Om att förstå Islamiska Staten II (II)

Fortsättning från detta inlägg.

I förrgår skrev jag ett inlägg apropå IS och unga stridslystna jihadresenärer från Sverige. Gott så – men frågan är vad som går att göra åt saken?

På kort sikt tror jag det är svårt att göra så särskilt mycket överhuvudtaget, eftersom det kräver att man förstår problemet, anpassar åtgärder efter detta och avsätter ansvariga som har både ansvar, befogenhet och resurser att göra något åt saken.

Men; eftersom ingen ens tycks förstå själva grundproblemet – vad som driver dessa unga män och varför de hatar västvärlden – och det därmed heller inte finns några som helst verktyg för att stävja det imponerar de svenska insatserna inte nämnvärt så här långt. Göteborgs stad har förvisso vaknat. Sent – men dock. Även om man de facto helt saknar möjligheter att göra något särskilt konkret.

Ställd inför detta jobbiga faktum gör då tyvärr det samlade Sverige som man brukar göra; man ger sig  på den som står i frontlinjen och åtminstone försöker göra något åt saken. I det här fallet tjänstemannen Sven-Johan Dahlstrand vid Göteborgs stad. Ilskan har varit stor efter att han i Uppdrag Granskning ”jämförde IS-krigare med Finlandsfrivilliga”.

Jodå, jag såg programmet. Vis av erfarenhet från tidigare ”gräv” från Uppdrag Gransknings sida lyssnade jag noga, tittade igenom programmet två gånger till – och fann som allt för ofta att Dahlstrand antagligen inte alls avsåg någon sådan jämförelse. Min tolkning är att han förklarade varför det är omöjligt för honom att rent generellt och över tid verka för att hindra myndiga kommuninvånare från att ”åka utomlands och kriga”.

Om Dahlstrand jämfört en anslutning till just IS med finska vinterkrigsfrivilliga hade det förstås varit anmärkningsvärt, men den uppmärksamme noterar att han faktiskt inte gjorde det överhuvudtaget – han fick aldrig ens frågan om hur han ställde sig till just IS. Däremot frågade Uppdrag Granskning varför det är fel att i sammanhanget prata om jihad. Dahlstrand svarar:

”Det har inte bara med jihad att göra, utan det kan handla om andra saker också, sen kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer”.

Han säger också

”Jag tycker man förminskar frågan om man bara pratar om jihad”.

Vi får aldrig veta vad Dahlstrand sagt före eller efter de pressande och insinuanta frågorna som valts ut till Uppdrag Granskning, men i sak har Sven-Johan Dahlstrand helt rätt; jihad är ett i sammanhanget irrelevant begrepp, samt att han som kommunaltjänsteman saknar möjlighet att göra annat än rikta in sig på just brott – oberoende av vilket krig och vilket sammanhang. En kommun kan – rent generellt – inte veta vad som är en okej organisation eller inte. Möjligen IS och Al Qaeda undantagna – organisationer som bara utgör en bråkdel av problemet.

För att någon i tjänsten ska kunna utföra en arbetsuppgift – vad den vara må – krävs att man åläggs ett ansvar, ges befogenheter att agera och tilldelas resurser. Göteborgs stad försöker ta ansvar, har avdelat åtminstone någon resurs – men eftersom de totalt saknar befogenhet står de sig slätt. Det sistnämnda vore enligt min personliga uppfattning en betydligt mer intressant fråga att angripa för Uppdrag Granskning istället för att – som vanligt – piska upp folkligt hat mot någon maktlös tjänsteman längst ner i hackordningen.

Visst, Dahlstrand pressades och kunde säkert uttryckt sig tydligare (och med Uppdrag Gransknings historia i bakhuvudet säkert också klippts/redigerats på ett sätt som klargjort vad han egentligen menade). Men personligen anser jag att de kraftfulla fördömanden av hans yttranden är orättvisa.

Om Göteborgs stad överhuvudtaget ska kunna agera har nämligen Dahlstrand knappast något val annat än att helt släppa vad som är lämpligt och olämpligt för att enbart fokusera på vad som är lagligt och olagligt. Allt annat leder in på ett fruktlöst relativiserande långt bredvid ämnet. Det kommer att bli en diskussion som han och Göteborgs stad obönhörligen kommer att förlora.

Vad Uppdrag Granskning borde ha förklarat är att Dahlstrand har tre ovillkorligt begränsande förutsättningar att förhålla sig till:

Den första är att varken riksdag eller regering i ärendet IS producerat mer än en ansenlig mängd spekulationer, känslosvall och retorik. Det finns inga lagar, förbud, regleringsbrev, resurser, andra smörjmedel, befogenheter, tvångsmedel eller regeringsbeslut som ger en enskild tjänsteman något som helst juridiskt, politiskt eller praktiskt verktyg att arbeta med. Och finns det ingen nationell klangbotten är en kommunaltjänsteman i princip maktlös. För att ytterligare avlöva Dahlstrand måste kommuner alltid iaktta försiktighet kring allt som kan betraktas som utrikespolitik – vilket är statens uppgift, inte kommunernas. En enskild kommunaltjänsteman har att beakta den s k lokaliseringsprincipen i Kommunallagens 2 kap 1§ som begränsar vad kommunen har att syssla med och inte. Att kommunen på eget bevåg – utan ens en signal från staten – ägnar sig åt egna ställningstaganden kring utländska arméer, militanta grupper eller organisationer är minerad mark.

Den andra är att Dahlstrand i sin kommunala roll trots det tryggt kunnat ta ställning mot just IS, vars organiserade grova brottslighet är väldokumenterad och allmänt känd – både av honom själv och andra. Problemet är att Dahlstrand aldrig fick frågan om sin inställning till just IS. När det gäller generellt ”krigande i Syrien” för andra organisationer, arméer, frihetsrörelser, miliser eller paramilitära grupper är det helt enkelt omöjligt för en kommuntjänsteman att börja lansera ståndpunkter och åsikter om organisationer man inte ens vet vilka de är eller i vilka syften de verkar. Man vet aldrig om någon av dem rentav får svenskt bistånd. Det är dessutom inte helt ovanligt att människor åker till Syrien för att kämpa mot IS, men inte heller de har förstås rätt att begå brott.

Det finns helt enkelt inget förbud mot att strida utomlands för andra än svenska försvaret. Eftersom Sverige tillåter dubbelt medborgarskap kan det rentav finnas människor boende i kommunen som är skyldiga att tjänstgöra under pliktlagar i något annat land.

Göteborgs stad kan därför inte ha någon synpunkt på att någon som råkar bo i kommunen – oavsett medborgarskap – åker som frivillig för att kriga i Ukraina, reser för att bli kurdisk Peshmergakrigare mot IS, kallas in som värnpliktig i israeliska IDF, anmäler sig till Franska Främlingslegionen, låter sig rekryteras till amerikanska marinkåren eller engageras som privat säkerhetsvakt i Irak. Det enda man kan ha en generell åsikt om utan att bli avklädd i ett enda virrvarr av om och men är  om du åker utomlands fullt medveten om att du sannolikt kommer att begå brott.

Den tredje är att man inte ens utan vidare kan ta avstånd från ”unga män som reser utomlands för att delta i jihad”. Begreppet jihad är för en muslim nämligen bara ett uttryck för en kamp mot inre och yttre ondska. Det kan beteckna både en sorts själslig rening, kamp mot orättvisor som en krigsförklaring i självförsvar. Det är därför rätt av Dahlstrand att inte ge sig in i debatt kring ett begrepp som helt enkelt är oanvändbart, och inte på något sätt innebär det UG:s reporter vill låta påskina.

För troende muslimer är såvitt jag uppfattat saken jihad ett mycket brett – positivt – begrepp som kan betyda nästan vad som helst från något slags religiös spa-verksamhet till att gå i väpnad strid. Begreppet är inte – som Uppdrag Granskning i princip låter påskina – synonymt med att ”skära huvudet av oskyldiga för att införa världens mest extrema tolkning av sharia”. Det sistnämnda är IS vantolkning av begreppet. Jag tycker därför Dahlstrand gör helt rätt i att låta bli att använda sig av ett begrepp som bara kommer att förvirra.

Märk väl att det dessutom är fullt möjligt att genomföra även väpnad jihad för de allra godaste skäl – kanske rentav sida vid sida med svenska försvarets förband mot en gemensam fiende.

Sammanfattningsvis: För att en kommunaltjänsteman ska ha något alternativ till Dahlstrands approach måste staten, nationen Sverige först av allt stå för något tydligt som kommunaltjänstemannen kan jobba med. Ansvaret för detta faller på Riksdag och Regering. 

Så – vad göra?

Som sagt i inledningen är det nog svårt att göra någonting alls på kort sikt. Personligen är jag inte övertygad om att det är lämpligt eller ens görligt att lagstifta mot terrorträning, eller att peka ut olagliga organisationer. Bevisläget kommer att vara i princip omöjligt, och risken är att alla resurser äts upp av meningslösa brottsutredningar som mynnar i noll och intet. Det är i det närmaste omöjligt att – oftast utan andra bevis än rykten – knyta en viss person till en viss kaotisk plats utomlands och dessutom bevisa att personen befunnit sig där för att uppsåtligen begå brott.

Det enda jag tror vore riktigt verksamt är en mer långsiktig och krokig väg;  att nationen Sverige kunde hitta ett syfte, några värderingar, kunde stå för något som lockade dessa sökande äventyrslystna att se på landet med respekt. Att nationen Sverige kunde hitta en positiv, inkluderande stolthet som lockar dem att vilja bli en del av Sverige istället för att förakta allt landet är.

Tyvärr tror jag det blir svårt. Sverige har som nation en massa åsikter om allt mellan himmel och jord, men står egentligen inte för någonting. Visst – i rättvisans namn är det inget unikt svenskt problem. Hela västvärlden delar samma välfärdssymptom – bristen på syfte och grundläggande djupare värderingar. Och det enda den bristen kommer att resultera i under överskådlig tid är dessvärre ökad polarisering, splittring och mer våld. I stort och smått.

Det enda västland som tycks ha lyckats någorlunda att hantera IS-krigare är USA, som – om jag raljerar något – bara tycks ha drygt dubbelt så många bekräftade IS-krigare – totalt – från hela Förenta Staterna med 300 miljoner invånare (33 st) än vad det kommit tillbaka från Syrien till bostadsområdet Vivalla i Örebro kommun (12 st). Bara för att sätta saken i perspektiv.

Men, vad gör man – och hur? Ja, jag kan ärligt säga att jag i nuläget inte har den blekaste aning. Men om jag skulle angripa problemet skulle jag börja gräva i de sökande unga vuxnas drivkrafter, och försöka förstå dem.

Vad är det egentligen de söker? 

–     –     –

P.S. Om du ska läsa en enda artikel om IS – läs den här långa men klargörande artikeln från The Atlantic. Den var en ögonöppnare som väckte mitt intresse och fick mig att söka vidare. Tack Håkan Åberg för tipset. Och:

Ska du läsa en enda blogg om IS och radikal islamism är det sanslöst välinformerade Gudmundson, som gör en storartad gärning med att kartlägga och redovisa de skrämmande nätverk och idéer som finns närmare oss än vi tror. D.S.