Om ett nytt år II (II)

 

 photo IMG_5262h_zpsa019b47f.jpg

Innan vi alla avbröts i vår vardag av det vidriga terrordådet i Paris utlovade jag en betraktelse över den rättspolitiska debatten. Nä, det blir knappast ett mer positivt budskap det heller. Rättspolitik är även det ett pinsamt försummat område i svensk debatt.

Tack och lov, kanske man ska tillägga i ett land där i princip allt redan är reglerat i minutiöst detaljerade lagar och förordningar. Debatten – i den mån den förs – tycks aldrig klara av att förstå att många brister i rättssamhället inte beror på att det saknas lagstiftning – utan på att olika myndigheter på grund av resursbrist, felprioriteringar, oförmåga, ovilja eller inkompetens inte klarar av att tillämpa den lagstiftning som redan finns. Eller att man rentav har överreglerat ett område i samhället.

Ibland spårar debatten ur mer än lovligt. Som till exempel när myndigheter utsätts för veritabla hat-drev på bästa ledarplats och i riksdagsbänkar för att de faktiskt tillämpar den lag som finns. Exempel; debatten kring polisens REVA-projekt. Debatten om myndigheters uppdrag och arbetssätt är bra i sig, men det är en fördel om man slutar jaga enskilda tjänstemän för att de gör exakt som de blivit tillsagda av de befattningshavare som står i kö för att kasta skit på dem.

Hur som helst ska jag vara lite positiv, trots allt. Om jag är ärlig är jag tacksam att det inte finns någon nämnvärd rättspolitisk debatt, då den ändå bara brukar inskränka sig till:

a) ytterligare kriminalisering av sådant som redan är kriminaliserat – istället för att ta itu med den ineffektivitet och tafatthet i rättssystemet som gör att problemet inte håller sig på en hanterbar nivå. Ett gott exempel är den envisa kampanjen för att införa mobiltelefonförbud bakom ratten. Nu finns ett mer specificerat förbud mot mobiltelefonanvändande på plats . Färre säger sig mobiltelefonera medan de kör, men låt oss se huruvida världen blivit en väsentligt tryggare eller bättre plats som följd av förbudet.

b) Arga lappen-lagstiftning, d v s att lagstifta om sådant som är olämpligt, men som rättssystemet inte har med att göra. Populärt är också att förbjuda sådant som inte är olämpligt i sig, men som kan leda fram till att någon skulle kunna  göra något olämpligt. Som till exempel nya Sjöfyllerilagen.

När nu Sveriges f n näst största riksdagsparti tas över av någon som råkar vara gift med Sveriges främste expert på urspårade arga lappar kan man väl hoppas att det hela sansar sig något.

c) att byta namn på brott så de låter värre, i förhoppning att färre ska begå dem. Exempel: Rattonykterhet blev rattfylleri, sexuellt utnyttjande blev våldtäkt o s v, vilket i sig medfört att till en mängd brott nu får lägga till synnerligen till det ”grov” som stod där innan.

d) att förbjuda något annat än det som är problemet. Exempel: Så fort någon skjuts ihjäl med en insmugglad illegal revolver fråntar man landets älgjägare rätten till ytterligare en vapenlicens på en .30-06.

e) att utreda lagstiftning för att konsolidera den politiska makt väljarna tycks allt mer ovilliga att rösta fram i demokratiska val eller som är för krånglig att söka politiskt stöd i Riksdagen för (ny för i år).

Ibland blir man också full av fasa när man läser om uttalanden av den typ som beskrivs i Susanna Birgerssons DN-kolumn, där Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen och tävlande i ”På spåret” yttrar:

Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt (skratt). Om någon säger: ”nu förbjuder vi kött och smågodis”, då säger jag: ”Kör! Perfekt!”. Min disciplin är så dålig så det vore jättebra för mina tänder. Det skulle bli lite tråkigare fredagskvällar, men sedan, när det väl införts …

Nu var väl av allt att döma uttalandet inte särskilt seriöst menat, utan mest en felsägning eller överdrift, precis som Alice Petréns klavertramp i P1:s Studio Ett. Men jag blir ändå förskräckt, för liknande åsikter är tyvärr inte alls särskilt kontroversiella i Sverige. Trots att Sverige är världens mest extremt individualiserade land är det inte personlig frihet som är målet för massan, utan personlig trygghet. Till varje pris. Och politik och media snappar förstås upp dessa signaler: Jag har så svårt att sluta röka så det bästa vore om någon myndighet kunde hota att slänga mig i fängelse eller ge mig stryk om jag tog en enda cigg till. 

Men – jag råder alla att läsa mitt inlägg Om att stifta lag innan man ger sig hän åt allt för vidlyftiga krav på lagstiftning.

Jo, just det, jag höll på att glömma – Polisen har omorganiserat! Om det säger jag… jassåjahaja…kul… Ring mig gärna när det börjar göra skillnad på riktigt. Jag tänker inte sitta uppe och vänta, om man säjjer.

Nå, hur som helst och en dryg vecka för sent: Gott Nytt 2015…

 

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om ett nytt år II (II)

  1. Savox skriver:

    Aktuellt fall där enskilda tjänstemän plötsligt får skit för att de levererar vad lagstiftarna faktiskt har beställt. Snacka om att skjuta budbärarna. Som medmänniskor önskar de sannolikt att de kunde låta migranterna sova där. Jag hade känt så om jag varit i deras kläder.

    http://www.sydsvenskan.se/malmo/fortsatt-oro-pa-nattkafe-for-eu-migranter/

    Jag märker redan hur folk börjar kalla brandmännen för rasister – som vanligt. När de borde vara förbannade på de lagar och regler som förbjuder människor att sova hur som helst i byggnader som inte är anpassade för detta med avseende på brandsäkerhet och utrymningsmöjligheter. Då jag läser till brandingenjör och även har varit har s.k. brandvakt/förläggningsvärd i sammanhang där barn och tonåringar ska sova i skolor (t.ex. större idrottsturneringar) och även sov i idrottsanläggningar själv emellanåt på den tiden jag var en väldigt seriös hockeyspelare så vet jag vilken pappersexercis det innebär. Det var brandskyddsronder var fjärde timme, förbud mot all alkohol inklusive lättöl på förläggningen, minst två värdar på förläggningen varav minst en vaken dygnet runt och så skriva protokoll och händelserapporter, plocka undan skräp och brännbart material utomhus, hålla utrymningsvägar fria, se till att folk inte hängde handdukar över de lysande utrymningsskyltarna och köra bort obehöriga från skolgården med hjälp av ledare och stora starka idrottsgrabbar i övre tonåren.

    Kort sagt: de som drev nattkaféet borde ha fattat att folk skulle vilja sova där och se till att fixa tillstånd för detta. Väktare, brandinspektörer och poliser levererade bara vad lagstiftarna faktiskt beställt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s