Om flygplatsen som nationellt ideal

IMG_3323

Nationen Sverige har under hela min livstid strävat efter att vara ”världens modernaste land”. I den strävan har man velat skapa möjlighet för alla att hitta sin egen väg, utan att formas för mycket av tryck från släktskap, ekonomi, etnicitet, traditioner, sociala normer eller religiösa dogmer.

Det har drivits ett målmedvetet politiskt arbete för att ta hand om varje litet praktiskt livsproblem som må störa Sveriges invånare, medan man samtidigt strävat efter att arbeta bort varje form av förtryckande djupare gemenskap. Syftet har i grunden varit gott, men det finns också en baksida i att gå från att vara en nation med ett folk till att bli en geografisk yta med en befolkning.

Nackdelen är att det blir svårare att mobilisera aldrig så välbehövlig engagemang, lojalitet och solidaritet i en ”gemenskap” där det enda syfte man delar är att man försöker få livet att flyta förbi så bekvämt och odramatiskt som möjligt i väntan på något annat.

Sinnebilden för det ideal nationen Sverige eftersträvat och eftersträvar tycks vara ”den internationella flygplatsen”. Av de platser som konstruerats för att människor skall vistas där är internationella flygplatser dagens tekniskt mest moderna och tillrättalagda sådana. Servicen är den högsta som går att uppbringa för så stora mängder människor, och allt är upplagt för att tillgodose behoven hos så många som möjligt. Miljön är exklusiv – och dessutom helt fördomsfri.

Det finaste med den internationella flygplatsen är att den välkomnar alla, oavsett  kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Utan att bry sig om inkomst, börd eller samhällsställning.  I en fridfull symbios samexisterar gabardinbyxor, rastaflätor, turbaner, kippor, uniformer, slitna jeans, tredelade kostymer, folkdräkter, rullstolsburna, nunnor, åldringar, barn.

Oavsett vem du är får du ta precis lika mycket plats, och du får också tillgång till samma tillrättalagda service.

Det låter måhända som ett drömsamhälle; ett lugnt, tryggt, kontrollerat, bekvämt, tillrättalagt liv – för alla – där allt är förutsägbart, välordnat och ingenting hotar ordningen och det goda livet. Där all förströelse och lyx du kan tänka dig är tillgänglig för alla. Bekvämt nog förs människor som är stökiga, högljudda, hånglar, skadar sig, gråter, dör eller andra obehagliga saker snabbt ur synhåll och in bakom kulisserna av professionell personal så att allt där ute där du vistas kan fortsätta lika lagom trevligt som vanligt. Business as usual.

Men – det goda livet gäller förstås bara så länge du håller dig till vad som förväntas av dig. Vilket är att göra så lite väsen av dig som möjligt medan du spenderar så mycket pengar som möjligt.  Man umgås inte på riktigt. Man delar inget djupare med andra människor på flygplatsen – annat än en önskan att egentligen vara någon annanstans. Graden av umgänge begränsar sig till att man socialiserar lite ytligt småtrevligt – i den mån man måste umgås med andra överhuvudtaget.

För att allt skall flyta på smidigt har man nästan bara skyldigheter på den internationella flygplatsen. I stort sett kan man säga att ens rättigheter består i en enda sak; att kunna köpa och konsumera precis vad man vill, hur mycket man vill. Den ekonomiska friheten är således närmast obegränsad – medan den personliga friheten och integriteten å andra sidan är nära nog obefintlig.

På den internationella flygplatsen sticker man inte ut, och man gör inget oväntat. Den internationella flygplatsen är inget för vilda partaj, stora livskriser, djup kärlek, kreativitet eller spontanitet. Man ordnar inte picknick och tar fram gitarren – för då stör man lugnet och kommer obönhörligen att föras bort av säkerhetspersonalen.

På den internationella flygplatsen är man lagom tillfredsställd och håller humöret på lagom nivåer. Man håller sig på sin plats – inom föreskrivna områden. Man bär alltid föreskrivna identitetshandlingar och lagom mycket tillhörigheter packade i lagom stora väskor som håller sig inom ramarna för tillåtna mått och tillåten vikt. Alla är jämlika, och ingen har mer än någon annan.

Man innehar inte olämpliga eller potentiellt störande eller farliga saker oavsett hur roliga eller stimulerande man tycker de är. Åtminstone inte såvida du inte köpt dem på flygplatsen så att ditt innehav bidrar till flygplatsens ekonomi. Men i den mån du tillåts köpa olämpligheter för ruljansens skull får du förstås inte använda dem på flygplatsen.

Allt som är någorlunda viktigt för att det sociala systemet mellan dem som vistas på den internationella flygplatsen är professionaliserat och sköts av för ändamålet särskilt anställda och utbildade flygplatsfunktionärer. Allt för att skydda en från att behöva utstå obehagliga konfrontationer med det där oförutsägbara och potentiellt farliga vi brukar kalla livet. Det där ‘livet’ bör du inte reflektera allt för mycket över. Det ägnar du dig helst åt på en annan, mer anpassad plats där du inte stör.

Man har tanke- och yttrandefrihet på den internationella flygplatsen –  men bara inom rimliga gränser. Du bör talar tyst så att ingen hör dig och kan bli kränkt om du vill prata om något annat än glättig yta. På den internationella flygplatsen är man ödmjuk, lydig och följsam – och gör som man blir tillsagd utan att ifrågasätta eller knorra.

Sedan är det förvisso också så att jämlikheten på den internationella flygplatsen är högst skenbar. Det finns förstås några som har det bättre än andra. Men de vistas i avskilda lounger som kostar extra. Dessa lounger är gömda i intetsägande korridorer så att de skall vara svåra att hitta för den stora massan. Då skulle de sköna fåtöljerna och de välförsedda bufféborden kanske kunna orsaka avundsjuka eller oro, eller – Gud förbjude – att någon vanlig människa av misstag skulle släppas in och börja ifrågasätta.

Problemet med en flygplats är att den – hur vacker den än är på ytan – saknar djupare mening och sällan får någon att känna för den, knyta an till den och utse den till ‘sin plats på jorden’. Det som utmärker en flygplats är att ingen av dem som vistas där egentligen vill befinna sig där. Alla som befinner sig på en flygplats önskar trots den ytliga skönheten, ordningen, tryggheten, bekvämligheten och allt utbud av efterfrågestyrd tillrättalagd bekvämlighet att de vore någon annanstans.

Alla.

För även om du till synes får alla dina världsliga behov tillfredsställda på den internationella flygplatsen saknas det någonting. Någonting viktigt: en familj, en historia, en framtid, en omgivning med vilken vi delar denna framtid och där vi känner oss som en sedd och bekräftad del av en helhet som strävar tillsammans mot denna gemensamma framtid.

Internationella flygplatser är inga bra platser för att odla någon enda av dessa fem faktorer. Kanske är det därför vi tycks ha så många rotlösa, sökande och olyckliga människor numera, här på den ‘internationella flygplatsen Sverige’. Trots att alla index visar att flygplatsen har alla bekvämligheter människor kan önska.

Det går bevisligen att i riksdagsbeslut införa en nationaldag för att fira landet Sverige. Men något säger mig att det inte är lika lätt att skapa en djupare gemenskap i det land man firar – och vad denna gemenskap ska bestå av. 

Hur är den helhet som strävar tillsammans beskaffad – och hur ser den gemensamma framtiden ut?

 –     –     –

(Detta inlägg är en omarbetning av ett sådant från 2011)

 

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om flygplatsen som nationellt ideal

  1. Ulf Olsson skriver:

    Alltid lika läsvärd och träffsäker fortsätt så.

  2. Anonym skriver:

    Magnus i tiden med tiden! Välformulerad som alltid.

  3. Åsa skriver:

    ”Man delar inget djupare med andra människor på flygplatsen – annat än en önskan att egentligen vara någon annanstans. ” Haha! Mitt i prick! Men lite sorgligt.

  4. Rikard skriver:

    Hej.

    Sen kommentar, men har precis hittat bloggen:

    Få, till inga, av mina bekanta (såväl svenska som ej sådana) känner någon vilja att försvara Sverige om det innebär att försvara nuvarande politiska, mediala och kulturella etablissemang. Denna attityd spänner över flera religioner, kön, och läggningar (vilket ju ses som viktig information såhär i superindividualismens tidevarv).

    Jag tror du är tragiskt nog träffsäker i din liknelse – vi är nu en administrativ yta. Inte ett land, och inte ett folk. Att framsäga frasen: ”Jag anser att Sverige är svenskarnas land” ses av majoriteten av mina kollegor som synonymt med nazism.

    Vad göra, frågar man sig och varandra. Själv har jag inga goda svar, och har tappat tron på att en lösning inifrån eller via det politiska systemet är möjlig. En skrämmande tanke.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  5. ulf (5 juli...) skriver:

    Ja, tyvärr, Rikard.
    Vi har tagit konsekvenserna och dragit 3000 kilometer syd…
    Lite långt till barnbarn och skärgården, bara!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s