Om näthat och debattklimat

Talk to the Hand

Jonas Thente och Sanna Rayman har fått på pälsen av sina journalistkollegor för att de ens kommit på tanken att försöka förstå var näthatet kommer ifrån. Jag förstår inte riktigt logiken bakom kritiken; jag trodde det var journalistikens uppgift att skapa förståelse även för hur det avskyvärda uppstår.

Personligen tror jag Thente och Rayman är något på spåren; den låga takhöjden i den offentliga debatten, och de klumpiga metoder med vilka medierna hanterar plumpa kommentarer skapar nog åtskilligt näthat helt i onödan. Gott så. Att näthatet går att förstå betyder ju inte automatiskt att det går att försvara.

Så här har jag förstått saken: De flesta journalister skriver artiklar i syfte att väcka känslor, och åtskilliga artiklar skrivs i syfte att provocera. Om man gör det bör man inte förvånas över att människor faktiskt också blir provocerade. Man bör heller inte förvånas över att de som provocerats sedan har både ett behov och numera också en möjlighet att bemöta eller ställa frågor i det nya påfund som kallas kommentarsfält.

Så, hur föreställer man sig egentligen att provocerade människor reagerar när de oavsett kommunikationssätt indignerat kräver ett svar, men inte får något. När deras mer eller mindre berättigade fråga eller påpekande helt sonika plockas bort, som en virtuell ”talk to the hand” rätt upp i ansiktet.

Som gammal polis har jag sett åtskilliga exempel på hur det brukar gå när uppretade människor snoppas av, eller ännu värre; ignoreras. Jag har försökt sortera ut åtskilliga slagsmål, kravaller och våld i nära relationer som börjat precis på det sättet. Jag har också sett hur vissa av mina egna kollegor av egen social inkompetens helt i onödan lyckats få irriterade människor våldsamma bara genom att ignorera dem, deras frågor eller påpekanden – och deras känslor.

Det är normalt att bli arg när man ignoreras. De flesta som inte blir lyssnade på när de tycker sig ha något viktigt att säga höjer rösten och tar sin fråga eller sitt påpekande en gång till. Om man då fortsätter ignorera samma person är det inte helt ovanligt att de närmast exploderar av ilska, kanske blir våldsamma – eller åtminstone säger väldigt dumma saker de aldrig skulle säga annars. Det är normalt – men inte nödvändigtvis bra, önskvärt, lagligt eller rätt.

Men jag tror människor fungerar precis likadant när de surfar på nätet.

Min hypotes är att mycket av näthatet skulle dö ut om fler journalister som skriver provocerande artiklar bemödade sig att själva besvara kommentarerna i kommentarsfälten. Ju mer aggressiv ton, desto viktigare att bemöta snabbt, innan tugget kommer igång och debatten spårar ur.

Jag hävdar att det går att göra; jag har åtskilliga gånger sett hur ett aggressivt kommentarsfält helt och hållet lugnat ner sig bara ursprungsartikelns författare gjort något så ovanligt som att nedlåta sig att kommunicera med sina läsare. De flesta aggressiva kommentatorer lugnar förvånansvärt ofta ner sig, blir nöjda med de svar de får och ber om ursäkt för att de uttryckt sig oartigt. ”Trollen” blir aldrig trevliga, men de tröttnar när de inte lyckas få gehör för sitt trams och ger sig av för att kommentera någon annanstans.

Kvar finns då bara en liten, liten kärna av riktigt näthat, som blir ganska lätt att identifiera – och bearbeta.

Här på Morgonsur brukar jag förvisso inte avhandla rasism, feminism, invandring eller något annat av de mer eldfängda ämnen där smockorna tycks ryka oftare än annars, men även på min blogg dyker mer eller mindre idiotiska kommentarer upp då och då. Ibland är det rena förolämpningar mot mig personligen, men oftast finns under den aggressiva tonen en missuppfattning för att jag uttryckt mig otydligt, eller en berättigad invändning eller fråga.

Jag brukar se till att besvara de aggressiva kommentarerna så fort, lugnt och sakligt jag förmår. De värsta dumheterna kan jag vara relativt sarkastisk mot, men jag försöker bemöta allt. Förvånansvärt ofta får man en ursäkt tillbaka, och den som börjat sitt besök med ett bottennapp i stundens hetta kan rentav bli en lugn, sansad och trogen besökare – om vederbörande bara blir lyssnad på och får ett respektfullt svar. 

Man behöver inte själv sänka sig till samma nivå som alla som kommenterar. Låter man bli det finns det god chans att motparten hämtar sig till en sansad nivå. Jag tror på att låta ordets makt och respektfull argumentation bära så långt det bara går. Även mot människor som egentligen inte förtjänar det. Därmed inte sagt att jag inte kan snoppa av de allra värsta övertrampen på ett rätt otrevligt sätt ibland. Men svar på tal får de i alla fall…

När jag började blogga hade jag läst mycket om att fria kommentarsfält alltid fylldes av näthat alltid och överallt på internet. Därför införde jag en ”Hall of Shame” på Morgonsur dit jag tänkte flytta hatkommentarer. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Mina långa, ofta omständliga texter om för näthatare rätt ointressanta ämnen gör kanske att jag inte har de ”värsta” näthatarna på min sida särskilt ofta, men någon enstaka hittar väl hit då och då. Det borde således även här dyka upp ett och annat stolpskott – och det gör det ibland. I skrivande stund finns totalt 4241 kommentarer på Morgonsur. Av dessa 4241 kommentarer har jag sedan starten i augusti 2009 tvingats radera totalt…

…noll.

Ja, du läste rätt. Noll.

Jag tror internet fungerar ungefär som den riktiga världen: Som man ropar får man svar, och som man behandlar andra blir man oftast behandlad själv. På det temat avslutar jag med dagens ”måste-film” apropå det idiotiska att föra debatt genom hatkommentarer, hot, skrik, vuvuzelor eller annat ägnat att sabotera ett öppet och respektfullt debattklimat.

Filmen nedan är från Danmarks Radio (DR). I intervjun ställer reportern frågan till Mikkeline Liv Rask-Hellensten varför de aktivister hon företräder avser att dränka socialdemokratiska statsministern Helle Thorning Schmidts första maj-tal med visselpipor och burop.

Poängen är pinsamt klar.

 

–     –     –