Boken är klar – nästan

För några veckor sedan tillbringade jag en isolerad vecka med att färdigställa min bok. Efter den intensiva veckan har jag suttit ett par timmar per kväll, den senaste veckan upp till åtta timmar. Det har inte blivit mycket sömn senaste veckan.

Nu är bokens råmanus klart. För ett tiotal minuter sedan skickade jag iväg den första remissen till ett par kamrater som boken baseras på för att de ska kunna kommentera och känna sig hemma i materialet.

Jag har intervjuat kamrater, tagit del av deras dagböcker och försökt sammanställa material för att bygga en läsvärd berättelse som hänger ihop. Det är ett oerhört intressant arbete, och man upptäcker en hel del samband som inte riktigt var tydliga för mig där och då. Det är också uppenbart hur olika människor kan uppfatta saker på helt olika sätt. Det går ganska lätt att enas om fakta, men de små detaljerna – vem som stod var, i vilken ordning saker skedde och exakt vad som sades till vem var ofta oklart reda för tjugo år sedan. Ibland finns t o m olika uppgifter om datum i material som skrevs där och då.

Det blir en sanning som är komprimerad och selekterad för att hålla en röd tråd Det gör att det inte blir lika. Boken aspirerar inte på att vara den ”absoluta sanningen om BA01”. Det finns redan en minnesbok om bataljonen. Snarare använder jag min bataljon som fond till en ganska generell berättelse om den mentala resa det är att göra internationell tjänst.

Jag har försökt verifiera och jämfört mellan dagböcker och officiell dokumentation för att komma så nära verkligheten som möjligt, men bokens ambition är att förmedla känslor och stämningar mer än räkna upp vem som stod var och ropade vad till vem, när. Trots att jag tagit mig vissa friheter att återskapa diskussioner, dialoger och ordväxlingar ingen normal människa kan komma ihåg ordagrant efter tjugo år skulle jag nog våga hävda att boken är närmare den absoluta sanningen än det mesta du läser på nyhetsplats i vilken svensk morgontidning som helst.

Min förhoppning är att alla som gjort internationell tjänst kommer att känna igen sig och kunna läsa boken med behållning.

Det är nära. Nu är det lite hantverk, och verifiering av detaljer hos ett antal olika befattningshavare och kamrater kvar. Det stöd jag fått från olika kamrater på olika nivå är enormt, och jag har bl a fått tillgång till dagböcker som beskriver tankar, känslor och detaljer som får mig att känna mig oerhört hedrad och privilegierad. Jag har getts ett förtroende som förpliktar.

Under skrivarveckan inträffade det som alla författare brukar hävda; boken blev sin egen. Den började leva sitt eget liv, och bestämmer själv vad som ska vara med och inte. Jag tar det som ett gott tecken, för det tyder på att den har något att berätta, har ett syfte och hänger åtminstone någorlunda ihop.

Boken kommer att landa kring 100 000 ord. Det blir en sanning som är ”tvättad och struken”, för att citera en anonym kommentar till förra inlägget. Tyvärr får man sortera bort mängder av människor, öden, anekdoter och upplevelser som egentligen förtjänar mer uppmärksamhet och antagligen skulle räcka till minst tre böcker till. Men tyvärr måste det bli så. Jag tänker inte skriva ett sömnpiller i 14 band som berättar om detaljerna i varje toalettbesök, vådaskott, eller enskilt tvättbyte som inträffade under bataljonen. Allt som inte någorlunda bär berättelsen framåt måste sorteras bort. Den absoluta historiska faktakompilationen om kriget i Bosnien i allmänhet, och Sveriges FN-insatser i synnerhet, med alla dess detaljer och stickspår får en forskare försöka reda ut. Jag står gärna till tjänst, då jag har samlat en hel del material vid det här laget.

Alla händelser i boken har inträffat i verkligheten, och så långt möjligt har jag försökt hitta minst två oberoende källor till allt.

Jag minns tydligt vad jag kände där och då, men det har tagit tjugo år att hitta ord att sätta på dem, tjugo år att förstå vad jag egentligen varit med om, hur min själ navigerade sig fram genom ett väldigt annorlunda halvår av mitt liv, hur det halvåret fortsatt ge insikt och format mig till den jag är idag, och hur en del av mig aldrig kom tillbaka.

Tyvärr, och tack och lov.

–     –     –