Om att färdigställa en bok

 photo Faumlrja_zps65b2db6b.jpg

Den 18 september 1993 lämnade jag och mina vänner svensk mark för att delta i den största svenska militära insatsen under överskådlig tid, och den första sedan 60-talets Kongobataljoner som förberedde sig för strid.

Vi såg tysta på när tågfärjan släppte taget om den svenska fosterjorden i form av Helsingborgs hamn. Totalt lämnade fem kilometer tåg Sverige, lastade med den största svenska internationella militära insatsen under överskådlig tid.

Vi stod där och såg färjan lägga ut. Hemma var nu en meter bort. Tre meter. Fem. De portar vi bara ett år senare av helt andra tragiska anledningar skulle lära oss heter bogvisir stängdes sakta, och sedan fanns ingen återvändo. Vi stod där på däck, vi i den lilla grupp som eskorterade just detta tågsätt – fyllt av stridsfordon, vapen, ammunition och containers innehållande ett helt samhälle i miniatyr.

Vi stod där. Tog tysta farväl av Sverige, och kände alla att det kanske var för sista gången. Jag har nog aldrig känt vad Sverige är – vad Sverige varit och betytt – för mig så starkt som just då.

Idag finns, på goptt och ont, åtskilliga stridserfarna svenska soldater som kan meddela vad man har att förvänta sig i ett land i krig. När vi åkte fanns det knappt några alls. Vi gissade. Spekulerade. Oroade oss – men kände oss samtidigt ungdomligt kaxiga. Vi längtade efter att få visa vad vi gick för samtidigt som vi fruktade det mest av allt.

Vi förväntade oss det värsta, och det fanns inte en enda av oss som förväntade sig annat än förluster. Några av oss skulle dö. Just där, just då, på färjans kalla ståldäck kunde vi aldrig i vår vildaste fantasi föreställa oss att vi alla skulle komma hem fysiskt helskinnade. Vi kunde heller aldrig föreställa oss vad vi skulle uppleva. Om vi anat bara en bråkdel av allt bataljonen skulle råka ut för det kommande dryga halvåret hade vi betraktat den som galen som vågat påstå att alla – trots de händelser som skulle inträffa – faktiskt skulle komma hem igen.

”The Lucky Battalion” kallades vi av de andra nationernas FN-bataljoner. När du läst min bok kommer du att förstå varför. En av mina bästa vänner – den soldat du ser på bilden – sade till mig i höstas att jag egentligen bara har ett problem med boken:

”Folk kommer att tro att du är mytoman om du berättar sanningen om hur det var.”

Så extremt tror jag nu inte det hela kommer att bli, även om boken kommer att innehålla åtskilliga bisarra och fantastiska historier som aldrig berättats publikt. Så här tjugo år efteråt, och efter att ha lagt ned ett år på att sätta allt i sammanhang inser jag vilken fantastisk berättelse jag haft förmånen att vara en del av. Så:

Jag har nu – liksom för tjugo år sedan – lämnat Sverige igen. Den här gången i sinnet. Liksom då ser jag portarna för det liv jag känner sakta slutas och en helt annan verklighet ta vid; idag påbörjar jag en veckas intensivt arbete för att färdigställa min bok om BA01.  

För exakt ett år sedan påbörjade jag projektet, ensam i en stuga i skogen. Jag har nu återigen isolerat mig för att kunna arbeta effektivt, och tänkte ha ett s k råmanus klart efter denna vecka – tillräckligt färdigt för att kunna remissas ut till ett antal utvalda försökskaniner. Efter det kommer jag att distribuera resultatet till ett antal förlag och se vad vi eventuellt kommer överens om…

Lägesrapport just nu: 85 201 ord. 508 023 tecken.

–      –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Om att färdigställa en bok

  1. Cynisk skriver:

    Härligt M!

    Men ta inte i så du spricker. Bland andra gubbsen som omgrupperade från Cypern till Sinai -73 förberedde sig för strid så det var inget unikt för BA01.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, det finns säkert fler exempel. Men min bok handlar om min bataljon och vad vi visste, trodde eller fick itutat oss. Boken kommer synnerligen subjektivt att beskriva min personliga resa mer än den kommer att utgöra ett objektivt historiskt dokument.

      Poängen är att det då inte tycktes finnas tillräckligt med folk i systemet för att balansera oerfarenheten. Numera är det vardagsmat att åka på en ”stridsbataljon”, och åtskilliga har ”varit med” och kan förmedla lugn i grupperna.

      Vi var i jämförelse ett stort gäng oerfarna spolingar.

  2. arriemoller skriver:

    En liten petitess bara, det heter containrar i pluralis, inte containers.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Container

  3. CG Wrangel skriver:

    Lycka till med din bok. Det ska bli mycket intressant att ta del av slutresultatet.

  4. Lars Bergqvist skriver:

    Instämmer med Cynisk. Mellanöstern var ju precis inte fredligt för svenska FN-soldater på 70- och 80-talet.

  5. Sandforce skriver:

    Skall bli väldigt intressant att läsa din bok, från en med egna erfarenheter från Balkans länder…..

  6. Elof skriver:

    BA 01 var nog inget unikum på att öva och förbereda sig för strid.
    Det unika med BA01 var enligt mig en stor brist på både erfarenhet och mognad.

    • Morgonsur skriver:

      Jo, BA01 var faktiskt ett unikum ur det perspektivet – då. I 90-talets början var det definitivt inte vanligt att genomföra mer än 7 veckor övning för soldaterna innan insats, varav tre i ett annat (NATO-) land. Muren hade ”nyss” fallit, vilket ändrade spelplanen på flera sätt. Bataljonens tillkomst stack ut, och var för politiken en ny typ av mission (även om det för den enskilde soldaten kunde vara minst lika dödligt farligt på vilken mission som helst). Det gjorde att man rentav målade upp värre scenarion i utbildningen än vad bataljonen sedan mötte. Man skakade mot den bakgrunden fram utrustning och gav dispenser för utbildningen som inte var vanliga på något sätt för en FN-mission 1993.

      Det vanliga brukade vara att göra tvärtom; tilldela FN-förband utrustning som inte var anpassad för den hårda verklighet de mötte – som kunde vara minst lika hård oavsett var man råkade befinna sig, och vilka ”icke-stridande” uppgifter man ändå kunde tyckas ha vid en ytlig betraktelse. det vanliga var snarast att underskatta hotbilden i försåtligt ”fredsbevarande” missioner som ofta var betydligt farligare och hetare än ryktet.

      Ett skolexempel är JK01:s fullständigt horribla upplevelser i Sarajevo, där man inte ens lyckats skaka fram kevlarhjälmar då de ju, om jag raljerar ”bara skulle vara högkvarterskompani”, men där det slutade med att varje dag av missionen antagligen skulle räcka till minst en bok. Somalia var ”special” på sitt sätt. Det betraktades som så påfrestande jävligt att man begränsade missionerna till tre månader, och jag har hört åtskilliga historier både därifrån, från Libanon och från Cypern som alla förtjänar mer uppmärksamhet.

      BA01 var dessutom ett ovanligt stort förband (nära 900 svenskar+ hundratalet danskar och norrmän), som kom till snabbt i ett läge när många ”gammelyxor” vars erfarenhet hade behövts redan fanns i Zagreb, Makedonien eller på fältsjukhusen i Somalia. I det perspektivet lyckades man inte uppfylla önskemålen på erfarenhet. Min bok kommer att redovisa åtskilliga exempel på både bristande erfarenhet och omognad. Den kommer att beskriva hur detta för många förändrades, medan det inte gjorde det för andra.

      Den resan, eller de resorna, är bokens huvudpoäng och är definitivt inte unik för BA01. Jag tror och hoppas att alla som varit på mission kommer att känna igen sig, för de händelser som triggar förändringen är i sig inte särskilt unika för BA01.

      Men; strunt samma. Jag är fullt övertygad om att inget på BA01 inte gjorts större, bättre, högre, mer och farligare än någon annan på andra missioner.Soldaterna på BA01 var varken bättre eller sämre än de på andra missioner, eller liknande nationers soldater. Det mest unika med BA01 var dess bataljonchef, som var betydligt mer olydig, kaxig och karismatisk än genomsnittet, och som lät sin bataljon ta ut svängarna på ett sätt som stack ut i jämförelse med andra länders bataljoner i Bosnien. Huruvida det var unikt gentemot andra svenska missioner har jag ingen aning om, och tänker inte ens beröra den frågan. Just där och då funkade hans olydighet lysande, men det är inte säkert att det gjort det någon annanstans, någon annan tid.

      BA01:s beväpning var (i teorin) tyngre än vad som var vanligt, både gentemot tidigare svenska bataljoner och gentemot andra FN-bataljoner i Bosnien, främst genom de danska stridsvagnarna – som en av parterna lyckades hålla utanför Bosnien ända till bataljonens slutskede. BA01:s bestyckningsnivå fick t o m Ratko Mladic att skriva brev till FN och ifrågasätta vad just den nordiska bataljonen hade i Bosnien att göra. Han ansåg den vara för tungt beväpnad för sina uppgifter.

      Jag kom just på en unik sak till; media har alltid varit rätt schyssta mot BA01, och inte så oförtjänt avoga, misstänksamma eller ointresserade som man varit mot många andra missioner.

      • Elof skriver:

        Mitt minne är att utbildningen var av låg kvalitet i Strängnäs och att tiden i Danmark ägnades åt packning och lastning. Jag anser att de utbildningar jag genomfört hos Swedint både före och efter var av betydligt bättre kvalitet. Utrustningen lämnade också övrigt att önska. En bataljon utan moderna stridsfordon är nästan pinsamt.
        BA 01 var nog som FM i stort, lite pang för pengarna.

      • Morgonsur skriver:

        Det ligger mycket i det du säger, men var säkert olika på olika enheter. Jag minns utbildningen som innehållande både bra och dåliga övningar, men genomgående kan man nog konstatera att vi enbart övade på helt fel saker. Åtminstone vi övade en hel del på ren strid, något som aldrig skulle bli aktuellt på det sättet, även om det knallades en del även i mission. Vi satte också upp mängder av ”Vehicle Checkpoints”, något jag inte ens kan påminna mig någonsin gjort på plats i missionen.

        Utrustningen vi hade på V/E var åtminstone toppklass av det som gick att få loss i Sverige, och behövde inte skämmas för sig vid internationell jämförelse. Men det går förstås inte att jämföra 1993 med 2014.

        Vi hade gott om mörkerutrustning, men som alltid en generation äldre än motsvarande amerikanska förband. Idag skulle man betrakta våra då jätte-spörschal-bildförstärkare och GPS:er som skräp, och man köper sannolikt bättre på Hobbex.

        Personligen tycker jag f ö inte det finns något som helst pinsamt över Pbv302.

        Tillhörde du pansarskytte?

  7. Anonym skriver:

    Magnus.
    Din bok blir ett litet steg för förlaget, men ett jättekliv för bataljonen. Sanningen är värd att berättas, även om den ter sig vara tvättad och struken. Vad gäller mellan insatser ska man inte jämföra mängden insatt materiel eller trupp. Mät istället effekten i paritet med efterfrågad verkan. Politiskt och militärt för säkerhetsskull. Kolla ME 01-01-03…jämför pris med effekt…eller gör det inte. Låt inte AB Försvarsmaktens aktieägare se dessa siffror….:-)

    Lycka till med boken om det som hände!

    ”Du vet vem”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s