Kartan visar IS vision om den framtida Islamiska staten/Kalifatet
I förra inlägget resonerade jag en hel del om hemvändande IS-krigare – utan att med ett ord nämna hur man skulle kunna förebygga problemet. Så hur gör man? Ja, jag tror ärligt talat Sverige saknar grundförutsättningar för att ens förstå de drivkrafter som får unga män att söka sig till IS – eller andra extremiströrelser.
Universallösningen när förebyggande åtgärder mot IS-resenärer debatteras är att man måste kunna erbjuda dessa unga män ett alternativ i form av ”jobb och trygghet”. Ursäkta, men om ”jobb och trygghet” var det de unga männen suktade efter mest av allt här i livet skulle en mordturné i inbördeskrigets Syrien knappast komma upp som en lockande idé.
Om det har gått så långt att man ger sig iväg tror jag för det första man – med få undantag – är bortom all räddning. Man är inte på flykt undan krig, folkmord och misär, man är den som orsakar krig, folkmord och misär – och förtjänar därefter. Varje IS-krigare Sverige exporterar gör världens svagaste långt mer ont än alla vapen svenska vapentillverkare säljer till Saudiarabien på decennier. IS-krigare är inte vilseförd ungdom – man är Anders Behring Breivik, och bör behandlas som sådan. Allt annat vore respektlöst – både mot IS-krigaren själv och hans tilltänkta eller faktiska offer. Det finns inga undanflykter eller ursäkter – varken för IS-krigarna eller landet Sverige.
Men det förebyggande arbetet då? Ja, det är ett sorgligt kapitel. Även här har jag svårt att se att något annat än fast, repressivt agerande kommer att ha någon som helst effekt på kort sikt, och inte heller det kommer att vara särskilt effektivt. Mycket av det som görs kommer att slå tillbaka och motverka sitt eget syfte.
I det långa perspektivet går det kanske att förebygga att de värsta extremiströrelserna blir attraktiva för annat än ett ytterligt fåtal. Det gör man främst genom att göra det svenska samhället till ett attraktivt alternativ för unga människor att vilja vara en del av. Men för att en ung, sökande människa ska tycka Sverige är attraktivt måste det gå att göra sig en bild av vad medlemskapet i landet Sverige och det svenska samhället egentligen är, betyder och står för. Och det är här det brister. Jag har tidigare varit inne på frågan i inlägget Sagan om Brf Sverige.
I SvD den 9 februari finns en intressant intervju med Barry Karlsson, specialist i neuropsykologi. I intervjun berättas om den moderna stolthetsforskningen, som delar in stolthet i den goda genuina stoltheten och den onda hybris-stoltheten.
”Han har studerat världsledande forskning om stolthet som bedrivs i Kanada, där psykologiprofessorn Jessica Tracy har identifierat att autentisk stolthet bygger på genuint självförtroende och banar väg för gemenskap. Den ger äkta glädje och man blir inriktad på hänsyn och förståelse. Hybrisstolthet baseras i stället på maktanspråk. Man är arrogant och tar plats på andras bekostnad.” (SvD, min fetstil)
Enligt min mening går det inte att integrera någon i ett land som saknar en autentisk stolthet, en grundläggande idé om vad landet är och står för. Ett sådant land blir helt enkelt inte attraktivt. Och det är här Sveriges problem ligger; jag har själv levt i Sverige i 46 år, men går numera bet på att definiera några grundläggande svenska värderingar. Något jag i alla fall börjat inse är att det sannolikt inte längre finns några värden som Sveriges befolkning som kollektiv är så genuint stolta över och tror så starkt på att man vore beredd att på allvar riskera livet för att skydda dem.
Om kung Herodes skulle återuppstå i Sverige, styra landet med järnhand och plötsligt en dag bestämma sig för att slå ihjäl alla gossebarn skulle det bli liv i den svenska debatten. Men istället för att våga ifrågasätta Herodes beslut skulle hela frågan handla om vilken avlivningsmetod som var mest human, och som man därför borde försöka förhandla fram. Att ifrågasätta grundbeslutet skulle man inte göra i Sverige. Inte om det kunde kosta livet – eller för mycket av ens trygghet och bekvämlighet.
Missförstå mig rätt; att det blivit på det viset är ett tecken på ett historiskt unikt upplevt fysiskt välstånd och trygghet det svenska samhället haft ynnesten att uppleva, vilket man gott kan vara tacksam för. Men nog känns bristen på genuin nationell stolthet och ”jävlar anamma” alla kan dela – eller vilja bli en del av – lite andefattig, och den gör inte direkt integrationen lättare.
Sverige har under lång tid försökt avhjälpa svårigheterna att bli en del av ”gemenskapen Sverige” genom att avskaffa konceptet gemenskap överhuvudtaget. I Sverige finns snart inget ”vi och dom”. Det skulle kunna vara någonting gott, om det inte var för att Sverige allt mer uppenbart saknar ett riktigt ”vi” överhuvudtaget. Snart är alla som lever i Sverige ”dom”. Och då är det inte konstigt att den tillit som är så nödvändig för ett blomstrande och framgångsrikt samhälle enligt World Values Survey sakta börjar avta i Sverige.
Fortsättning på detta inlägg följer här.
Morgonsur 
Brist på med grannar och vänner delad positiv stolthet borde även förklara en del av omfattningen och följderna av lättare psykiska sjukdomar i detta fysiskt ytterst välmående land.
Ja, märkligt nog tycks folk må allt sämre ju bättre man har det. Man kan undra hur IS-krigarna i Syrien mår. Det måste vara svårt att bedöma då idealet, det normala, är att alla är psykopater.
Kanske är skillnaden inte så stor. Är vi så normala i Sverige? Har vi tillgång till aktuell och adekvat information för att förstå omvärlden och det egna landet? Drivs vårt samhälle av altruistiska krafter? Gynnar lagen de som är laglydiga eller är det en lekplats för sociopater/psykopater? Är det inte så i grunden att egennytta är den rådande normen, och moral och medkänsla hamnar i bakvattnet?
Är det kanske så att vi inte har några gemensamma normer och värderingar, och därför lättare faller för allt som kommer mot oss? Kanske ett resultat av moralisk relativism?
Här har du verkligen hittat en kärna till många problem. Kan vara svårt att ta till sig och lätt att vantolka, men just avsaknaden av stolthet eller saknaden av fd stolthet gör att tystnaden och bitterheten breder ut sig. Fanns mycket skit i gamla folkhemmet och när man nu ägnat tjugo år att försöka rätta till det så har många barn okänsligt spolats ut med det badvattnet, varav det du beskriver är ett av de viktigare. Som man bäddar får man ligga, fast ibland känns det som att politikerna bäddar och vi andra ligger.
Med badvattnet följde inte bara barnet, utan hela baljan. Och den tog nog både fönsterkarm och fönster med sig på vägen ut. Då blir det lätt lite kallt och dragigt förr eller senare.
Tack för ett bra inlägg i debatten. Du slår huvudet på spiken. Jag vill dock framföra att jag tycker att det är olämpligt att använda epitetet ”krigare” om IS terrorister. Det är en helt onödig glorifiering av de hemskheter som dessa människor bevisligen ägnar sig åt. Det bidrar enligt min mening till en legitimering av IS och dess gärningar bland de unga människor som har deltagit i/kan tänka sig att delta i terror organisationens avskyvärda aktioner. Jag utgår från att det inte är syftet men jag tycker att det finns anledning ifrågasätta språkbruket relaterat till IS. Words matter! I anglosaxiskt språkbruk så betecknar ordet ”warrior” något bra och ärorikt. Således inte alls vad dessa terrorister kan associeras med.
Jag hittade tyvärr inget bättre ord. Soldater är de i alla fall inte, för det är en titel man måste förtjäna. Alla övriga epitet jag övervägde… ja, de… skulle definitivt ha tagit fokus från innehållet i inlägget.
rövare kanske?
Våldsmän? Man slipper fundera över definitionen av ”terrorist”, ”mördare” eller liknande, och det går knappast att hävda att IS-folk inte uppfyller kriteriet för att vara våldsmän, men det har ändå en önskvärd negativ klang, och har framför allt inget alls av de lite positiva associationer man kan inläsa i ”krigare”.
Orderföljare kan kanske passa? Att följa order utan att bedöma själv kan i sina mest extrema fall vara ren ondska.
Varför skulle inte krigare/soldat vara lämpliga benämningar på de som söker sig till IS. Det handlar inte om några privilegierade officerare i bakre ledet utan om människor som bokstavligen riskerar liv och lem i väpnad kamp. Vi har 32 bekräftade dödsfall av de uppskattningsvis 200-300 svenska medborgare som sökt sig till Syrien, en högre andel än den för amerikanska soldater i Vietnamkriget.
För att vara övertydlig, jag försvara inte IS, men det är löjligt att förneka att det handlar om organiserade stridande enheter med tydliga ambitioner till nationsbyggande. Vi vet heller inte vilken andel av de som strider för IS som gjort som skyldiga till krigsförbrytelser, att dra alla över samma kam är lika fel som att jämställa samtliga tyska förband under andra världskriget.
Envar utgår från sin utgångspunkt. Ingen har såvitt jag vet förnekat att det handlar om ”organiserade stridande enheter med ambitioner till nationsbyggande”. Det är just det som är problemet. Hur stora deras förlustsiffror är anser jag vara oväsentligt.
Det torde inte föreligga några som helst tveksamheter vad IS står för, och vilka deras metoder är. För någon som ens känner sig lockad att ansluta sig till en sådan styrka känner jag enbart förakt. Och det är inte deras mål, utan deras medel, som diskvalificerar dem.
Under andra världskriget var möjligheterna att läsa, lära och veta helt andra. Om man skall jämföra IS-resenärerna med tyska soldater i VK2 låter det sig därför endast göras om man leker med tanken att hela sanningen om Auschwitz rapporterats i samtliga svenska tidningar och man såg en lång kö i Sverige som anmälde sig att vara lägervakt med gaskammaransvar.
Du får gärna kalla dem soldater om du tycker det är en bra definition. I mina ögon kommer de aldrig att förtjäna den titeln.
Aldrig.
Pingback: Om varför Sverige inte rår på IS-krigsturism II (II) | Morgonsur
Tack för en kanonbra artikel.
Får mig osökt att tänka på ett avsnitt av tv-serien Community där rektorn ska bestämma sig för en maskot för skolans sportlag. Men av rädsla att stöta sig med någon så blir det en vit könlös humanoidformad skapelse som ska representera ”The Greendale human beings”, (istället för t.ex. ett djur som annars är vanligt som tema för sportlag i USA)
I extremfallet så skulle väl maskoten blivit en helt rund och formlös vit boll för att till sist bli ingenting, precis som du är inne på i detta inlägget.
Tack för intressant artikel! Kan du länka direkt till undersökningen från World Value Survey tack. (inte till deras förstasida, hittar ej undersökningen du pratar om)
När jag läser om hybrisstolthet förstår jag varför jag har så svårt för HBTQ-rörelsen och uppfattar den som elitistisk och exkluderande. S.k. gay pride är ingen genuin stolthet utan en ren hybrisstolthet som utgår ifrån att den egna gruppen är lite bättre, lite mer upplyst och tänker lite mer rätt än de heterosexuella. ”Vi har RÄTT! Alla andra har FEL! Du får inte vara med, för du är DUM!!”. ”Stolta” HBTQ-personer är en arrogant och uppblåst grupp som gärna tar plats på andras bekostnad.
Jo, rörelsen har åstadkommit väldigt många bra saker även för heterosexuella cispersoner. Nej, jag är inte hetero.
Utländska stridande/kombattanter är den term som vi använder oss för ”foreign fighters”. Nej, soldater är de inte, för det krävs att de strider för en erkänd stat och vad jag vet har inte IS erkänts som stat ännu.
Jag har familj i Mellanöstern och reser/umgås mycket i kretsar med människor från denna region.
Gillar texterna om IS och tycker att de passar väl in.
På ett ställe i texten snubblar man dock till.
”Varje IS-krigare Sverige exporterar gör världens svagaste långt mer ont än alla vapen svenska vapentillverkare säljer till Saudiarabien på decennier”
Det är ganska välkänt, speciellt för oss här nere, att det är Saudi, Qatar, Turkiet och USA som beväpnar dessa grupper som finns i Irak, Syrien, Libyen.
Förutom vapen som upphandlats på vanliga vapen bazaren finns en rad special utrustning som endast ägs av stater. Bland annat TOW systemet. Detta finns numer i tusental i Syrien i händerna på arga män med skägg som ropar religiösa fraser tills de blir hesa när de spränger sina grannar i bitar..
Googlar man lite så ser man vilka som köpt och använder dessa system. Saudi köpte ca 15000 enheter sista året..
På liveleak finns massor av filmer då dessa system används mot syriska och irakiska mål..
System som påträffas har sina serienummer bortslipade.
Franska automatkarbiner exporterade till Saudi är standard utrustning i vissa grupper som märkligt nog slåss i Syrien och alla manpads från Libyen har nu konstigt nog hamnat i Syrien.. Hamnar i Turkiet går varma och gränsen är öppen som 7/11 för den som vill åka på jihadsemester genom Turkiet. Direktflyg från Göteborg 😉
Vapen som exporteras till gulfen går rakt i händerna på pojkarna som använder Sverige som bas. Sverige är kasern, gulfen är kasun..
Jag är rädd att du har rätt. Just de länder du nämner förekom redan under Balkankrigen, och har försett mer eller mindre vällovliga jihadister med vapen i snart sagt varje konflikt där så varit möjligt.
Det finns tyvärr en röd tråd genom väldigt många konflikter i modern tid. De inkluderar ofta just Saudiarabien med vänner i Gulfen, galna män med stora skägg och konflikter i resursfyllda eller på andra sätt strategiska områden.
Aftermath är alltid desamma, ett land i kaos som inte får bistånd för uppbyggnad och säkerhet motsvarande ens en promille av de pengar som lagts på vapen under konfliktfasen.
Afghanistan, här slussade USA och Saudiarabien in enorma resurser för att jaga ryssen på flykt. När konflikten var färdig lät man skiten falla samman och lämnade folket utan hopp eller framtid. Där det är möjligt håller man dem nere genom att stödja olika grupper för att hålla dem jämnstarka så att ingen riktigt makt kan uppstå.
Balkan, samma skit en gång till. Ett område som inte ens haft religiös extremism tidigare blev nu scenen för gulfregionens näst största exportvara.. Skäggiga vapenbärare. Det finns en del mycket bra dokumentärer om denna konflikt, bland annat en kritiserad norsk dokumentär. Ett tidigare självständigt industrialiserat område var nu sönderbombat.
Irak, här kvaddar man en av mellanösterns få moderna, industrialiserade, sekulära diktaturer som hållit religiös extremism kort i årtionden. Resultatet är inte direkt okänt. Säkerhetsapparat från diverse gulfstater är idag inblandad djupt i ett flertal grupper som roar sig med att spränga civila.. När ISIS var på framtåg flögs vapen in till (ISIS) ockuperade flygplatser på precis samma sätt som de flögs in på balkan flygförbudszonen till trots. Syrien bombade Irakiska flygplatser för att hindra gulfstaterna från att flyga in vapen till ISIS i Irak, detta med Iraks godkännande då de själva saknar vapenmakten. Väst har inte gjort mycket för att hjälpa Irak att skydda sig från ISIS.
Libyen som vi tillsammans med NATO bombade i bitar var tillsammans med Irak och Syrien motståndare till den religiösa extremismen som finns i gulfen. Det var länderna i gulfen som startade upproren i Libyen, de hade flygvapen där som bombade Libyska mål och de hade reguljär trupp på marken utanför FN mandat. Det är idag gulfstaterna som finansierar de olika fraktionerna som strider om makten i Libyen.. NATO och Sverige hjälpte gulfstaterna att stjälpa ett land som gjort mycket för Afrika och dessutom var en av de stora spelarna EMOT extremistisk religiös terrorism.
Syrien, det som i väst omnämnts som ett ”uppror” är ett angreppskrig från kringliggande stater. Grupperna som strider består till stor del av utländska stridande. Vapnen kommer från gulfen, Turkiet och USA. Det finns INGEN sekulär, demokratisk makt i som strider för förbättringar i Syrien. Det finns däremot ett hundratal grupper som med våld vill införa sharialagar och dra ett tidigare högt utvecklat och självständigt land rakt ned i medeltidens avgrund.. Hundratals miljoner av våra svenska skattepengar har här donerats till grupper som strider mot regimen i Damaskus.
Nu är den sista konflikten i Yemen, som knappt nämns i våra medier, en till konflikt där de radikala krafterna i landet får vapen och politiskt stöd från gulfstaterna, och saudiarabiens koalition använder sin enorma vapenmakt för att reducera grupper som INTE är radikala. Saudiarabien flyger in stora mängder vapen till östra delarna av Yemen, och har flyttat över 5000 av sina syriska krigare söderut..
Märkligt nog såg Saudiarabien ett så stort hot i att Yemeniter får makten i sitt eget land, att de var tvungen att bomba. Men det finns inget behov att bomba ISIS eller Al-qaeda i Irak och Syrien. Man behöver inte vara särskillt smart för att fatta vart grupperna får finansiellt, politiskt och militärt stöd ifrån. Det behövs en del resurser för att strida mot en stat.
Det märkliga är att sverige är med och finansierar, säljer vapen och använder vår försvarsmakt för att hjälpa just de parter i konflikten man säger sig vilja motarbeta. Vi hjälper stater som hjälper terroristerna. Vi säljer vapen, donerar pengar, bistår med underrättelse och vapenmakt..
Om vi genuint och ärligt var emot religiös extremism och terrorism så hade vi gett Assad-regimen stöd i sin kamp mot skäggtomtarna, vi hade sålt vapen och bidragit med träning av styrkor i Irak, vi hade motsatt oss bombningen av Libyen.. Och märkligt nog skulle man ha stöttat Serberna om någon grupp på Balkan. Vi hade haft politisk dialog med utomstatliga grupper i mellanöstern som motsätter sig religiöst våld, och bistått dessa istället för att demokratisera länder.
Lär knappast hända.
Pingback: Ska extrema Monoteister och Terrorister ha Statsbidrag från (S) Regeringen ? | Hedniska Tankar