Om att Sverige glömde varför man har ett försvar

Försvarsmakten har under en längre tid arbetat med en ny hemsida, som innehåller ett ambitiöst arbete att beskriva dess historia genom berättelser från människorna som utgjort – och fortfarande utgör – den svenska försvarsförmågan.

Det är ett riktigt bra material som presenteras i hemsidans historiedel. Ett representativt urval ur historien, berättat av riktiga människor som ger berättelserna liv. Lättillgängligt och snyggt presenterat – även för den som inte är militärt intresserad eller är särskilt insatt i om den svenska närhistorien.

Särskilt förtjust är jag i Melker Beckers filmserie Om kriget kom, som berättar om det svenska totalförsvaret under kalla kriget. Det är en viktig serie om den tid för inte så länge sedan Sverige som nation kraftfullt tycks ha förträngt.

För många äldre kan serien påminna om att Totalförsvaret faktiskt är historia. Till skillnad från vad många tror finns inte längre någon som står där redo i stor skala – med både mat, vatten, förnödenheter, transporter och fältsjukhus – nästa gång en kris eller naturkatastrof drabbar landet i större skala.

För många yngre är serien viktig för att påtala att Sverige inte alltid varit världens mest trygga och naiva skyddade verkstad, där det värsta som kunnat inträffa är att surftiden på ens Smartphone tar slut. Många yngre vet inte ens om vilket väl förberett – och militariserat – samhälle Sverige var för bara något decennium sedan. Sverige var inte ett land – det var åtta miljoner preppers i ett enda stort survival-community.

Många yngre har ingen aning om att gammelmorfars skrönor om ”lekstugan lumpen” skedde mot en djupt allvarlig verklighet, och att deras morfar och mormor – även om de raljerar över sin insats och gärna slätar över allvaret – innerst inne faktiskt en gång var beredda att offra livet för det svenska samhället.

Många gjorde det också. Under båda världskrigen dog totalt tvåtusensjuhundra  svenska sjömän. Bara under kalla kriget dog sexhundra piloter i svenska Flygvapnet. Och det är bara några exempel.

Så långt historien. De flesta svenskar under 40 tycks övertygade om en historieskrivning där svenskarna vaknade en morgon för 200 år sedan, kliade sig i sina huvuden och insåg någonting resten av världen fortfarande inte förstått.

”Men, du, Sven… Det här med krig, är det en sån bra idé egentligen”

”Nä, du, Lisa-Stina. Det har du nog rätt i. Jag tycker vi slänger alla hemskanes vapen och tar till sån däringa dialog istället.”

I den moderne svenskens kontrafaktisk-historiska självbild hittade Sverige och svenskarna den där morgonen receptet till evig fred, och det enda svenskarna egentligen undrat sedan dess är varför inte t ex de korkade amerikanerna gjort likadant. Det är ju bara att ensidigt utropa sig själv till pacifist, så blir det ju liksom inte kul att kriga mot en – och slipper man ju krig för all framtid.

I den svenska fantasi-historien blev Sverige den där morgonen den plats på jorden som för alltid kommer att vara skyddad från allt ont, befolkad som hon är av ödmjuka invånare med brett leende, mjuk ryggrad och ett aldrig sinande förråd av överslätande ursäkter som gör landet till allas högt respekterade vän. Sedan den där morgonen har det fantastiska landet vid polcirkeln gått före och lett utvecklingen på alla världens områden, och troget levererat lösningarna till alla världsproblem. Till resten av världens underdånigt storögda beundran.

Nå. Riktigt så har det nu inte gått till. Det kan vara bra att påminna landets befolkning om att fruktansvärt många nu levande svenskar – med eller utan vapen, under tvång eller frivillighet – lagt år av sina liv på Sveriges totalförsvar. Och att det fanns ett allvarligt syfte med just detta.

Bara så sent som för ett par decennier sedan ägnade man nämligen inte stora delar av sitt liv åt totalförsvaret bara för att man tyckte det var roligt, eller för att man ville förverkliga sig själv – en stor del av motivationen var att man ville skydda sin familj och sin hembygd undan hot som idag saknar motstycke. Med undantag för de människor som vet vad det innebär att ockuperas av IS i Syrien och Irak.

När gammelfarfar gjorde lumpen var det en fullt realistisk möjlighet att det som idag sker i Mosul inom en månad, eller några dagar, kanske några timmar, skulle kunna vara verkligheten här. I ditt hem. För under hela 1900-talet var lilla Sveriges existens konkret hotad av några av världshistoriens värsta totalitära diktaturer. Det var ingen överdriven skröna, utan en ständigt aktuell realitet.

Både Nazityskland och Sovjetunionen – världens i modern tid mest effektiva och långlivade förtryckarstater – nafsade nyfiket på Sveriges gränser under den tid de existerade. Krigshot var ingen otäck myt som försiggick på andra sidan jordklotet. Det var här. Nu. På din gata. I kväll. Flera av dina nära och kära, släkt och vänner, satt i varje givet ögonblick i beredskap med laddade vapen och väntade. Kanske i en radargruppcentral, i en beredskapstropp på regementet, i stolen på ett Viggenplan på tomgång i främre klargöringsområde på en vägbas, med hörlurar i ubåten Näcken på botten av Östersjön strax utanför Sovjetiska gränsen eller vid ett skrivbord på någon statlig myndighet. Det var ett samhälle där t o m Vattenfalls tjänstemän i nyckelfunktioner bar tjänstepistoler, ifall lönnmördande spetsnaz-soldater skulle råka knacka på dörren i nästa ögonblick.

Erfarenheten visade dessutom att civilbefolkningen i de länder som invaderades av nämnda arméer – förutom de mer uppenbara livsfaror ett krig för med sig – också behövde ställa in sig på att vid en eventuell ockupation vänja sig vid förtryck, mord, våldtäkter och tortyr.

Tanken på ens familj och barn avrättade på gårdsplanen av Waffen-SS eller våldtagna av framrusande Sovjetsoldater som tar med sig familjesilvret på vägen ut innan de sätter eld på huset är en rätt stark motivationsfaktor.

Och just de alternativen var kanske rentav ”i bästa fall”. I sämsta fall förintades världen i kärnvapenkrig och atomvinter.

Idén om nationen Sverige som ett evigt och oantastligt faktum, ett robust fredens paradis på jorden, vars integritet, sjävbestämmande och gränser för alltid kommer att vara respekterat av alla och envar är en blott ett par decennier gammal villfarelse. En skröna. En myt. Det är bra att påminna sig om det ibland.

 –     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om att Sverige glömde varför man har ett försvar

  1. Petter skriver:

    Det krävs bara en väldigt liten förändring för att vi skall ta oss i en annan riktning som samhälle. Vi hyllar individens frihet och allas jämlikhet. Vi behöver bara lära oss att tillsammans, hela tiden, bygga ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet.

    http://ornkoll.blogspot.se/2016/12/sverige-ar-en-nation-av-fria-och.html?m=1

  2. Patrick Sellman skriver:

    Ja det är märkligt prata med folk när allt fler kommer från en främmande planet.

  3. Erik skriver:

    Mycket bra skrivet, och sååå sant!

    /Från en som suttit många nätter i en luftförsvarscentral och bevakat luftrummet

  4. Martin skriver:

    Det var inte bara militärt man var förberedd , även när det gällde produktion här man enormt förberedd. Det fanns lager av diesel, handelsgödsel, bekämpningsmedel och antibiotika till djur i lager runt om i Sverige . Man hade även planer på att när arbetskraften mobiliserades så var landets gårdar uppdelade i block med en bonde som blockledare och en som ställföreträdande blockledare. Dom hade i uppgift att organisera så att produktionen av mat fortsatte trots att arbetskraften minskade. Det var antagligen inte en lätt uppgift då även traktorer och skogsmaskiner hade inkallelseorder även dom. ( för våran del hade två traktorer av tre inkallelseorder samt båda skogsmaskinerna). Bifogar en länk där man ger en hyfsad överblick över vad som gjordes under kalla kriget. Bland annat en karta med beredskapslager som är borta sen länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s