För drygt tre år sedan skrev jag ett inlägg om hur den politiska debatten i Sverige allt mer tycks likna en skruvad version av radioprogrammet På minuten. Kontentan var att journalistiken tycks mer intresserad av att märka ord än att på allvar ägna sig åt kritisk granskning av olika politiska förslag, eller att granska vad Sveriges förtroendevalda egentligen står för.
En god vän brukar ofta poängtera att ”kritisk” inte är nödvändigtvis betyder ”negativ”, vilket man bör ha i minnet. Men för att lyckas med icke-negativ kritik krävs att man är någorlunda kunnig, påläst och vaken, att man inte är för ideologiskt färgad och att man drivs av en önskan att göra världen bättre. Idag tycks en debattör kunna föreslå i princip vilka fåniga och tokiga förslag som helst utan att någonsin utsättas för en kunnig, påläst eller kritisk utfrågning av en journalist.
Dagens journalistik tycks hänge sig helt åt att omväxlande vara både subtilt positiv och kraftfullt negativ utan att för den skull lyckas vara det minsta sakligt kritisk.
Den svenska debatten liknar På minuten allt mer för varje dag. Svamla gärna hur mycket som helst och sväva ut i det blå. Ju mer du pratar och tycker – desto bättre. I radioprogrammet gäller det så länge du inte tvekar, upprepar dig, lämnar ämnet eller lokalen. I den politiska debatten har det tills nu enbart varit förbjudna ord som diskvalificerar dig, enligt min beskrivning i inlägget från 2013.
Tre år senare har det så påförts ytterligare några regler; nu får du heller inte fångas på bild framför mystiska symboler (vare sig du vet vad de betyder eller ej. Det spelar heller ingen roll huruvida du är medveten om att de finns där överhuvudtaget). Du får heller inte äta mat i samma rum som människor vars värdegrund kan ifrågasättas.
Missförstå mig rätt; alla dessa pinsamheter kan mycket väl vara tecken på att man står för något skumt, eller att man driver dubbla agendor – men det kan lika gärna handla om allt från befogad nyfikenhet – att t ex förhöra sig även om extremisters syn på verkligheten för att förstå hur de tänker, via olycksfall i arbetet till rena PR-kupper av element som vill göra sig själva mer rumsrena, eller som bara vill synas i media.
Men; för att veta huruvida de ytliga tecknen verkligen är vad de synes vara måste man ägna sig åt riktig journalistik istället för den pilutta dig-journalistik som ägnar sig åt att märka ord eller bygga halmgubbar.
Som ett av flera färska exempel på ofullständig journalistisk granskning kan vi ta Miljöpartiets Yasri Khan. Att han inte vill ta kvinnor i hand – och att det per se gör honom icke önskvärd som representant för Miljöpartiet – vet nu alla. Dessutom vet alla att hans förklaring om att det ”känns för intimt” med hänvisning till hans religion plötsligt inte längre gäller, trots att den märkligt nog verkar ha gjort det under flera år – fram tills nu.
Men: Fortfarande är det ingen mediekonsument som vet vad Yasri Khan egentligen tycker och står för. Inte heller den hittills mest djuplodande artikeln i DN pressar honom när han avger häpnadsväckande tvetydiga och luddiga svar på snart sagt varje svår fråga. Yasri Khan har hunnit med något klavertramp till, men utan att någon lyckats klämma ur karln vem han egentligen är och vad han vill.
Så svårt kan det väl inte vara att ställa några enkla sakfrågor? Det finns en video på nätet där man faktiskt gör det till Yasri Khan – under Livsåskådningsforum i februari i år. Yasir Khan får frågan om det är ”rätt eller fel av Saudiarabien att avrätta ateistiska bloggare”, och hans svar är en upplevelse i sig:
Om jag vore grävande journalist skulle jag verkligen vilja få en intervju med Yasri Khan i uppriktig vilja att förstå varför han inte kan besvara en så enkel fråga med ett simpelt ja eller nej.
Är han avsiktligt otydlig för att han själv är islamist – eller för att ett offentligt avståndstagande från sharias hårda principer från honom som varandes just muslim skulle utsätta honom för risken att utsättas för påtryckningar eller hot från islamister?
Eller skulle man kunna tänka sig att man som djupt troende muslim känner sig tvungen att ställa sig bakom sharia i princip, men samtidigt innerst inne är tacksam att bo i ett land där man slipper ställas inför valet att tillämpa den, månne?
Oavsett vilket skulle jag väldigt gärna vilja lyfta på locket och se varthän ärliga resonemang och en uppriktig vilja att förstå tar oss.
Om inte annat blir det så mycket tydligare än att alla sidor i debatten i allt mer högljudda ordalag kastar gissningar, önsketänkanden, undanflykter och etiketter på varandra – utan att någonsin skapa det minsta uns förståelse för vad det egentligen är man är osams om…
– – –
Morgonsur 
Jag har slitit mitt hår över exakt samma fråga. Att klaga på Kaplans umgänge är ungefär lika löjligt som att klaga på att Lenin sågs äta lunch med Stalin. Vad vi bör utreda är med vilka mål och medel som Kaplan egentligen arbetat med. Det finns en ej osignifikant risk att det kan bli läskigare än vi vill ana.
Margaret Thather, en av vår tids största politiker, sa redan för 20 år sedan något i stil med ‘att i dag spelar det ingen roll vem du är, det som betyder något är vad du är. Det spelar ingen roll vad du kan eller tycker, vad som spelar roll är vad du känner’. Hon förutsåg identitetspolitiken med att kallt konstatera dess ankomst. Själv är det lätt att känna sorg över att leva i Sahlinismens tid där politiker beter sig som mentala luder.
Taqiyya, Kitman, Muruna och Tawriya är några arabiska begrepp som man bör ta till sig då man diskuterar och försöker förstå hur Islamister agerar i olika frågor. Om man anser att religionen står över allt annat så blir det naturligt att till vilket pris som helt försvara den. Därav dessa begrepp.
Pomologen
Finns en sida som inte kastat gissningar, önsketänkanden, undanflykter och etiketter på meningsmotståndarna.
Det är den sida som har haft rätt hela tiden.
Sanna mina ord, detta land kommer att brinna. Det är sanningen.