtäkten en så markant del av brottsfaunan att den tarvade särskilda insatser? Eller har den alltid funnits men sällan anmälts? Eller är det den berömda vidgningen av våldtäktsbegreppet som ligger bakom? Det tidigaste fallet jag vet om var väl den där uppmärksammade raggarvåldtäkten, borde väl varit sent 60-tal kanske? Det känns som att gruppvåldtäkt ingår i rubrikerna med en helt annan frekvens än för bara tio år sedan. Eller faller jag offer för någon sorts ”det var bättre förr”-bias?

      • Morgonsur skriver:

        Jag tror faktiskt det var bättre förr, ur det hänseendet. Liksom hot av vittnen var i princip obefintligt när jag började som polis 1991. Jag har inga fakta, men min teori är att det sammanfaller med framväxten av kriminella gäng av MC- och gangsta-modell, som blivit allt mer poppis sedan muren föll. Det har växt upp subkulturer där man går omkring och gör precis vad som faller en in, utan att någon vågar säga emot. Tonåringar kan ha samma makt i sin ”hood” som en medeltida feodalherre. Sådan makt berusar, och främjar knappast den empatiska utvecklingen av vare sig individ eller samhälle.

  4. Grönvita skriver:

    Ska inte käbbla med dig om rättstraditioner och vad som är rätt eller fel med dem. Intressant i och för sig och den anglo-amerikanska har ju gett oss åtskilliga tv-serier på sitt tema.

    Min poäng är att oavsett rättstradition så lär sig människor systemet de lever i. Det innebär ofta att det goda förlorar och det onda vinner. Och att det eroderas över tid.

    Det är inte systemet som egentligen avgör. Det gör människorna som lever med det. Därför är uppfostran med empati, viss moral och allmän medmänsklighet och respekt viktigare än själva systemet.

    Min personliga erfarenhet är att en proportionellt sett överväldigande stor andel av personer i uniformsyrken tycks arbeta ideellt med ungdomsverksamheter (inte minst idrott). Kanske för att de insett att det är där man kan forma samhällets framtid bättre än i någon domstol.

  5. Joel skriver:

    Är det inte bara bättre och smartare, att flytta fokus från offret och hur h*n uttryckte ett nej, till att fokusera på förövaren? Till exempel : Vad fick dig att tro att offret ville ha sex med dig?

    Eller går det för lätt att trolla bort detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s