Om forskning, fakta, framtid och åsikter

 photo future_freeway_sign250_1.jpg

Min tanke att skriva detta inlägg väcktes när jag tänkte kommentera fenomenet Hans Rosling på Sveriges mest beroendeframkallande blogg Cornucopia?.

Jag tänkte efter en stund och bestämde mig för att skriva ett helt inlägg här på min egen blogg istället, eftersom det slog mig att fenomenet Hans Rosling snarast är ett symptom på den blinda tilltro till forskare som framtidsorakel som ibland dyker upp i den offentliga debatten. Allt fler tycks tro att forskare inte bara kan beskriva vad som är och har varit – utan också har lärt sig spå framtiden.

Senaste veckan har det dykt upp en del kritik av Hans Roslings medieframträdanden och den profet-status han getts av media. Själv högaktar jag Hans Rosling  och hans klockrent pedagogiska presentationer av storleksförhållanden och världens utveckling från förr till nu – men därifrån till den okritiska hjältedyrkan han får i media är det en bra bit kvar för mig personligen. 

Hans Rosling har gjort – och fortsätter göra – ett fantastiskt arbete med att förklara att världen inte längre ser ut som i mångas eländesbild, skapad för trettio-fyrtio år sedan. Att många fortfarande har den bilden är förvisso inte så konstigt, eftersom de flesta följer medier i stället för att läsa vetenskapliga publikationer. Medias roll och ansvar är i första hand att granska, d v s att påvisa felaktigheter, orättvisor och elände, vilket gör att man får en rätt skev bild om man förlitar sig på dagspress och TV när man bildar sig en uppfattning om världen.

Att världen har utvecklats och inte längre ser ut som 1963 är i grunden något positivt, men vägen hit är inte utan baksida; tillväxten sker på bekostnad av ett frikostigt användande av icke förnybara resurser. Det är sannolikt ohållbart i längden, och framtiden är okänd. Hur länge utvecklingen i framtiden kommer att – eller ens kan – fortsätta förbättras i samma takt med det i bakhuvet vet ingen av oss, men det är ingen långsökt gissning att det relativt snart behövs ny hållbar teknologi om inte utvecklingen ska stagnera.

Men ingen vet säkert hur framtiden för oss människor kommer att gestalta sig. Inte heller vetenskapen.

För vetenskapen gör sig bäst just som vetenskap – inte religion. Även om vetenskapen är det i särklass bästa sätt mänskligheten hittills hittat för att beskriva vår värld, hur den fungerar och hur den blivit sådan kan man tyvärr inte förlita sig på den i någon högre grad för att förutspå framtiden. I bästa fall blir det en hyfsad gissning baserad på vad man ser i backspegeln.

En prognos blir inte en profetia bara för att man bytt ordet ”tycker” mot ”anser”, och ”gissar” mot ”bedömer”. En prognos är en prognos är en prognos. Den kan i huvuddrag beskriva hur en enda, liten, enskild företeelse i vår värld sannolikt kommer att utvecklas – oftast med förbehållet ”allt annat lika”. Problemet är att allt annat inte är lika. Någonsin. Allt rör sig hela tiden.

Att hålla i minnet är att när någon – forskare eller ej – pratar om människans framtid, vad som behöver göras och vilka politiska beslut som behöver fattas är det åsikter – inte fakta.

Vetenskapen ger oss människor de allra bästa objektiva beslutsunderlag vi kan få, och man bör samla så mycket relevant fakta man kan innan man fattar avgörande beslut. Men det räcker tyvärr inte bara med vetenskap som grund  när man fattar beslut som påverkar framtiden. För det första är få forskningsresultat otvetydiga. För det andra beskriver de nuläge – inte framtid. För det tredje, och mest viktigt, får man aldrig glömma att vi inte lever våra liv av objektiva skäl – utan subjektiva sådana.

Vetenskapen är designad för att beskriva en objektiv sanning utan de subjektiva filter som förleder oss att uppfatta verkligheten på ett friserat vis – filter som exempelvis lycka, glädje, kärlek, solidaritet, empati eller passion. Kort sagt – allt det där som gör livet värt att leva. Vetenskapen är förnuft, men för att fatta rätt beslut om våra liv  och framtiden måste de balanseras mot känsla. Och inget säger att en forskares känslor är bättre, mer korrekta eller mer empiriskt underbyggda än någon annans.

För att trampa upp stigen mot en bättre framtid räcker det tyvärr inte med djup ämneskunskap. Det krävs att man uppbådar de högst ovetenskapliga begreppen intuition, vilja och målmedvetenhetBollkänsla, spelsinne och laganda går måhända att beskriva vetenskapligt, men det är svårt att läsa sig till att bli världens bästa hockeyspelare. Eller ens till hur man cyklar.

A good hockey player plays where the puck is. A great hockey player plays where the puck is going to be.

Wayne Gretzky

Värt att hålla i minnet är den gamla sanningen att om forskare vore de bästa att förutspå framtiden skulle världens mest förmögna människor alla vara professorer.

 –     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om forskning, fakta, framtid och åsikter

  1. toftehild skriver:

    Kopplingen spå framtiden som forskare och rikedom bör krossas en gång för alla.
    I allmänhet är forskare drivna av andra saker än avkastning på eget kapital. Däremot finansieras de av människor som har dessa drivkrafter och äskar pengar av dessa för att få genomföra sin forskning. En och annan forskarkapitalist existerar såklart, vilket bioteknik- och IT-bolagen vittnar om.
    Om jag som forskare kan se att utvecklingen går mot mer kärnvapenrustning, betyder det inte per automatik att moralen säger till forskaren att köpa aktier i kärnförädlingsföretag – det kan vara precis tvärtom. Att se en riktning och att själv medverka i denna riktning är inte samma, men kan vara det.

    En risk med att lyssna till en forskare är att människor kopplar ner sitt eget ansvar att undersöka sakernas tillstånd och endast extrapolerar orden som sägs av forskaren. Man över-, under- eller egentolkar. Som den grekiske konungen som tolkade Oraklet i Delphis förutsägelser om en konungs död till sin egen fördel.

    • Morgonsur skriver:

      Jodå, jag håller med om allt du säger. Liknelsen med forskare och förmögenheter är lite kul, men som du säger drivs få av dagens forskare av intresse för pengar. Å andra sidan – om man kunde lära sig förutspå framtiden skulle det nog å andra sidan bli så att de som drevs av att bli förmögna skulle söka sig till just det jobbet – vare sig det var forskare eller något annat. Som det är idag är det lättaste sättet att tjäna pengar att redan ha pengar och investera dem metodiskt. Har man inte det får man förlita sig på envetet arbete i kombination med tur och/eller hänsynslöshet.

      Jag har å andra sidan ingen drift att bli miljardär själv, så…

  2. Ocke skriver:

    Att enskilda forskare får genomslag för sina idéer och kanske tom blir upplyfta som framtids orakel har skett i alla tider och kan väl närmast tillmätas slumpen/lyckliga omständigheter för forskaren. Min uppfattning är däremot att forskarkollektivet som helhet har avsevärt mindre inflytande på samhällsfrågor idag jämfört med under större delen av 1900-talet och att detta nu börjar gå för långt åt motsatt håll. I dagens värld ifrågasätts det mesta, även det som bygger på massiva forskningsinsatser och där konsensus råder bland lejonparten av forskarna. T ex vaccinationer, medicinering, byggnormer, kostråd mm.

    Personligen tror jag att det skulle vara av godo om dagens människor och politiker lyssnade lite mer till den vetenskapliga forskningen vid ställningstaganden och beslut inför framtiden. Alla vi som önskar oss ett fritt samhälle men inser att vissa inskränkningar i den personliga friheten måste ske för allas bästa torde önska att dessa inskränkningar där så är möjligt baseras på vetenskaplig fakta istället för tyckande och moraliserande. Kanske hade vi t ex sluppit den högst meningslösa lagen om 0,2 promille på sjön om lagstiftarna tillmätt Sjörättsinstitutets 20-åriga forskning på området någon betydelse..

    • Jag tänkte samma sak som Ocke när jag läste blogginlägget. Det är ett fåtal forskare som har samma inflytande som Rosling och i de fallen tror jag det beror på helt andra faktorer (som i Roslings fall att han är både sympatisk, underhållande och pedagogisk) än på någon allmän övertro på vetenskap. Tvärtom tycker jag att samhället överlag blir alltmer vetenskapsfientligt, och det uttrycks ofta en misstro eller till och med förakt för ämnesexperter. Att tycka, känna eller tro övertrumfar fakta. Det gör mig till och med ofta ganska missmodig hur människor faktiskt väljer att ignorera eller misstro fakta och logiska resonemang till förmån för löst tyckande och floskler.

  3. Morgonsur skriver:

    Kanske handlar det egentligen om en vilsenhet; var och en söker sin tro. Det kan bero på att jag blivit en bitter, medelålders gubbe, men jag börjar nog lägga mer och mer märke till att så försvinnande få vill lyssna till vetenskap och logik – och när man gör det vet man inte ens vad man just hört.

    Tyvärr finns det en hel del forskning som blandar in allt för mycket åsikt. T ex har allt fler universitet svårt att hantera yttrandefrihet, eller ens kontroversiell eller provokativ litteratur.

    http://www.svd.se/varningar-triggar-krankthetskultur

    Jag tror det är en farlig väg. Forskningen behöver hålla sig till fakta. Media ska vara granskande. Beslut fattas med förnuft OCH känsla.

    När alla parter börjar blanda ihop rollerna i en allt mer komplex omvärld tror jag det går ännu fortare att förlora kontrollen. Men det är förvisso en åsikt från min sida – inte en profetia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s