Om näthat och debattklimat

Talk to the Hand

Jonas Thente och Sanna Rayman har fått på pälsen av sina journalistkollegor för att de ens kommit på tanken att försöka förstå var näthatet kommer ifrån. Jag förstår inte riktigt logiken bakom kritiken; jag trodde det var journalistikens uppgift att skapa förståelse även för hur det avskyvärda uppstår.

Personligen tror jag Thente och Rayman är något på spåren; den låga takhöjden i den offentliga debatten, och de klumpiga metoder med vilka medierna hanterar plumpa kommentarer skapar nog åtskilligt näthat helt i onödan. Gott så. Att näthatet går att förstå betyder ju inte automatiskt att det går att försvara.

Så här har jag förstått saken: De flesta journalister skriver artiklar i syfte att väcka känslor, och åtskilliga artiklar skrivs i syfte att provocera. Om man gör det bör man inte förvånas över att människor faktiskt också blir provocerade. Man bör heller inte förvånas över att de som provocerats sedan har både ett behov och numera också en möjlighet att bemöta eller ställa frågor i det nya påfund som kallas kommentarsfält.

Så, hur föreställer man sig egentligen att provocerade människor reagerar när de oavsett kommunikationssätt indignerat kräver ett svar, men inte får något. När deras mer eller mindre berättigade fråga eller påpekande helt sonika plockas bort, som en virtuell ”talk to the hand” rätt upp i ansiktet.

Som gammal polis har jag sett åtskilliga exempel på hur det brukar gå när uppretade människor snoppas av, eller ännu värre; ignoreras. Jag har försökt sortera ut åtskilliga slagsmål, kravaller och våld i nära relationer som börjat precis på det sättet. Jag har också sett hur vissa av mina egna kollegor av egen social inkompetens helt i onödan lyckats få irriterade människor våldsamma bara genom att ignorera dem, deras frågor eller påpekanden – och deras känslor.

Det är normalt att bli arg när man ignoreras. De flesta som inte blir lyssnade på när de tycker sig ha något viktigt att säga höjer rösten och tar sin fråga eller sitt påpekande en gång till. Om man då fortsätter ignorera samma person är det inte helt ovanligt att de närmast exploderar av ilska, kanske blir våldsamma – eller åtminstone säger väldigt dumma saker de aldrig skulle säga annars. Det är normalt – men inte nödvändigtvis bra, önskvärt, lagligt eller rätt.

Men jag tror människor fungerar precis likadant när de surfar på nätet.

Min hypotes är att mycket av näthatet skulle dö ut om fler journalister som skriver provocerande artiklar bemödade sig att själva besvara kommentarerna i kommentarsfälten. Ju mer aggressiv ton, desto viktigare att bemöta snabbt, innan tugget kommer igång och debatten spårar ur.

Jag hävdar att det går att göra; jag har åtskilliga gånger sett hur ett aggressivt kommentarsfält helt och hållet lugnat ner sig bara ursprungsartikelns författare gjort något så ovanligt som att nedlåta sig att kommunicera med sina läsare. De flesta aggressiva kommentatorer lugnar förvånansvärt ofta ner sig, blir nöjda med de svar de får och ber om ursäkt för att de uttryckt sig oartigt. ”Trollen” blir aldrig trevliga, men de tröttnar när de inte lyckas få gehör för sitt trams och ger sig av för att kommentera någon annanstans.

Kvar finns då bara en liten, liten kärna av riktigt näthat, som blir ganska lätt att identifiera – och bearbeta.

Här på Morgonsur brukar jag förvisso inte avhandla rasism, feminism, invandring eller något annat av de mer eldfängda ämnen där smockorna tycks ryka oftare än annars, men även på min blogg dyker mer eller mindre idiotiska kommentarer upp då och då. Ibland är det rena förolämpningar mot mig personligen, men oftast finns under den aggressiva tonen en missuppfattning för att jag uttryckt mig otydligt, eller en berättigad invändning eller fråga.

Jag brukar se till att besvara de aggressiva kommentarerna så fort, lugnt och sakligt jag förmår. De värsta dumheterna kan jag vara relativt sarkastisk mot, men jag försöker bemöta allt. Förvånansvärt ofta får man en ursäkt tillbaka, och den som börjat sitt besök med ett bottennapp i stundens hetta kan rentav bli en lugn, sansad och trogen besökare – om vederbörande bara blir lyssnad på och får ett respektfullt svar. 

Man behöver inte själv sänka sig till samma nivå som alla som kommenterar. Låter man bli det finns det god chans att motparten hämtar sig till en sansad nivå. Jag tror på att låta ordets makt och respektfull argumentation bära så långt det bara går. Även mot människor som egentligen inte förtjänar det. Därmed inte sagt att jag inte kan snoppa av de allra värsta övertrampen på ett rätt otrevligt sätt ibland. Men svar på tal får de i alla fall…

När jag började blogga hade jag läst mycket om att fria kommentarsfält alltid fylldes av näthat alltid och överallt på internet. Därför införde jag en ”Hall of Shame” på Morgonsur dit jag tänkte flytta hatkommentarer. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Mina långa, ofta omständliga texter om för näthatare rätt ointressanta ämnen gör kanske att jag inte har de ”värsta” näthatarna på min sida särskilt ofta, men någon enstaka hittar väl hit då och då. Det borde således även här dyka upp ett och annat stolpskott – och det gör det ibland. I skrivande stund finns totalt 4241 kommentarer på Morgonsur. Av dessa 4241 kommentarer har jag sedan starten i augusti 2009 tvingats radera totalt…

…noll.

Ja, du läste rätt. Noll.

Jag tror internet fungerar ungefär som den riktiga världen: Som man ropar får man svar, och som man behandlar andra blir man oftast behandlad själv. På det temat avslutar jag med dagens ”måste-film” apropå det idiotiska att föra debatt genom hatkommentarer, hot, skrik, vuvuzelor eller annat ägnat att sabotera ett öppet och respektfullt debattklimat.

Filmen nedan är från Danmarks Radio (DR). I intervjun ställer reportern frågan till Mikkeline Liv Rask-Hellensten varför de aktivister hon företräder avser att dränka socialdemokratiska statsministern Helle Thorning Schmidts första maj-tal med visselpipor och burop.

Poängen är pinsamt klar.

 

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Om näthat och debattklimat

  1. magnus skriver:

    Jag har en del bekanta i journalistsvängen. Häromsistens tävlades det i att säga upp facebook-vänskapen med sina politiska meningsmotståndare. Det rapporterades med stort allvar om att ”jag hade två stycken” eller ”jag hade tre, men alla från gamla hemstaden” och ryggdunkades allmänt över hur skönt det var att rensa upp i leden.

    Nu är det förvisso ingen skyldighet att ha upprätthålla en heterogen vänlista på facebook, det ska gudarna veta. Och man ska skilja på jobbet och privatlivet. Men jag blev ändå lite beklämd. Istället för säga tack för den tid som varit så skulle man ju rent av kunna passa på att fråga hur det står till och hur det kan komma sig att någon vill rösta in ett parti i riksdagen som man själv anser vara satans hantlangare? I bästa fall lär man sig kanske nått, om världen eller varandra. Lite nyfikenhet är väl inte för mycket att begära, särskilt inte av representanter från journalistkåren? Att förklara skeenden och fenomen hör rimligtvis till yrkesbeskrivningen. I värsta fall får man väl göra som jag och min anarkistvegan-vän; sluta diskutera politik, vi kommer bara ihop oss.

    Jag vet inte om det är någon sorts kollision mellan den gamla klyschan om att allting är politik och dagens sociala medier, där vi liksom alltid ska representera våra åsikter och vår livsstil. För bara ett par år sedan så kunde det ju faktiskt gå flera timmar från första handskakningen tills det att man fick reda på att bordsgrannen var kommunist/kapitalist och då gick det ju liksom inte riktigt för sig att börja hytta med näven över avecen. Man hade redan hunnit komma överens om att det var för jävligt med senaste laguttagningen till den lokala idrottsklubbens startuppställning och det var bara att inse att den andre var en människa han med, fast han röstade fel.

    Det slipper man idag, det är bara att sortera bort allt som skaver.

  2. Aktieingenjören skriver:

    Min erfarenhet är att folk i allmänhet är ganska hyggliga. Vissa människor kan vara oerhört upprörda men lugna svar kan få nästan alla människor att lugna ned sig. På min blogg har jag aldrig fått en otrevlig kommentar (små aktiebloggar med snåriga analyser retar väldigt få) men jag har även varit moderator på ett spelforum med en hel del intressanta medlemmar.

    Det är tydligt att en del av dessa har problem med arrogans och/eller paranoia. Men även personer som på allvar tror att jag censurerat inlägg för att dölja en kapitalistisk världskonspiration brukar lugna ned sig efter några meddelanden om jag inte låter mig bli provocerad.

    När internet används som en megafon verkar sociala normer för uppträdande upphöra för vissa människor. Men om megafonen omvandlas till en dialog verkar även majoriteten av ”näthatarna” återgå till att följa vissa normer för artighet.

  3. Magnus Redin skriver:

    Kanske har jag bara haft tur men jag har skrivit tusentals kommentarer som ofta har berört kontroversiella ämnen då saker som är trasiga och behöver fixas är extra intressanta men jag har inte fått någon hatare efter mig. Kanske har det hjälpt att jag är nyfiken nog för att försöka förstå andra människors synvinklar även om jag inte håller med dem?

  4. Mats Wern skriver:

    Maria Sveland bekräftar Jonas Thentes tes just genom att hon snabbt kan svara på hans artikel med en lång egen artikel på DN Kultur: http://www.dn.se/kultur-noje/hatarna-finns-i-alla-klasser/
    Det är just poängen, medieeliten har den möjligheten men inte de människor som inte delar deras åsikter,
    Och som Sanna Rayman skriver så namnges sällan dömda brottslingar (Om det inte rör sig om utrikesnyheter) medans näthatare skall hängas ut. (Senaste exemplet med en misshandel i Malmö som troligtvis hade rasistiska motiv även om åklagaren inte kunde bevisa det, som har väckt stor uppståndelse. Nu när en person har dömts för brottet skriver ingen vem det var. Hans integritet är tydligen mycket viktigare än vissa journalisters meningsmotståndares)

    • Hur ofta hängs näthatarna ut egentligen? Tv3 kör ju sin grej och så var det Uppdrag granskning, men annars har man väl inte gått ut med folks identiter?

      Vidare är sannolikt en viss skillnad i sammanhanget att brottslingen som är dömd redan fått sitt straff. Dessutom kan varje medborgare som *absolut måste* veta vem vederbörande är enkelt ta reda på det eftersom domen är en offentlig handling. Näthatarna får i princip aldrig några straff och för gemene man är det omöjligt att ta reda på vilka de är, förutom i de fall de själva har sin riktiga identitet som avsändare.

  5. PV skriver:

    Att även väldigt ilskna ”hatare” faktiskt kan anlägga en trevlig ton, om de faktiskt bemöts, demonstreras ju ypperligt av tonlägesförändringen på Flashback när någon journalist, eller annan makthavare med för många medlemmar provocerande åsikter så som Anna Troberg, då och då faktiskt dyker upp på forumet och tar en diskussion utan att omgående bete sig stöddigt och nedlåtande mot meningsmotståndare.

    Samtidigt som man kan konstatera att försök till icke-bemötanden som ”intressant frågeställning, det där ska vi se över” ganska så snabbt leder till blodvittring, i synnerhet om uppföljningsfrågor ignoreras.

    Till exempel nu senast när Malin Dahlberg från SVT Göteborg hoppade in och faktiskt var villig att prata lite om kommentarsfältspolicy så vart tonen stundvis rörande gullig från annars rätt så hårda debattörer. https://www.flashback.org/p48276596#p48276596

  6. Johan J skriver:

    Varför ens kommentera ibland på min lokala tidnings sida när det sällan kommer reaktioner från artikelförfattaren? Varken direkt i kommentersfälten eller i uppföljningsartiklar som tydligt inspirerats av insiktsfulla eller frågande inlägg.

    Det är ofta jag läser en artikel om något lokalt och undrar varför reportern inte ställt en radda följdfrågor som borde komma naturligt. Vill, vågar, får, tänkte du inte eller vad? När sen jag själv eller andra ställer dessa i kommentarerna, men det inte leder någonstans, varför fortsätta bry sig nästa artikel?
    Delaktigheten i ”min” tidning har minskat, det är tydligt efter att ha följt den på internet sen starten.

  7. Lars skriver:

    http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/inte-bara-nathatarna-hatar/

    Träffsäkert.

    ”Hur kan man tro att orättvisorna kan lösas när man samtidigt vägrar förstå sin motståndare? Jonas Thente ger svar på tal i debatten om vänstern och samhällets förlorare: ”Ingen frågar varför Jeppe super”.

  8. Rutger Börjesson skriver:

    Journalister är vanligvis kulturmarxister och har inget behov av demokrati eller yttrandefrihet annat än som ett medel att påtvinga andra människor sina åsikter. De ser sig själva och sin ideologi som överlägsen och helig. Allt annat är fel och skall bekämpas med alla tillgängliga metoder som kan leda till att ”felaktiga” åsikter inte framförs eller diskuteras. Kulturmarxismen och den medföljande politiska korrektheten är roten till det onda.

  9. Erik skriver:

    Dom allra mest hatfyllda människorna är dom psyksjuka PK-journalisterna och det kulturmarxistiska etablissemanget. Dom vill etablera sin diktatur genom att anklaga sina fiender för ”hatbrott” vilket i praktiken alla avvikande åsikter definieras som. Anklagelse är en dom i sig i det mediastyrda Sverige.

    Tänk om vi normala människor skulle svara med samma mynt på facebook! Det skulle bli inbördeskrig! Det är på något sätt totalt accepterat att kräkas ur sig sitt glödande hat bara det är politiskt korrekt. Jag har god lust att be hälften av mina facebookkontakter ta bort mig från vänlistan och förklara för dom hur ofattbart mycket jag hatar dom, men det skulle tyvärr få negativa följder. Får därför stå ut med att vara ”vän” med vänsterpack jag egentligen föraktar och avskyr, och stå ut med deras vidriga åsikter. Men jag bidar min tid, det är bra att dom avslöjar var dom står.

  10. Maly_1 skriver:

    Jag har varit inne lite på samma linje. En stor del tror jag ligger i det förakt som journalisten hyser för sina läsare – även om de aldrig skulle erkänna det lyser det igenom rätt uppenbart. Det är pekpinnar, uppläxningar och en dryg von-oben-attityd mot pöblen som allt som oftast tycker ”fel”. Detta förakt föder i sin tur ett förakt för journalisten och media som så. Vidare så är idag möjligheten att kommentera artiklar helt utraderad då kommentarerna ofta ansågs innehålla ”felaktiga” värderingar, samt vara obekvämt ifrågasättande. Att ifrågasätta en artikel är i journalistens ögon detsamma som att vara underklass, obildad och ha en taskig människosyn. Tacka fan för att folk blir upprörda…

  11. anders skriver:

    Det är inte bara förakt som journalister odlar.

    Alla övriga skriverier om melodifestivaler, ändlösa idrottsartiklar, Zlatans senaste grej, och inte ett vettigt ord om försvar, invandring, sociala frågor, hur skolan fungerar och så vidare.
    Är journalister verkligen så ytliga eller ligger det annat bakom att saker inte diskuteras offentligt?

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror det är en kombination av att världen har blivit allt mer komplex medan journalister drivs mer och mer mot att bli generalister och bara får skriva om sådant som säljer.

      Det gör att få journalister har tillräcklig kunskap, får tillräckligt mycket tid på sig eller ens tillåts medieutrymme nog för att förklara världens allt mer komplexa sammanhang.

      Enkla sanningar, instinktiva känslosvall och oneliners är lätta att ta till sig – och säljer bra. Ju svårare världen blir att förstå, desto enklare förklaringar till hur den fungerar letar vi efter. Undra på att det blir som det blir…

  12. Ping: Fem år med Morgonsur | Morgonsur

  13. Nils G skriver:

    Allt färre prenumererar på en morgontidning idag… Nästan ingen under 40 år gör det? Varför?
    Givetvis spelar internet in, att dela ut tidningen gratis på nätet kanske inte är så begåvat men det räcker inte som förklaring… Vi har en journalistkår som står långt ifrån vanliga människor…

    Journalisterna är arroganta, saknar kompetens på djupet, dom förstår inte den nya ekonomin, konsekvenserna av datorer, robotar mm… Ej heller konsekvenserna av invandringen av analfabeter i 10 000 tal varje år… Dessutom föraktar dom sina läsare och censurerar och hårdvinklar verkligheten…

    De som prenumererar på en morgontidning idag tillhör oftast den bildade övre medelklassen…
    En del av dessa är studenter men de flesta är äldre… Dessa personer ogillar censur, hårdvinkling av verkligheten och politisk korrekthet in absurdum… Dom tänker själva. Därför slutar alltfler att prenumerera!

    Sedan har vi en grupp äldre (60+, kanske tom 70+) som prenumererar sedan årtionden fast dom är på väg bort… När den gruppen försvunnit kommer t.ex. Dala Demokraten också försvinna…

    Verkligheten drabbar dock allt fler vanliga människor som inte bor på Södermalm och inte har hög lön… Lyckligtvis får nu allt fler journalister sparken och får uppleva arbetslöshet in på bara skinnet… Det kommer förändra verklighetsuppfattningen hos en hel del fd journalister i alla fall…

    Det finns inga enkla lösningar… Bill Gates konstaterade nyligen att hälften av alla arbeten i västvärlden kommer tas över av datorer och robotar inom ca 20 år… Vi har bilar som körs av datorer, för 12 år sedan trodde man att bilkörning var något som datorer aldrig skulle kunna klara av… Den tekniska utvecklingen går väldigt fort nu… Den stora frågan är hur samhället ska organiseras när större delen av befolkningen saknar arbete… Vi kan vara där om 10-15 år i värsta fall…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s