Om Flyktingkatastrofen V (V): Vad göra?

“You can only lean against that which resists.”

Native American Proverb

Föregående inlägg – IV. Politiken

1. BAKGRUND
Hela Europa genomlever just nu en flyktingkris som varken är en slump, eller resultatet av ett förvärrat tillstånd i Syrien. Den är en förutsägbar konsekvens av oenighet, otydlighet och oförmåga i den europeiska flyktingpolitiken.

Att stoppa kriget i Syrien kommer inte att bromsa migrationsströmmarna nämnvärt, ens om det vore möjligt. De flesta asylsökande kommer inte längre från Syrien, utan från andra länder i Nordafrika, Mellanöstern och Asien.

Att hjälpa på plats är nödvändigt – i allt större omfattning – men kommer inte att minska inflödet av asylsökande nämnvärt det heller. Oavsett vad man nu tar sig för är processen redan igång, och flyktingindustrin kommer att se till att pressa på och möta den efterfrågan som väckts. Flyktingströmmar är påverkbara för signalpolitik, men svarar på den ungefär som en lavin; När den väl börjat röra sig har man bara att acceptera att den kommer, försöka styra den – och om möjligt få konsekvenserna under kontroll.

Det första nationen Sverige måste göra i den situationen är att sluta bete sig som ett hjälplöst offer, bryta det politiska tunnelseendet och ta kontroll över situationen. Även om det känns befriande solidariskt just där och då hjälper man ingen ur ett kärr genom att själv kliva ner i det. Lidande blir inte mindre av att man delar det – tvärtom blir det dubbelt så stort.

2. DET EUROPEISKA TUNNELSEENDET

I tidigare inlägg har jag försökt förklara flyktingarnas högst förståeliga och relevanta känsla av total desperation. Det är en desperation de ofta burit i flera år i flyktingläger runt om i värden. Så hur kunde då denna flyktingkris plötsligt uppstå som i ett trollslag? Den som tror att kriget i Syrien plötsligt blivit värre är fel ute, och de flesta flyktingarna kommer som sagt inte ens ifrån Syrien, utan från Eritrea, Afghanistan, Somalia och andra länder.

En avgörande anledning att proppen gick ur i slutet av augusti är det tyska beslutet att inte längre följa Dublinförordningens tvingande krav om ”första asylland”. Redan efter ett par veckor av generositet backade Tyskland från sitt beslut och kände sig istället tvungna att stänga gränsen helt. Men lavinen var redan i rörelse, och det är knappast någon slump att Tyskland bara under september månad 2015 fick ta emot 40% fler flyktingar på en enda månad än man gjort under hela föregående år.

De massiva protesterna från EU:s västra halva mot Ungerns försök att hävda EU:s yttre gräns fullbordade bilden av ett EU som saknar en rak linje och inte riktigt vet hur de ska hantera målmedvetna migranter som vet vad de vill, vart de vill – och varför.

2.2. Att göra:

EU och Europas nationer skulle behöva tillämpa den enkla, grundläggande överlevnadsregel man använder när man förlorar kontrollen, och som brukar förkortas STOP.

Sit down.

Think.

Observe.

Plan.

Och vad man behöver planera och få till stånd är en gemensam europeisk flyktingpolitik. På riktigt.

3. DET SVENSKA TUNNELSEENDET

Jag brukar ofta poängtera att lagstiftning i syfte att ”skicka signaler” är en styggelse. Det vidhåller jag fortfarande. Däremot är det viktigt att skicka signaler när man tillämpar lagstiftning. De signalerna skickar man företrädesvis genom att göra sitt jobb och låta det man gör tala för sig självt; man vårdar begrepp som lagbundenhet, neutralitet, tydlighet, fasthet, pålitlighet, stabilitet och konsekvens. Alltid professionellt, gärna personligt, aldrig privat.

Hela poängen med att ett samhälle har en regering, lagar och myndigheter är att de ska utgöra en förnuftets förlängda arm som balanserar upp och hindrar de värsta konsekvenserna av känslor och känslosvall som annars kan få ett helt samhälle att spåra ur. Även det på riktigt.

Av den anledningen tar man sig snarast för pannan när man tvingas uppleva hur dagens Myndighetssverige agerar; myndigheter, kommuner och statliga bolag låter sig dras med i känslostormarna så till den milda grad att man börjar bryta mot de lagar man är satt att upprätthålla. Något är ruttet i staten Sverige.

Utlänningslagen (2005:716) 20 kap 8 § 1 st:

Den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen
komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein döms för människosmuggling till fängelse i högst två år.

Det är ohållbart, rentav horribelt, att myndigheter medvetet inte bara åsidosätter eller bryter mot en föreskrift – utan uppsåtligen begår brott som i straffmätning motsvarar normalbrottet misshandel. I den mån samhällets företrädare och väljare anser en lag vara omänsklig eller felaktig så ändrar man den. Man rycker inte bara på axlarna och låter sina myndigheter bekvämt börja ägna sig åt vad som i princip är av myndighet organiserad kriminalitet.

Land skall med lag byggas är ett gammalt talesätt som lär ha gällt från medeltiden och som varit ett så absolut begrepp för statsbildningen Sverige att kung Karl XV gjorde frasen till sitt valspråk. Med frasen i bakhuvudet är frågan vad som händer med ett land som gör tvärtom – medvetet låter upplösa sina egna lagars, och därigenom hela sitt rättssamhälles, legitimitet.

I Sverige har seriefiguren Bamse på senare tid ersatt Karl XV som rättesnöre, med sitt visdomsord ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Personligen skulle jag önska att Sverige växte upp, lämnade Bamse-nivå och lärde sig vad alla vuxna människor tvingats inse:

Den som vill vara väldigt snäll måste vara vuxen nog att också vara väldigt stark ibland.

Det gäller både när det gäller att stå emot oönskad EU-lagstiftning, som när man står upp för att man faktiskt undertecknat den.

Med det sagt finns ett fantastiskt engagemang bland Sveriges folk och myndigheter. Empatin flödar, och det ska man högakta, vårda och uppmuntra. Samtidigt får man inte förlora fotfästet och bete sig som en medberoende.

Särskilt när man har med desperata människor att göra är det viktigare än någonsin att inte tveka eller svaja. Man måste kunna visa empati utan att låta sig dras med i den andres känslosvall. Även om det är svårt att säga nej till någon som på goda grunder tror att du berövar dem deras framtid eller rentav deras liv måste man klara av det ibland. Till exempel när de missbrukar asylsystemet eller begår brott.

Varje osäker signal kommer att trigga desperata människor att begå likaledes desperata handlingar som sätter både dem själva och människor i deras närhet i svåra situationer. De människor som nu i stora mängder sätter sig i livsfarliga vrak på Medelhavet för att sedan stappla fram längs europeiska vägar gör det inte huvudsakligen för att deras situation plötsligt blivit mycket sämre. De gör det för att de i den förvirrade europeiska hanteringen av flyktingströmmarna plötsligt sett inte bara en spricka – utan en stor bräsch – i EU:s fasad, och de har också identifierat ett sätt att ta sig in genom den bräschen. De ser en möjlighet de inte tidigare haft att skapa sig en ny framtid – och de satsar allt, vågar språnget och tar den.

Jag tycker inte det är förvånande alls. Förmodligen skulle de flesta av oss göra likadant i deras situation – om vi vågade. Men metoden att ta sig in i EU är en riskfylld, destruktiv sådan. Tyvärr kommer det hela att fortsätta tills EU hittar en gemensam, tydlig och konsekvent flyktingpolitik – eller tills strömmarna dör ut av sig själva. Det första lär inte ske i brådrasket – om ens någonsin – och det andra sker knappast förrän problemen blivit lika stora i Sverige som i de flyktingläger man lämnat för hoppet om en ny framtid i Europa.

3.1. Att göra:

Sverige måste liksom Europa tillämpa samma STOP-regel. Och på ren svenska går det engelska begreppet ”plan” i modellen att sammanfatta i de tre rader som gäller inför alla svåra beslut:

Noga begrunda, hastigt besluta, orubbligt fullfölja.

Hittills har Sverige inte direkt rosat marknaden i något av de tre leden.

4. VAD BEHÖVER SVERIGE?

Sverige måste sluta parera och börja agera. Sluta behandla migrationsströmmar som en ofrånkomlig naturkatastrof, hitta fast mark under fötterna och hjälpa på egna villkor – utan att som idag förlora fotfästet helt. Klarar man inte av det kommer man Sveriges egna offerbeteende att förr eller senare utarma kraften att hjälpa överhuvudtaget, och det kommer inte att göra någon enda människa glad – svensk som flykting.

Min bedömning är att Sverige redan nått, eller inom kort når, gränsen för vad samhällssystemet kan hantera och de uppoffringar den egna befolkningen är beredd att acceptera. Och om de altruistiska vindarna vänder kan läget snabbt bli obehagligt.

Sverige är nämligen ett extremt land som bara är lagom i genomsnitt. I Sverige balanserar förnuft och känsla bara över tid, d v s man låter antingen förnuft eller känsla dominera totalt tills pendeln slår i ändläget. Sedan inser man till slut att man spårat ur – och löser det genom att i full fart låta pendeln slå lika hårt i det andra ändläget istället.

När Migrationsverket börjar undersöka möjligheterna att upprätta tältläger är det ett symptom på att man i sedvanlig svensk anda låtit känslorna driva iväg. Man står på kanten av kärret med bultande hjärta och tunnelseende, tittar på en allt mer sprattlande medmänniska i leran och ser ingen annan lösning än att hoppa i.

Men frågan är om ett flyktingläger på Rinkabyfältet är en så väsentligt mycket bättre position för någon att bygga en värdig framtid ifrån än motsvarande läger i Turkiet eller Libanon, och om det inte finns bättre sätt att hjälpa. För mig låter det som om Sverige snart är framme vid ett läge där man rentav lurar människor att göra av med alla besparingar – eller sätta sig i skuld – för att de ska ta sig till Sverige och hamna i en i princip lika hopplös situation som de lämnat.

En lika hopplös situation – men nu utan pengar, i ett land med näst intill hopplös arbetsmarknad, betydligt dyrare kostnadsläge och en halv meter snö.

Sverige måste på allvar ta sig i kragen och bestämma hur långt man är villiga att offra egen bekvämlighet för att välkomna andra till en ny framtid i Sverige – innan det visar sig på andra, mer oönskade sätt. Man måste göra en realistisk bedömning av sin kapacitet att erbjuda nytillkomna människor en ny framtid – hur många, under vilka förutsättningar, på vilken nivå av hjälp och på vilket sätt. Man måste göra klart vilka förväntningar man har på de nya medlemmarna i samhället – och vilka förväntningar de också kan ha på Sverige och sin nya framtid.

Alla har sin egen nivå av uppoffringar som man kan godta för att hjälpa andra människor. Hur långt man är villig att gå beror dels på vem man ska hjälpa, hur svårt de har det, hur den egna situationen påverkas och vilken skillnad hjälpen gör. Den första parametern att ta hänsyn till är att människan känner mer tillit för det som är nära och det som är lika oss själva. Viljan att hjälpa följer samma logik. Det är därför de flesta reagerar föga mot nyheter där biståndsmedel till mer behövande flyktingar långt bort omfördelas för att hjälpa mindre behövande flyktingar i närheten.

Det tjänar ingenting till att moralisera, för så fungerar människan.

Med det i bakhuvudet kan Sverige bara ta kontroll över sig självt och sitt eget förhållningssätt – inte EU:s, flyktingarnas, Turkiets eller någon annans. Det enda rätta är att Sverige anpassar sin politik efter detta faktum – och åtminstone tar kontroll över sig självt. Allt därefter måste bli en kompromiss. Sådana gör av naturen få människor nöjda, men de är demokratins essens, och innebär att majoriteten åtminstone kan bekänna sig till något av de två uttrycken ”stolt men inte nöjd” eller ”nöjd men inte stolt”.  När det demokratiska beslutet är fattat måste alla myndigheter stå upp för att orubbligt fullfölja vad som bestämts.

När det gäller något så svårt som flyktingpolitik – där man på ena eller andra viset sätter sig till doms över människors möjligheter att själva skapa sin framtid – kommer många människor att bli oerhört besvikna. Det kräver a) enighet om principer och b) mental styrka i utförandet när man medvetet tvingas krossa människors drömmar. Samtidigt är det fegt att låta människor offra allt för en orealistisk dröm. I synnerhet om man har en möjlighet, eller rentav skyldighet att påverka eller förhindra det.

Kombinationen välfärdssamhälle och oreglerad invandring är tyvärr inte hållbar i dagens värld. Är då enda möjligheten att stänga gränserna helt? Det tror jag absolut inte. Men om man vill undvika att det förr eller senare blir nödvändigt att man gör det under åtminstone en period måste Europa och Sverige skaffa sig någon form av ryggrad, erkänna sina svagheter och bygga en hållbar flyktingpolitik med visioner man har en realistisk chans att leverera. Den nya politiken måste sedan kommuniceras tydligt och upprätthållas med fasthet. Hållbart, stabilt och långsiktigt.

4.1. Att göra:

Sverige måste på allvar ta ställning till sin roll i ett Europa som på ena eller andra sättet kommer att tvinga Sverige till en mer restriktiv flyktingpolitik. Riksdagspartierna måste få till stånd en bred parlamentarisk överenskommelse om var gränsen går för när Sverige hellre fäller EU än tar ett enda steg till i Viktor Orbàns riktning. På riktigt.

Det är en stor fråga som kräver att Sverige på allvar tar sig en funderare över sitt syfte som nation.

5. VÅGA PRATA OM FÖRVÄNTNINGAR!

Åtskilliga svenska mediekonsumenter har upprörts av nyheter om flyktingar vars förväntningar inte motsvaras av ett flyktingboende i barack på Grytans skjutfält. Jag är personligen inte det minsta förvånad och hävdar att både svenskens begripliga irritation och flyktingarnas frustration beror på skillnader i förväntningar – skapade av den urspårade debatt jag beskrev i första inlägget i artikelserien.

Svenskens förväntningar är att flyktingar är utfattiga, lidande människor som kommer hit och är tacksamma för att Sverige rycker dem ur dödens klor och ger dem en fristad. Jag har ägnat åtskillig möda åt att förklara att de flyktingar som kommer idag inte ser ut på det sättet, men att de trots det har alla anledningar att vara desperata. De flyr inte till Europa för att de är rädda för att dö, utan för att de är rädda att aldrig mer få leva. Som jag ser det är det svårt att hitta ett mer begripligt och behjärtansvärt skäl till desperation.

Så vilka förväntningar har flyktingarna, och var har de fått dem ifrån? Jag tillåter mig själv att spekulera i ett hypotetiskt exempel:

Hur skulle du agera själv om du satt helt utan framtid i ett flyktingläger i Turkiet, Jordanien eller Libanon. Kanske skulle du lockas av flyktingsmugglarnas marknadsföring, med löften om allt från jobb till eget hus och blond svensk flickvän. Har du tur kanske du har släktingar i Sverige som kan balansera bilden, men om du inte har det – vad gör du då?

Vad ingen tycks ha tänkt på är att vad som skrivs i svenska dagstidningar och i motsvarande myndighetsinformation inte bara är läsbart i Sverige numera. Via internet och kostnadsfria översättningstjänster kan vilken hemsida som helst läsas någorlunda begripligt av vilken läskunnig människa som helst i världen.

Kanske går du källkritiskt in och googlar vilka svenska medier som är de största och mest välrenommerade. För att komplettera bilden söker du kanske information på svenska myndigheters hemsidor.

Där kommer du i princip uteslutande att läsa idel goda exempel riktade till läsare i Sverige i syfte att motverka främlingsfientlighet. Den samlade bilden kommer att bli att Sverige varmt välkomnar flyktingar från Syrien, att flyktingar medför stora samhällsvinster för det svenska samhället, att flyktingarna är svaret på problemet med en åldrande befolkning, att den nationella arbetsmarknadsmyndigheten anmäler behov av 100 000 arbetsföra invandrare varje år, hur syrier har en i svensk jämförelse hög kompetens och hur den svenska arbetsmarknaden har skriande behov av sådan kompetent arbetskraft.

Ingenstans står att läsa att du för att få det enklaste jobb måste tala och skriva närapå fläckfri svenska, att du kommer att behöva en svensk högskoleexamen för att få ett jobb på samma nivå du hade i hemlandet och att du dessutom måste kämpa dig in i svenska nätverk, som inte alltid är lätta att komma in i ens för en infödd svensk.

Du får svårt att hitta artiklar som beskriver att det – om du tillhör dem som lyckats kämpa dig fram – trots det kan ta upp till sju, åtta år innan du ens får ett enkelt jobb i en snabbmatskedja. Och att alla då förväntar sig att du, som utbildad tekniker med lång erfarenhet som välavlönad högre chef i en industri i ditt hemland, ska vara jävligt tacksam när du står där och steker burgare efter nästan ett decennium i arbetslöshet.

För tyvärr råkar det förhålla sig så att konstruktiv kritik inte existerar i den svenska migrationsdebatten överhuvudtaget. Personligen tror jag det beror på att både gammelmedia och alternativmedia nått något slags felaktig konsensus om att orden ”kritisk” och ”negativ” är synonymer. Det får till följd att gammelmedia skriver totalt okritiskt, och alternativmedia istället producerar artiklar så uppenbart negativa att de tappar trovärdighet av den anledningen istället.

Kontentan av den officiella svenska myndighets- och gammelmediebilden är hur som helst att du som flykting kommer att mötas av en välkomnande, stark svensk tigerekonomi som skriker efter arbetskraft. Särskilt från Syrien, där du ju tillhör den bäst utbildade och mest erfarna tiondelen. I allt väsentligt liknar den svenska mediebilden – utifrån sett – den bild som flyktingsmugglarna lockar med. Möjligen med skillnaden att kommunen inte verkar garantera att det finns någon snygg blond flickvän att kvittera ut vid ankomsten.

Om jag var flykting skulle jag förvänta mig att tacksamma arbetsgivare stod på kö för att bjuda över varandra i samma ögonblick jag klev av bussen. Inte sjutton skulle jag förvänta mig att köras långt ut i skogen till Grytans skjutfält för ett halvårs internering i en barack i den svenska obygden.

5.1. Att göra:

Både myndigheter och media måste axla sina respektive roller och

a) förmedla till Sveriges befolkning vilka flyktingarna är, vad som driver dem och vilka förväntningar Sverige har på dem. För det kan väl ändå inte vara så respektlöst tänkt att Sverige inte har några förväntningar alls på sina nya medmänniskor?

b) förmedla till flyktingarna vilken framtid Sverige faktiskt erbjuder dem, istället för välmenta drömmar om vad Sverige i den bästa av världar skulle vilja kunna erbjuda. Bilden måste vara ärlig, någorlunda sann, balanserad och realistisk. Och man måste kunna ta del av den innan man satt sig i en sjunkande gummibåt på Medelhavet. Om man ska riskera livet och bränna sitt livs besparingar ska man i alla fall ha rätt till en realistisk bild av den framtid man är beredd att riskera allt för.

6. EN GEMENSAM EUROPEISK FLYKTINGPOLITIK

Om Sverige inte vill verka för att upplösa EU – som i sig kan ta en ände med förskräckelse – finns inget annat alternativ än att ansluta sig till en gemensam EU-linje. Det betyder att Sverige måste kompromissa fram en lösning där Stefan Löfvén och Viktor Orbàn kan stå för exakt samma budskap. Sverige är ett extremt undantag i den europeiska flyktingpolitiken, och det betyder att det knappast är realistiskt att tänka sig att alla de övriga 27 ansluter sig till den svenska modellen.

Att stänga gränserna helt kommer aldrig att fungera. I en gemensam europeisk flyktingpolitik måste det finnas en tydlig väg in i Europa som säkerställer likabehandling för alla intresserade av en framtid i Europa. Det måste finnas tydliga kriterier som Europas länder bestämmer tillsammans – samt en förutsägbar tolkning och en rättssäker prövning av dem.

6.1. Att göra:

Sverige kommer att tvingas kompromissa, vad man än anser om den saken. Man kommer att behöva svälja prestigen och stå bakom ett EU-gemensamt beslut man inte gillar, kommunicera det tydligt och orubbligt fullfölja vad man kommit överens om. Med empati, men utan att darra minsta lilla på manschetten.

Sverige kommer att få tillämpa en mer restriktiv och regeltrogen politik. Frågan är bara hur långt i Viktor Orbàns riktning man kan gå. Men om inte alla 28 länder kan förflytta sig i matrisen nedan så att alla kan ta varandra i hand kommer den europeiska flyktingpolitiken, och kanske hela EU att haverera.

Det är ett stort ansvar, med osäkra och potentiellt farliga konsekvenser om man misslyckas.

7. OCH SEN DÅ…?

Trots denna långa artikelserie har jag inte med ett ord nämnt det enorma ansvar Sverige har att axla för att erbjuda en värdig framtid till alla de mängder människor som redan tagit sig hit – och som fortsätter komma i stora mängder; integrationen. Bostäder, jobb, vård, utbildning, infrastruktur…

Att erbjuda en bra framtid för dem som inte känner sig som en del av Sverige överhuvudtaget.

Att erbjuda en bra framtid för dem som fått uppehållstillstånd, eller blivit nya svenska medborgare.

Att erbjuda en bra framtid för dem som snart börjar inhysas i gymnastiksalar eller tält. Alla förtjänar de ett medmänskligt välkomnande och en värdig framtid.

Det är så lätt att prata om vad som behöver göras. Jag önskar bara jag hade svaret hur.

Jag önskar bara någon hade det. På riktigt.

–     –     –

“Life is not a continuum of pleasant choices, but of inevitable problems that call for strength, determination, and hard work.”

Native American proverb

–     –     –

Tidigare inlägg i artikelserien:

I. Den urspårade debatten

II. Flyktens drivkrafter

III. Juridiken

IV. Politiken