En sorgens dag för mänskligheten

 photo skanna0013.jpgMassakern i Stupni Do utanför Vares inträffade 23 oktober 1993. Bilden visar när vi till slut rullar in i byn först den 27 oktober. De överlevande räddade vi undan döden i en dramatisk räddningsoperation den 26 oktober – i en lyckosam operation som uttryckligen bröt mot FN:s direktiv.

Den 23 oktober 1993: Kompaniledningen vid den nordiska FN-bataljonens åttonde pansarskyttekompani genomför ett morgonmöte med bosnienkroatiska HVO:s Bobovacbrigad. Vid mötet framkommer att bosniakiska armén har anfallit Mir, och att HVO som svar har tagit den bosniska byn Stupni Do, som ligger inom HVO-kontrollerat område.

En patrull skickas mot byn för att kontrollera saken, men stoppas under mycket hotfulla former redan i Vares stad. De tar sig inte vidare. En annan patrull beskjuts med automatkanon från den bosnienserbiska sidan. Ingen vill ha oss här. Gårdagens eldöverfall har fått oss att plocka däck från lastbilarna för att montera på SISU-pansarbilarna. Däcken skjuts och sprängs sönder fortare än vi hinner ersätta dem. Lastbilarna står uppallade med kjulaxlarna direkt mot brädor och lastpallar.

Bakom den nordiska bataljonens rygg begår HVO-förband från Kiseljak fruktansvärda övergrepp – och just den 23 oktober 1993 förintar de byn Stupni Do. Den nordiska bataljonen lyckas inte kämpa sig in i byn förrän fyra dagar senare, men när vi gör det ser vi rakt in i dödsriket. Det är tyst, stilla, en kusligt tryckt stämning. En dimma ligger över hela dalen och luften känns som om man kunde skära i den med kniv.

Ett avsnitt ur min bok Ett halvt år, ett helt liv beskriver vad som mötte oss i Stupni Do när vi rullade in den 27 oktober:

”En flicka i tonåren ligger med ansiktet nedåt. Bakhuvudet är spräckt, och det sitter en katt och äter från hennes lår. En ung kvinna har ställts upp mot en vägg och avrättats. Kroppen ligger som en trasa nedanför väggen, där kulhålen talar sitt tydliga språk. Någon har dränkt hennes kropp i diesel och försökt elda upp henne. Det enda som nu liknar en människa är benen, från vaderna och neråt. Ett par prydliga damskor sitter fortfarande på hennes fötter. På övervåningen i huset ligger vad som en gång var en ung människa på kanske femton år. Kroppen har bränts så att man inte längre kan se om det är en pojke eller flicka. I rummet intill ligger ett barn i två- till treårsåldern och ett spädbarn.

Döda. Brända.

Tre kvinnor som av allt att döma varit mormor, mor och dotter, har försökt gömma sig i en potatiskällare. Någon har hittat dem. Den lucka de försökt gömma sig under står uppfälld. De sitter där tätt omslingrade och håller fortfarande om varandra, precis som de gjorde när de mötte döden. Mördarna har varit grundliga. Kvinnorna har både skjutits och fått sina halsar avskurna. När soldater från vår Pionjärpluton senare ska bära ut liken har mördarna minerat kropparna genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på en av dem. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.
Runt om i byn hittas efterhand trettionio kvarlevor av människor. Människor som hade ett namn. Som var älskade av någon. Barn, män, kvinnor, unga, gamla. Världen har blivit fullständigt galen i Stupni Do. Och överste Henricsson har sett nog. Vi har alla sett nog.

Det här är inte ett verk av soldater, det är ett brott mot allt vett och all sans, ett vansinnesdåd av dem som för alltid frånsagt sig rättigheten att kalla sig människor.
Henricsson kliver sammanbiten in i Ragnarök medan doktor Borgvall och militärpoliserna börjar samla bevis. Vi ska åka tillbaka till Dabravine för förhör med de överlevande vi lämnat av tidigare. Alla kokar vi av ilska, och den lilla respekt vi möjligen känt för HVO är fullständigt bortblåst.

Det är vansinne, alltihop. Vansinne.

Det är en svart dag, på alla sätt.”

Ja. Den 23 oktober 1993 var en i alla avseenden svart dag för mänskligheten. Men det visste vi inte där och då. Det var kaos överallt, och alla sidor i konflikten tycktes med massiv övermakt skjuta mot de fåtaliga nordiska FN-trupperna. FN:s ögon – och vapen – behövdes överallt i kaoset, och bara den svarta röken mot skyn – som verkade särskilt intensiv kring Stupni Do – och det hårdnackade motståndet mot att släppa FN i närheten av byn fick oss att ana oråd. Men vi visste för lite, och vi kom för sent.

Stupni Do blev en vändpunkt för hur den nordiska bataljonen betraktade sig själva, sin omgivning och de order som gavs uppifrån. Det blev i ett enda ögonblick viktigare att försöka göra skillnad än att vara alla beslutsfattare till lags.

Det skulle med tiden visa sig vara en god insikt.

 –     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En sorgens dag för mänskligheten

  1. Josef Boberg skriver:

    ”Det är vansinne, alltihop. Vansinne.”

    Alla krig är vansinne – oavsett hur berättigade den kan synas vara – eller ?

    Om hur alla pågående krig kan stoppas inom loppet av max tre månader här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s