Om varför Sverige inte rår på IS-krigsturism II (II)

Fortsättning från gårdagens inlägg.

I gårdagens inlägg nämnde jag man för att förebygga att de värsta extremiströrelserna rekryterar allt fler måste göra det svenska samhället till ett attraktivt alternativ för unga människor att vilja vara en del av. Det allt mer uppenbara problemet är dock att det är svårt även för en gammal infödd att längre göra sig en bild av vad medlemskapet i landet Sverige och det svenska samhället egentligen är, betyder och står för. En genuin inkluderande stolthet riktad mot framtiden – att skilja från exkluderande hybris-stolthet.

Anledningen att ingen i det officiella Sverige är villig att vare sig identifiera, definiera, beskriva eller kommunicera någon som helst ”nationell stolthet” är såvitt jag har förstått att det skulle kunna anses vara patriotiskt eller nationalistiskt. Och hellre än att ens tangera nyss nämnda begrepp – som i svensk diskurs utan undantag definierar exkluderande hybris-stolthet och därmed något ont – är det bäst att hålla sig borta från alla former av gemensam stolthet. Även den inbjudande, gemenskaps-, hänsyns- och förståelseskapande genuina stoltheten.

Tvärt emot vad den moderna forskningen säger.

I all välvilja står därför landet Sverige för allt och ingenting, så att alla ska kunna känna sig lika välkomna. Men frågan ingen har ställt är hur välkommen man känner sig till ett intet. Eller hur intresserad man är att vara delaktig i något som inte ens är. Som inte står för något.

Vad sjutton är det egentligen för något man ska integreras i?

Förutom att det i  Post Kalla kriget-Sverige saknas gemensamma kärnvärden att dela och kämpa tillsammans för – som befintlig, nytillkommen eller potentiell medborgare – finns ett par ytterligare förvirrande eller försvårande faktorer för den som vill integreras i det moderna svenska samhället:

Den första är att det den offentliga debatten kommuniceras ett antal värden politiken, media och tongivande debattörer anser att folket borde gå i döden för, men som folket själva ännu inte riktigt förstått att hylla som nationalklenoder. Som t ex feminism eller stoltheten över att utgöra en moralisk stormakt. Att döma av de dagliga löpsedlarna som beskriver hur stora delar av befolkningen obstruerar och saboterar i frågorna tycks man inte direkt ha valt de lägst hängande frukterna att bygga en framtida genuin nationell stolthet kring.

Den andra är att det trots att Sverige officiellt saknar alla former av nationell stolthet förvirrande nog ligger ett rejält mått av nationell hybris-stolthet och bubblar under ytan. För samtidigt som inget land officiellt ska anses bättre än något annat utgör Sverige i svenskarnas självbild inofficiellt universums facit, har kommit lite längre, vet lite mer och har lite mer rätt än alla andra länder i världen. Den inbjudande tonen mot och respekten för andra människor, kulturer och samhällssystem kan ögonblickligen övergå i arrogant och argsint avsnoppande. T ex om någon icke-svensk vågar föra på tal att vederbörande anser österrikisk sjukvård vara bättre, sydafrikanska mataffärer mer välsorterade, fransk vägskyltning mer logisk eller iranskt kaffe godare än svenska motsvarigheter.

Nå, oavsett vad som lett fram till Sveriges totala brist på genuin stolthet; i sin historiskt unika national-antinationalism har Sverige gått så långt och lyckats så bra att svenskarna är på god väg att förlora tron på, och lojaliteten till allt utom sig själva. Sverige är – även detta enligt World Values Survey – världens mest extrema land i det att den egna individen är allt, och tron på en djupare mening inget för den vanliga människan.

Hur ett land vars djupaste syfte är att administrera ekonomiska trygghetssystem någonsin ska kunna omvända den som är uppfostrad i en mer konventionell internationell tradition som står för raka motsatsen –  där lojalitet med gruppen är alltings syfte och den gemensamma tron själva livets mening – kan man fråga sig. Varför någon med den grundsynen på livet någonsin skulle vilja bli en del av det Sverige som inte står för något, men som i handling är raka motsatsen till allt man lärt, tror på och lever för är en ännu större gåta.

Jag tror hur som helst det blir rätt svårt att övertyga djupt troende människor som tror sig kallade att på Guds uppdrag  förändra världen – bli omskrivna i världspressen och fruktade av alla – att lugna ner sig, bli halv-ateister och läsa upp betygen på Komvux för ett eventuellt framtida jobb på 7-Eleven.

IS och andra extrema rörelser fångar unga mäns behov av gemenskap och total hängivenhet och gör dem till kändisar – något som i Sverige för övrigt (apropå uppblåst stolthet) tycks vara det mest eftersträvansvärda av allt, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

IS och andra extrema rörelser tar kompromisslöst avstånd från den svenska/europeiska/västerländska ”värdegrundlösheten”, och ger unga män (och allt fler kvinnor) chansen att bli en del av en stark gemenskap med raka, enkla svar och tydliga konsekvenser för vad som är rätt och fel.

I IS värld är tron, religionen, allt, och ondskan som följer med förklaras med att den kan tyckas brutal – men att den är Guds vilja och inte kan ifrågasättas. Budskapet är enkelt: ”Du behöver inte tänka – bara bekvämt underkasta dig och ta emot den gränslösa uppmuntran Gud och dina ledare ger dig. Vi är starka tillsammans, och det är vi mot världen” – en våt dröm för sökande unga arga män.

Att de värden och ideal man företräder är raka motsatsen till det märkliga, komplexa, odefinierbara och svåråtkomliga svenska samhället är knappast något som avskräcker. Tvärtom är det extremrörelsernas Unique Selling Proposition.

För äventyrliga unga män som lockas av extremrörelsernas enkla budskap finns inget eftersträvansvärt i det svenska samhället. De söker ett syfte med sitt liv, någonting att brinna för. De vill tro – inte höra att livets mening är lån till en bostadsrätt i närförort. De vill göra skillnad – inte bli tryggt omhändertagna på en praktikplats vid Parkförvaltningen i Eskilstuna. De vill dela en högre gemenskap – inte förverkliga sig själva på en återbudsplats vid Södertörns högskola. De vill förändra världen här och nu – inte drömma om charterresor till Lanzarote efter pensionen om fyrtio år.

För dessa unga män är Sverige en teknikalitet, som har föga att erbjuda annat än sådant som mäts i lättfångade ekonomiska termer. Sverige är en bekväm bas, en födkrok, en plats att vila upp sig innan man åker tillbaka och orsakar krig, folkmord och misär – och fyller på världen med allt fler flyktingströmmar. Som samhälle är Sverige en styggelse för dem. Och det tafatta och respektlösa svar det svenska samhället ger IS-resenärerna riskerar som jag ser det bara att göra saken värre:

Det land som inte förmår möta den IS-krigare som uppsåtligen begett sig utomlands för att bedriva folkmord med mer än munväder, överslätande undanflykter och en ryggradslös omhändertagande-attityd är ett samhälle för IS-krigaren att hånle åt medan man utnyttjar det och slår det med dess egna medel. Det är ett land och ett samhällssystem som inte förtjänar annat än förakt i deras ögon.

Och se, kanske hittar vi här slutligen det enda vi tycks vara överens om, jag och IS-krigarna. För frågan jag ställer mig är; i vems ögon – oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder – förtjänar ett sådant land inte förakt? 

–     –     –