Om gasattacken i Syrien

 photo 125px-Flag_of_Syriasvg_zpse2c67a6b.png

Så har då amerikansk militär skickat kryssningsrobotar mot Syrien. Som vedergällning för den gasattack som en enig västvärld redan har bestämt att den naturligtvis måste vara regimen Assads verk.

Själv är jag inte alls övertygad om den saken.

Det sägs att sanningen är krigets första offer. Det är ett uttryck lätt att instämma i utan närmare eftertanke. Själv förstod inte dess fulla innebörd förrän jag faktiskt befann mig i ett krig – i Bosnien-Hercegovina för dryga tjugo år sedan. Jag lärde mig att verkligheten i den internationella storpolitiken är att alla ljuger för att gynna sina egna syften och flytta fram sina positioner.

Alla. Utan undantag. Även dina egna. Och ofta kommer du aldrig att få reda på sanningen.

Jag ska ta ett av alla otal exempel jag råkar känna till själv – vars fruktansvärda konsekvenser du kan uppleva från soldatnivå i min bok Ett halvt år, ett helt liv eller följa till källan i min bataljonchef överste Ulf Henricssons bok När Balkan brann!:

Markalemassakern den 5 februari 1994.

I Wikipedias text om händelsen lyder första meningen så här:

”Markalemassakrerna var två separata artilleriattacker utförda av Republika Srpskas styrkor mot civila mål under belägringen av Sarajevo under Bosnienkriget.”

Problemet är att ingen fortfarande har vågat tala om hur det egentligen låg till med den där Markalegranaten; FN:s artillerilokaliseringsförband mätte in granatens bana, och se, den kom inte alls från Republika Srpskas styrkor – utan från bosniakiska ARBiH. Någon på den bosniakiska sidan hade mot det desperata läget fattat beslutet att det tyvärr nog krävdes ett litet bondeoffer för att väcka världens opinion på allvar mot bosnienserberna.

Därför avlossade någon en oerhört kraftig 120 mm artillerigranat mot sina egna oskyldiga civila – på en myllrande marknadsplats mitt i Sarajevo.

Inte för att granaten inte lika gärna kunde ha kommit från den bosnienserbiska sidan. Så hänsynslöst som de lobbade in granater och sköt mot oskyldiga var det antagligen bara en tidsfråga innan det hänt i alla fall. Men någon från den bosniakiska sidan bestämde sig för att hjälpa ödet på traven.

När det nu ändå var som det var insåg även FN att man hade mer att tjäna på att bevara lögnen än att avslöja den. Med serberna som skyldiga hade man casus belli mot dem och kunde under hot om massiva NATO-flygbombningar tvinga dem att dra tillbaka alla tunga vapen två mil från Sarajevo. Ett rejält framsteg.

Samtidigt kunde man sätta press på bosniakerna att hålla sina positioner, hedra eld upphör-överenskommelsen och inte utnyttja tillfället att gå till anfall mot serberna – genom att hota att avslöja vem som egentligen avlossade den där granaten. Se där, ett framsteg till.

FN var den stora vinnaren, och i något slags cyniskt större perspektiv också civilbefolkningen i Sarajevo. Utom förstås de 68 döda och 144 skadade helt oskyldiga män, kvinnor och barn som massakrerades av den egna sidan av politiska skäl. Ett marknadsbesök för att handla mat slutade med att oskyldigas liv rann ut i strömmar av blod som täckte hela torget. 

Det är krigets desperata pragmatism i hela sin fula, förvridna skepnad.

Sedan jag själv upplevde hur krigets sanningar av politiska skäl aldrig når mediepubliken är jag alltid skeptisk och avvaktande när det uppstår ett dödläge, eller någon sida är pressad i en konflikt. När det då plötsligt – som av en händelse – dyker upp spektakulära mediebilder på lidande oskyldiga civila offer som kan tippa opinionen i en ny riktning blir jag sällan förvånad. Snarare drar jag en djup suck.

Jag blir än mer skeptisk till hur det egentligen ligger till om det inte tycks gå att hitta en någorlunda logisk förklaring till hur det kunde slumpa sig att det spektakulära övergreppet kunde inträffa så lägligt just där och just då.

Om bilderna och rapporterna sedan visar sig vara en särdeles lämplig undanflykt för att vidta efterlängtade och radikala militära åtgärder man annars haft svårt att samla politiskt stöd för aktar jag mig noga för att låta det påverka mitt ställningstagande.

Man kan ha en uppfattning om krig som företeelse. Man kan också ha en uppfattning om ett specifikt krig. Man kan dessutom av aldrig så rationella eller känslomässiga anledningar vara lojal med ena eller andra sidan i ett krig. Men man bör behandla alla uppgifter som osäkra, leta mönster – och inte låta enskilda aldrig så spektakulära händelser ligga till grund för ens ställningstagande eller beslut.

En fråga man bör ställa sig i ett läge som det nyss uppståndna i Syrien är vem eller vilka som har mest att tjäna på att eskalera konflikten.

I just det här fallet verkar det lindrigt sagt märkligt. Assadregimen befinner sig i ett läge där de håller på att vinna, och så sent som härom dagen yttrade president Trump något som öppnade för att man dessutom haft en teoretisk chans att få USA och Ryssland att enas någorlunda. Mycket pekade på att läget var på väg att tippa över till Assadregimens fördel.

Då bestämmer sig Assadregimen plötsligt att det är helt rätt läge att vända allt emot sig genom att skicka en gasgranat på ett civilt bostadshus. Något vem som helst förstår inte kommer att gå obemärkt eller ostraffat förbi i det globala mediebruset.

Åtminstone såvida inte kemvapenattacken genomförs av IS, som enligt Expressens Magda Gad genomfört gasattacker löpande under flera år i bl a grannlandet Irak – helt i medieskugga.

Ja, gasattacken härom dagen är ett vidrigt, fruktansvärt övergrepp mot oskyldiga barn. Om detta är vi alla överens. Men jag är, som sagt, inte alls övertygad om vem som utfört den. Eller varför. Men det känns långsökt att det är Assadregimen.

Det kan trots alldeles oavsett gasattacken vara så att Assad bör avsättas – han är en grym diktator som styrt med hjälp av väldokumenterade övergrepp under lång tid. Men att plötsligt hoppa in och express-avsätta honom med hänvisning till just denna attack känns mer som en politisk impulshandling än statsmannamässig konflikthantering.

Nyss nämnda är måhända signifikativt för president Trumps ledarstil – men för alla som hoppats att han oavsett sina väldokumenterade brister åtminstone skulle trappa ned de senaste årens amerikanska projekt att till varje pris sätta eld på hela Mellanöstern är det senaste dygnet ett rejält bakslag. Amerikansk track record när det gäller att befria folken i Afghanistan, Irak eller Libyen får en allvarligt att undra om det inte är dags att tänka efter före för en gångs skull.

Avslutningsvis har jag tre frågor jag tycker alla borde ställa sig innan de böjer sig för flockinstinkten och ansluter sig till de allmänna applåderandet av USA:s kraftfulla svar på en fruktansvärd gasattack någon – oklart vem – ligger bakom:

1. Om det ens verkar någorlunda möjligt att få motståndaren bombad av NATO, USA, FN, Ryssland eller vem som helst genom att man i ett desperat läge offrar något hundratal av de mest oskyldiga i sin egen befolkning och skyller på motståndaren – vad är det egentligen man som påhejare är delaktig i?

2. Om nu alla står enade i att det är dags att gå in militärt och avsätta Assad – och med Afghanistan, Irak och Libyen i minnet hur ser planen ut sen? Och vem tar ansvar för dess lyckade genomförande?

3. Om du ringer till den i media ständigt omnämnda ”Oppositionen i Syrien” – vem svarar egentligen i andra änden?

P.S. Läs gärna mitt (tyvärr) fortfarande lika aktuella inlägg Om en militär insats i Syrien från 29 augusti 2013 – d v s förra gången man villa anfalla med hänvsining till en gasattack mot civila. D.S.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Om gasattacken i Syrien

  1. Kgb35 skriver:

    Skönt att läsa en nykter analys. Även om den handlar om fruktansvärda saker.

    Det jag tycker man bör fundera på är vem som vinner på att svenska samhället faller samman? Och om det gör det? Vi är inte immuna mot att gå samma öde som de länder du radade upp i inlägget. Alla har de för inte så många decennier sedan varit relativt väl fungerande.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, jag brukar ofta poängtera att de som drabbade samman i forna Jugoslavien aldrig hade sett krig. De var födda och uppväxta tillsammans och hade ofta gått i samma klass i skolan. Man bytte heller inte folk på Tyskland 1933 – för att byta tillbaka igen 1945. Alla kan falla för flockinstinktens förföriska urkraft.

      Problemet är att vi människor alltid tror oss stå på den rätta sidan. Man bör – ofta – göra samma tankeexperiment som Jan Stenbeck lär ha gjort när han och hans rådgivare kände sig säkra på en sak:

      ”Tänk om det är tvärtom…?”

      Flockbeteendet är den gemensamma nämnaren för alla mellanmänskliga övergrepp som någonsin begåtts i större skala. Oavsett ideologi eller religion. Det kanske är där man bör leta istället för att försöka slåss om vilken ideologi eller religion som är värst genom tiderna.

      Sann upplysning innebär den egna frigörelsen från flockinstinkten.

      • Kgb35 skriver:

        Precis eller om man stiftar en lag: om våra motståndare kommer till makten, kan de över-utnyttja denna lag då? I detta fall är vi väl förberedda för det diktatoriska övertagandet genom alla generalklausuler i lagarna. Inget skyddsnät alls.

        Brukade berätta om en bok ”jag mötte röda armén” av en svenska som bodde där 1939, som beskrev hur fort de bröt ner det civila samhället i Lemberg när de invaderat. Efter några månader, eller var det veckor, av förvinnanden vågade ingen längre göra något.

  2. maxhanemann skriver:

    Intressanta synpunkter från den klassiska vinkeln ”Vem tjänar på detta?”. Jag skulle dock rekommendera envar som vill sätta sig närmare in i de praktiska svårigheterna kring Sarin-produktion och lagring att studera https://en.wikipedia.org/wiki/Sarin. Är det troligt att en hårt trängd rebellrörelse kan hantera detta?

    • Morgonsur skriver:

      Vad som kan hanteras på ena sidan av ett inbördeskrig kan också hanteras på den andra. Personal, kompetens, vapen och anläggningar på rebellsidan har i hög grad en gång varit en del av regeringssidan.

      Ingen sida (eller, rättare sagt – ingen av sidorna. Det finns ingen enad opposition) tycks nämnvärt mer moraliskt högtstående än den andra.

      Syrien är ur min synpunkt ett av de där krigen när det egentligen inte finns någon sida att välja för någon med någorlunda västerländska värderingar. Det verkar handla om ”Ondska och vansinne – alternativ 1” mot ”Ondska och vansinne – alternativ 2-439”.

      Frågan jag ställer mig är vilken realistisk framtid Syrien har:

      a) Fortsatt Assad-terror,
      b) splittras i kaos under tusentalet lokala krigsherrar eller
      c) IS-liknande islamiststyre.

      Något alternativ d), där folket befrias under stort jubel, för att i allmänna och fria val välja en liberal regering med frihet, jämlikhet och jämställdhet som ledord kan jag helt enkelt inte se att den ens finns på kartan. Om man inte ens vet vad man vill uppnå – eller har en aning om hur – tjänar det nog dessvärre knappast någonting till att lägga sig i konflikten militärt överhuvudtaget.

      Tyvärr.

      • maxhanemann skriver:

        Jag håller verkligen med Dig i allt utom det första stycket.

        Där anser jag att Du inte beaktar att tillverkning och lagring av Sarin kräver specialistkunskaper, särskilda laboratorie/produktionsanläggningar, speciella utgångsmaterial, särskild efterbearbetning för att öka (den begränsade) lagringsbarheten och speciell teknik för hållbar förvaring. Även om denna kunskap en gång kan ha funnits (finns idag) på regeringssidan är det föga troligt att den i sin helhet överfördes och kunna bevaras intakt hos en rebellrörelse. Vill en sådan använda kemiska stridsmedel finns flera sådana (mindre effektiva än Sarin) som man kan ”koka i köket” med lätt tillgängliga råvaror.

        Slutligen – ett stilla påpekande: Fall inte i den klassiska spegelfällan när Du bedömer vad som är rationellt för andra ”kulturer”.

      • Morgonsur skriver:

        Nej, du har rätt i att det verkar bökigt.

        Trots det finns – om man gräver runt på nätet – rapporter från olika håll att båda sidor (och även IS) använt olika typer av kemiska stridsmedel – även åtminstone ”sarinliknande”. Man vet å andra sidan inte om detta är just sarin. Vem är sagesman kring den uppgiften och varför?

        Problemet är att det inte går att lita på någon – och det finns många led att vilseleda i. Även den mest välrenommerade hjälporganisation, journalist eller MR-organisation får sina uppgifter någonstans ifrån.

        Det kan mycket väl vara Assadregimen som bär ansvaret. Som du säger fungerar kulturer olika – samt att det kan finnas skäl bakom beteendet vi inte ens känner till. Men jag har helt enkelt för många underliga magkänslor i det här fallet.

        Om det nu är så att det går att göra sannolikt att även rebellsidan har använt C-stridsmedel, eller halshuggit barn (vilket är bevisat) – kommer USA att bomba dem också? Eller är det andra intressen än att markera mot krigsbrott som styr deras vapenanvändning, måhända…

      • Nisse skriver:

        En variation på c) där Irans styre kan tjäna som en ”förebild” skulle existera som ett alternativ om det inte vore för att USA och deras allierade i regionen aldrig kan godta det av geopolitiska skäl. Axeln Iran-Syrien skulle uppfattas som ett för stort hot även om den håller ryssarna på armlängds avstånd. De föredrar i så fall fortsatt kaos och kanske det är det som är syftet med USA:s militära närvaro. För att bibehålla kaos behövs det ingen plan och det går att underhålla kaoset ganska billigt.

  3. Nisse skriver:

    Man ska inte heller utesluta att Trump agerade i full vetskap om att ansvaret för gasattacken har oklar hemvist. Han behövde en säker medgång och att visa sig handlingskraftig. Då är en sådan här vedergällning billig och riskfri och dessutom tar han politiska poänger gentemot Putin. USA kommer alltid att kunna producera bevis som tillräckligt mycket pekar ut regimen.

    Något som Trump kan behöva för mellan raderna i Trump-administrationens sägande och görande på senare tid tycker jag det varit tydligt att de förstått att det där med ”min polare Putin” har blivit en belastning. Det funkade så länge de han behövde övertyga var utrikespolitiskt okunniga väljare men nu har han han en kongress med betydligt mer pålästa och erfarna medlemmar att tampas med . Även sådana från det egna partiet..

    • Morgonsur skriver:

      Ja, den här attacken genomförs av helt andra anledningar än gasattacken. Trump struntar med all sannolikhet fullständigt i vem som egentligen låg bakom den. De viktiga är den allmänna uppfattningen att vilka som är offer och vilka som är förövare är så svartvitt solklar.

      Som luttrade Magda Gad – som befinner sig i området – nämnde på Facebook igår: Om det var omsorg om människor som styrde de här besluten skulle USA invadera Kongo istället – det största, blodigaste och grymmaste kriget i världen sedan andra världskriget med 6 miljoner döda.

  4. Erik skriver:

    Som sagt, intresset ljuger aldrig. Assad är inte så korkad att han skickar gasgranater – han vet ju konsekvenserna. Det tragiska är att Trump hjälper dem som verkligen gasar sin egen befolkning, men är han så naiv? Jag läste att Tillerson inte kunde få Assad att avgå frivilligt – så vad kan vara bättre än en ”false flag” attack? De enda som jublar är Syriens fiende nr 1. De har lyckats att dra in USA igen för att förgöra sina motståndare.

  5. Åsa skriver:

    Skumt. Läskigt.

  6. gbd_crwx skriver:

    Oavsett om det var Assad som använde kemvapen eller ej, (Man skulle ju kunna tänka sig at det är en maktdemonstration), så kommer frågan: Nu har vi skickat iväg ett antal kryssningsmissiler, och orsakat lite skada, vad händer sen? Finns det någon mer tanke bakom?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s