Om tjänstemannaaktivism I (II)

 photo SM-Hagel-Malmo-2016-24_resize_zpsx3uxhh7t.jpg
Om man behandlar varje liten hobby mänskligheten ägnar sig åt som ett samhällsproblem går det faktiskt att förbjuda det mesta. Det enda en förkrossande majoritet alltid är eniga om – om man hårdrar det – är nyttan av att jobba, äta, sova, föröka sig och gå på toaletten. Allt annat betraktar majoriteten egentligen som mer eller mindre onödigt.

Att rida häst, köra motocross, segla, springa maraton, dricka alkohol, spela musik, skjuta gevär, måla tavlor, samlas för att spela dataspel, ha medeltidslajv, gå på rockkonsert, åka vattenskoter eller sjunga i kör må vara trevligt för den som har det som intresse, men för den stora massan betraktas det egentligen som onödigt, och i värsta fall som både dyrt för samhället och potentiellt farligt.

Mot den bakgrunden går det, för en tillräckligt skrupelfri lobbyist med rätt kontaktnät, att få nästan vad som helst förbjudet, med demokratin som lydigt verktyg.

Just för dagen är det sportskyttar och jägare som är det ”samhällsproblem” som måste ”lösas”. För en målmedveten lobbyist är det som att stjäla godis från små barn, eftersom många svenskar inte bara är ointresserade av, utan känner stark motvilja mot eller rädsla för vapen. Den som vill att vapen ska tillåtas ens för de mest skötsamma kämpar i  motvind. Trots att Sverige är ett land där både jakt och skyttesport är stora folkrörelser.

Den svenska lagstiftningen har hittills lyckats hitta en internationellt unik balans av frihet och säkerhet där det är möjligt för omdömesgilla, laglydiga och välrenommerade samhällsmedborgare att inneha de flesta typer av vapen – om man har ett relevant behov. Kraven – både på personen själv, hans eller hennes sociala sammanhang och på handhavande och förvaring är höga – och det fungerar. Det är försvinnande få brott som sker med vapen som någonsin innehafts av någon civil skytt i Sverige.

Att söka licens för halvautomatiska sportskyttegevär är som att ge sig in i licensansökningarnas Formel 1, och den grupp människor som lyckats nå den nivå där de ens kan komma i fråga för en sportskyttelicens för ett halvautomatiskt gevär besitter en målmedvetenhet, en envishet, ett omdöme, en nivå av laglydighet, ett säkerhetsmedvetande och en skjutskicklighet vi skulle jubla om landets poliser som grupp någonsin skulle komma i närheten av.

Faktamässigt finns det således inte ens ett ”problem” att lösa. Under de 82 år licenskravet funnits går det inte att påvisa att ett enda av landets tiotusentals licensierade halvautomatiska sportskyttegevär någonsin använts i något grovt brott. Det går inte ens att påvisa att någon enda av dessa halvautomater ens blivit stulen, så länge någon kan följa statistiken.

Fakta biter dock föga på den som är ideologiskt övertygad om nödvändigheten att förbjuda ”civilister” att inneha vapen av en viss typ eller ett visst utseende. Sedan några år tillbaka pågår ett intensivt lobbyarbete i syfte att ta ifrån Sveriges sportskyttar deras halvautomatiska tävlingsredskap. Det är dock varken politiken eller någon intresseförening som är drivande för att rycka livsgnistan från sportskyttarna – utan en ytterligt liten grupp tjänstemän vid Polismyndigheten.

Den lilla gruppens föresatser är säkert de bästa, och visst är det lätt att dras med i en anda av ”ändamålen får helga medlen” om det bara resulterar i att fler vapen smids till plogbillar. De kämpar ju för en fin princip. I teorin.

Det är dock inte principen kring färre vapen som är huvudpoängen – utan sättet de gör det på. Principen att lobbyintressen inte skamlöst ska kunna vilseleda förtroendevalda beslutsfattare för att uppnå vad de vill är en än viktigare princip att vårda. 

Under flera år har Polismyndigheten tillåtits driva egen aktivistisk vapenpolitik. Svenska jägare och skyttar har varit oerhört tålmodiga och funnit sig i det mesta, men polisens aktivism har föranlett återkommande kritik från Justitieombudsmannen, och t o m fått kollegor till de inblandade att reagera. Dock utan att det medfört några som helst konsekvenser vare sig för de berörda tjänstemännen eller polisen som myndighet.

I samband med det märkliga förslaget till nytt EU-direktiv för vapenfrågor som dök upp från ingenstans i november 2015 fick Sveriges jägare och skyttar – och även flera ledarskribenter – slutligen nog, och började höja sina röster.

Det EU-direktiv som gick tvärt emot de egna förarbetenas slutsatser, och som plötsligt materialiserades ur intet fem dagar efter terrordåden i Paris. Det EU-direktiv som hastigt skulle tryckas igenom beslutsprocessen utan frågor i en snabbehandling – innan offren i Paris ens hunnit lämna bårhuset. Skynda, skynda. Driven som en handelsfråga driven av svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström. Utan konsekvensanalys, men grundat på en mängd mer eller mindre fabricerade ”fakta”. Med en hel del långtgående förbudsförslag ingen dittills hört talas om. Och i de de mest långtgående delarna brytande mot subsidiaritetsprincipen i EU:s egen grundlag.

Den demokratiska processen hann – trots den försåtliga brådskan – förkasta förslaget för att det var undermåligt, saknade faktamässig grund, inte löste ett enda problem och sköt på fel mål. Lobby-tjänstemännen fick backa undan.

Nu har man ”lyssnat på kritiken” och omarbetat förslaget – till ett som säger… samma sak… men med andra ord.

Den svenska politikens uppfattning var länge att det undermåliga förslaget skulle förkastas. Nu har man trots allt plötsligt accepterat förslaget, mot att man förhandlar fram svenska undantag som gör att den redan fungerande svenska lagen bibehålls.

Men – trots intentionerna från Riksdagen om bibehållen svensk lagstiftning kommer den svenska förhandlaren (som av en händelse också råkar vara en av de högprofilerade aktivisterna) hem med ett förhandlingsresultat som säger någonting helt annat. Som skiljer sig markant från Riksdagens ursprungliga intentioner – men som helt och hållet överensstämmer med hans egen personliga övertygelse, och som i princip har samma konsekvenser för Sveriges sportskyttar som det förslag som Riksdagen förkastade.

Ett sammanträffande?

Mer kring detaljerna följer i nästa inlägg.

– – –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Om tjänstemannaaktivism I (II)

  1. Per Forsling skriver:

    Får jag dela din text i relevanta grupper på FB?
    Mvh P Forsling

  2. Claes Pettersson skriver:

    Som vanligt, klockrent av Magnus

  3. Daniel skriver:

    Otroligt värdefullt att du bevakar det här. Jag äger inga vapen och har inget personligt intresse i saken, men tycker att det är en obehaglig utveckling du beskriver. Börjar vi tumma på legalitetsprincipen kan det snabbt gå utför för svensk förvaltning.

    Tack!

  4. Andreas Kräling skriver:

    Tack!!!!

  5. Björn skriver:

    Var det samma ”aktivister” inom polisen som lyckades avväpna reservofficerarna och som vid upprepade tillfällen försökt att helt avväpna hemvärnet?

  6. Liljeros skriver:

    Vill man leka krig så kan man antingen göra det genom paintball, laserdome eller spela Counter-Strike. De instanser och myndigheter som nödvändigtvis måste tränas på ett realistiskt sätt och inneha halv- och helautomatiska vapen för att klara sina uppgifter vid extraordinära händelser, som polis och militär, ska ha möjlighet till det. Men där går gränsen. Det övriga civilsamhället ska inte ha möjligheten att lära sig döda människor med effektiva vapensystem på kortast möjliga tid. Det finns ingen som helst samhällsnytta med det, förutom att tillfredsställa individuella behov att leka SEAL Team Six eller annan kontraterroriststyrka. Istället medför det ett vapenfixerat samhälle, med efterföljande risker.

    Att det hittills inte skett någon incident eller brott med halvautomatiska vapen är inte ett bevis eller försäkran att det inte ökar risken. Vi behöver bara åka över till Finland för att konstatera att Saari hade vapenlicens till sin Walther P22 Target när han sköt ihjäl elva människor 2008. Dynamiskt skytte ökar extremt snabbt vilket medför fler licenser av halvautomatiska vapen till fler medborgare. Det ökar också risken att fel människor lär sig att hantera dem.

    • Morgonsur skriver:

      Du har rätt till din åsikt.

      Försvarsmakten håller inte med dig om att dynamiskt skytte saknar samhällsnytta, utan hävdar att det är en viktig verksamhet för att upprätthålla (vad som finns kvar av) Sveriges försvarsförmåga.

      Om du verkligen vill minska riskerna i samhället borde du istället försöka få fotboll eller ridning förbjudna. De är statistiskt bevisat både farliga och dyra för skattebetalarna. Och sannolikt betydligt ”onödigare” än sportskyttet.

      Vill man leka med hästar kan man köra ”StarStable” på nätet eller skaffa gunghäst, och den som vill ha motion och se naturen kan ta en promenad istället.

      Är vi överens?

      Nå, nu var det inte vapenfrågan saken egentligen gällde. Poängen med inlägget att man inte sidsteppar det svenska demokratiska systemet på detta vis. Oavsett sakfråga.

      • Liljeros skriver:

        Tack för att du godkänner min rätt till min åsikt. Jag välsignar även din rätt till din åsikt.

        Läs min kommentar igen, jag underkände ovan statistikretorik då den är irrelevant i sammanhanget. Dynamiskt skytte är en ny företeelse och det medför oerhörda risker med att sprida vapenmentalitet och öva sig i kontraterrorism med halvautomatiska vapen i civilsamhället.

        Man kan naturligtvis prata runt detta med argument om brist på statistik, ”unik balans av frihet och säkerhet”, att ”sidsteppa det svenska demokratiska systemet” och fåniga argument om ridsport och fotboll, men till syvende och sist handlar Dynamiskt skytte om ett effektivt handhavande att hantera halvautomatiska vapen för att ha ihjäl människor på kortast möjliga tid. Det kan ingen springa ifrån.

      • Morgonsur skriver:

        Jag välkomnar alla inlägg i debatten som är respektfulla och välformulerade, så du ska känna dig varmt välkomnad till min blogg.

        Statistik är aldrig irrelevant – även om den ofta kan vara missvisande. Vad som är viktigt är att det som inte kan visas i siffror bara är en åsikt – inget annat. Fåniga argument blir väldigt tydliga om man använder dem mot annat än skyttar – där vilket illa underbyggt känslotrams som helst länge varit okej som ”argument”. Tyvärr utan att någon på allvar bitit ifrån.

        Jag sysslar inte med dynamiskt skytte själv, men kan som gammal polis och soldat intyga att det nog har ungefär lika mycket med att ”ha ihjäl människor” som spjutkastning eller skidskytte har.

        Det finns f ö inget att ”prata runt”, varken för mig eller dig. Faktum är att tjänstemän har lurat politiken att ”fatta rätt beslut”. Om det är okej bara det är för en god sak kan man ju undra var beslutet för vad som de facto ”är en god sak” egentligen har hamnat…

      • Andreas Persson Ljusdal skriver:

        Men att det är Odemokratiskt bryr sig hoplofober inte om, för dom är rädda och tycker att dom har rätt. Jag är rädd för clowner, dom är maskerade har ofta stålhättade skor och diverse tillhyggen. Det är bara en tidsfråga innan en clown dödar någon bättre vi förbjuder dom i förebyggande syfte för dom är onödiga och jag tycker dom är otäcka. Statistiken och fakta bryr jag mig bara om om de kan visa att jag har rätt annars är det bara trams att prata om sånt.

      • Liljeros skriver:

        Även åsikter som anses vara bevisade i fakta och siffror är en åsikt, speciellt siffror som är missvisande och därmed irrelevanta för argumentationen. Och fåniga argument blir istället väldigt ihåliga på grund av att de bygger på helt andra premisser. I vardagligt tal säger man då att man blandar äpplen och päron, och det vad det handlar om här.

        11 mördade människor må också vara ”känslotrams”, men det är också fakta.

        Jag tror inte vi kommer längre i diskussionen än så.

      • Morgonsur skriver:

        Nej vi kanske inte kommer längre än så. Om man värderar fakta satt i kontext lika mycket som vilken känslogrundad åsikt som helst lär man kunna diskutera hur länge som helst utan att komma någonvart. Det är ungefär som att försöka enas om vilken av tre olika gröna bollar som är mest grön – utan att ha definierat vad ”grön” är.

        Vi är helt överens om ihåligheten av fåniga argument, så ju mindre vi ser av den sorten, desto bättre.

        11 mördade människor är fakta. Frågan är vad man kunnat göra åt saken, och för att förstå det måste man inta ett holistiskt perspektiv och sätta saker i sitt sammanhang. En viktig grundprincip är är att gräva där man står – och jag står inte i Finland, varför jag har svårt att kläcka ur mig något snabbt universalsvar. Jag tror dockinte det är så enkelt som ”förbjud något så händer det aldrig igen”.

        All mänsklig verksamhet innebär risker. Sedan handlar allt om att resonera sig till en balans oav trygghet och frihet som så många som möjligt kan acceptera. Jag konstaterar att vi har olika syn på var den balansen ska ligga. Det har jag all respekt för. Jag hoppas du fortsätter argumentera för din ståndpunkt, så fortsätter jag argumentera för min. Hittills har jag haft demokratiskt stöd för min – problemet är just att en handfull tjänstemän på eget bevåg trots det tycks ha bedragit sig fram till ett helt annat utfall.

        För trots allt vill jag påminna om att hela denna debatt egentligen inte handlar om vapens vara eller inte vara – utom om missbruk av det förtroende man har att bära som offentlig tjänsteman.

        Respekten för den demokratiska processen.

        Den respekten borde vara viktig, spela roll. Av princip. Alltid, inte bara när det passar de egna intressena.

    • Fredrik Söderblom skriver:

      Du menar frånsett det faktum att inte ett enda halvautomatiskt kulgevär har använts vid grova brott (eller förberedelse till grova brott) i Sverige under åren 2000 till 2010? (https://vapenfakta.se/forskning-och-statistik/vapen-och-brott/)

      Eller som BRÅ säger på sid 97 i sin rapport från 2012:
      ”Svenska vapen, som jaktvapen och armévapen, spelar i dag en mycket liten roll i den kriminella miljön. Förr var det hagelgevär och svenska armévapen. I dag är det utländska vapen av ett slag som det inte finns någon legal marknad för i Sverige.”

      Och genom att förbjuda en öppen sportgren som tex dynamiskt skytte, så kan inte någon som förutsatt sig att begå brott, träna upp samma förmåga med ett vanligt jaktgevär, pilbåge eller tom via knivkastning? Ska vi förbjuda förskärare och moraknivar då?

      Att du personligen inte gillar skytte, det kan jag respektera och förstå, jag har inga synpunkter på vad nu din hobby kan tänkas vara, men varför i allsin dar har du åsikter om något som du varken sysslar med eller har någon insikt om?

  7. Magnus Jansson skriver:

    Noterar att Storbritannien har haft totalförbud mot pistoler sedan 2005, ändå sköts en politiker ihjäl häromdagen. Märkligt….

    • Liljeros skriver:

      Noterar att USA har en av världens mest liberala vapenlagar med närmare 300 miljoner vapen ute i samhället. Förra året skedde det 352 masskjutningar och omkring 11.000 personer skjuts årligen till döds i USA. Märkligt? Nej.

      • Fredrik Söderblom skriver:

        Och på vilket sätt hade det någon som helst relevans till det Magnus Jansson skrev?

      • Morgonsur skriver:

        Nej, det är inte märkligt. Men det rör amerikanskt arv, amerikansk kultur, och ett amerikanskt samhälle. Utfallet av samma lagstiftning kommer att bli väldigt olika i USA mot i Sverige. Du skulle lika gärna kunna jämföra med Schweiz, vars vapenlagar på många sätt är minst lika liberala som USA:s (i vissa avseenden mer liberala), men inte alls har samma antal döda i skjutningar.

        För att statistik ska göra nytta måste den analyseras och sättas i rätt kontext.

      • Liljeros skriver:

        Då torde även Storbritannien inte ha någon som helst relevans. Det var poängen.

  8. Roger Klang skriver:

    Hej Magnus!

    Jag är intresserad av att publicera denna följetong på nättidningen Morgonbladet.nu med ditt tillstånd. Är det Ok med dig? Det är inte min tidning, jag skriver bara för dem, men jag tror och hoppas att de kan vara beredda att publicera följetongen.

    Roger M. Klang

  9. Richard Yxell skriver:

    Tack Magnus för alla välskrivna faktaunderbyggda intressanta artiklar och inlägg du skriver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s