Om ett nytt år I (II)

 photo IMG_5259h_zps7fbdcb6b.jpg

Jag hyser stora förhoppningar om att 2015 ska bli ett mer bloggintensivt år. Det är många olika delar i livspusslet som slåss om uppmärksamheten, och 2014 var helt enkelt inte bloggen Morgonsurs år att ligga högst i prioriteringslistan.

Anledningarna var många – mest beror det på en kombination av bokskrivande och mitt livs mest underbart varma sommar.

Ytterligare en anledning har varit en viss brist på motivation. Min blogg fokuserar på  säkerhetspolitik och rättssamhälle , och det blir allt svårare att hitta något vettigt att säga som skulle kunna skänka upplysning inom någondera området, känns det som.

När det gäller säkerhetspolitiken har försvarspolitiken äntligen seglat upp som ett hett debattområde, men tyvärr är det tio år för sent, och mängden kunniga journalister på området är numera så försvinnande få att tidningarna fått anställa fritidsbloggare för att täcka området.

Att gammelmedia vågat anlita t ex Carl Bergqvist (Wisemans Wisdoms) och Niklas Wiklund (Skipper) är värt beröm. Dels till bloggarna själva för den kunnighet, omutliga saklighet, jämna uthållighet och höga kvalitet som gjort dem självskrivna för sina uppdrag, dels till gammelmedia som vågar ta in nya krönikörer i en tid där allt fler journalister går utan arbete.

När det gäller försvarsdebatten som sådan känns läget ärligt talat… rätt ointressant, eftersom alla seriösa försök att rädda en nationell försvarsförmåga omintetgjordes redan för flera år sedan. Det icke-försvar som stadfästes i försvarsbeslutet 2004 och påskyndades av det enda regeringsskifte som kunde ha bromsat det fria fallet 2006 har bränt alla broar och alla skepp. Sverige har ätit upp sättpotatisen. Att nu diskutera detaljer eller dutta med små ”satsningar” här och där, varav de flesta med försvarsindustrins behov som första prioritet och Sveriges försvarsförmåga som andra, kommer inte att göra någon större skillnad.

Svensk försvarsförmåga är förlorad, och det är inte sannolikt att den kommer att bli relevant igen inom överskådlig tid, för att använda ett gammalt slitet uttryck från försvarsdebatten på den tid den eviga freden fortfarande var resurssättande.

Jag är av flera skäl inte särskilt förtjust i NATO-medlemskap, men ser det som det enda kvarvarande alternativ som skulle ge en möjlighet för landet Sverige att återfå någon form av nationell försvarsförmåga till hanterbara kostnader. Om inte annat kan man ju fråga sig varför Sverige redan har lagt alla sina ägg i NATO-korgen om det inte varit meningen att gå med. Allt är NATO-anpassat – så pass att den svenska försvarsmakten i skarpt läge antagligen inte skulle fungera överhuvudtaget utan NATO-stöd – och Sverige har lydigt ställt upp i diverse internationella konflikter som vilket NATO-land som helst. Sverige har t o m lovat ställa upp och försvara andra NATO-länder i en ensidig solidaritetsförklaring.

Jag förstår fortfarande inte varför Sverige målat in sig i ett hörn där man glatt tar på sig precis alla bördor och nackdelar ett NATO-medlemskap innebär, men vägrar ta del av den enda nytta man har av att umgås med NATO överhuvudtaget:  garantier att försvara landet.

Nå, Försvaret behöver köpa in ny sättpotatis, plöja helt nya fåror på mark som inte utarmats av vanskötsel och planteras om i grunden. Det kommer att bli dyrt, det kommer att ta tid – och det kommer tyvärr inte att ske. Varför inte? För att den politiska viljan kommer att saknas tills det ändå är för sent. 

Pessimist eller realist? Det får du som läser avgöra själv, men jag hävdar inte att man ska ge upp bara för att det ser hopplöst ut – tvärtom måste man ta i hårdare, jobba mer. Men man måste våga se sanningen i vitögat och ta det därifrån. Och jag hoppas någon med större politisk makt än jag tar mitt påstående som en utmaning och bevisar att jag har fel.

–     –     –

 I nästa inlägg: en betraktelse om den rättspolitiska debatten i Sverige.

 

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om ett nytt år I (II)

  1. M Vestin skriver:

    Jo, så är det. Hur många satsningar och ”krafttag” har man inte hört de senaste 10 åren? Slutar alltid med att pol omfördelar från ett konto till ett annat och skryter om satsningar. Militär och övriga försvarsvänner är obotliga optimister som varje gång hoppas på vändning.
    Förutspår ännu en stor besvikelse inför kommande försvarsbeslut. Många fina ord om krafttag och sedan….En handfull JAS, en ubåt (för industrins skull) och 100 miljoner till övning- där har ni det.

  2. kgb35 skriver:

    Det är ett problem, på alla fronter i samhället Sverige, att politiker är de sista att lida av följderna av sina beslut. De får lön och pension som siste man, tills inget finns kvar av kakan. Befogenheter utan ansvar personifierade.

  3. Band skriver:

    En saklig och korrekt beskrivning av sakernas tillstånd. Tyvärr. Det som upprör mig mest är att svenska politiker har så naiv och oinsatt bild av vad NATO innebär. Både i form av vad ett fullt medlemskap skulle innebära men också redan idag. Utredare Bertelmann har redan sagt det: ”vårt samarbete med NATO ät så omfattande att vi av utomstående redan ses som medlemmar”. De enda som inte insett det är våra beslutsfattare.

  4. Magnus Redin skriver:

    Det finns inga tidsmaskiner alltså måste vi göra det bästa av de möjligheter som finns. Det finns gott om ekonomiska resurser och mycket kompetens i samhället, det blir dyrt men det är möjligt att göra mer.

  5. Reine skriver:

    Det är enklare att skära ned än bygga upp

    Nu kommer svenska folket tvingas välja mellan att behålla ett odugligt enveckasförsvar eller rusta upp till priset av sänkt levnadsstandard (hur mycket får försäkringen av Sverige kosta?). Happy hour är helt enkelt slut. Tiden då politikerna kunde vinna val genom att använda försvarsmakten som budgetregulator är över. Pengar som spenderats på utlandsmissioner hade behövts till Sveriges inhemska försvar. Dessa pengar är dock borta så nu blir det till att välja bort någonting annat. Därför tror jag inte på några större anslagsökningar på kort sikt. Väljarkåren är allt för känslig för snabba förändringar.

    Slutligen vill jag bara tillägga att du har mer rätt än fel. Vår frihet, som många tar för given, är värd att försvara om det så kostar blod, svett och Lördagsgodis.

  6. Anonym skriver:

    Bra tankar som vanligt. Visst finns det kompetens att bygga nytt, ekonomi finns också. Saknas bara politiker med vilja. Det där med journalister och fritidsbloggare är väl bara en fördel med tanke på den avsevärda kompetenshöjningen det inneburit i sak. Hur länge dröjer det innan vi ser ministrar hämtade från bloggsfären? Vore kanske på tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s