För 23 år sedan upplevde jag tystnad…

Ett av de ”omöjliga” mål FN-bataljonen BA01 hade att lösa var att öppna den s k Mario road – en konvojväg som gick mitt mellan de bosnienserbiska och bosniakiska styrkorna. Ingen verkade vilja se den öppnad, trots – eller tack vare – att den i ett enda slag skulle fördubbla möjligheterna att skicka hjälpsändningar till det inringade Tuzlaområdet.

För exakt 23 år sedan verkade en öppning av Mario road vara möjlig; den bosniakiska sidan hade gått med på att FN skulle reparera en bro så att den klarade konvojer, och den danska Kampvognseskadronen – stridsvagnskompaniet – med sina tio Leopardstridsvagnar var efter sju sorger och bedrövelser äntligen på väg upp från Kroatien. Med deras vapenkraft var tanken att avskräcka den andra parten – den bosnienserbiska sidan – från att göra som vanligt – skjuta mot allt som rörde sig längs Mario road. Oavsett om det beskjutna råkade  tillhöra FN.

16819350_947740422028109_1670240701673481601_o

Dansk Leopard 1A5

På morgonen för exakt 23 år sedan idag – den 22 februari 1994 – gav vi oss därför av mot fronten vid Ribnica för att rekognoscera robotställningar inför att Leopardstridsvagnarna redan om ett par dagar skulle vara framme hos oss. Med dem på plats skulle det förhoppningsvis gå att öppna Mario road.

Nå, just den 22 februari 1994 slutade det hela istället med fem sårade efter en strid där två svenska pansarbandvagnar slogs ut av pansarvärnsrobotar från den bosnienserbiska sidan.

Det var en strålande vacker dag, tyst och stillsam. Men det var också sista dagen jag upplevde total tystnad. Sedan klockan 12:46 den dagen – och robotträffen i den pansarbandvagn jag satt i – har det tjutit i mitt vänstra öra. En pipton på 4000Hz. Och i förhållande till hur det borde ha gått den dagen får man nog ändå säga att det var en oförskämd tur…

My beautiful picture

Kompanichefens vid 8. Pskkomp Stripbv efter bärgning. Ingångshål för robotens sprängstråle syns – om man tittar noga – i motorluckan bakom packlådan (som hängts tillbaka).

My beautiful picture

Ingångshål efter robotträff nummer två. Träffen gick rakt genom pansarbandvagnen och ut på andra sidan – men vagnen tog sig trots det ifrån platsen för egen maskin.

PICT0027.JPG

Undertecknad efter tillbakaryckning från vår utslagna pansarbandvagn. Sotig i ansiktet, med tjutande öron – men på oförskämt bra humör.

Just historien om den 22 februari 1994 hittar du i kapitel 59 i Ett halvt år, ett helt liv

 –     –     –

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s