Om ett gripande möte – efter 25 års undran

My beautiful picture

Stupni Do vid mitt förra besök 26 Oktober 1993

 

IMG_5875

Samma plats idag, den 7 maj 2018

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993-94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

 –     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om ett gripande möte – efter 25 års undran

  1. Lars Starfield skriver:

    Det är tur att det finns någon som kan, vill och vågar göra skillnad.En fin berättelse.

  2. Peter Backeus skriver:

    Jag känner en klump i min hals, och hur ögonen blir simmiga av tårar.
    Utan att egentligen veta, så vet jag vilka känslor du menar.
    Jag hoppas att den skillnad vi gjort i Bosnien ska bli ordentligt uppmärksammad här hemma i Sverige, så att folk förstår vad många av oss har med oss i våra ryggsäckar. Förstå att vi gjorde skillnad.
    Jag kommer alltid att bära med mig – Srebrenica,1995-07-11…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s