Om en sån morgon och lite sommarläsning

Ibland blir man mer morgonsur än annars. I morse vaknade jag och insåg att ännu en dag denna s k sommar bjuder på fint oktoberväder. Tio grader och duggregn. Strunt samma, det ger tid över till att göra sig av med den sista surdeg från jobbet jag fortfarande har kvar (trots att jag egentligen är hemma med barnen sedan veckan före midsommar). Ett enkelt mail, så är det fixat. Formuleringarna redan klara i huvudet, fem minuter, sen är saken biff.

En kopp kaffe och favoritfåtöljen, läsa tidningen på nätet, skicka det där enda kvarvarande mailet, sedan helt sommarledig. Inte ens vädret kan förta den underbara känslan av ansvarsfrihet när man gjort undan det där sista dåliga samvetet.

Min första upptäckt var att det var helt slut på kaffe till vår nya, oerhört praktiska kaffemaskin. Spelar ingen roll, tänkte jag förstås en sån vacker morgon, vi har ju bryggaren kvar och köpte kaffe rätt nyligen. Jomenvisst. Problemet var att vi glömt filtret kvar i bryggaren när vi sist använde den för en månad sedan. Det såg inte vackert ut, men lite skrubbande senare verkade mögelstanken vara någorlunda borta. Kokade kaffe och hällde upp en rejäl kopp, och gick ut till favoritfåtöljen, ställde det rykande kaffet på bordet intill. Satte mig tillrätta med datorn i knät.

Öppnade upp morgontidningen, lyfte kaffemuggen till munnen.

Precis när jag ska ta den första smutten går örat av. Ja, inte mitt, men koppens. Där sitter jag med häpen min och porslinsörat fortfarande i handen – men med hela muggen hett kaffe med uppsidan ner mitt på datorns tangentbord. Datorn slukade glupskt varje droppe av det skållheta kaffet, medan jag satt som ett fån med gapande mun och handen fortfarande försiktigt hållande i örat till den kopp som inte längre fanns där.

Efter ett misslyckat räddningsförsök med upp-och nervänd dator och diverse fåfänga torkningsförsök med olika verktyg var det bara att ge upp. Datorn sjöng förvisso på sista versen även innan den där sista kaffekoppen, men nu blir den definitivt aldrig dator igen. Muttrande satte mig därför till ro med en ny – hel – kaffekopp för att åtminstone få mig mitt välbehövliga morgonkaffe. Dags för nästa glada överraskning; tyvärr hade jag inte lyckats skrubba tillräckligt bra, och kaffet hade en bitter smak av mögel.

Inte nog med det: Precis som jag med äcklad min spottar tillbaka kaffet i koppen hör jag ett ”neeej!” från vardagsrummet. Barnen hade samtidigt på sommarlovslyxigt vis ätit frukost framför teven – men en av dem hade ratat sin yoghurtburk, och på något märkligt vis lyckats glömma den – av okänd anledning liggande, oöppnad – på golvet mellan soffan och soffbordet. Min respektive både hittade den och öppnade den när hon satte foten på den försåtligt dolda yoghurten så hela innehållet fördelade sig i ett snyggt batikliknande mönster över den en gång så fantasilöst vita handtuftade ullmattan.

Efter en sån morgon inser man att det bästa sättet att tillbringa dagen är att gå och lägga sig igen, och bädda ner sig med en god bok. Jag tänkte utan att djupare recensera dem rekommendera tre av mina favoriter från senaste året för den som vill ha ut åtminstone något vettigt av denna mediokra sommar:

 photo w_zps07c542cd.jpg

Midsommargryning
Lars Wilderängs andra bok Midsommargryning beskriver tio år efter det korta anfall mot Sverige som beskrivs i Midvintermörker. Som alla Wilderängs böcker är den sanslöst välresearchad, och full av verklighetstrogna detaljer mitt i sin fantastiska historia. I och med att denna uppföljare berättar om en hypotetisk framtid tio år fram i tiden, efter ett förlorat krig ligger den längre från verkligheten än Midvintermörker. Det gör ingenting, tycker jag. Det är en bättre skriven bok, dessutom med en bättre (och mer oväntad) story, som inte har tappat sin koppling till försvarsdebatten och på många sätt är tankeväckande.

Parsifal Direktivet
Kaj Karlssons andra bok är en fristående fortsättning om före detta SSG-operatören Gustav Sterner, och hans hemliga specialistteam. Den sätter fingret på en hel del sårbarheter i vårt samhälle samtidigt som den innehåller ett spektakulärt äventyr som rör sig genom Europa. Kaj Karlsson har med sin egen militära bakgrund alltid ett njutbart sätt att beskriva taktik, utrustning och utmaningar, och är alltid underhållande för den som – liksom jag.

De redan döda
Robert Karjels fjärde bok är en osannolikt välskriven, spännande och intelligent roman. Den är inte så mycket att orda om annat än att jag anser den vara ett mästerverk av världsklass, och jag är inte förvånad att den kommer att bli amerikansk TV-serie. Om du inte gjort det redan – läs den!

Nu är jag på jakt efter Anders Jallais senaste; Bilderbergmötet. Efter att ha läst hans första tre böcker med skräckblandad fasa bara måste jag läsa hns senaste. Jag återkommer eventuellt med någon form av recension, om jag inte lyckas kvadda även denna dator innan dess. Det får absolut inte hända just nu eftersom jag håller på med redigering av min egen bok. Den är inom någon vecka klar i version 2.0, men alla läsare får ge sig till tåls ytterligare ett tag innan den är färdig att ge ut. Det tar längre tid än man tror att skriva böcker, har jag upptäckt. Man vet exakt hur den ska vara, men tyvärr upptäcker man att det inte riktigt är så man skrivit alla gånger.

Håll ut – den kommer!

– – –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om en sån morgon och lite sommarläsning

  1. Noam skriver:

    Jag läste Midsommargryning för någon månad sedan, och måste be att få framföra avvikande mening. Ett sammanfattande omdöme måste tyvärr bli ”tröttsam”. Visst, den är oerhört väl researchad, men även för mig med någorlunda gedigen militär utbildning blev det något uttröttande med alla militära termer staplade på varandra. Antagligen utgörs Wilderängs målgrupp av människor med visst militärt intresse, så det kanske är ointressant att fundera på hur en helt oinsatt människa skulle uppfatta boken. Mycket av Wilderängs efterforskningar visas upp genom omotiverad dialog, som att soldater under marsch helt plötsligt börjar rabbla upp robotars prestanda. Jag kan föreställa mig att soldater pratar om sånt, men dialogen är ofta formulerad som att den är hämtad direkt ur någon manual eller åtminstone faktabok. Onaturlig, helt enkelt. Författaren skulle kunna rensa bort en hel del militärporr, och jag får känslan av att han mest vill briljera och visa upp kunskaper.

    Ett annat problem är som alltid att det är svårt att placera en berättelse i en nära framtid. Det är lättare att ta i rejält och skriva en renodlad science fiction-bok! I Midsommargryning markeras framtiden av att modellnummer ökats på med ett lämpligt stort tal. Soldaterna har AK6, man pratar i sin iPhone X och så vidare. I övrigt är mycket som i dagarna våra, och dessa framtidsmarkeringar uppfattar jag som något krystade. Wilderäng kan i övrigt behöva utveckla sitt språk något, då han använder samma målande uttryck gång på gång, ibland i samma stycke.

    Sen finns det förtjänster också, förstås. Sett som ett verk tycker jag att hans två böcker utgör ett intressant tankeexperiment, och historien är tillräckligt genomtänkt för att jag ska vilja följa den. Wilderäng har ett begränsat antal sidointriger och håller sig väl till huvudspåret, vilket jag uppskattar. Jag sträckläste båda böcker på sammanlagt ett par dagar, och de är trots min kritik läsvärda! Det är trevligt med relativt trovärdig samtida krigslitteratur.

    Jag har inte läst något av vare sig Kaj Karlsson eller Robert Karjel, men de har potential att bli trevliga bekantskaper!

  2. Maly skriver:

    En passande låt som beskriver det hela är Oscar Danielson – Time Out…
    I övrigt kan jag tipsa om en del överlevnadsknep jag utvecklat under ett antal midsomrar i en mindre välutrustad stuga på ”landet”. Har man inga melittafilter så går det – och nu pratar vi absolut nöd – att använda disktrasa, men se till att tvätta ur den (strumpor är inte tillräckligt finmaskiga). I brist på filterhålalre (ja jo vi glömde olika saker olika år…) så går det att vika en papptallrik likt ett filtrerpapper, om någon minns det, och klippa av spetsen. Det blir lite varmt så ta en handduk och håll med. Det går till nöds också att återanvända sumpen om man har väldigt mycket mindre vatten än i första omgången, men det blir inte bra. Det var det hela från överlevndascoachen. Ha en trevlig sommar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s