Om den ökande polariseringen

 photo islamic_jihad_union_2_zpsqllprl8s.jpg

Terrorism utförs av ideologiska anledningar, och därför tvingas man förr eller senare ta kampen mot den ideologi som driver terrorismen. Den drivande kraften i hela våldsspiralen just nu är islamismen. Sayyid Qutbs och andra gelikars irrläror har dragit som en farsot över världen och hotar nu alla Europas invånare, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Det borde vara lätt för Europas medborgare att enas i motståndet, men trots all forskning, alla polisrapporter och alla säkerhetstjänsters kartläggningsarbete tycks ingen europeisk ledare förmögen att definiera och peka ut just denna fiende. Och därmed blir det omöjligt att stötta alla de – huvudsakligen boende i s k ”utanförskapsområden” (såväl muslimer som kristna) – som har det största behovet att få stopp på radikaliseringen.

Rädslan att ta i frågan kommer antagligen ur en olycklig kombination av att man a) inte förstått skillnaden mellan olika sätt att utöva islam och därför är rädd att kritisera någon form av islam överhuvudtaget, och att man b) i okunskap ofta låtit radikala hel- eller halvislamistiska krafter göra sig till talespersoner för alla muslimer.

De flesta muslimer har inga som helst problem att kombinera sin tro med ett fridsamt, produktivt och lyckligt liv i väst. Precis som vem som helst. Särskilt för deras skull vore det en välgärning att verkligen börja diskutera vad islamismen står för, och vad skillnaden är mot mer modesta utövare av islam. Islamism må vara mainstream i Saudiarabien, men ur västerländskt perspektiv är det en extrem ideologi som är rent systemhotande. Trots – eller tack vare – det har den blivit ”inne” och lockar allt fler, företrädesvis unga – i en omfattning och med våldsamma yttringar som just nu får alla andra former av extremism i väst att blekna.

Man kan alltid debattera huruvida ”islam har radikaliserats”, eller om ”radikaliseringen har islamiserats”, men att det förekommer ideologiska strömningar, globalt förankrade nätverk och levande subkulturer som gör det möjligt att rekrytera unga människor till att begå faktiska brott mot mänskligheten torde vid det här laget vara ställt utom allt rimligt tvivel.

Det pågår här, nu och ständigt. Och det lär knappast lösas genom att svara i en hjälptelefon.

Att tassa som katten runt het gröt är framför allt att svika Europas mulismer – som ofta är de som lever närmast hotfulla ”shariapoliser”, hatpredikande imamer, krav på underkastelse och rörelser som lockar deras unga i fördärvet. Utan att få särskilt mycket hjälp av resten av samhället att göra motstånd.

En enkel och okomplicerad första åtgärd för Europas samtliga länder vore att – ordentligt – genomlysa vilka organisationer man egentligen ger statsbidrag, till vad bidragen används, vilka av de organisationer man stödjer som faktiskt är representativa för Europas muslimer – och vilka som står för något helt annat.

Den processen har i sig mer med ansvarsfull förvaltning av skattemedel än terrorismbekämpning att göra. Hotet från terrorismen ska dessutom inte vara drivande för allt som görs i ett samhälle. Risken ska varken överdrivas eller förminskas. Visst är det betydligt större risk att dö av högst vardagliga orsaker. Så är det onekligen. Men få länder har någonsin fått sin ekonomiska utveckling raserad på grund av högt kolesterolvärde, få regeringskriser har sin grund i passiv rökning och få krig har startats på grund av hög trafikolycksstatistik.

Det är som sagt hög tid att börja våga angripa det tankegods som inte bara driver det mest extrema i form av terrorism, utan såväl vardagligt obehag som förtryck för såväl muslimer som andra. Samma breda informationskamp Europas samhällen bedrivit – och fortsätter bedriva – mot nazismen sedan 1945 behöver föras även mot islamismen. Kunskapen om islamistisk ideologi och dess olika schatteringar (som har olika inställning till våld, men som alla är inhumana och förtryckande ur ett gängse västerländskt perspektiv) måste öka, och dess avarter motarbetas aktivt av hela samhället.

För det är inte bara den som håller i yxan som är problemet, utan i än högre grad de som hejar på, eller som ger sina tysta medgivanden. Bevisligen är det alldeles för många som gör det sistnämnda. Av okunskap eller naivitet. Frågan är hur länge det ska få vara en giltig ursäkt.

Nå, det ska givetvis vara tillåtet att vara islamist, så länge man håller sig till de icke våldsbejakande formerna för den – men bara för att det är tillåtet att hysa vilka åsikter man vill behöver ju inte samhället uppmuntra, eller ens visa respekt för dem. Varken religions- eller åsiktsfrihet omfattar rätten att stå oemotsagd när man vill sprida samhällsomstörtande förtryckarideologier.

Och man bör banne mig förvissa sig om att de åtminstone inte sprids med hjälp av skattemedel.

 –     –     –

 

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om den ökande polariseringen

  1. Rutger Börjesson skriver:

    Naivt och kortsiktigt. Islam och kristendom/västerländsk kultur kan inte leva tillsammans (inte islam någon annan kultur heller). Har aldrig gått och kommer därför aldrig att gå. Skall vi överleva som folk och nation måste islam förpassas utanför Sveriges gränser. Islam bör räknas som den kriminella organisation/rörelse den är. Islam betyder ”underkastelse” på arabiska…

    • Lars G Sundberg skriver:

      Känner många muslimer både från Turkiet, Iran och Bosnien, de gömmer inte frugan under skynken, de jobbar, dricker öl och äter fläsk och är som folk är mest och har för det mesta bra utbildning.

  2. tottealm skriver:

    Ett av problemen som du tar upp som även Mohammed Eddie Omar tar upp är ju t.ex Masoud Kamali, som i sin roll som professor uttalar sig och lurar alla att han inte har någon dold agenda.

  3. Dennis Nilsson skriver:

    Följ pengaströmmen. Den som betalar för ”kalaset” är den som bestämmer. Att säga emot världens rikaste feodaldiktatur får konsekvenser, särskilt som feodaldiktaturen är kompisar med världens största militärmakt.

    Den ca två timmar långa utmärkta amerikanska PBS-dokumentären ”House of Saud” från 2005, förklarar en hel del varför dagens värld är som den är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s