Förra veckan fick jag förmånen att återbesöka platser – och möta människor – jag inte sett i verkliga livet på 25 år. Vår resa genom Bosnien var en omtumlande upplevelse på många sätt. Det slog mig att hur rörligt minnet är. På vissa platser hittade jag fortfarande, medan andra verkade fullständigt annorlunda mot vad jag mindes.
Det största intrycket är hur stämningen förändrats radikalt sedan den där ödesmättade tiden som FN-soldat för 25 år sedan. Människor som gått igenom prövningar man knappt kan föreställa sig har lyckats vända några av de mörkaste platser jag besökt – helveten av ren ondska och död – till varma, välkomnande, ljusa platser fyllda av kärlek och liv.
Resan i tid och rum har fått mig att inse vilka förunderliga förmågor människan besitter. Att rymma plats både för gränslös ondska – liksom förmågan att göra så mycket gott.
Och att det alltid finns hopp och en framtid – hur svart och hopplös framtiden än kan synas just där, just då.
Här kommer en bildserie som visar hur allt är sig likt – men också helt annorlunda.
(Under några av bilderna hänvisar jag till vilka kapitel i min bok Ett halvt år, ett helt liv som beskriver skeendet när just den bilden togs.)
Camp Oden, Bataljonens huvudcamp utanför Tuzla – 22 oktober 1993 – och 7 maj 2018.
Utsikten från vakten, Camp Oden 17 oktober 1993 – och 11 maj 2018.
Camp Valhall, 8:e Pansarskyttekompaniets camp i Vares, 26 oktober 1993 – och 7 maj 2018.
På väg in i Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 28) – och 8 maj 2018.
Bataljonchefen och journalister går först in i Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 28) – samma hus 7 maj 2018.
Stupni Do, 26 oktober 1993 (Kap 28) – och 8 maj 2018.
Platsen där vi lyckas rädda de flyende överlevarna från Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 22) – och 9 maj 2018.
Dabravine, där de överlevande släpps av 26 oktober 1993 (Kap 24) – och 9 maj 2018.
Vares centrum 5 november 1993 och 8 maj 2018.
Vares centrum 5 november 1993 och 8 maj 2018.
Vardagsliv på en gata i Tuzla, 26 november 1993 och 8 maj 2018.
Camp Valhall, mars 1994 och 8 maj 2018. Peder Öhlund, Håkan Birger och Magnus Ernström på båda bilderna. Håkan Alselind och Patrik ”Gusen” Gustavsson är med bara på bilden från 1994. Sågverkshallen vi bodde i är riven.
Tuzla Air Base mars 1994 och Tuzla International Airport 11 maj 2018.
– – –
Morgonsur 