Om tjänstemannaaktivism II (II)

Den 12 juni ställde signaturen ”3Gunner” en fråga på Twitter till suppleanten i Justitieutskottet och EU-nämnden Caroline Szyber (KD) varför den benhårda kritiken från flera partier mot EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv mjuknat, och varför man plötsligt gått med på att förhandla bort bl a de halvautomatiska sportskyttevapen man tidigare hävdat i sten inte skulle påverkas.

Anledningen, förklarade Caroline Szyber, var att alla partier i både Justitieutskottet och EU-nämnden ändrat inställning i frågan – och gått med på att förhandla bort de halvautomatiska sportskyttevapnen – när man fått redovisat för sig just att skyttevapen använts vid terrordåden i Paris – som skördade 130 människoliv och skadade 350 människor.

Forskaren Erik Lakomaa korrigerade uppgiften – det var inga ”skyttevapen” som användes vid Parisdåden. Samtliga de senaste årens islamistiska terrordåd i Europa har begåtts med hjälp av illegala, tidigare militära helautomatiska vapen (Däri inräknat tjeckiska s k ”stiftade” vapen).

Till Caroline Szyber ställdes frågan var uppgiften om ”skyttevapen” i Parisdåden kommit ifrån. Svaret var att det kom från justitieminister Morgan Johanssons underlag. Justitieministerns underlag levererades i sin tur av… Ja, just det. Du gissade rätt; tjänstemannaaktivisterna vid Polismyndigheten.

Frågan uppstår huruvida man i underlaget helt enkelt dragit en vals rakt av, eller om man varit mer sofistikerad och skapat hittepå-begreppet ”skyttevapen” i syfte att vilseleda politiken till att gå med på att förhandla bort de halvautomatiska sportskyttevapnen.

Om man försåtligt leker med diffusa begrepp och lägger orden rätt kan man enkelt plantera uppfattningen att vapnen varit legalt civila – utan att någonsin säga det rent ut. Om någon sedan påtalar att man hävdat att Parisdåden begåtts med legala civila vapen kan man lätt svara ”det har jag aldrig påstått, då har de missuppfattat mig”…

…och komma undan med det, eftersom ”skyttevapen” definitionsmässigt kan betyda vad som helst från ärtpistoler, via smågrabbars hemtillverkade pilbågar till militära tunga kulsprutor. Listigt. Om det är så det hela gått till är det en klassisk blåsning värdig vilken proffsbedragare som helst.

Det tydliga mandat förhandlaren ursprungligen fick av Riksdagen var att Sveriges jägare och sportskyttar inte skulle drabbas av några som helst ytterligare pålagor, restriktioner eller hinder – eftersom den svenska lagstiftningen redan fungerar. Men genom att lura politiken att utöka förhandlingsmandatet skapades nu ett utrymme att eventuellt göra sig av med de halvautomatiska sportskyttevapnen – och dessutom behändigt nog kunna skylla det hela på EU.

Märk väl att den plötsliga svängningen i förhandlingsmandat aldrig motiverades eller kommunicerades tydligt till allmänheten, trots det stora intresset – och oron – från Sveriges jägare och sportskyttar. Personligen tror jag rentav politiken avsiktligen förleddes tro att det utökade mandatet rörde en obetydlig detalj som skulle passera obemärkt – och inte ett de facto-totalförbud för en svensk sport som är större än skidskyttet.

I de officiella protokollen från EU-förhandlingarna framkom efter visst detektivarbete att den svenske förhandlaren – som av en händelse råkade det vara en av tjänstemannaaktivisterna – drivit detaljerade förslag riktade specifikt mot de svenska sportskyttarnas halvautomatiska vapen. Eller ”de allra farligaste vapnen” för att använda sig av ytterligare ett hittepå-propagandabegrepp som planterats i debatten av samma tjänstemannaaktivister.

Det är precis så man målar man in politiken i ett hörn. Ställd inför fullbordat faktum kan man som beslutsfattare inte göra annat än spela med. Annars ser det ut som om man lömskt blåljugit väljarna rätt upp i ansiktet. Alternativt som om man totalt saknar kontroll och överblick över det egna politikområdet och de egna besluten, vilket knappast är bättre.

Eller så håller man god min och ställer sig bakom det beslut man kanske inte riktigt insåg att man fattade.

Bloggaren Vapenmyter härsknade till på det skenbara dubbelspelet och begärde ut mailkonversationen mellan de två tjänstemannaaktivisterna. Men – märkligt nog hade någon tydligen tillfälligt glömt bort Sveriges förvaltningslagstiftning och grundlagsfästa offentlighetsprincip:

Konversationen hade nämligen raderats.

Vapenmyter begärde istället ut andra handlingar -bilagor – kopplade till de aktivistiska tjänstemännens arbete kring direktivet. De lämnades ut – men med flera stycken överstrukna med tuschpenna. Delar av texten hade sekretessbelagts ”av hänsyn till Sveriges förhållande till främmande makt” – vad som nu skulle kunna motivera det?

Vapenmyters redogörelse – och alla dokument – hittar du här.

Inrikesminister Anders Ygeman ville efter förhandlingen lugna Sveriges jägare och sportskyttar med att Sverige helt och hållet lyckats få igenom sina undantag i förhandlingen och att allt var ”business as usual”. Följt av ett litet ”men” och lite finstilt mummel riktat mot sportskyttarna. Och kanske några av jägarna. Och kanske…

När man synar vad förslaget faktiskt innehåller upptäcker man att EU-förslaget i princip innebär samma konsekvenser för svenska skyttar och jägare som det ursprungliga EU-direktivet. Det som förkastats för att det var både odemokratiskt producerat och undermåligt till sitt innehåll.

Sverige blev plötsligt med förbud mot halvautomatiska sportskyttegevär.

Sportskytten Pia Clerté undrade i en vida spridd debattartikel som publicerades i Nyheter24 och tidningen Jakt och Jägare varför inrikesministern är så inställd på att förbjuda hennes sport. Inrikesministern svarade genom ett brev, där det finns ytterligare en hel del märkliga försåtligheter undangömda – i formuleringar som jag har svårt att tänka mig att inrikesministern själv suttit på sin kammare och skaldat:

Det blir ingen utökad femårig tidsbegränsning av licenser utöver det som redan idag gäller i Sverige. Nämligen pistoler, revolvrar och hel- samt vissa halvautomater som inte är avsedda för jakt (min fetmarkering).

Var inrikesministern ens medveten om felaktigheterna i det brev han undertecknade – t ex den uppenbara lögnen att det idag finns en femårsbegränsning för halvautomatiska sportskyttevapen – eller har någon målat in även honom i ett hörn?

Var han fick sitt underlag ifrån vet jag inte, men jag har mina gissningar.

Så varför dessa medvetna sliranden på sanningen? Ja, varför inte? Vederbörande underlagspresentatörer och deras kotteri inom Polismyndigheten har möjligen kommit undan med liknande ”egenskapad praxis” tidigare, och trodde kanske ingen skulle märka något.

Kanske trodde de att det skulle bli som vanligt: att landets sportskyttar och jägare skulle böja sig för maktspråket och inse att ingen i media bryr sig ett skvatt om jägare och sportskyttar i alla fall. Att sportskyttarna som vanligt skulle stå där med mössan i hand, splittrade i smågrupper, tacksamma att inskränkningen drabbade ”någon annans skyttegren”. Att de skulle vara tacksamma för varje litet luftgevär som inte är förbjudet ännu och att de skulle låta saken bero.

Som vanligt.

Så har det inte blivit, och jag tror inte det har att göra med omsorgen om halvautomatiska sportskyttegevär i sig. Det handlar om en princip. Allt fler – även människor som gärna skulle se halvautomatiska sportskyttegevär förbjudna – har börjat reagera mot den provocerande arrogans tjänstemannaaktivisterna visar inför sitt ansvar som offentliga tjänstemän och för hur en demokratisk process ska gå till i ett civiliserat land.

Någon eller några har av allt att döma satt i system att återkommande presentera uppenbart felaktiga och/eller vilseledande underlag kring vapenfrågor för Sveriges folkvalda församlingar och befattningshavare – för att få igenom sin egen mer eller mindre privata och föga demokratiskt förankrade politiska agenda. Uppenbarligen med sin myndighets goda minne.

Något är riktigt ruttet i staten Sverige, och det är dags att ta saken på allvar.

– – –

Del I av detta inlägg hittar du här.

Annons