Om författarskap och tacksamhet

 photo Ba01.jpg

Jag har nu under precis en vecka, dag för dag, försökt ge en liten inblick i en svensk FN-mission i ett annat land, i en annan tid.

Texterna har varit nästan helt avskalade från känslor. Jag har avsiktligt valt att avstå från att dyka för djupt ner i all den frustration, utsatthet, vanmakt, ilska och fruktan som låg som ett nästan fysiskt kännbart väsen över en kall, dimmig dal mitt i Europa för tjugo år sedan.

Trots att jag lämnat känslorna därhän i vad jag skrivit – och försökt hålla mig till fakta – har de senaste dagarnas inlägg väckt minnen och gått som en spjutspets rakt in i själen. Både hos mig som skriver, och hos mina kamrater som var där. Vi som vet vad som ligger bakom de torra raderna i inläggen gör alla en resa tjugo år tillbaka i tiden, och vi är där igen. Alla känslor – både goda och mindre goda – kommer till ytan. Men det är bara vi som riktigt förstår.

Hela syftet med den bok jag arbetar på är att även ni som inte var där ska få dela vår upplevelse och känna. Jag – vi – vill att ni ska förstå. Vi vill inte ha medkänsla, hyllningar, tack eller medaljer. Vi har redan fått vad vi behöver från dem som betyder allra mest.

Men det finns också de av oss som inte hanterat vårt arv på bästa sätt. Som inte riktigt varit där för våra nära och kära när vi kommit hem. Som gjort oss själva, våra nära eller andra illa på olika sätt. Vi kräver inte medlidande eller särbehandling på något sätt. Framför allt är det inte medömkan vi är ute efter.

Vi gjorde våra val och står för dem, men vi vill gärna att ni förstår vilka vi är och varför. Hur vi blev sådana. I vad mån det nu går att förklara.

Vi är varken bättre eller sämre människor än andra. Jag har personligen  haft tur, och klarat mig väl – såväl fysiskt som psykiskt. Om något har jag gått stärkt ur BA01.

Jag är ingen mer unik eller speciell människa än någon annan. Men jag kommer alltid att vara djupt in i själen stolt över att en gång för länge sedan ha varit del av en grupp män och kvinnor som tillsammans lyckades skapa något väldigt unikt och speciellt.

Var och en äger sin tolkning av vad jag skriver. Min kommande bok kommer att provocera någon, väcka hat, glädje, vämjelse, stolthet, skam. Någon kommer att tycka det blir för sentimentalt, att den ger en för positiv eller negativ bild av kriget, att den inte tillräckligt berättar om civilbefolkningen, att den tar för lite ställning, fel ställning, berättar för mycket, för lite eller att den förhärligar soldatlivet.

Okej.

Jag är själv kluven till mycket av vad jag gjort, vad vi gjort, vad vi aldrig lyckades med, dem vi aldrig räddade. Jag är också kluven inför hur det jag skriver kan tolkas, användas eller tas som intäkt för åsikt si eller ideologi . Det kan jag inte göra någonting åt. Du ansvarar själv för vad Du gör med vad dina sinnen fångar. Jag kan bara berätta min historia så ärligt som möjligt – varken mer eller mindre.

Jag är inte intresserad av religioner eller ideologier. Jag försöker inte göra någon särskild poäng – bara berätta något som jag tycker är viktigt. Det är en bra historia, som jag tycker – trots allt som skrivits – inte riktigt sytts ihop på det sätt den förtjänar. Och jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra vår gemensamma resa rättvisa. Det är nog inte mänskligt möjligt för någon.

Men jag tänker försöka. Min  förhoppning är att jag kan uppbringa lite av det naiva, ungdomliga mod jag en gång hade och våga berätta inte bara om vad vi gjorde – utan om hur vi tänkte, tyckte, kände. Min bok ska, om jag lyckas som jag tänkt, fylla dessa dagar, nätter, gärningar och skeenden med den själ och det hjärta jag aktivt försökt sålla bort i den senaste veckans inlägg. Alla som någonsin varit soldater i internationell tjänst förstår – trots frånvaron av känslor – omedelbart vad som ligger bakom varje rad, varje liten detalj i inläggen från veckan som gått. Av en enkel rad förstår ni omedelbart hur det känns. Men målsättningen med min bok är att även andra ska få ta del av den upplevelsen.

Jag ska göra mitt bästa för att förmedla hur det var på riktigt. Där. Då.

Om jag lyckas kommer det att bli jobbigt att läsa. För oss alla. Jag följer min nättrafik, och jag kan se att många fick nog av att läsa om krig och elände redan efter tre dagar. Själva poängen med denna veckodagbok har varit att skapa känslan av hur utdraget allting var…

…bara för att lägga en grund för några fler att kanske någon gång förstå hur hopplöst och oöverstigligt allt kändes, hur få, ensamma och utlämnade vi var.

Och hur det hela för oss, just där och just då, aldrig tycktes ta slut.

Hur svårt var det inte dag fem, sex, sju, åtta att orka öppna ögonen ännu en morgon, lämna sömnens trygga, sköna tillflyktsort och än en gång uppleva den där första sekunden av skräckfylld insikt; vad  man är och var man är.

Frågan varför vågade man inte ens ställa just då, av fruktan för vart tanken skulle leda en.

Jag slutar lägga ut dagliga inlägg från BA01 nu. Det beror inte på att allt gått över, blivit bra, eller löst sig efter att vi rullat in i Stupni Do för exakt tjugo år sedan. Tvärtom – allt börjar nu. Vad ni har kunnat följa i en vecka är startskottet – och utan att allt för många känslor skiner igenom texten. Det finns många okända hjältar bara under denna första vecka – och de kommande sex månaderna. Ni vet själva vilka Ni är, och Ni förtjänar alla en helt egen bok. Men det finns inget jag kan skriva som någonsin kan ge Er den uppmärksamhet Ni förtjänar.

Det finns också så många människoöden bland civilbefolkningen som förtjänar ett helt bibliotek för alla de tusentals liv som slogs i spillror av Ondskan, Vansinnet, Oordningen, Likgiltigheten. Jämfört med dem var vi så oerhört privilegierade. Vi visste det då, och vi vet det än i dag. Men jag vet för lite, kan för lite, förstår för lite om deras enskilda öden för att jag ska kunna berätta deras historia. Jag kan bara min historia, vår historia.

Vares var bara början. Hur det fortsatte – och  slutade ett halvår senare – kommer jag att försöka återge i min bok. Med blod, svett, tårar, lera och konservmat med platt smak. Med fotogen, koldoft och springande barn som tigger godis från mullrande, vita pansarfordon i svart dieselrök. Med nyfikenhet, avsky, glädje, stolthet, ilska, rädsla, sorg, skam och lycka.

Vares var bara början. Jag tänker inte här och nu skriva berättelsen om det kaos som började med dessa sju dagar. Hur våra observationsplatser börjar översvämmas av rädda människor som vågar sina liv på att en handfull knappt tjugoåriga svenska män ska skydda dem mot Ondskan. Hur hundratals människor långsamt börjar våga lita på att FN kanske inte ska lämna dem i sticket denna gång. Hur hundratals människor för första gången ser FN-trupper faktiskt stå kvar, för deras skull. Hur dessa av omvärlden ständigt svikna människor till slut inte ser någon annan råd än att lägga sina liv i dessa unga mäns händer. Hur de  lämnar allt och samlas kring ensamma svenska pansarbandvagnar i det sista bräckliga försöket att överleva. Det sista halmstrået för att få behålla någon värdighet i det Vansinne som omger dem.

Jag tänker inte här och nu skriva berättelsen om hur unga svenska män, knappt mer än pojkar, står där trotsigt raka i ryggen under hot och beskjutning från förhärdade bosnienkroatiska rövarband och krigsförbrytare. Hur dessa pojkar med tydlighet och vilja i varje blick, gest, ord och handling visar att de hellre går i döden – och tar Ondskan med sig – än låter någon kröka ett hår på en enda av de flyktingar som sitter i kolmörker och isande nattkyla, hopkurade i klungor kring bandställen på ensamma – så fruktansvärt ensamma – svenska pansarbandvagnar.

Jag tänker inte här och nu skriva berättelsen om hur utspridda, utlämnade pansarskyttegrupper – var och en bestående av en handfull vanliga värnpliktiga grabbar – i dimman i en skitig, grå, kall gruvstad – är vad som räddar de sista spillrorna av mänsklighet från att slukas av Ondskan i denna helvetets förgård på jorden.

Jag tänker inte här och nu skriva berättelsen om hur de 233 fångarna i skolorna räddas, hur kamrater såras för livet i en minsprängning, hur det sista av civilisationen i Vares ger upp, hur massflykt och plundring tar över, hur staden invaderas av sjunde muslimska brigaden, hur den plundras en gång till, hur kamrater tas tillfånga och skenavrättas av serbiska rövarband…

…och hur allt detta kommer att ske i samma slitna, gudsförgätna stad bara de kommande elva dagarna. Återigen:

Vares var bara början.

BA01 hade redan innan Vares utsatts för beskjutning vid flera tillfällen, och råkat i strid vid något enstaka – trots att vi knappt börjat komma på plats. Men Vares var något mer än bara en strid, något annat än bara en skärmytsling; det var det första riktigt långvariga mötet med krigets verkliga ansikte, naket i all sin vidriga grymhet. Kaoset i den lilla gruvstaden bröt ut innan den svenska styrkan ens hunnit samla grundförutsättningarna för att göra något. Enligt all logik borde vi ha gjort som brukligt var bland FN-styrkorna i UNPROFOR i Bosnien; blunda, backa ur, åka hem, berätta om vår maktlöshet inför Ondskan och två våra händer.

Men det var det enda vi bara inte kunde göra.

Vares var bara början. De dagar ni läst om formade BA01. Fram till vändpunkten den 26 oktober 1993 var vi på defensiven. Vi försökte lydigt vara duktiga och göra som alla andra. Efter Vares, efter att överste Ulf Henricsson bestämt sig för att trotsa allt, riskera allt, för lojaliteten med sin uppgift och människorna i Vares, efter att överste Ulf Henricsson tillät oss att vara soldater, fullt ut, kosta vad det kosta ville, gick vi framåt och skapade en egen väg.

Vår väg.

Jag lever inte i det förgångna på något sätt, men vår gemensamma insats under BA01 i Bosnien-Hercegovina 1993-94 kommer alltid att vara något av det svåraste, jobbigaste, mäktigaste och mest omvälvande jag varit med om i mitt liv. Jag hämtar fortfarande styrka i vad vi gjorde tillsammans – vad Ni, kända och okända bataljonskamrater, gjorde för mig – varje dag. Efter tjugo år har jag något viktigt jag vill säga, om jag inte gjort det förut:

Bataljonsbeteckningen BA01 kommer alltid att fylla mig med djup stolthet och tacksamhet över att ha skänkts förmånen att dela så mycket och så viktigt med Er, fantastiska soldater. Med Er, vapenbröder.

För alltid och från djupet av mitt hjärta: Tack! 

.

Magnus Ernström

Soldat i Vakt och Eskortpluton och Militärpolistroppen

BA01

 photo jag.jpg

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Om författarskap och tacksamhet

  1. Jonas Carlsson skriver:

    Så bra! Jag har själv velat göra samma sak o ta tag i skrivandet men inte kommit igång… Har 450 foton med datummarkeringar från ‘vår’ mission BA01.
    Följer dig o väntar på vidare uppdateringar.
    Kan jag bistå med ev foton så hör av dig…
    ATM SQD LDR 2LT 860 CARLSSON (9Komp)

  2. Anonym skriver:

    Vad ni på Ba01 gjorde satte även standarden för kommande bataljoner. Vi hade stora skor att fylla, och vi lyckades nog ganska bra ändå. Men utan er fenomenala insats hade inte vi lyckats heller. Anders L, 7:e V/E grp BA04.

  3. Savox skriver:

    Inte ett öga är torrt!

  4. Pär skriver:

    Tack!! Så mycket puls har jag inte haft sen Ba 01. Ser fram mot läsa boken…. Jag är stolt över varit en av Ba 01 …. Bataljonen som gjorde skillnad …. Gjorde det omöjliga möjligt… Tack!

  5. Alar Pihel skriver:

    Du har lyckats sätta ord på händelser som inte går att sätta ord på. Lyckats väva in atmosfären, rentav dofterna i det du skriver. Ser med spänning fram på boken. Kan kanske ge en bild av det jag inte lyckats förmedla till mina närmaste. Jag är stolt över att vara en del av BA01! Lycka till.

  6. Cynisk skriver:

    Härligt M!
    Vi ser fram emot din bok. Hör av dig om det är något.

  7. Kristina L skriver:

    Ser fram emot att få ”känna” detta – men jag kommer aldrig att ”förstå”, men jag skall göra mitt bästa för att försöka förstå. Och jag känner stolthet över att veta att många av mina landsmän gjorde skillnad! Verkligen lycka till!

  8. Aktieingenjören skriver:

    Jag tycker att du är enormt häftig eftersom du har gjort mycket och använder den erfarenheten för att kommunicera ofantligt värdefull kunskap till andra. Det uppskattas.

  9. Anonym skriver:

    JA! Kamrat tack själv, det var en underbar tid (även om det känns konstigt att säga att krig är underbart, men du vet vad jag menar) Tack för dina fantastiska texter, jag ser fram mot boken😉

  10. Björn skriver:

    Den som inte varit ute kan aldrig förstå,
    men närmare än så här kommer de aldrig.
    Respekt.

    //Björn (Ba 03, Ba 05)

  11. Roland Berg skriver:

    Ja bra och starkt
    Vad säger man män man förstår vad ni gick igenom… puh.. Stolthet och och lite ångest.
    Jäkla bra gjort !!!!!!! BA01 med flera

  12. Anonym skriver:

    đe si bio kad je bilo naj teze

  13. jobbochfirma skriver:

    Vi som inte hade aning om vad som hände där nere och inte skänkte det en tanke, behöver verkligen få veta. Gripande och välskrivet!

  14. CG skriver:

    Det är bra att du skriver och du skriver dessutom bra. Jag tar hand om en äldre släkting som har starka minnen från en annan gång Europa brann, hon hjälpte folk att fly från länder som nazisterna ockuperade. Nu på ålderns höst kommer minnen (och monster) tillbaka, visa saker har hon aldrig berättat. Som anhörig utan egna minnen ger andras berättelser förklaringar och någon slags förståelse.

  15. Jonas Granström skriver:

    Mycket bra blogg. Jag har följt den under veckan och tycker att den har fyllt det tomrum som finns bland den literatur som skrivs om hur det är ute på misson. Din beskrivning av när du står i Vares med KSP:en riktad mot HVO soldaten och ni stirrar på varandra gav mig en intre bild av att vara där. Jag tror att om resten av din bok går i denna anda så kommer även de som inte varit ute på mission att bättre förså vad som händer ute i värden och med oss som varit ute.
    BA01:s anda och arv gick igenom alla efterföljande bataljoner. Utav all den respekt som omvärlden har till oss svenskar ute i missionsområden så har BA01 bidragit med en stor del.:)
    Jonas BA06 och 10

  16. LI 85+ skriver:

    Vi föräldragenerationen på hemmaplan som verkligen ”levde” med Er via sporadiska brevkontakter, men framförallt den bild media levererade på gott och ont. Och ändå kunde vi då inte föreställa oss Er verklighet. Nåväl när Ni väl var hemma fick vi många detaljer till livs, men mycket poppar upp när jag läser bloggen. God fortsättning med boken önskas Dig.

  17. Morgonsur skriver:

    Tack så mycket för alla uppmuntrande kommentarer! Det ger ny energi att skriva vidare.

  18. Anonym skriver:

    Där och då.
    En väldigt ung mans reflektioner och erfarenheter. Viktigt även för kommande generationer att få ta del av. Du / Ni gjorde det många inte skulle våga eller vilja. Stolt över att få vara din polare!
    / HMS NIMITZ ägare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s