BA01 för tjugo år sedan: Vändpunkten.

(Lätt omarbetat utdrag ur tidigare inlägg på Morgonsur)

Tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 gör vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna från Stupni Do.

Denna gång har vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan är major Daniel Ekberg. Vi förhandlar oss igenom ett par checkpoints och åker tillbaka till platsen vi hittat i går kväll. Där stannar vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerar med våra kraftiga horn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarar i en megafon att vi är från UNPROFOR och är här för att hjälpa. Ingenting händer. Om flyktingarna verkligen finns här är de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter går och vi måste snart ge oss av.

Om HVO hittar oss ligger vi pyrt till.

Jag smusslar upp kameran, vänder mig om och tar snabbt denna bild straxt innan vi bestämmer oss för att ge upp och återvända till campen.

Precis när vi gett upp hoppet och börjar förbereda avfärd hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna har dött under natten, men vi har ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnar hennes kropp åt sitt öde.

En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.

Flickan lever nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.

Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktar min tunga kulspruta mot den och osäkrar. Det varningsskott jag tänkt skjuta visar sig inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blir soldaterna så rädda att de kör av vägen. Vi låter de lätt darriga soldaterna lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.

När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar kör vi mot den bosniska sidan fronten. Vår SISU är så full av människor att jag tvingas stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggör alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan känns det som om min överkropp är en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.

Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi möter när vi släpper av flyktingarna i en by på andra sidan fronten. Människor som desperat letar en anhörig. Lättnaden av att finna den man söker. Förtvivlan när någon inte finns där. Jag har i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara är motiverad. Den är nödvändig.

Vår lilla konvoj efter att ha lämnat av vår livsavgörande last av trasiga människor. Vi har för första gången gjort skillnad, men stämningen är dämpad. 

Efter att ha kört flyktingarna till den bosniska sidan – i strid med FN:s regler – skall vi ta oss tillbaka. HVO vet nu vad vi gjort och tycker inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blir vi stoppade. Major Ekberg frågar om råd via radio. Ulf Henricsson själv går in och svarar:

-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”
-”Svar nej!”
-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”

Detta blev den första – men långt ifrån sista – vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.

Vi stoppas mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med pansarvärnsvapen står som en solfjäder framför konvojen. Stämningen är så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart utlöser rena fältslaget. Jag inser att jag själv, som står oskyddad i ett luftvärnsstativ vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet kommer att vara den förste som faller. Jag är ett lätt mål. Samtidigt inser jag att mitt vapen är det enda som kan ta oss härifrån när det brakar loss. Jag börjar förbereda min egen död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste är att någon tar mitt vapen när – inte om – jag faller ned genom luckan. Om jag fortfarande lever vet jag att jag inte kommer att få någon sjukvård förrän vi är härifrån. Om vi kommer härifrån.

Den kroatiske militärpolis som leder HVO-soldaterna kommer fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han har tjugofem skåror i kolven på sin Kalasjnikov. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och Ekenheim kliver ur SISU:n och diskuterar nu med kroaterna. Läget är spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkar stämningen lätta något. Vi tror faran var över – men som ett brev på posten kommer en psykiskt labil HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något har gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatar han nu FN, eller kanske världen – för detta.

Han kliver ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och rycker åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerar situationen, och jag hinner tänka ”jävlar, nu händer det!”.

Det är ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag ser i ögonen på den kroatiske soldat som befinner sig i siktet på min kulspruta att han förstår vad som kommer att hända.

Nu trycker jag av…

Men – bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckas en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släpper tillbaka avtryckaren och känner att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det kanske inte blir något dödande ändå.

Alla drar en suck av lättnad – hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag känner hur mina ben skakar oavbrutet. Dels av psykiska anspänning, dels av utmattning av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.

Den folkilskne mannen lämnar platsen – om möjligt ännu argare – med en rivstart i sin Golf. Läget lugnar ner sig något, men är fortsatt spänt.

Den pansarvärnsskytt jag har på kornet gillade inte att jag siktar på honom och byter position. Jag följer honom med pipan. Han visar med tydliga gester att han känner sig provocerad. Jag struntar i vilket. Vi spänner blickarna i varandra, och ingen vill vara den som viker först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutar jag mig ut bakom kulsprutan, blinkar med ena ögat och ler mot honom. Det hade han inte väntat sig.  Jag vinner slaget. Han blir så paff att han inte vet riktigt hur han skall bete sig, och börjar trampa runt som en yr höna.

Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. Nu är det färdigsnackat, och vi kommer inte att förhandla mer. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.

Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do.

Bataljonchefen har fått nog av HVO:s trams. Han åker till Bobovacbrigadens högkvarter i åttonde vakt och eskortgrupps SISU och förklarar att vi tänker gå in i Stupni Do, och att vi från och med nu har slut på de varningsskott som FN-styrkor förutsätts skjuta innan man öppnar verkanseld. Översten förklarar enkelt att  ”varningsskottet sköt vi i torsdags”. När han lämnar högkvarteret kommer ett rövarband av irreguljära styrkor ut, beväpnade, med tydlig avsikt att göra upp. Henricsson öppnar locket på sitt pistolhölster och tänker att det är kört. Mikael Yttergård vid åttonde vakt och eskortgrupp gör blixtsnabbt en ljudlig mantelrörelse och riktar pipan på SISUns tunga kulspruta mot männen. De förstår språket och drar sig undan.

Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.

Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.

Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från BBC-teamet som dök upp under gårdagen. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.

Överste Ulf Henricsson och TV-team på väg in i Stupni Do

Inte ett hus i byn har skonats. Allt har sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkar byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare har fått sina halsar avskurna. De har sedan skjutits i huvudet. Liken håller fortfarande varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken har man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.

Hela byn är fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt har på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyr upp från husgrunderna. Vattnet står bisarrt nog och rinner i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel ligger i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sägs ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?

Stupni Do. Förmodligen världens tystaste – och dystraste – plats i det ögonblick denna bild tas.

Överste Henricsson kliver åter in i SISU:n. Vi skall nu åka tillbaka över fronten för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi är alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat är inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt är fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.

Den minerade viadukten. Överste Ulf Henricsson befinner sig när bilden tas inne i tunneln i full diskussion med den post som ansvarade för vägspärren. Överste Henricsson syns således inte på bild. I det fall detta varit ljudfilm hade han möjligen hörts…

Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.

Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat har slutat förhandla i Vares. Helt.

När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.

I skolan, som fortfarande bevakas närgånget, lyckas man också intervjua två fångar. Av dem får man reda på att Ivica Rajic och en kroatisk ”specialpolisenhet” utifrån kommit till skolan och avrättat fångar. Flera andra har misshandlats. 

HVO är stukade. Övergreppen är inte populära, och sprickan i deras ledning är tydlig. Ingen skjuter på svenskarna just nu, men läget är mycket instabilt.

Det lilla vi sover efter att ha återvänt sent på kvällen blir i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.

Det väcker en bitter munterhet mitt i eländet. Och själv känner jag mig mitt i allt så nöjd, så nöjd med vår flyktingtransport i strid mot FN:s fåniga direktiv.

Vi kanske kommer att överleva det här, trots allt. Och från och med nu gör vi på Chefens sätt.

Vårt sätt.

–     –     –