Det var en vacker dag när kriget kom

 photo bozn_zps888cfdef.jpg
Det var en vacker dag när kriget kom. Döden som närmade sig skrämde djuren till tystnad. Det var en tystnad som endast krig kan skapa och den lade sig över de bosniska bergen, och över allt levande som fanns där. Det kunde anas i röken som drev genom luften – en känsla av något odefinierat. Något olycksbådande.

Ja, något började omsluta världen och det fanns inget gott i detta okända.

Roger Johansson var fordonsförare i Åttonde Vakt- och eskortgrupp och stod på grusvägen bredvid sin sexhjuliga SISU-pansarbil tillsammans med delar av sin grupp. De kände sig ensamma. Det kom ingen förstärkning, och de hörde eldgivning eka mellan bergen. Han tittade ner mot vägen som ledde ut ur byn.

De hade upprättat en tillfällig observationsplats utanför Kopjari och stod stilla för att försöka skapa sig en bild av läget. Så mycket mer kunde de inte göra; det verkade plötsligt ha blivit kaos precis överallt, och de var tillsammans med en handfull andra svenska soldater de enda inom flera mils radie som inte var direkt inblandade i röran.

Samtidigt var det just det uppdraget som FN gett dem – ni ska förhindra röran. De visste inte var de skulle börja och de kunde inte gärna ingripa ensamma. Och ingen visste alltså när och om det skulle komma någon förstärkning överhuvudtaget.

Längs vägen kunde Roger se tre skepnader komma gående. Han sökte ögonkontakt med sin gruppchef, sergeant Leo Takula, och nickade mot gestalterna. Takula hade redan sett dem. De kom närmare. Tre bosnienkroatiska kvinnor i långa kjolar. De bar något i sina händer, på ett sätt som gjorde det tydligt att de höll i något viktigt. Roger och Leo kunde se att det var bruna papperskassar. Den sorg och rädsla de tre kvinnorna utstrålade i varje steg, visade tydligt att påsarna innehöll allt de hade kvar på jorden.

Kvinnorna såg ut att slappna av något när de upptäckte den vita FN-pansarbilen, men ett plågat uttryck dröjde kvar under ytan. Bosniakiska soldater hade kommit till deras by. Deras män hade avrättats, och kvinnorna skändats. De hade sedan fått lämna byn – lämna sina liv, med vad som rymdes i en papperspåse.

Mördarna hade skurit dem. Låtit knivarna sarga deras halsar, och skrattande stulit deras örhängen genom att skära av deras örsnibbar. Blodet färgade deras slitna klänningar som om någon lagt mörkröda kragar över deras nackar.

Ja, deras hus hade stuckits i brand, ingen trygghet existerade längre.

Det fanns inget att återvända till.

 

(Första kapitlet ur min bok Ett halvt år, ett helt liv, släppt 2016 – beskriver ett ögonblick från krigsutbrottet mellan bosniakiska ARBiH och bosnienkroatiska HVO i Varesområdet den 21 oktober 1993 – för exakt 23 år sedan idag. Provläs här. Finns även som ljudbok bl a på Storytel)

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s