Sedan igår heter USA:s president Donald Trump. Bland hans uppenbarligen fasta övertygelser är att ställa det – förvisso inte helt orimliga kravet – att det inte bara räcker att ”vara medlem” i NATO för att omfattas av dess skydd. Man måste solidariskt betala den överenskomna premien också.
Idag är det bara fem av 28 medlemmar som uppnår 2%-nivån (USA, Polen, Estland, Storbritannien och Grekland). NATO är en konsensusorganisation, och om någon enda av de 28 medlemmarna säger nej blir det ingen NATO-insats. Och utan USA kan NATO-länderna i praktiken inte genomföra större samordnade operationer överhuvudtaget. Trumps envisa inställning skapar därför stor oro i åtminstone 23 NATO-länders politiska system.
Donald Trump är politiskt oerfaren, och skapar osäkerhet genom att uppföra sig fullständigt oberäkneligt. De trygga ramar för förutsägbar retorik och handling som skapat stabilitet och förutsägbarhet i det västliga politiska systemet har nu försvunnit över en natt. Visst har det då och då förekommit obekväma politiska utspel tidigare, men alla intressenter i det politiska spelet har innerst inne vetat vad som varit tom retorik, var gränserna egentligen gått, och vad som eventuellt varit det underliggande budskapet avsett att tas på allvar.
Sedan igår gäller inte de sedan decennier invanda spelreglerna längre. Donald Trump kan leverera hittills otänkbart obekväma utspel – och skräcken är stor inför att han kanske rentav kommer att stå för vad han säger. De globala politiska riskerna har ökat. Rejält.
I sin oberäknelighet utmanar Donald Trump förstås stora intressen, och frågan är om han lyckas hålla ut hela sin ämbetsperiod. Det skulle kräva ett helt inlägg i sig att resonera kring, om inte annat tycker jag alla bör läsa professor Wilhelm Agrells artikel i Sydsvenskan om hur det brukar gå för presidenter som utmanar den djupa staten.
Nå, än så länge har den skumpiga världspolitiska åkturen bara börjat. Och för de NATO-medlemmar som i decennier surfat tryggt på USA:s militära överkapacitet kan det förstås bli lite jobbigt – såväl ekonomiskt som politiskt – om man nu plötsligt måste fördela om pengar till försvarsutgifter. Trumps utspel har minst sagt satt 23 regeringar i en politisk rävsax.
För Sveriges del var det snarare en björnsax som slog igen runt Moder Sveas vader igår. Sverige är inte NATO-medlem och har en försvarsbudget motsvarande knappt halva NATO:s minimipremie. Trots det har hela den svenska försvarsdoktrinen sedan andra världskrigets slut gått all in på att NATO och USA kommer att släppa allt de har för att i varje läge försvara Sverige mot angrepp.
Fram tills för tiotalet år sedan var det förmodligen en korrekt och välgrundad uppfattning – grundlagd i (åtminstone för oss röstboskap) dolda överenskommelser med den amerikanska djupa staten. Sedan fem-tio år tillbaka har det varit högst tveksamt att till fullo förlita sig på dessa ”under bordet-förpliktelser”. Sedan igår är det sannolikt en skrattretande långsökt förhoppning.
Om Ryssland i ett upptrappat läge i Östersjön t ex skulle se sig tvunget att besätta Gotland för att skydda sina intressen kan man ju fråga sig om ett Trump-styrt USA kommer att se det som en självklarhet att skicka amerikanska soldater i döden för Sveriges skull.
Hur känns det idag, Sverige? Känns de senaste femton årens försvarspolitik trygg, säker och genomtänkt?
– – –
Morgonsur 
När man växte upp i ett fjärran 60- och 70-tal fanns det inte i föreställningsvärlden att ett land som Sverige skulle hålla sig med offentliga lögner. En överhet som ljög folket rakt upp i ansiktet av inrikespolitiska skäl. I det här fallet alliansfriheten och samtidigt under täcket med NATO. Sådant blir alltid dyrbart till sist för lögnerna blir till vedertagna sanningar som får sitt eget liv. Se på opinionen i NATO-frågan för exempel.
Paralleller till andra politiska frågor kan nog var och en dra.
Det fanns visst många som visste det, åtminstone sedan början av sextiotalet. Det märkliga är att kunskapen inte spreds. Media har tigit. Svenska politiken har kört dubbel bokföring i många ämnen. Det är därför det inte är så bra i Sverige längre, jämfört med hur det var förr, relativt omvärlden. Jämför Schweiz som slapp socialistiska smygreformer.
Varenda småstad är numera en fattig håla och de stora går på bidrag. Pengarna är stulna via skatten och folk fattar fortfarande inte.
Men snyggt jobbat har det varit.
Alltid lika kul med ett nytt inlägg. Läsvärt som vanligt. Du måste börja blogga oftare 🙂
Ja, jag borde nog det… Har lite dåligt samvete…
Du har alltid skarpa analyser. Läser dina inlägg med stor behållning. Tror att Gotland är Ryskt inom 10 år. Räcker att de smäller en Iskander i ett glesbefolkat område och påpekar att nästa är atomladdad och smäller i Stockholm. Skulle vilja se den politiker som inte viker ner sig då. Tyvärr.
Genom avmilitariseringen av Gotland har Sverige självt i princip tvingat Ryssland att prioritera möjligheten att säkra upp säkerhetshålet i Östersjön. Allt annat vore tjänstefel av Ryssland. Det har nog aldrig funnits ryska planer på att annektera Gotland – däremot finns med största sannolikhet synnerligen aktuella planer på hur man skulle kunna ta ön för att basera ”gästande förband” där under så lång tid som man anser sig behöva det för att trygga sin intressen. Konstigt vore det annars. Sveriges möjligheter att motsätta sig en sådan operation begränsar sig numera realistiskt sett till att buga djupt, bita hårt i kudden, hålla tummarna och hoppas på det bästa. Att NATO i det läget skulle ingripa med mer än ilskna fördömanden och vapenskrammel bedömer jag som helt uteslutet.
Jag är av samma intresse. Förtvivlad.