Om minnen som etsat sig fast…

skanna0028

Foto från Dabravine – den lilla konvoj som precis lämnat av de överlevande från Stupni Do. Strax innan vi vänder tillbaka över fronten – till helvetet på jorden i den lilla Bosniska gruvstaden Vares, slutet av oktober 1993. 

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma  i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon,  den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

–     –     –

(Texten är en uppdaterad version av den text jag publicerade för två år och sju dagar sedan)

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om minnen som etsat sig fast…

  1. Lars Starfield skriver:

    Är idag för fjärde gången tillbaka i Kosovo för att vara med och lämna över tusentals förundersökningar med krigsbrottt till den lokala polisen. I jobbet ingår att läsa genom materialet med alla berättelser från de som drabbades, Bland materialet finns det mycket bilder, rättsmedicinska undersökningar och utgrävningar av massgravar, man förflyttas på en millisekund tillbaka i historien och ställer återigen frågan; var går gränsen för människans jävlighet, varför? Jag påminns också om alla de förhör jag själv hållit genom åren med de som drabbades av det värsta som man kan råka ut för. Många vilka aldrig hade talat med någon om sina upplevelser förrän de träffade mig i en förhörssituation. Nya massgravar hittas fortfarande och dessa grävs ut, man drabbas av en märklig känsla av avsky och lycka när man ser grävmaskinen rota rund bland kvarlevorna. Lyckan ligger i att man vet att det finns familjer som nu kommer få ett svar och en grav att gå till efter nästan 20 år. Det går kalla kårar längs ryggraden när man återigen kör in i de drabbade byarna och passerar de platser där hundratals människor våldtogs mördades och slaktades. Frågan jag ställer mig är; har man lärt sig något eller skall detta beteende fortsätta generation efter generation?

  2. Håkan Alselind skriver:

    Fint skrivet och bra gjort Magnus!

  3. Claes Pettersson skriver:

    Underbart! Det finns hopp för mänskligheten trots allt.

  4. CG Wrangel skriver:

    Tack för det du skriver! Människans ondska är svårbegriplig, likaså människans förmåga att känna empati och kärlek.
    Det som skedde på Balkan då kan mycket väl inträffa igen någon annan stans. Därför är sådana vittnesskildringar som dina viktiga.
    Än en gång tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s