Klockan 12:38 den 22 februari 1994 – för exakt tjugo år sedan i denna sekund – träffades det pansarfordon jag satt i av en pansarvärnsrobot. Det tjuter fortfarande i mitt vänstra öra efter den smällen.
Så här exakt tjugo år efter har jag glädjen att meddela att min bok om BA01 är klar. Färdig. Slutförd. Jag skrev det sista kapitlet i morse. Boken har också fått ett namn, som jag kommer att meddela senare. Att den är klar gör inte att den kommer att finnas i hyllan, utan boken ska nu ut på remiss till ett antal särskilt utvalda för att lämna feedback och förbättringsförslag. Jag kommer sedan antagligen att behöva arbeta igenom den en eller ett par vändor till innan den skickas till förlag för den slutgiltiga domen. Men boken kommer ut i år, på ena eller andra sättet.
Boken omfattar 100 823 ord i 93 avsnitt. Trots att ett av syftena med denna blogg varit att provtrycka material inför boken är det bara tre av avsnitten som i någon form förekommit här på bloggen tidigare. Resten är helt nyskrivet. Det kommer att presenteras åtskilligt nytt för er läsare, varav en hel del nog är rätt oväntat. Dessutom kommer den röda tråden över vad min bataljon faktiskt levererade att sys ihop.
En av huvudanledningarna till att jag skrivit boken är en känsla jag burit sedan vi klev av planet i Sverige i slutet av mars 1994; media, vänner och mer eller mindre bekanta frågade alla om det inte var skönt att vara hemma, om vi inte sett mycket elände, om det inte varit jobbigt, om vi inte längtat hem…
…men ingen har någonsin frågat vad vi uppnådde. Att det fanns mål, mening och resultat utifrån vårt halvår på Balkan har alltid varit tydligt för mig, även om det varit komplext och svårt att förklara hur allt hänger ihop. Under arbetet med boken har sammanhangen klarnat ännu mer, och boken kommer att berätta vad vi faktiskt gjorde – och varför.
Men; egentligen är det inte en bok om BA01 – det är en bok om hur våra upplevelser förändrade oss. Både i positiv och negativ riktning. Min egen bataljon är bara en fond för en berättelse om kriget, och hur det påverkar en – även om man som vi bara var där på besök. Den delen av berättelsen är knappast unik för min bataljon. Det är en utlämnande bok, och den innehåller betydligt mycket mer kött, blod och själ än någonting jag publicerat på Morgonsur. Allt av det jag kommer att dela med mig av känns inte helt bekvämt för mig själv, men jag har bestämt mig för att våga. Jag har skrivit den för alla er som varit ute i internationell tjänst och för era anhöriga. Det är en bok för alla som har en ärlig vilja att förstå hur en soldat blir till, vad en soldat är och vad man kan förvänta sig när en soldat kommer hem.
Jag hoppas och tror ni som följer Morgonsur kommer att tycka om boken. Jag hoppas och tror dessutom att just ni som själva genomfört internationell tjänst, eller haft nära anhöriga som gjort det, kommer att kunna ha nytta av den.
För att högtidlighålla dagens festliga högtid, denna kombination av bokfullbordande och 20-årigt tinnitusjubileum, lägger jag återigen ut en gammal sida som beskriver hur mitt ena öra började pipa som sändningsuppehåll i Sveriges Radios P2 för exakt tjugo år sedan. Som av en ödets slump tar faktiskt också boken sitt avstamp just i den händelsen.
Du når den gamla berättelsen via fliken ”Robotbeskjutning i Ribnica, Februari 1994”, som handlar om den 22 februari för exakt tjugo år sedan, längst upp på denna sida. Eller så klickar du bara här.
När jag läser blogginlägget om Ribnica som jag skrev för flera år sedan tycker jag det är stolpigt, torrt och känslolöst i jämförelse med bokens version, även om inlägget ger fler detaljer och en mer komplett ”mekanisk” bild över just den isolerade incidenten. Men för att på allvar förstå varför vi befann oss just där, vika märkliga känslor som passerade den dagen, vad som hände före och efter, och hur allt hängde ihop, måste ni läsa boken.
Snart.
– – –
Morgonsur 
Jag känner en kluven känsla av förväntan, då återblickarna inte enbart blir positiva…
Boken innehåller åtskilligt rätt extremt material, eftersom det som står i den är sant. Att läsa om fantasifulla metoder att förnedra sina medmänniskor är betydligt lättare om det är påhittad deckare, än om det är ett referat från verkligheten.
Som sagt – jag hoppas och tror att du kan ha nytta av boken. Men läs den med varsamhet och eftertanke när den kommer ut.
Självklart kommer jag som följer din blogg läsa din bok. Så fort det bara går! Väntar med spänning!
Tackar!
Jag ser fram emot den.
Jag med – med ett visst pirr i magen.;-)
Jag gillar att vinklingen på boken är ”vad vi faktiskt gjorde – och varför.”, något som man var dålig på att förklara när vi var där nere på Balkan. Köper boken samma dag den kommer ut.
Jag tror de flesta även under vår bataljon – hög som låg – mest såg det som ett utdraget nötande utan något större sammanhang. För mig fanns det hela tiden en röd tråd, men det har nog att göra med min personliga koppling till vissa händelser. Men jag kan lugnt säga att det visade sig att tråden var rödare än jag riktigt förstått när jag började gräva i dokument och utsagor under arbetet med boken.
Som en av dem som kom efter BA01 och som chef för Milinfo (S2) i batstaben på BA03 med koll på vad som hände i stort och en del i smått under vår mission kommer jag också att hålla ögonen på när boken är tillgänglig. Varje bataljon har sina förutsättningar men du har pekat på en röd tråd – vad gjorde vi och varför? Det blir intressant att jämföra.
Ja, vi hade ren tur i det att vi faktiskt fick göra avslut med en hel del saker – vilket inte är varje bataljon förunnat. Även om var och en har ett eget ”varför” lyckades vi slutföra en del saker tillsammans. För mig var det viktigt då, och kanske ännu viktigare nu.Det blir om inte annat lättare att skriva en bok om det finns möjlighet att ”sy ihop” åtminstone några saker.
Jag tror att på något sätt kan även andra människor (och yrkesgrupper) dra nytta av de erfarenheter ni har, och väljer att dela med er av.
Även om vi inte åker på utlandsmissioner, även om våldet vi möter inte är tillnärmelsevis av samma magnitud, så kan fortfarande reaktionerna vara liknande. Chock, bestörtning, ilska, hat, apati… Det finns som du vet en hel uppsjö av känslor man tvingas hantera när adrenalinet avtar.
När man kommer några sekunder för sent, den där misshandeln hann fullbordas, eller HLR räckte inte för att rädda personen…
Inte alls samma händelser, inte tillnärmelsevis, men känslorna kan vara liknande.
Ni har gjort en oerhörd uppoffring för andra människor, som tyvärr mangrant anser att det inte är en uppoffring.
Ni förtjänar all heder och respekt för det ni gör och gjort.
Tack för det, och jag hoppas också att fler kan ha nytta av den.
Ser mycket fram emot denna bok…