Om att komma hem

 photo a2cc6c3f-26dc-4640-b645-03544680b129_zps36c2077f.jpg

Många veteraner som kommer hem efter en mission i internationell tjänst upplever att det är svårt att sluta vara soldat.

Jag påstår att det inte ens är möjligt.

Du kanske kommer hem med jobbiga upplevelser eller aggressivitet du inte fått ge utlopp för. Att beordras stå tillbaka, att bara ta emot, vänta, vara passiv trots provokationer eller rentav attacker mot ditt liv går emot såväl förnuft som känsla för varje krigare. Men du har trots det lära dig att svälja din frustration och fortsätta göra ditt. Det är bara att erkänna att det är jobbigt att bli beskjuten. Det är bara att erkänna att det är extra jobbigt om man hela tiden måste svälja och ta emot, och det är bara att erkänna att det känns förlösande att skjuta tillbaka. Det är normalt; att skjuta tillbaka utgör skillnaden mellan att vara  soldat – och att vara ett offer.

Men hur du än bär dig åt kommer det aldrig att kännas som du trodde att det skulle göra att komma hem.

Påfrestningen av att vistas i kriget har sitt pris. Din kropp och själ blir van vid den, och när den försvinner har du förlorat något. Du kan inte leva med den ständiga anspänningen, men upptäcker till din förvåning att du inte heller kan leva utan den. Det är ett beroende du kanske aldrig kommer att bli av med, men du kan, måste, lära dig hantera det, genom samma självdisciplin som fick dig att härda ut.

Du lärde dig stänga av dina känslor, men ingen har gett dig verktygen att slå på dem igen.

Du har nu att hantera en blandning av känslor – blandat med avsaknad av känslor – som du inte kan förklara eftersom du själv inte förstår dem. Jämfört med alla de som omger dig är dina känslor ologiska, bakvända, och svåra att hantera.

Du kommer alltid att i någon mån oroas av sådant andra inte ens registrerar, och du kan längta efter sådant andra oroas eller skräms av. Du känner dig ibland som en spegelbild av din omgivnings känslor, och därför känner du att du inte passar in.

Lugn. Det är fullt normalt.

Det går alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Det tar lite tid, det kräver vilja – och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Att man är redo. Många soldater väljer istället för att rota sig i det civila mörkret att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt. Det går alldeles utmärkt att ändra sig. Flera gånger i livet, rentav. Det viktiga är vad du själv vill i olika perioder av livet. Du själv. Innerst inne.

Men; vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du under all fernissa, karriärval och lager av social kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

Du kommer alltid att förbli sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.

Soldat är en titel man förtjänar. Som sådan är den inget du vare sig kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Jag tror personligen inte det är möjligt för dig att vara likgiltig inför din dolda identitet. De flesta är, livet ut, stolta över den, även om de flesta också behåller den för sig själv, och aldrig mer visar den för andra än sig själva och andra soldater.

Om du istället för att känna stolthet känner skam, eller skuld för soldaten i dig har du ett problem du nog bör ta itu med. Blanda inte ihop detta med att skämmas för något du sagt eller gjort. Alla människor, soldater eller inte, har åtskilliga gärningar de skäms över, men få skäms över själva soldatidentiteten.

Förfasa dig heller inte över att du för resten av livet kommer att vara begåvad med en synnerligen effektiv ”på-knapp” som på en mikrosekund triggar soldaten i ditt inre vid plötsliga höga ljud. Det är inte hela världen om du råkar vara lättskrämd.

Eller, lättstartad, skulle jag vilja kalla det.

Oavsett man är soldat eller inte händer det oss alla ibland att man hamnar i obalans mellan sina livsval och sina känslor för dem. Den klassiska konflikten mellan hjärta och hjärna. Det mest självklara och logiska val kan få en att känna sig tom, och det mest dumdristiga kan utgöra en nära nog oemotståndlig lockelse.

Det viktiga är att reda ut om det är dina livsval eller dina känslor inför dem du behöver förändra. För jag är fullt övertygad om att man själv kan göra valet att påverka sina egna känslor. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Världen är föränderlig. Så också våra känslor för den.

Hur som helst väljer var och en hur man uppfattar sitt eget liv. I varje situation, hur fången man än må känna sig, finns ett val. Har du inget annat att välja på så kan du ändå alltid välja ditt sätt att uppfatta och reagera på din omvärld.

Vad man än ställs inför här i livet finns det ett oändligt antal val – som alla är rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att välja fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vilka de är. De brukar gå under samlingsnamnet destruktivitet. En tecken på en felaktig lösning på livsleda, olust, depression eller missnöje är om du börjar leta efter lösningen på andra ställen än i dig själv och i ditt eget jag.

Var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om du själv alltid är den som ytterst äger lösningen är det inte alltid du hittar den utan hjälp utifrån. Om du känner dig osäker bör du söka hjälp; professionell sådan, eller bara ett djupare snack hos någon medmänniska du har förtroende för.

Ett gott råd är att eftersöka den hjälp du kanske inte alltid kan beskriva i ord på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt – inte via antydningar eller genom att försöka signalera behovet genom destruktivt beteende.

Oavsett du själv tycker dig behöva det är det alltid livgivande med att någon du känner förtroende för ger dig perspektiv på din situation, dina möjligheter och dina val. Det gäller vare sig du är soldat eller inte. Och det gäller livet ut.

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är livgivande att hitta ett jobb där man får odla och nyttja sina bästa egenskaper och drivkrafter. Försök också se det som en gåva att för alltid vara distanserad från den förbannelse många andra bär; att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om företaget du arbetar på går i konkurs och du blir uppsagd.

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket mer som en kul hobby än som livets mening och min identitet som människa. Det gör att man faktiskt vågar göra jobbet bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden. Både du själv och din arbetsgivare vinner på det.

Men, alldeles oavsett; Jag är soldat. Och kommer alltid att vara. Även om jag sitter på kontor livet ut går det aldrig att tvätta bort.

Jag har valt att bli en lycklig människa, och har lärt mig vara det. Det är något man måste lära sig själv, och träna livet ut.

Men man behöver inte göra hela jobbet ensam.

–     –     –

Texten är en omarbetad version av tidigare publicerat material på Morgonsur 2011-03-04, samt på SoldF Forum. Jag tyckte det var dags igen, apropå senaste dagarnas intresse för veteranfrågan.

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Om att komma hem

  1. J skriver:

    Bra skrivet som vanligt. Jag hittar det naturligtvis inte nu, kanske för att jag hörde det innan allt fanns på internet, men det finns nog en del forskning som stöder din tes. Dels har jag hört om en svensk forskare som intervjuade svenska FN-soldater från något av uppdragen i Bosnien, dels hörde jag om hur man noterat att fallen av PSTD i ett brittiskt förband under (tror jag) andra irakkriget var skyhögt högre än i ett jämförbart förband, där skillnaden var att det förstnämnda förbandet aldrig hamnade i strid utan enbart fick förbereda sig (och möjligen/troligen blev utsatta för beskjutning).

    Lycka till med boken, ser fram emot att läsa den.

    • Morgonsur skriver:

      Tack för det! Jag tror att de flesta av oss som varit ute i internationell tjänst har en del egenheter, även om det är rätt få som har PTSD. JAg tror personligen det är mer påfrestande att bara ta emot. Särskilt om man som individ inte riktigt har hittat ett syfte och mål med varför man ska behöva offra sig på det viset. Jag hade turen att ha en chef som för det första kunde förklara vad jag gjorde där, och för det andra lär mig vara soldat. Det gjorde att jag klarade mig utan men. Om någon blev jag nog en bättre människa, hoppas jag. Om än mer medveten om människornas otillräcklighet och samhällets bräcklighet än de flesta svenskar…

      • J skriver:

        Håller med, även om jag inte har egna upplevelser som kan stödja tesen. Det var precis det du beskrev här som den svenska forskaren kom fram till (om jag minns rätt, det var ett tag sedan), och det tog mig ett viktigt steg på vägen att förstå de vänner och bekanta som då (mitten-slutet av 90-talet) varit i Bosnien så att jag i alla fall inte ställde idiotiska frågor till dem. För att kunna ställa bra frågor eller inleda vettiga samtal hade jag behövt läst den här bloggen då. Nu vet jag bättre, och det är till stora delar din förtjänst.

  2. M. skriver:

    Märkligt !! Vi känner inte varandra, möjligtvis kanske vi passerade i revy vid rotationerna BA01/BA02. Ändå skriver du nästan exakt det jag känt ända sedan 1994. Trots att det gått 20 år sedan jag åkte ner till Bosnien, tänker jag på det nästan varje dag. För ca 14 år sedan fick jag professionell hjälp med att ”prata av mig”. Psykologen sa att jag aldrig släppt taget om soldatlivet och konflikten. Lägg märke till att jag skriver ”konflikten”, för jag har vissa problem med att erkänna för mig själv att jag faktiskt har tjänstgjort i ett krig. Jag pratar gärna med folk som frågar och kan berätta precis hur det var. Det är bara det att jag får ångest efteråt!
    -Varför sa jag så? …eller …Varför sa jag så överhuvudtaget?
    Jag märker ju hur obekväma folk blir, men de frågade och jag svarade.
    Jag har ofta undrat om folk tror att jag är mytoman eller vad de funderar på när jag väl berättar?
    Det kan bäst beskrivas som en skämskänsla! Jag är ändå förbannat stolt över att ha gjort utlandstjänst, kanske inte så stolt över vad vi väl fick uträtta (särskilt BA04).
    Något positivt ur det hela är att jag är nöjd över det lilla, men har ett stort driv framåt. Kanske är det soldatjäveln i mig som hela tiden triggar? En soldat som jag hela tiden får mota, för ibland är det bättre att ta klivet bakåt och observera och kanske t.o.m. svälja.
    Något som jag kommit på nu så här på senare år är allt prat om BA01 under BA02. Den referens som blev till under 02:an var att ”om händelsen inte överträffade något som hänt under BA01, så var det inget att fundera på”….därför blev något som egentligen är onormalt till en normal händelse. Att bli beskjuten eller få vapen uppriktade mot sig var något jag ändå var mentalt förberedd på, men den här känslan att hela tiden vara på tå och aldrig slappna av har jag nog aldrig helt lyckats släppa. Det var jag definitivt inte beredd på…!
    Alltid lika roligt att läsa din blogg🙂

    • Morgonsur skriver:

      Släpp konflikten, men varför skulle du släppa soldaten? Lär dig leva med honom istället, för det är en del av dig. Att be dig släppa honom är som att be en mor som mist ett barn att glömma det och skaffa ett nytt. Krigaren är ingen yta man lägger sig till med, utan en kärna, en evolutionens grundförutsättning de flesta av oss aldrig behöver gå tillräckligt ner på behovstrappan för att återfinna. Men han finns där i oss alla. Har du hittat honom – varför låtsas som ingenting? Han finns där, men är inte farlig eller onormal om du inte gör honom till det.

      Krigaren finns i oss alla sedan 50 000 år. Se bara till att tygla honom, med de egenskaper vi kallar förnuft, kultur och självdisciplin. De förmågorna är vad som skiljer oss från djuren.

  3. DP09 skriver:

    Mycket bra skrivet.
    Blev som tur var inte beskjuten under FS-missionen men känner ändå igen vissa delar av texten.

  4. Roger. skriver:

    Det är inte varje dag någon som man aldrig har träffat beskriver det som JAG känner men inte själv kan sätta ord på. Mäktigt..

  5. ATGM Gunner skriver:

    Nu gav du mig en riktig funderare.. har försökt leva med mina mardrömmar och mitt konstiga beteende.. vissa saker triggar som du säger soldaten i en.. skulle dock vilja tillägga att höga ljud, inte kunna sitta i ett hörne av ett rum för att ha koll på alla i rummet, kunna gå på gräs triggar överlevnadsinstinkten.. ja gjorde en tidig mission på KS och det är inget som folk pratar om hur vi hade det där.
    ingen är gladare än ja för det då ja avskyr när folk ska tycka synd om mig.. ja åkte ner av egen vilja och trots det som hände och hur det blev efter skulle ja aldrig gjort annorlunda.
    Det ja upplevde som absolut jävligast med att komma hem va inte mina psykologiska konstigheter i skallen utan känslan av att ingen förstod va man prata om..
    -har du fått skjuta nått?
    – ja
    – sköt du nån?
    – jag besvarade eld och fiendens eld upphörde, hittades senare nerkämpad. vem som sköt han vet vi inte.
    – nä men lägg av.. svenskar skjuter inte mot nån!
    – ok då säger vi så..

    min mamma såg att ja inte kunde sova om nätterna och att ja inte mådde nått vidare.
    hon frågade mig va de va som for genom huvudet på mig på nätterna.
    ja började förklara en händelse som satt sig kraftigt på näthinnan men avbröt mig själv när ja såg på henne att det va FÖR främande för att hon skulle förstå.
    frågade om hon trodde mig och fick till svar att ”det låter otroligt om sverige skulle skicka ut fredsbevarande styrkor som hamnar i sånna situationer”
    – ok då säger vi så.

    Har nyligen träffat en person som på sikt jag skulle kunna se att ja kan berätta för vad som har hänt.. hon har accepterat mina konstigheter men inte direkt frågat varför det är så.
    gör hon det kan ja berätta.. har inte litat på någon såpass i det civila innan så jag har kunnat förklara..

    Saknar soldaten i mig.. saknar soldatlivet i internationell tjänst, saknar min gamla pluton, saknar pressen, saknar adrenalinkickarna..

    Vila i frid mina gamla kollegor som inte kom hem igen.. saknar er mest av alla och fäller många tårar i min ensamhet om natten när ja tänker på er.

    tack för dina bra texter.. läser dom ofta då ja inte känner mig så ensam i mina konstigheter..

    • Morgonsur skriver:

      Ett av problemen med att berätta om vad svensk trupp har för sig och vilka konsekvenser det får är att många tolkar det som om veteraner vill ha medlidande. Det är inte det minsta synd om gamla veteraner, men det vore trevligt om man i den offentliga debatten (och även privat) kunde prata om svenska utlandssoldater, deras gärningar och upplevelser utan de övertoner som dyker upp även i förment seriösa medier: misstroende, missriktat politiskt hat, himlande ögon, psykfalls- eller mytomanstämpel eller medömkan. Det räcker gott med den vanliga medmänskliga respekt man visar vem som helst, och ett par av artighet eller intresse lyssnande öron.

      Det är en mycket speciell situation att göra internationell tjänst i en krigssituation. De allra flesta som är någorlunda normala har en del små egenheter för sig när de kommer hem. Man lägger sig till med nya vanor och betingningar som kan ta ett tag att bli av med. Ungefär som när man fortfarande några månader sedan man bytt jobb kan komma på sig själv med att vara på väg till det gamla – fast starkare inpräglat. Det gäller att sortera bort de vanor som är onödiga eller skadliga och skaffa sig nya. Det finns också nya vanor och reflexer som kan vara bra att ha, och några blir man aldrig av med hur man än försöker. Men det är fullt normalt.

      Jag har haft turen att klara mig utmärkt, och har aldrig mått dåligt eller haft mardrömmar. Men vissa små harmlösa egenheter har jag nog kvar för livet, även om det där med gräset gick över redan efter något halvår…

      • ATGM Gunner skriver:

        Hej, Nej det skulle vara skönt att bli trodd och bara få en klapp på axeln..
        Har som sagt lärt mig att leva med mina beteende.. ja känner inte att ja lider så hemskt av det. Har perioder när ja inte sover nått vidare men man lär sig klara det också.

        Tack igen för dina texter.

  6. FS19 Skyttekomp. skriver:

    Hej,

    Tack för en utmärkt text. Känner väl igen mig i det du beskriver. Fast än det gått mer än tre år sedan är man i tanken tillbaka i Afghanistan nästan dagligen. Har inga som helst problem med det vi gjorde där nere mot de motståndare vi mötte och har inga symptom på PTSD såvitt jag märker (utom möjligen något lättstartad som du beskriver). Kan verkligen förstå att människor söker sig tillbaka mission efter mission, ett märkligt sug finns ju där hela tiden. Kommer alltid att vara stolt över det vi gjorde där nere och hoppas att alla svenska soldater som gjort insats ska kunna känna detsamma. Strunta i civilisterna, de varken vill eller kan uppenbarligen förstå, trots att det egentligen är så enkelt.

    Återigen tack för orden som jag tror de flesta av oss kan relatera till!

  7. Ping: Om Idrottsveteranerna | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s